Skitsamma. Nu ska det handla det om Jennie Wiberg.
Igår var slumpens dag känns det som. Först bloggade jag om min nakengranne och när jag en timme senare tittar ut sitter han påklädd för första kvällen på så länge... ja eller för första gången så vitt jag vet. En kort stund senare drar han ner persiennen (trodde inte han hade någon). Skumberg. Sedan sitter jag i soffan och konstaterar (beklagande inför Josefin medan jag letade håglöst i statistikloggen) att jag inte ens minns när någon länkade till mig sist, och så idag på morgonen ser jag att en av mina trognaste läsare Jennie hade skrivit ett rörande fint inlägg om mig och min blogg igår. Hon är bra hon. Jennie.
Jennie Stinks Rök heter hennes blogg och hon är en av de personer jag har läst allra längst. Jennie är rolig, burdus och inte rädd för att gå över gränser. Hon gör som hon vill och verkar både farlig och snäll på samma gång. Okonstlad på ett uppfriskande sätt – både som person och i sina texter. Jag tänkte skriva att Jennie verkar ha skinn på näsan också, men jag äcklas så av det uttrycket så jag låter bli. Hon har i alla fall förortsgöteborg helt naturligt i sitt DNA och det genomsyrar ofta bloggen på ett både fint och roligt sätt. Jag har skrattat väldigt mycket åt hennes historier genom åren. I sitt inlägg igår skrev hon att hon inte vet vem jag är men att det känns som att hon känner mig ändå. Precis så är det åt andra hållet också.
Med det sagt, jag blev mycket glad av ditt inlägg Jennie. Och tack för att du länkade. Det var så längesedan någon länkade till mig nu (vad jag vet) att jag nästan hade glömt hur glad man blir. Och du, biografi får vi se, men ett begravningstal – det är en deal!
5 kommentarer:
Antar att nakengrannen läser Bloggfrossa... Nu vet du vad han gör (gjorde) med sin dator au naturell.
"Bloggfrossa - läses bäst naken"
"Bloggfrossa - när nakengrannen själv får välja"
David: Fan, jag har pajat allt. Det är tomt i fönstret idag med. Jag saknar min nakengranne.
Nemo: keep em coming :)
Åh, vilket näktergaligt inlägg. Jag trugar och bockar mig. Skulle nog kunna slå nåt i hövvet också av glädje. Tack.
Jennie: Tack själv för din länkning och snälla text. Kom att tänka på en text jag läste hos dig en gång som verkligen satte sig. Den handlade om en a-lagare du mött på en promenad nånstans i östra gbg som hade förlorat allt men hade fotografier av sina barn i bakfickan som han var stolt över. Starkt. Tänkte länkat till den och ett annat inlägg om en italiano med jeanstapeter för att visa bredden, men hittade dem inte.
Skicka en kommentar