Bajsluktsmartyren

Igår var jag med om något oangenämt på min arbetsplats. Strax innan jag skulle till att gå för dagen tänkte jag passa på att kissa så att jag inte skulle behöva utsättas för den enorma påfrestning det är att åka spårvagn och vara pissnödig samtidigt. Givetvis var alla toaletter upptagna så jag tänkte att jag kollar om jag mot förmodan hade fått nåt göttigt i mitt postfack. Det hade jag såklart inte, men plötsligt blev en toa ledig och det blev min tur. Föregående besökare kom visslande ut från den lilla kakelcellen. Uppenbart lätt till sinnet. Det bådade inte gott. Men jag var tvungen att gå.

Precis som jag anade slog bajslukten emot mig när jag klev in. Den var brutal. Tung som bly. Som en lagrad Munster. Arrrghhh... det är nåt visst med det ändå. Att stiga in i en liten kapsel med toxiska halter koncentrerat fekaliesyre. Man känner sig med ens smutsig och förnedrad. För att inte tala om trött. Det är verkligen otroligt energidränerande att kliva in i en varmt moln av någon annans klibbiga bajslukt. Men det var inte det värsta.

Utanför hörde jag hur kön började byggas på. Jag stelnade. Jag insåg med ens att jag skulle få skulden. Om inte... Nä, den skulle inte gå att vänta ut. En luktmatta framställd i byråarbetartarmar, med hård stress och ett nästintill barockt överkonsumerande av kaffepods som främsta ingredienser, håller i sig en halv arbetsdag. Minst. Att försöka dodgea kön genom att sitta och trycka knäpptyst därinne skulle heller aldrig fungera i rusningstid. Förr eller senare skulle någon i kön lacka ur och undra vem som flyttat in. Börja knacka och leva jävel. Det skulle bli en kamp mot klockan med sämre odds än en Jokerrad. All uppmärksamhet skulle riktas mot den skygge stackare som klev ut – och en sådan walk of shame hade jag inte lust med. De två mest självklara alternativen var att antingen ta livet av sig på något fiffigt sätt, eller bita ihop, spela oberörd och lämna över skammens stafettpinne till nästa person. Riskabelt men hyfsat skamsanerande. Såvida personen i fråga inte råkade vara en så kallad "spindel i nätet" med omfattande spridningsförmåga. Då skulle man bli märkt för livet.

Personen före mig måste ha hört att någon väntade och valde att satsa på stafettmetoden vilket i det fallet visade sig vara ett genidrag. Personen vet att jag vet, och jag vet att personen vet att jag vet. Och där dör det. Skadezonen begränsades med andra ord till en kollega. Bara att gratulera. Men skulle jag ha samma tur? Förmodligen inte.

Sedan hände något som satte hela systemet ur spel. Så jävla typiskt mig. Min panikreflex handlade på volly. Utan att tänka på konsekvenserna greppade jag lukta-gott-sprejen och körde några massiva pumpningar. Det lät utav bara helvete. *Psssscchhhhtttt... psssscchhhhtttt.* Bra jobbat Mikael, istället för att lämna över problemet till nästa person nu hade precis alla i kön hört att personen på mittentoan försökte sig på ett halvtaskigt odörkamouflage. Jag hade alltså friat alla, både föregående och efterföljande besökare, från skuld och vidare spekulationer. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Helvetes jävlar också. Det skulle inte längre råda något tvivel vem som bar skulden. Trots att det faktiskt inte var jag. Jag förbannade mitt avtryckarglada pekfinger som just hade gjort mig till en bajsluktsmartyr.

Men på något outgrundligt sätt hade kön lyckats krympa till en endaste person och plötsligt var jag tillbaka på samma spelplan som personen före mig var med mig. Och till råga på allt så var personen som stod på tur en för mig helt okänd varelse. Phew!!

Undrar just när bakslaget kommer. För med min dåliga karma lär det inte bli nådigt.