Vid vägs ände i McFlurryärendet

Det börjar bli dags att avsluta det här McFlurrydrevet för nu. Det har blivit ett monster. Jag sitter och känner av en svindlande yrsel varje gång ett svar dimper ner i min inkorg, och inför varje tryck på skickaknappen tappar jag nästan andan. Jag föreställer mig att de på något sätt uppskattar min knastertorra humorlösa ton i flurryärendet. Men jag vet inte. Kanske står jag på deras dödslista nu.

J kvider av obehagliga pinsamhetskänslor, säger hon, varje gång jag läser upp korrespondensen. Hon tycker jag borde ta tag i vettigare saker, men jag hävdar att det redan finns gott om människor som tar tag i de stora frågorna här i världen. Någon måste ju ta hand om de små.

Men nu tror jag inte att jag kan dra det mycket längre utan att jag blir en fullfjädrad rättshaverist. Jag kom på mig själv med att gnugga mina händer av förtjusning medan jag drar upp planer för ett uttalande från konsumentombudsmannen. Det får helt enkelt räcka för nu. Men tro inte att jag släpper detta. Tack vare en grupp extremt uppmärksamma pro-flurr-aktivister på facebook (fortsätt gärna sprida ordet och bjuda in medlemmar) kommer de inte att komma undan med att slappa till sig på flurrfronten i första taget. Fuckar de upp detta nu startar vi en massiv McFlurry-bojkott. Eller så börjar vi höra av oss i såpass stor utsträckning att deras kundtjänst får gå på knäna. Nåt hittar vi på.

Nu ska jag leta fram de sista mailen och lägga ut. J tycker att jag ska skita i att publicera dem, men vissst fan ska jag publicera dem. Eller?