Jag har gjort bort mig

Jag har gjort något dumt. Väldigt dumt. Visst ångrar jag mig bittert, men det är så dags nu.

En lördag eller söndag i maj ringde en telefonförsäljare från en stor teleoperatör till mig och började nasa sköna paketerbjudanden på tv, bredband och telefoni. Vanligtvis brukar det inte hända så mycket mer än att jag svarar och att vi båda rätt snart enas om att lägga på. Just för att det enligt min åsikt inte finns några leverantörer inom det skrået som är bra, utan bara olika nyanser av skitdåligt. Samt för att jag anser att telefonförsäljning, för samhället i stort, är ungefär lika attraktivt som skörbjugg. Så dock inte den här gången.

Av någon outgrundlig anledning, kanske plötslig sinnesförvirring, tillfällig debilitet, någon form av pervers medömkan eller vad vet jag, lät jag honom hållas. Inte nog med det. Jag nappade. Trots att han till och med inledde hela samtalet med "Tjena mannen, jag har ett erbjudande som du inte kommer kunna tacka nej till". Jag tror att mitt förakt för honom i den sekunden svällde över alla gränser, neutraliserades och övergick i en känsla som närmast kan beskrivas som någon form av faderligt uppfostringsansvar. Han var liksom så jävla fel ute att jag tyckte synd om honom från start.

När han märkte att jag inte reflexmässsigt smällde på luren gick han igång och jibberjabbade mig med sina glättiga säljsnack. Jag bröt bryskt av och bad killen i andra ändan att skippa glidmedlet och snabbt komma till vad han försökte sälja på mig. Jag sa att jag ville ha ett enda vettigt skäl till att inte lägga på. Han lovade guld och gröna skogar. Snabbare uppkoppling med hastighetsgaranti, billigare telefoni, digital-tv och yada yada yada... Min sunda skepsis ifrågasatte precis allt han sa. Erbjudandet visade sig innebära cirka 300 kr mindre i månaden om jag tecknade avtal. Inte kattskit när man står inför en påver föräldraledighetslön. Eftersom han dessutom ringde från samma leverantör som jag redan har, gjorde jag ett synnerligen vårdslöst och naivt överslag. Hur mycket strul kan det rimligtvis bli? Inget lovade killen. Inget. Han var så erbarmligt desperat och fullkomligt säljsvulten, han matade på så hårt om ångerrätten på 14 dagar att jag till slut inte hade hjärta att tacka nej. FAIL!!

Redan när paketet kom hade jag ångrat mig. Jag hade börjat drömma svettiga inredningsmardrömmar där inredningsbögarna Simon & Tomas utropade mitt hem till Sveriges fulaste och bygger om hela skiten till ett vansinnigt cirkustält. Prylstressen visste inget motstycke. En ny router (jag som redan har en så fin Airport Extreme) skulle innebära en ny apparat. IP-telefoni. Ännu en apparat. Och digital-tv. Ytterligare en box, med tillhörande fjärrkontroll dessutom. Mitt hem skulle se ut som ett jävla LAN-party när jag var klar.

Så jag skickade tillbaka paketet utan att packa upp det. Ringde upp och sa upp avtalet med hänvisning till min ångerrätt. Inga problem. Bara några klick i datamaskinen och saken var biff. Ur världen.

Sedan började det...

Vår vanliga telefon kopplades ur. De hade missuppfattat och trodde att vi sa upp ALLT. Vi bad dem koppla in igen omgående. Visst kunde de göra det, men vi skulle tyvärr inte kunna få vårt gamla telefonnummer. Det hade gått ut i systemet och skulle kanske gå men tidigast om ett par veckor. Fine. Sedan kom första räkningen. Ny abonnemangsavgift plus närmare tusen spänn i inkopplingsavgift. Ny telefonkö och sedan ännu en lång redogörelse för hela händeseförloppet. Vi la på och nu skulle allt vara utrett. Några dagar senare kom första räkningen på paketet jag skickat tillbaka och redan hunnit ångra bittert att jag tackat ja till från början. 1600 spänn. När jag satt i telefonkön funderade jag på om de inte borde införa någon form av vip-fil för oss stamkunder. Vi som har osunt mycket kontakt med vår telefonoperatör. Samma visa en gång till. Efter ytterligare ett varv skulle jag ändå slippa behöva ringa upp igen. Det höll i två veckor.

Sedan kom en påminnelse med ett litet pikant hot om inkasso, på en helt ny summa (859 kr), och sista inbetalningsdag bara ett par dagar senare. Märkligt. Någon sådan faktura hade jag inte sett röken av. Jag kände att mitt tålamod med dem var ungefär lika slut som Göran Lindbergs poliskarriär. Jag frågade vad det gällde och fick svaret att det var en bredbandsräkning. Med en jävligt syrlig ton förklarade jag då att jag brukar uppskatta att få en vanlig faktura innan jag får en påminnelse. Fakturamänniskan lovade att skicka en kopia på originalfakturan som troligtvis aldrig hade skickats. Veckan därpå kom den. Lustigt nog gällde det mitt nya bredband, det jag ångrat, tackat nej till och aldrig kopplat in. Det började brinna i huvudet på mig. När jag blev satt i kön var jag tvungen att bita mig själv i knytnäven för att inte implodera i ett raserifyrverkeri. Sakligt förklarade jag för dem att jag nu totalt spenderat bortåt en arbetsdag i ren tid, bara för att jag var något så in i helvetet naiv att jag för en sekund hade trott att något överhuvudtaget skulle kunna gå smidigt i deras myllrande byråkratistack. Jag sa att jag var så trött på att dra hela historien för dem att jag skulle drabbas av ett mentalt framfall om de strular till det en endaste lite gång till.

Så nu sitter jag hemma och håller andan varje dag när jag hör brevbärarens steg i trappan.

Behöver jag förresten säga hur mycket jag längtar tills nästa telefonförsäljare ringer. Det kommer bli episkt.