Bob jävla Hansson

Jag ska försöka säga något positivt om Bob Hansson nu... hmmm... *tänka tänka tänka* ...hmmm. Han har ett tufft förnamn. Det stavas likadant framlänges som baklänges. Bob... Bob. Men där tar det också slut.

Jag vet helt nämligen ingen annan varelse som väcker ett så starkt obehag inom mig som Bob jävla Hansson. Helt ärligt. Att höra hans röst, läsandes något av sitt jidder utlöser sådana mängder stresshormon i mitt omlopp att jag mår fysiskt illa. Signalerna transporteras från mina öron via hjärnan och raka vägen ner i magsäcken. En dålig känsla. Orolig, som om den vore fylld till bredden av av en sur ostmasssa, med skyhöga halter kräksjukebakterier. Och varje gång jag ser honom blir jag matt som efter en matig åderlåtning. Han är bara för M-Y-C-K-E-T.

I morse såg jag honom när han gästade han svt:s morgonsoffa. Lika stirrig och apart som vanligt. Hans krystade flummande blandades med penibelt framfrustade skrattsalvor om vartannat. Som en person som fått fel dos nervmedicin och gått på både syran och sponken lagom till sändning. Jag skulle verkligen vilja att jag hade fått fel uppfattning om honom. Att Bob Hansson egentligen är ett geni. Det är så osympatiskt att bara sitta bakom sin blogg och döma. Det tar emot. Faktiskt. Men vad ska jag göra? Många tycker säkert att Bob Hansson är en härlig kille. För mig är han bara ett otvättat kön. Han satt och höll hov om kärlek, andlighet, får och sin indiske guru "baba baba". Hela tiden uppstod jobbiga haschfniss. Killen är ju helt sjuk i huvudet. Helt ärligt. Hur kan Bob Hansson av alla nötter på jorden få uppta så mycket medialt utrymme? Har han inte gjort tillräckligt med skada nu, tänkte jag.

Killen bär ensamt ansvar för att estradpoesiscenen låter och ser ut som den gör. Han satte ribban för hur det ska låta redan 95, när han vann SM i Poetry Slam (skitnödig uppläsning av skitnödigt formulerade meningar, ofta innehållande ord som; kön, cigg, älskog, svett, känsla trottoar, buss och diverse film noir-referenser, blandtat med slumpmässigt uppslagna "svåra" ord) och inget har ändrats sedan dess. Den store Bob. Maestro. Jag blir fan mörkrädd när jag tänker på hur många svartsynta tonårsflickor han måste ha fått lägra genom tiderna, bara genom att köra sin påfrestande psykakt. Bara tanken på att han bedriver könsumgänge och att hans DNA kanske kommer att föras vidare en dag gör mig nedstämd. En Bob Hansson är fem för mycket. Han är skränig och lynnig och gissningsvis spelat djup. Vissa tänker säkert att "med Bob Hansson i båten styr du rakt in i paradiset", när de ser hans pliriga blick och hör hans bräkande svammel. Jag tänker på sexuella övergrepp. Och att om han hade varit kvinna så hade han blivit medialt avrättad för längesedan.

Bob Hansson har även hittat på ett litet skönt koncept. Kundalini Writing. "Ett kreativt redskap där skrivövningar blandas med fysisk meditation och personlighetsutvecklande övningar. Syftet är att övningarna och gruppens dynamik ska lura den inre censuren, och att intellekt och kropp ska mötas i en process som annars är enbart intellektuell".

En vild gissning är att kursdeltagandet består av en dominerande del unga kvinnor, samt att den fysiska meditationen går ut på att Bob himself petar in sitt kön i deras olika kroppsöppningar. Och tanken på att öva på att utveckla sin personlighet under hans regi känns ungefär lika sunt som att bo några år i familjen Fritzls matkällare.

Nu har Bob Hansson dessutom precis vunnit Sveriges Radios Novellpris. Givetvis har jag lyssnat på den. Men istället för att skriva lika mycket till om varför jag har så sjukt svårt för den mannen så tycker jag att ni också ska lyssna här >>


Och sedan läsa juryns motivering:

"Till Mamma är en brevnovell som spränger alla gränser, säger saker som ingen vågat säga förut och vänder upp och ned på vedertagna begrepp. Den är galen, infallsrik och ömsint. Tänk om man kunde befria sig från sin invanda verklighet, så strikt och småskuren! Med Bob Hansson i båten styr du rakt in i paradiset. Åtminstone för en stund."