En nära förnedringsdödenupplevelse

Man brukar ju säga att livet passerar revy när man är nära att dö i en olycka. Nu har jag upplevt det. Inte att dö i en olycka, utan revygrejen. Och det är för jävligt.

Det hela började med en trevlig ölfika efter lunch igår. När jag efter en stund skulle gå på toa för att bajsa så var det upptaget på den första så jag gick tog nästa istället, där en kille med yrvaken frisyr, skabbskägg och gröna kollektivboendebyxor i manchestertyg precis kom ut.

När jag kom in såg jag genast att något inte stod rätt till. Det var piss på ringen. Inte så lite piss heller. Killen före mig hade verkligen gjort ett grundligt jobb. Han måste verkligen ha ansträngt sig för att pissa ner den så totalt, hela vägen runt om, med sitt vätskebristgula urin.

Alltså, såna grejer borde ligga högst upp på straffskalan. Enda anledningen att man inte kan bli åtalad och dömd till livstid för ett sånt skitbeteende, är att vår feta lagbok tyvärr inte behandlar så grova brott, som folkmord och nedpissning av offentliga faciliteter. Vi svenskar är så naiva. Det-händer-inte-oss-tänket. Men det gör det och det rimliga hade varit tvångsförlamning eller döden.

I alla fall. Min hjärna arbetade för högtryck för att lyckas sortera upp informationen från katastrofområdet. Medan jag stod där och stirrade glosögt på pissdropparna hörde jag hur någon ryckte i handtaget. Någon ville in. Efter mig. Jag greppade handfatet, svalde hårt och kände mörkret komma.

Inte nog med att toaletten var helt obrukbar. Det gick upp för mig att jag inte bara skulle kunna lämna brottsplatsen. Då skulle jag bli den skyldige. Herr pissenisse. Det bultade i mina tinningar. Jag hade just blivit utsatt för den ultimata förnedringen. Förvägrad att uträtta mina behov men förpliktigad att städa upp någon annans.

Det ryckte i handtaget igen. Samma miffo som knappast hade missat ifall jag hade lämnat toaletten ville markera att den ville in. Fel dag. Jag lovar, suget efter att äga en el-pistol har aldrig varit större. Jag kunde riktigt se hur snyggt 10 000 volt skulle förvandla personens iver till ånger. Men jag sansade mig. Det var ju inte personen efter mig som försatt mig i den prekära situationen. Om det nu inte var skäggflummet, som kommit tillbaka för att slutföra vad han påbörjat, med en kabel i handfatet.

Min analys ledde till endast två möjliga utvägar:

1. Tvätta av ringen med vatten och tvål och låtsas som inget.

2. Öppna dörren och försöka förklara läget för näste besökare.

Inget av alternativen kändes särskilt attraktivt. Alternativ två medförde dessutom en överhängande risk för ett så kallat akward moment. Och jag är nog sämst i världen på att hantera just akward moments. Därför slutade det med en kompromiss. Jag rafsade till mig ungefär ett kilo toapapper, höll andan, gjorde svepet och torrtorkade upp pisket. Sedan slängde jag pappret i tona och försökte glömma alltsammans. Det gick bra. Ända tills jag förstod att mängden papper hade ställt till det för rören och stammarna och jag fick bevittna hur vattenytan i porslinsholken steg med en rasande fart.

De där kritiska sekunderna vill jag aldrig mer uppleva. Jag kände hur en hjärnblödning vara nära att utlösas. Jag ångrade att jag inte bara tagit den där satans kulan och gått ut från toan som om ingen hade hänt. Det skulle knappast vara värre än att behöva stå där, upp till anklarna i en massablandning av dasspapper och toalettvatten, och försöka sig på en tillräckligt skamsanerande bortförklaring.

Men så hände något. Ett mirakel. Precis när ytspänningen var på bristningsgränsen och allt skulle till att gå åt helvete så stannade det av och vände. Jag som aldrig har tur hade just blivit skonad. på tre sekunder var toan som ny. Jag har svårt att beskriva den tacksamheten. I samma sekund jag förstod att jag var räddad så hade vreden inom mig pulvriserats. Jag skulle nästan kunnat bjuda självaste gärningsmannen på en öl.

Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns när man nästan dött. Den tacksamheten över att leva.