Nu har de hänt igen. Jag och en kompis kom gående över brunnsparken när en käck gallupdåre steppar upp och tilltalar oss med ett tillgjort jovialt: "Tjenna grabbar".
GRABBAR?!
Ursäkta mig men jag klär mig inte i Marwin-hoddie och kör inte Zündapp heller för den delen. Kan ni låta mig få vara man tack. Inte det. Nähädå!
Det har hänt förr och det händer igen och igen och...
Hur kommer det sig egentligen? Varför är det ok att helt ohämmat omyndigförklara två killar på trettio plus och tala till oss som om våra största problem är acne- och svendomsrelaterade.
Jag har funderat en del och har kommit fram till att det måste bero på att vi, eller iallafall jag, utstrålar en smärre identitetshärdsmälta. Jag känner mig inte som en "man" och det märks. Frågan är när jag kommer bli bekväm med att titulera mig själv som man. Eller, om det kommer ske överhuvudtaget kanske är en mer korrekt frågeställning.
När jag blev padre för ett par år sedan trodde jag att nu är det klappat och klart. Jag hade sökt utträde ur unga pojkars fackförening och Juniorette var min ticket, trodde jag. Men icke. Känslan av att inte fylla ut kostymen fanns där ändå. Minst lika stark som förut. Snudd på ännu värre.
Jag vet inte vad det är egentligen. Jag har för i helvete varit trenolla i flera månader nu. När jag var halva min nuvarande ålder låg trettio i gränslandet till att vara farligt nära "pensio" [panscho]. Så nog fan räknade jag med att vara man vid det här laget.
Problemet är att jag inte känner mig som en pojkvasker heller. Jag har hamnat i ett otäckt ingenmanslandsprial. Jag är inte välkommen någonstans. En fredlös halvfigur, förskjuten ur alla läger.
När får man bli man egentligen?
*Update: Så nu har jag satt dit ett frågetecken herr språkpolizei-grammatikbesserwisser-elguapo. skönt va? ;) *
26 kommentarer:
Godmorgon Mike.Vad är det som är så ball med att vara man? Jag kan nog kalla både pojkar, män och gubbar för grabbar. Särskilt i jobbet... för det betyder egentligen bara att de inte är ett gäng brudar . Eller hurm, äh. Du är nog man nog.
tror jag.
Jag tror att det krävs en lodenrock... en gröööön, för att du ska bli betraktad som MAN! :-)
En gång var det en unge på Hemköp som snodde min plastkasse. Mamman sa: "Nej nej, det där är tantens kasse. Lämna tillbaka den till tanten nu!" Jag var nära att slå henne i ansiktet... Jag skulle gärna bli kallad grabb. Eller liknande. Till dödagar.
Troligt scenario: Du ligger på din dödsbädd o rosslar med hela familjen runt om, 5 barn och 30 barnbarn och strax innan du går mot ljuset (förskönad beskrivning, mer troligt ger efter för smärtorna) så tänker du "fan, nu är jag nog en man ändå" när du ser vad du åstadkommit i livet. Sen dör du. Som man :)
//Milla
Äsch, ta det här som en man nu. Folk är ju blinda, halta och lytta. Klart de inte känner igen en riktigt käääääärl när de ser en.
Du är som Nemo i sista delen av Matrix när han sitter på en tunnebanestation som påminner om Hötorgets en tisdagsnatt kl.03.45. Mitt emellan två stationer. Och du är inte säker på om du vill åka med när tåget väl kommer. Så du sitter ett tag till. Och funderar. Och funderar.
Jag hoppade på tåget vid 33 års ålder tror jag. Och det blir bara roligare och roligare. Samtidigt som jag känner mig allt mer främmande för den jag var innan jag lämnade stationen. Men jag tror fortfarande att jag är "The One". ; )
Neo, förihelvete. Annars kommer du ju aldrig ur skålen : )
Mike, en enkel lösning. Gå ut på en nattklubb där de har en åldersgräns mindre än 26år. Då skriker dom "gubbjävel" efter dig... Man känner sig mogen! :)
Man är man när man inte oroar sig för om man är man, man bara är man.
Rätt många man i den meningen!
Om jag nån gång råkar kalla mig själv kvinna så tänker jag alltid: nämen nu överdrev jag väl? Samtidigt känns det jävligt fel att kalla mig tjej. Ja, vi är nog många som krisar.
Min pojkvän har också blivit kallad tant i mataffären. Han blev inte så glad då. Du får vara man om du vill, tror man avgör bäst själv :)
Det är en svår fråga det där med manlighet. En väldigt fin balans mellan krav och egna preferenser.
Men att vara man, utifrån mitt perspektiv, är att vara -manlig-. Sådär manlig på det vuxna, mogna sättet då han (mannen) behandlar människor omkring sig med respekt, förståelse och tolerans, men och humor och ödmjukhet finns i bilden. Om man lägger till lite intelligens till blandningen så spelar det ingen roll hur gammal han är, han kan vara -man- ändå. Ålder eller utseende behöver inte spela någon roll.
Jag tror att det är väldigt svårt att bli en "riktig" man i dagens samhälle. Och det kommer att bli ännu svårare i framtiden. De gamla och trygga mansidealen försvinner mer och mer. Man vet inte hur man borde vara och vem man egentligen är. Den här bortfallande mansrollen är vad den feministiska författarinnan Susan Faludi pekar på att kan vara anledningen till många kriser för män, vilket kan yttra sig i till exempel fotbollshulliganism eller kvinnomisshandel...
Kul att någon sätter ord på sådana tankar, visste inte att det var fler som kände sig så. Jag fyller 28 till sommaren, köper numera fler sjortor och pikétröjor än tischor.. ändå känns det avlägset att slänga in baggyjeansen och etniesdojorna längst in i garderoben. Eller? Nu vet jag att denna kluvenhet inte nödvändigtvis kommer försvinna i ett huj.
Ett av dom bästa blogginläggen på väldigt länge, lika pricksäkert självifrågasättande som övriga inlägg som brukar vara mer humoristiskt (men ej mindre allvarligt) omvärldsanalytiska. Grymt!
Är också ett par månader in på 30 och har ruggigt svårt att se mig själv som en man. Mer som en stor pojke som försöker kompensera genom att gå i storebrorsans jeans. Sökte jobb härom veckan där de gärna ville ha manliga sökande. Vi snackade lite på intervjun och de sade att "det är ju ett plus att du är man". Helt spontant svarar jag "Nja, man.. Jag är av manligt kön iallafall". De kollade på mig som om jag precis visat ballen.
Minns när jag var 19 och såg en liten grabb stå och gråta. Gick fram och frågade vad som var fel och det visade sig att han tappat bort sina vantar. Jag lyckades hitta på dem i närheten och när han fick tillbaka den sade han glatt "tack farbror". Höll på å rycka åt mig vantarna igen av ungjäveln. Idag skulle jag nog känt mig lite stolt om jag vart kallad farbror.
Mike de badhusupplevelser du skrivit om här på din blogg måste väl duga som mandomsprov?
börja klä dig som konferensknullaren från tidigare inlägg kanske fungerar för att i alla fall slippa bli titulerad som "hallå grabbar". men det lär ju inte locka det heller.
Det här är ju riktigt lurigt. Mansidealen förändras... Mmmm, förr var det ok när Thomas Magnum hade hår på bröstet och körde Ferrari. Nu får man inte ha varken Ferrari eller hår på bröstet. Det känns osunt på nåt sätt. Men man kan ju inte vara Beckham heller. Och är Kristian Huselius så mycket man? Tror att det ligger en hel del i våra egna hjärnor. Numera ska ju varenda tjej/kvinna vara som en tonåring. Och det håller på att vara så för oss "män" också. Vi får inte bli äldre. Det är fult att bli gammal. Bara unga, vackra räknas. Jag skjuter från höften och säger att media har fuckat upp din bild av dig som man Mike. Vad tror du om det?
I kontaktannonser blir det ofta uppenbart att många vill beskriva sig själva som "tjej 50+" eller "grabb 63/85/178". Klart de kallar andra likadant.
Att kalla en annan person för KVINNA/MAN tycker jag känns som att klä av personen och peka på dess kön, TANT/FARBROR däremot handlar mer om vilken könstillhörighet kläder och frisyr visar (stödstrumpor=tant, vaxad stache=farbror). Det är väl därför dumma föräldrar kallar folk i 20-årsåldern så när de pratar med sina barn.
Men Micke, om jag var du så skulle jag inte hänga upp mig så mycket på att va just man, jag skulle hellre va vuxen punkt slut. Dvs valfri klädsel men en massa ansvar.
Själv bleb jag kallad jäkla kärring idag. Hur tror du det kändes?
Mike mike mike, du gör det här för enkelt, det är öppet mål och jag förvånas över att ingen ännu hittat bollen där på mållinjen.
Du blir assne när nån säger grabben till dig, men själv kallar du dig kille.... hmm nåt stämmer inte här enligt min begreppsvärld.
Är inte det liksom samma sak,
- hej jag är en 75 årig kille som söker...
- hej jag är en grabb på 68 bast...
Vafan är du man skriv det då.
Mike,
Din blogg är alltid läsvärd och de två senaste inläggen asbra! Själv nybliven padre, men känner mig fortfarande som Peter Pan... När blir man man är frågan?
"När får man bli man egentligen?"
När man inte ser ut som en ölflaska.
När man inte ser ut som ett "L" pga av stora fötter.
När man tar sin egen vikt i bänkpress 8 gånger.
När fisarna låter som när man river wellpapper.
Där har du några exempel. :)
Svaret är enkelt: När man lär sig att att använda frågetecken i en rubbe som är en fråga. Då Mikael, då får man bli man. Gör om, gör rätt, bli man.
Haha, sånt är störigt som faan.
Har du tänkt på vilket jävla förnedringsjobb dom har ändå...
Kan det var dina Cheap monday och Cons??
Hur ska man kunna kalla nån för man i plural...om man vill fånga förbipasserande i flykten.
Tjena killar!
Hallå grabbar!
Tjippelitjipp männen...!?!? Eh..nä..just det.
Och i singular blir det ju som i förorten. "Ey mannen"..
Jag tror helt enkelt att det handlar om att inse att man är "Man" den dagen man pallar att bli kallad för kille eller grabb... *skrattar*
Skicka en kommentar