Hej Telia, nu vankas det lite hat!

Igår var jag tvungen att gå in till en av Telias butiker. Det är något jag drar mig för mer än något annat, av den enkla anledningen att jag alltid känner mig som en stor papperspåse laddad med skit när jag efter alldeles för lång tid kommer därifrån. En välfylld och alldeles muschig påse som någon varsamt placerat sin fot mot och sedan pressat på, ända tills tyngden fått det fuktiga pappret att spricka upp likt skinnet på en wienerkorv i stekpannan och börjat läcka. Det är ingen särskilt angenäm känsla (Tack Telia) vill jag lova.

Mitt besök rörde att jag behövde få ett nytt SIM-kort, eftersom Apple-svinen inför iPhone 4 fick för sig att göra ett modellbyte lite extra svinjobbigt, genom att byta storlek på korten. Jag rös när jag insåg att jag inte hade något val utan skulle bli tvungen att göra ett butiksbesök för andra gången på mindre än en månad. Strax innan jul var jag inne för att köpa ett kontantkort, ett besök som nästan slutade i massiv stroke, då det tog över en halvtimma (37 minuter för att vara exakt) med endast två personer framför mig i kön.

Visst är det trevligt när butikspersonal tar sig tid att småprata med sina kunder, lär känna dem inte bara på ytan, utan intresserar sig för deras liv, karriär, musiksmak, hälsotillstånd och hund. OM DET ÄR PÅ ETT SNABBKÖP I FINSPÅNG. Inte när man har en räcka människor som står på kö med livstrött blick och inget hellre önskar än att få köpa sin skit och återvända till livet på kortast möjliga tid.

Jag har tidigare ondgjort mig över Apotekets receptkassor eftersom man tvingas se på hur de lallar omkring där inne i sina vita rockar, snickesnackar och gör precis ingenting, medan man själv knappt vågar andas, av rädsla för att dra i sig en klase virus och infektionssjukdomar. Väntan på att få ut sin kåvepeninkur mot en bihåleinflammation i förstadiet kan mycket väl leda till att du på plats går åt i en fullt utvecklad hjänhinneinflammation. Ändå är det ingenting, jag upprepar INGENTING, om du ställer det mot ett besök i valfri Teliabutik. Det är en facking all-inclusive-semester i jämförelse. Ineffektiviteten hos Telias butikspersonal är snudd på farsartad (och gud vet att jag hatar fars). Det är som att kliva in mitt i en föreställning av Gubbhäng och spritklåda på Fredriksdalsteatern och tvingas vara med, vilket utan längre övervägning hamnar över "få scrotum bortslitet i en träsvarv" på min mardrömslista.

De går runt i sina lustigt bjärta pikettröjor och partillejohnnyfrisyrer och riktigt antijobbar, i en lokal som mer påminner om ett homestylat internetcafe än om ett ställe där man köper saker. Kassorna är utspridda och de har segregerat kunderna om två grupper; viktiga företagskunder och pöbel. Det är nästan alltid fler av butikspersonalen än av kunderna. Ändå går det enklaste ärende trögare än på en nordkoreansk passcentral. Seriöst hann jag både komma in och lämna butiken medan en säljare och en lärling (som jag vägrar att skriva om eftersom det skulle innebära högre halter lyteskomik än en här bloggen klarar) sålde på en gubbjävel ett par hörlurar och lite skyddsplast till hans iPhone. Då var jag ändå där i en halvtimma och väl det. Att se något så långsamt är som att stirra in i en laserstråle. Det bränner till och så blir det svart.

Jag noterade dessutom att flera av säljarna gick ut backstage till personalrumet mellan varje kund och var borta länge. Helt oförklarligt. Vid flera tillfällen var det bara hörlursförsäljaren och hans protegé som "arbetade" medan alla andra var borta. De liksom nickade och log menande när de passerade varandra, inte på det kollegiala sättet, utan som om de bar på en otäck hemlighet. Medan jag stod där och led började jag fundera på om de som bestämmer på Telia har en aning om den kundslakt som försiggår i deras butiker. Hade de sett hur sölig personalen är hade de troligen gått in med hela handen och förpassat dem raka vägen till nästa säsong av Ung & bortskämd och lämnat plats åt veteranpoolens mer hungriga personal.

Eller så är det hela bara ett bara en sjukt ondskefull affärsstrategi som baseras på en hemlig experimentell forskning av människohjärnan (kundernas) under tung stress.