Limp Bizkit-killen

Igår hamnade jag för andra gången på kort tid, bredvid en kille med jävligt dålig uppsyn, när jag skulle åka hem. Vagnen stod på hållplatsen och jag kom springande över grönsakstorget. Precis när dörrarna slog igen kom jag fram. Jag tryckte på öppnaknappen med en häftig frekvens, och tro det eller ej men dörrarna öppnades. Det händer banne mig inte var dag.

Vagnen var fullpackad. Det luktade fuktiga ytterkläder och tusen sorters andedräkt. Alla platser var såklart upptagna. Alla utom en. Det brukar båda illa, för är en plats ledig så brukar det vanligen innebära att det är nåt fiskigt med den platsen. Antingen att man kommer få dela säte med ett nötjobb eller att någon helt enkelt har pissat ner sig på det lediga sätet. Den här gången var det ingen missbrukartyp som gjorde att folk föredrog att hänga i klasar som på ett apberg, i mittgångarna hellre än att ta sista sittplatsen. Det var en Limp Bizkit-kille.

Limp Bizkit-killar är lite av böfatyper med grova läderjackor, ospec. nu metal-luvtröjor, spejsad ansiktsbehåring, mohawkfrippor, tribaltatueringar, fräna ringar och annat bös lite här och där. Dessutom verkar de alltid ut att lågprioritera sin personliga hygien. Jag tänker mig att de är den typen som snyter sig i handen.

I alla fall. Jag såg platsen. Jag såg Limp Bizkit-killen och vice versa. Han var köttig och bredde ut sitt fylliga cargobyxbeklädda lår en lång bit in på det lediga sätet. Jag tänkte att jag chansar och äntrade platsen. Den sociala kodexen säger ju, att även om man demonstrativt visar avståndstagande mot opåkallade sätesgrannar, så makar man på sitt flobb OM någon svennebanan mot förmodan skulle visa intresse att inmuta platsen. Det gjorde inte Limp Bizkit-killen. Jag nickade för att ytterligare tydliggöra min intresseanmälan. Jag arbetade med honom. Men han bara sirrade uttryckslöst mot mig, med ett kilo vanprydande anisktspiercing, och ett stycke skabbigt "fittskägg". Som om han inte fattade. Fast han fattade.

Jag kände hur det blixtrade till någonstans långt inne i skallen på mig. En sån jävla skithög, tänkte jag. Han gjorde verkligen ingen ansats till att frigöra lite plats. De flesta hade fattat vinken och skitit i platsen. Jag fattade vinken men kände att jag bara måste utkräva den där jävla platsen. Jag vägrade att låta mig förnedras och tvingas lomma iväg som Ior. Så jag tog platsen med våld.

Jag klev fram och satte mig resolut ner på den lilla sätesyta som blottades bredvid hans feta ben. Tänkte att då MÅSTE han flytta sig lite. Men icke. Jag liksom hamnade på sned och fick kila mig in på sätet, vilket resulterade i att jag fastnade i spännläge. Han gav inte med sig. Jag stirrade på honom men fick ingen reaktion. Jag var en lus i hans ögon. Och han var ett stort jävla Limp Bizkit-svin i mina. Lite som Helan och Halvan fast utan vänskapen. Men jag gav mig inte. Jag började pressa tillbaka och det måste ha sett helt jävla stört ut. Men jag brydde mig inte. Jag kände mig som en trotsig treåring och det hela dränerade min energi. Det vara som statisk träning. Lite som att ligga i "plankan". Jag fick till och med mjölksyra.

Till slut, efter att vi kört vår tysta stand-off på en sträcka av tre hållplatser släppte trycket. Den jäveln gav med sig. Jag sneglade på honom men han rörde fortfarande inte en min. Men det sket jag i. Jag hade vunnit. Han visste det. Och jag visste att att han visste det. David mot Goliat.

Ibland är det värt att ta fighten.