Hämtkina och verklighet

En av de deppigaste platserna på jorden är kinarestaurangen med det pigga men motsägelsefulla namnet Evergreen. Rehab-biege vore mer rättvisande, men jag antar att det inte säljer lika mycket strimlad biff. Jag tror att jag har bloggat om Evergreen någon gång tidigare. Restaurangen är stor som en lokal Ica-butik men på kvällstid är det aldrig mer än två gäster där. Ingen äter. Möjligtvis en som spelar Jack Vegas och kanske någon som i långsamt mak försöker dricka sig mot en stadig koma. Om man kan känna liv och puls i en lokal så är det inte i denna. Däremot är jag är nästan helt säker på att det var här begreppet ensamhet uppfanns. Usch, jag får en klump i magen bara av att minnas stället.

Det händer inte ofta numera men häromdagen ringde jag dit för att beställa friterad kyckling och en annan, något mer diffus, kinarätt med ananas och cashewnötter. Redan i telefonen kom ångesten krypande. Det var Josefines gamla ärkefiende, en förståndshandikappad kines som svarade med sitt allra mest servicefientliga tonläge. "Restaurang Evergreen", "Ja" och "Tio minuter", blev hans torrt tonlösa och samlade insats till samtalet. Men det är ok. Han levererar. Så länge man inte försöker sig på att ändra spelreglerna, med trixiga sideorders eller kreativa omkomponeringar, som ligger utanför den (någon gång på 80-talet) skrivna menyn. Då faller allt. Jag tror eventuellt att det var anledningen till att Josefine och han för några år sedan hamnade i en högljudd verbal konflikt rörande ett omotiverat tofu-tillval. Han är inte så bjussig i sättet om man säger så. Men det var längesedan nu. Vatten under broarna och så vidare. De är vänner igen.

I samma ögonblick som vi steg in genom entrédörren antog den där ångestkänslan jag kände genom luren en närmast fysisk form. Det luktade lokalvård blandat med flera decenniers arv av frityros. Luften var mustig och det kändes som jag föreställer mig att det skulle vara att warpa sig direkt till en dimhöljd bergstopp i Tibet. Minus allt utom tystnaden. Den ligger tung i lokalen. En radio skvalade lite Kina-muzak på knappt hörbar nivå någonstans i lokalen. Den förståndshandikappade kinesen satt och höll en äldre herre sällskap på sin uppskattningsvis tionde öl. Det var både tragiskt och hjärtskärande fint att se. Här har man mage att ondgöra sig över att ens kontor ligger beläget på Hisingen. Vi betalade, fick vår mat och lämnade lokalen igen. Att komma ut på gatan var som att återvända till sitt vanliga liv efter en visit i en scen signerad David Lynch. Allt var över på mindre än två minuter, ändå satt ångesten kvar länge i varenda por på kroppen. Som efter en sådan där soldusch som var populär i vissa kretsar för fyra fem år sedan.

Livet är en skör liten tråd. Jag måste börja köpa Faktum oftare.