En bra skräckupplevelse

Vi var i Mellbystrand i helgen. Det är väldigt få åretruntboende i det området så man kan lugnt säga att det var ödsligt. Och mörkt som i satans anus.

Jag hade propsat på att vi skulle se Ils (Them) på kvällen (lätt att tuffa sig innan). J var ytterst tveksam till idén redan från början och pratade om att det nyligen hade varit en rad inbrott i grannskapet, varav två stycken i de närmsta husen. Och efter att J:s pappa berättade att han hade tänkt överraska oss med ett litet spratt, där han plötsligt skulle sitta iklädd svetsmask och yxa på den inglasade altanen, avtog suget efter franskrumänsk skräck en aning. Så när vi väl satt där i soffan med fönster runt om oss och ett nästan tryckande mörker utanför, valde vi att spara på nerverna och se den smått rörande dokumentären The Story of Anvil istället. Skönt, J somnade nämligen mer eller mindre omgående, vilket lämnade mig i en ensamhet som jag fick tränga bort genom att hetsäta salta pinnar och skölja ner dem med en halv vinare.

Men så igår tog vi oss i kragarna och såg den. Ils. Så fantastiskt bra i sin genre. En av de bättre skulle jag drista mig att påstå. Ohyggligt nervpillande och välgjord. Bland det otäckaste jag sett. Från start till slut. Den innehåller givetvis många av de element man är van vid från skräckisar, men det är gjort med en fingertoppskänsla och ett sätt som gör att obehaget aldrig släpper utan stegras konstant ända till sista sekund. Den är kanske inte oförutsägbar, men väl annorlunda. Ils är helt enkelt en kvalitetsskräckis av rysligaste sort. Se för bövelen.



Ps.
Ge mig GÄRNA tips om fler rysare av den här kalibern.