En svamlig ode till Svenssonlivet

Jag älskar lugnet som infinner sig varje fredag när jag kommer hem och har lyckats kämpa till mig en parkeringsplats i vad som skulle kunna beskrivas som Majornas motsvarighet till hungerspelen. En spelplan full av kombidårar, redo att offra om inte livet så i alla fall grannsämja och en ofördelaktigt adderad patina till sitt fordon. Jag har sett många finger hyttas och för de som kan läsa på läppar skulle det troligen inte vara akademimaterial på svadorna som sker innanför vindrutorna. För en landsortsbo månde det vara en parodisk syn att se medelklassens gladiatorer sitta bakom ratten och i lika delar vrede, desperation och tacos-iver gemensamt upplösa alla former av vett och ettikett – för att inte tala om trafikregler – i jakten på en liten helig lucka. En lucka att hålla fast i ända tills måndagen åter kallar. Det är så jävla skönt när man lyckas knipa en plats att jag ofta kommer på mig själv med att sitta kvar och njuta en stund innan jag kliver ur. Ett nästan skamfyllt njutande som jag först idag medgav till Josefine att jag faktiskt hänger mig åt.

Sedan är det middag och vin som leder till en surrande tröttma som jag sover bort i en kvart (en timma) när barnen har lagt sig, innan vi börjar frossa i oss populärkultur i form av Girls eller något annan nedladdad underhållning. Kanske lite mer vin, samtalande och gärna okynneslyssnande på Spotify där låtvalen med timmarna ofta övergår i allt högre halter skämslyssning. Tills det att ögonlocken av sig själva sänks ner och blicken antar en nästan kisande form. Eller vår granne under kommer upp som en pyjamasmartyr och på lidande småländska kräver bedjande att vi ska sänka (trots att vi vid den tiden på dygnet aldrig spelar högre än samtalston) och passar på att dra upp de senaste månadernas ljudläckage i form av fotsteg, och andra ljud som uppstår automatiskt omkring levande människor. Maken till hypersensitivt hörselorgan och lägenhetsinkompatibel inställning har jag aldrig varit med om. Men annars. Jag älskar nedvarvningen.

På lördagen är uppvaknandet en långdragen process som i bästa och faktiskt de flesta fall slutar i ett lustfyllt klimax med nybakade frallor från ett bageri i området. Långa koppar kaffe suddar sakta bort de sista resterna av arbetsveckans trötthet. Planer görs. Eller också inte. Det är helgens hov och allt är möjligt. I alla fall i teorin. Men det räcker för mig. Det är det bästa. För att inte säga bästa bästa.

Idag tog vi bilen ner till Mariaplans bokhandel där jag hade lagt undan Försmådd av Hans Gunnarsson, som av en händelse också råkar vara den titel vår bokcirkel ska konsumera tills vi ses nästa gång. Sist läste vi Suzanne Brøggers Crème Fraiche, vilket (om än oförtjänt) nästan höll på att ta kål på cirkeln, på samma sätt som mitt val av Jack Kerouacks På drift en gång gjorde med en annan cirkel som jag och min bibliotekariekompis hade. I alla fall. Hans Gunnarsson är lite av min författaridol. Jag har läst alla utom den här senaste av hans böcker och känner som ett svårdefinierat lyckorus när jag läser hans texter. Han är stilsäker och jag imponeras hur han går in i sina huvudkaraktärers liv. Det känns nästan som att han i sin research har levt det liv han beskriver för det känns så rakt igenom äkta, oavsett om det är ledan hos en en arbetarklassyngling i Finspång, eller en överårig och av ensamhet formad historielärare han för tillfället porträtterar. Kanske en författarväldens motsvarighet till Daniel Day Lewis.

När vi hade lämnat in vår vidrigt skitiga bil till Gaza biltvätt (älskar det företagsnamnet) i Masthuggsgaraget passade vi på att gå till den fantastiska barnboksaffären Bokskåpet på tredje lång, där Josefine ironiskt nog hittade och köpte pocketutgåvan av Ika Johannessons Blod Eld Död – en svensk metalhistoria. Tintin valde också ut en bok. Önskedagen. Men när vi kom hem bestämde hon sig för att medan resten av familjen la sig i soffan för att läsa, att knäppa på mumintrollen. Dessa mumintroll. Jag tror jag har hört vinjettlåten en miljon gånger vid det här laget. Ändå diggar jag dem. Ett av få barnprogram jag inte riktigt har hjärta att tröttna på.

Min vän A, bibliotekarien som också är en del av bokcirkeln berättade att hon leder en cirkel på sitt arbete. En av medlemmarna verkar vad jag förstår vara en kolerisk kvinna som är negativ till allting. Vid deras senaste träff efter att ha läst Tove Janssons Sommarboken hade hon tydligen gått loss och bjudit gruppen på en eklektisk rant om hur fruktansvärt vidriga de beskedliga små mumintrollen egentligen är. Vi pratar alltså om en person som inte bara känner en enorm antipati för de, enligt hennes åsikt, finska sagosvinen. Hon känner vämjelse. Hon hatar mumintrollen. Passionerat. Det mina damer och herrar hör nog inte till vanligheterna. A var en smula upprörd när hon berättade om muminhataren men jag måste erkänna att jag blev nyfiken på denna mystiska kvinna. Tänk vad kul det skulle vara att gå ut och ta en öl med henne.

Nu ska vi äntligen titta på Lincoln och njuta av en rollprestation signerad Daniel Day Lewis. Eller skådespelarvärldens Hans Gunnarsson om man så vill.