måndag, november 08, 2010

Sportätaren – Edward Cookie Jarvis

Efter att ha levt med internet i snart femton år trodde jag faktiskt att jag hade sett det mesta. Eller i alla fall att jag inte skulle häpna så många gånger till. Men så fick jag via Ron Obvious nys om Edward "Cookie" Jarvis, en amerikansk superstjärna, vars gebit är att äta mat. Massor av mat. Det låter kanske inte så mycket för världen, eftersom övervikt generellt sett redan är ganska så förknippat med befolkningen i det stora landet i väst. Men det här tar kakan, bokstavligt talat.

Oftast när någonting har nått en nivå som är såpass absurd att hjärnan inte riktigt klarar av att filtrera informationen på naturlig väg, brukar många av oss avfärda det med kommentaren: Bara i USA. Inte så konstigt med tanke på att det är landet där precis allting är tillåtet i jakten på lite stjärnglans. Vi har liksom vant oss vid att de beter sig som ett kolossalt ADHD-läger. Alla medel är sanktionerade i strävan efter nästa titel. Det är som att de i brist på en egen historia är så hypermaniskt inställda på att bli bäst, mest och värst – oavsett vad det råkar handlar om.

Skitsamma om det gäller rymdäventyr, idrott, patriotism, allmänt knäppa företeelser eller meningslöst övervåld. Kommer det en liten finsk uppstickare på skolmassakerfronten kan man ge sig fan på att det dröjer högst två dagar innan bucklan är tillbaka på andra sidan Atlanten igen. Allt är en sport. Eller kan bli åtminstone.

Precis här kommer Cookie Jarvis in i bilden. En självutnämnd amerikansk patriot, överviktig mäklare, familjeman och viktigast av allt; idrottshjälte. Elitrankad sådan. Hans gren är ätning som i att Ä-T-A mat. Skratta ni, men han klassas som en av de stora – en titan bland världens alla gourmander. Han har byggt hela sitt liv och karriär på sin ultraelastiska magsäck. Han gör det för ära och berömmelse, men främst gör han det för Amerika. Helt utan ironi säger Cookie Jarvis att han stöttar de amerikanska trupperna från hemmafronten (eftersom han inte kan vara på plats) genom att visa sina "true colours", vilket i hans fall råkar vara en do-rag med den amerikanska flaggans mönster och en svart rock där han låtit trycka sina ätarmeriter (en masse) i guld på ryggen. "U.S.A all the way". Han tycker på riktigt att han är en riktig hjälte. Hans fru också. En ganska skev bild av heroism (kan jag tycka) är den som baseras på att hur väl man pallar sätta i sig 40 varma mackor på tid.



Jag vet inte om jag ska skratta eller kväva mig själv med en plastpåse när jag ser hans fru berätta att han brukar svepa in sig i den amerikanska flaggan och bära Uncle Sam-hatt. Att han vill göra det för sitt land. Det och ära varmkorv i gross. Och där kom nästan en tår.

Nä, sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det nog bara en titel Cookie Jarvis verkligen har chans på. Ofruktsamhetens furste. Jag skulle inte tro att tärande kan få en bättre omslagspojke. För om man bara är bra på en sak här i livet, och det råkar vara att sätta i sig matportioner, stora nog att föda medelstora afrikanska samhällen i månader. Är det då inte den yttersta graden av cynism att medvetet utveckla den talangen? Vi snackar om en kille som med största sannolikhet snart kommer att äta upp det amerikanska "vårdsystemet" med en kostnad på ca. 200 000 dollar om dagen. Samtidigt; den amerikanska drömmens vägar äro outgrundliga. Glöm inte det.

Så kommer då klippet som får mig att häpna. Det är från underhållningsformatet "Eats of strength", vilket bara genom namnet ger mig ett obehag som sitter kvar en dag:



En frodig kille (Cookie Jarvis) sitter på knä i ett litet altare framför ett bord med majskolvar. På sig har han sin karaktäristiska huvudbonad. Runt omkring sig har han välfyllda läktare med en upphetsat vrålande publik. Vi hör sportkommentatorer som tar sin uppgift på större allvar än radiosporten gör under fotbolls-VM. Vi får se tv-grafik som redovisar tid, formkurvor och nuvarande status. Atmosfären byggs upp av precis samma perversa komponenter som antikens gladiatorspel.

Signalen går och kämpen börjar systematiskt skalar loss majskorn med samma precision som en popcornfabrik. Han frossar i dem. Kommentatorerna går på om Cookie Jarvis olika tekniker. De berömmer hans effektiva skrivmaskinsteknik, där han för den smöriga kolven fram och tillbaka mellan läpparna i en rörelse som närmast påminner om valsen på en skrivmaskin. Vi bjuds på ätartävlingskuriosa och det briljeras med fakta om när Cookie Jarvis erhöll sin do-rag, samt fabuleringar om hur mycket svett som har runnit genom den under alla år som ätarmästare. Tiden börjar rinna ut och Cookie Jarvis känner pressen. Det går inget vidare idag och i ren stress går han över till sin specialutvecklade rotationsteknik där han våldför sig oralt på kolvarna. Glädje har aldrig varit så frånvarande som i Cookie Jarvis blick. Han ser lika blaserad ut inför sin uppgift som jätten i Jack och bönstjälken, där han sitter och utför världshistoriens mest kärlekslösa löpandebandavsugning. Hans ansikte täcks av kletiga majsrester men han kunde inte bry sig mindre. De avverkade kolvresterna släpper han med en kraftlös hand i en vidrig liten uppsamlingskorg. Och publiken hejar på. Outtröttligt. De till och med räknar ner de sista sekunderna trots det uppenbara, att Cookie Jarvis kommer misslyckas och hamnar långt under rekordet. Var det ett stjärnfall vi just fick bevittna månne?

Jag hör vad ni tänker. Bara i USA.

20 kommentarer:

Anonym sa...

My god. Plötsligt kommer farmors gamla "tänk på barnen i afrika" för mig och aldrig har den klingat så rätt.

Men fan så skönt för de amerikanska trupperna runt om i världen -att det finns någon som Cookie som tänker på dem och äter för dem!

God bless america.

Ron Obvious sa...

Det är ändå fint på något sätt att det finns en plats för alla, oavsett grad av sinnessjukdom. Dessutom satte du fingret på en nivå av spektaklet som jag inte ens reflekterat över själv: Publiken. Ätarfansen! Kan man sjunka lägre, jag bara undrar.

Caravaggio sa...

Så går det när man inte är sportintresserad! Då går man miste om magiska avsnitt av Eats of Strength på TV4 Sport!

Om du vill forska djupare i det så rekommenderar jag varmt den fantastiska historien om killen som äter bologna, jag har tyvärr tappat namnet på honom, men jag är tämligen säker på att The Wrestler med Mickey Rourke är helt och hållet baserad på Eats of Strength-avsnittet om honom.

Pjotr sa...

Det måste väll vara ett skämt? Fick lite onion news vibbar av baskerkillen.

Eller?

mikebike sa...

Kapybaran: haha nä visst gör det. och ja grymt att kunna känna sånt stöd. jag måste säga att jag ändå gillar cookie någonstans. hela hans identitet är så absurd att man liksom bara kan gilla honom.

Ron obvious: Ja, det är det faktiskt. Och Cookie har ju faktiskt hittat sin. Ja publiken är ju inte nådigt pervers. Kolla ögonen på dem. de sitter där som att de är på freakshow de luxe. vilket de är.

caravaggio: ja, helt rimligt att den går på tv4 sport. ehhh... vad hände med kanal fem. programmet verkar som gjutet för deras övriga tablå. Hur hittar jag det avsnittet? låter fantastiskt. vill se.

mikebike sa...

pjotr: well det var vad jag trodde med. men det verkar vara en alldeles för stor värld för att vara onion news.

JAC sa...

Det räckte med referatet. Som både pinnsmal och nästintill totalt sportointresserad antar jag att jag kommer må smått illa av att titta.

Det finns så mycket jag aldrig kommer att förstå. Även om jag gillar att förstå.

Robbelibobban sa...

I första klippet undrar man när Per Andersson och Henrik Dorsin skall komma in och skoja, i andra uppenbarar sig verkligheten och talar om att han finns på riktigt. Jag förstår mig inte på sånt här. Hjälte?

adde sa...

Suck och stön! Heeelt rubbat!

Emelie sa...

"The corn is not cooperating". Fy på dig, dumma majs.

mikebike sa...

Jac: det är inte meningen att man ska förstå. bara låta sig hänföras. så funkar det. mänskligheten har nått den punkt när det plötsligt blev för sent att vända tillbaka.

robbelibobban: ja jag tänkte med först att det måste vara på skämt. och även om det klippet skulle vara det så är han på riktigt och programmet med och feedingfrenzykulturen i usa med. huuuuga.

adde: tycker du? näääeee :)

emelie: haha ja det är underbara citat.

Anonym sa...

Bara för att man inte förstår ett lands kultur så är det ok att såga dem? Jag säger inte att jag tycker om det jag ser, men Micke, du tänker lika långt(?) som en Sverigedemokrat ibland.
Eller gäller det bara om man sågar Mellanösterns kultur?

Saker att ha i beaktande när man ser dessa klipp.
* Amerikanska ätartävlingar är vanlig tradition på marknader i USA.
* Amerikaner gillar att tävla.
* Amerikaner gillar att synas.
* Amerikaner gillar att göra TV.

Kombinera detta och du får en viss förståelse hur detta fenomen kan uppstå. Jag utmanar dig att skriva något sarkastiskt om t ex Laserturken och hans kultur. I double dare You.

Anonym sa...

Betalar publiken för att gå och se dessa hetsätande människor?

Och om INTE så bara för den sakens skull att folk går och tittar och hejar på en person som har ett missbruk. Skrämmande!

mikebike sa...

anonym: som vanligt kul med anonyma kommentarer. det kanske gick dig förbi men det var skrivet för att vara lite kul. Tänker lika långt som en sverigedemokrat... haha den var kul. Alltså med din punktlista i beaktning. verkade det som att jag inte hade förstått detta? hör på dig själv. Ätartävlingar är tradition... menar du att alla traditioner är ok? behöver jag ens räkna upp traditioner som är helt jävla fucked up? du verkar tänka väldigt grunt själv.

anonym2: well, hela fenomenet tävla i att äta så in i helvete mycket är galet sjukt och moraliskt helt vrickat i sig.

Emma says style, love & rock and roll. sa...

Hahaha, så sjukt. Ja, jag tänker verkligen; Bara i USA och suckar lite för mig själv!

Daniel sa...

Erkänner, tänker faktiskt suck USA.

Likadant som när jag nyss bläddrade igenom svenska toppbloggare som består av uppumpade & kroppsmodifierade blondiner. Och såpor där svenskar super, knullar & har sej.

Och jag suckar och tänker. Nåväl, det är ju grannlandet sweden. Ökänd som Mini-Usa.

Caravaggio sa...

Det här är det jag får fram på Don Moses Lerman och hans kamp mot bolognan.

http://www.youtube.com/watch?v=HACVwHMxwVg

http://www.youtube.com/watch?v=BP6tJHpzHQA

Jag orkar inte kolla igenom den här arsenalen men det verkar finnas en hel del gobitar inom compeatative eating hos honom

http://www.youtube.com/user/majorleagueeating

mikebike sa...

emma: haha ja man gör ju det.

Daniel: Ja visst är vi lika amerikanerna i mycket. men du är inte direkt den klassiska finnen heller :)

caravaggio: hahaha strålande. tack.

diana sa...

Ibland sitter man bara med halvöppen mun och undrar om man missat något väsentligt. Jösses.
Jag får av någon outgrundlig anledning lust att örfila upp hans fru.

Julia sa...

Är inte japanerna också galna i ätartävlingar?