Måns Zelmerlövs fantastiska revansch

Jag sitter här och känner mig alldeles varm i kroppen. För Måns Zelmerlöws skull. Han har hittat rätt. Äntligen!

För ett tag sedan pratade han ju ut i Veckorevyn om hur pissig hans resa till Eritrea hade blivit som liten pöjk. Det visade sig vara ett riktigt rövland. Det känns som sagt orättvist att det skulle drabba honom. Och det var heller ingen glad Måns vi fick möta i det reportaget. Helt förståeligt. Ingen lastar Måns för det. Tvärtom. Vi förstår honom. Vi hade alla backat Måns om han sa att han hatar det där Afrikat efter ett sådant svek. Precis som vi gör när den där slarvan Serneholt lämnade honom. Så gör man bara inte.

Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att vi oroade oss. Det gjorde vi allt. För om Måns inte är glad, vem fan är glad då? Vi såg ju alla hur han började leva destruktivt. Hamnade i en nedåtgående spiral. Begravde sig i jobb och kvinnor.

Han hade alla odds emot sig men höll skenet uppe. Vi andra höll andan. Alla vet hur illa det kan gå. I slutändan skulle det leda det till depression, tomhet och självförakt. Måns skulle bli en spillra av sitt forna jag, han skulle fokusera på det dåliga börjar knapra piller för att bli glad men bara bli sämre. Till slut skulle Måns vara bortom räddning. Han skulle bli paranoid. Försvinna från den sociala sfären. Gå ur Facebook. Sluta tvätta sig. Bygga ett fort av hämtpizzakartonger och läskburkar. Men värst av allt, han skulle börja tillfredställa sig lika tvångsmässigt som håglöst, till bandade avsnitt av Efter tio med Malou von Sivers, mellan a-kasseutbetalningarna.

Men så hände något. På något mirakulöst sätt lyckades han vända all motgång till medgång. Mitt i all den där mörka sörjan lyckades han finna sig själv. Inte många hade haft den energin och den mentala råstyrkan att gå vidare. Men Måns hade den och det är därför vi älskar honom så mycket. Inte nog med att han kom ut okej på andra sidan. Stärkt av sina erfarenheter beslutade han att ge Afrikat en andra chans. JA, NI LÄSTE RÄTT. Han beslutade sig för att satsa allt på ett kort och bege sig ner till kontinenten som en gång ödelade hela familjen Zelmerlöws sommarresa, med sin dåliga air av krig, diktatur, den skralaste all inclusive-buffén i mannaminne och andra misäriga grejer. Se sina demoner i vitögat.

Det är strongt. Hatten av för det Måns. Det kunde ju i princip gått hur som helst.

Därför var det med glädje jag förra veckan läste Expressens uppföljning:

Måns tog alltså sikte på Sydafrika. Med sin akustiska gitarr skulle han ge ungdomar framtidshopp. Väl framme kom han till en skola. Drog ett par barréackord mot aids och träffade snabbt vänner för livet.

Det tjoas och tjimmas på roliga timmen. Alla vill vara kompis med den vite mannen i sin blå t-tröja och sina kritvita bermudashorts. Måns blir snabbt klassens kung. Tror jag det. Det är helt enkelt sådan Måns är. Och det är bra det

Måns showar med Cara Mia. Får flow och börjar stajla sig med ett härligt partytrick. Eleverna blir som tokiga. Luften vibrerar. Stämningen är extatisk.

Efterår säger Måns: "Du såg själv inne i klassrummet vilken glädje och energi som uppstod när vi sjöng tillsammans. Alla ville vara med och när man syns och får en identitet blir man starkare mentalt."

Det gläder mig att Måns har fått en nytändning. Han känner att han har hittat rätt i livet och han om någon är värd det. Tänk vilken fantastisk solskenshistoria. Vilken fantastisk revansch mot det där Afrikat. Heja Måns Zelmerlöv. Jag vill inte höra ett enda litet missunnsamt ord om Måns. Det säger jag er bara.