Jag känner att jag stör mig på gamla människors sätt att svara i telefonen.
Man knappar in ett nummer, signalen går fram och och som hälsning möts man av en recitation av det telefonnummer man just slagit. Vad är grejen med det? Jag vet väl för i helvete vilket nummer jag just har slagit, och även om det skulle ha blivit fel så har jag ju ingen aning om vart jag har kommit annars. Vad är det som tar emot så mycket att svara med sitt namn?
Jag tycker att det är en kryptisk skitstil att svara med sitt telefonnummer. Ungefär som om jag skulle börja svara "kvadratmeterpriset på tilläggsisolering" när någon vill veta min längd, och "kilopriset på fransyska" rörande min vikt.
20 kommentarer:
Vi var förbjudna av en aktoritär far att svara med något annat än efternamn. Det var härligt att flytta hemifrån och nonchalant svara "Ulle" när nån ringde.
Eller "hejsan lilla gullestumpan" när man tyckte sig känna igen frugans nummer i displayen och det visade sig vara hennes syster.:-)
Ibland hade numret varit bättre.:-)
Hahaha. Så där gjorde min farmor (RIP).
Kan det vara någon slags telefonetikett från 30-talet när man hade telefonist?
Nej nej, det mesta störande är när man själv svarar och följande scenario uppstår:
-Ja, det är Lisa (det ultimata sättet att svara i telefon på...oftast).
-Hej, är det Lisa?
Nej, det är Ulla-Britt, jag sa att jag hette Lisa bara för att jag just idag kände att jag ville skoja till det lite...eller?
När jag möts av detta så genomsyras hela samtalet av min totala brist på respekt för den som ringer.
ullebengtsson: youth in revolt!
Spader ess: haha ja du får dispens.
30+: ja det kan det nog säkert vara. När det fanns max 50 personer med telefon i en stad.
fisan: haha, ja det är roligt. Inte ovanligt att telefonförsäljare håller sig med det jävelskapet.
Höhö... bor i Frankrike sedan ett tag tillbaka och har fått vänja mig vid ett bestämt HALLÅ! (skiljt från ett vänligt och nyfiket Hallå?) från den som svarar. Man antas helt enkelt veta vem man har ringt upp, och upplyser därmed om sitt eget namn. DÄREFTER kan man möjligtvis fråga om man kommit rätt (gör man det före blir man pålagd eller halshuggen).
När jag bodde i USA så hade jag en kamrat som alltid svarade "You have reached the number that you have dialed" när folk ringde, ;)
I trakterna där min farmor bor så svarar de med de 2 sista siffrorna i telefonnumret. I Hennes fall 51, alltså hörde man "Femett" när någon svarade där.
Jag antar att den orten är ännu mindre än de som svarar med hela numret. Gissningsvis under 100 pers.
:D
Min farfar hade telefonnr 11, enkelt, var dock ett par år sedan. Bilen hade regnr K 11.
HAHAHA mycket roligt då jag själv hade denna disskution bara för någon dag sedan. Jag tyckte det här hemma bland 30-talisterna och tidigare men fick massa mothugg på yngre förmågor som rockade numret när dom svarade. Dumheter.
Jag bodde i Italien för ett par år sedan, där kör dom ju det berömda Pronto! (Vilket typ betyder Jag är klar och inte fort/snabbt som många tror)jag förstår inte vad folk har emot att presentera sig när dom svarar....
>Fisan, Shit vad jag håller med dig!!
Jag anar en trend idag har ingen förklaring till beteendet men kan kontra med;
En senior i min närhet som fick en vattenkokare i hjulklapp förra julen. Runt midsommar fick jag "ärva" den, trots att senioren fortfarande är vid liv. Detta med motiveringen, "Den kokar ju en liter åt gången, så mycket behöver inte jag. Jag dricker ju bara en kopp kaffe i taget."
Åh. Men jag föredrar ändå att man svarar med något annat än "Hallå", till och med telefonnumret.
Här svarar man "Hola" och den som ringt upp säger ofelbart "Vem pratar jag med?", vilket jag tycker är skitstörande. Om du ringt mig får väl du presentera dig först?
(i-landsproblem, indeed)
Vilken flach jag fick från barndommen. Minns att det minnsan skulle svaras med telenr när någon ringde. Hade helt glömt bort detta.
Eller -hahaha- så svarar pensionären med ett annat nummer än det man slagit. Det har hänt mig ett par gånger då jag fått ringa runt till stadens oldies på jobbet. Hellre att de rabblar numret än att de säger ett irriterat "ja?" faktiskt. Alltid kul med pensionärer och deras telefonmanér.
Dan (gearhead): Så gjorde mina farföräldrar också, de var båda födda 1911 och bodde i en by som inte hade mer än kanske 80 invånare som mest.
28!
Jag har lärt mig att svara felringare som säger "Ojsan jag har kommit fel" med "Du har inte kommit fel - du har SLAGIT fel!" När jag är på det humöret.
Visst är det en kvarleva från telefonisttiden, ungdomar, att man svarar med nummer (man = vi gamlingar). Man talade med en telefonist direkt, bad att få bli kopplad till Lisa Svensson, som strax svarade "ettjugotvå". Då visste man att man hade blivit kopplad till granntanten.
Glömde säga att man skulle veva på en vev först, så det blev signal till telefonstationen.
Det skulle vara kul att pröva ett tag, att svara med mobilnumret när någon ringer till ens mobil!
Vi var alla tvungna att svara med nummer när jag var liten (70tal). På den tiden hade vi femsiffrigt i hålan jag är ifrån. Sen plötsligt en dag la de till en extra 4 i alla nummer i byn, då sprack det! :)
När jag gick i ettan hade jag en fröken som var född på trettiotalet (och ja, jag bodde också i en liten by) och hon tyckte inte bara att man skulle svara med sitt telefonnummer, den som ringde skulle sedan också presentera sig med sitt nummer.
Nej, det är inte ungefär samma sak.
Börja låtsas att det är igennkänningsfraser för hemliga agenter. Exempel:
Senior: "Ja, 031-7777777"
Du: "Näktergalen gol i skymningen. har du mikrofilmen?"
Alternativ två är att låtsas att det är någon form av militär kod eller kordinat och med sin bästa militärröst godkänna ett artilleribombardemang.
Skicka en kommentar