Breaking News

Nu går jag om Göteborgs Posten och alla andra tidningar. Iallafall när det kommer till Breaking News i Majorna - Göteborg. Inte ett ord i press, men på bloggfrossa levereras det. Damn hot stuff också.

Vi har ju byggt upp ett tajt nätverk som spänner över hela Majorna. Ett osynligt brödra-/systerskap som vi kallar "El Ojo" (The Eye) och vi håller varandra bakom ryggen och håller koll på allt som händer i vår närmiljö. Mycket kraftfullt.

I förmiddags bar polisen ut minst ett stycke bodybag från en lägenhet alldeles vid Chapmans torg. Polisne knackade dörr och frågade om man sett nåt som luktat fisk nyligen. Personen i fråga hade tydligen dött av "icke naturlig orsak". Thrilling!

Nu avvaktar vi mer info. Skulle tippa att det är nån jävel från Hisingen som stökat om i Majorna nu igen - men det är bara vilda spekulationer (än så länge). Hur som helst så är Hisingen "Rånarnas paradis" medan Majorna verkar ha blivit "Mördarnas Mecca".

Denna gång levererades nyheten från en av Majornas meste wiseguys - "M. Mustalainen" och givetvis hade El Ojo en fotograf utsänd, som går under namnet "Hallis".

Upp och hoppa Göteborgs Posten. Bloggfrossa går om.

Läsarmail - det är det bästa

Det roligaste som finns är att få läsarmail.

Den senaste tiden har jag fått en ny vän. Han mailar mig hela tiden och jag bara älskar det. Så jävla fin människa. Han bjuder verkligen på sig själv. Tipsar om schyssta grejer och så.

Han heter "Jefferson Hedrick" och verkar ha tryckt på sendknappen väldigt många gånger. Jag får nämligen samma mail gång på gång:

-S'ensationall revoolution in m'edicine!
-E'n'l'a'r'g'e your p''enis up to 10 cm or up to 4 inches!
-It's herbal solution what hasn't side effect, but has 100% guaranted results!
-Don't lose your chance and but know wihtout doubts, you will be impressed with results!
Clisk here: http://ip6broadband.info/

Vem missar ett sånt erbjuande. Inte jag!

Raffinerat och seriöst med medvetna felstavningar och apostrofavgränsningar mitt i orden också. Det finns ju så många oseriösa aktörer som sabbar för killar som Jefferson vilket har gjort att vissa ord fastnat i mailservrarnas filter. Det är ju fan stört omöjligt att maila en kompis och använda den högst vardagliga frasen "Penis enlargement" nu för tiden.

...Eller kan det vara så att Jefferson är ett riktigt spam-mongo som har skickat mail om örtbaserade penisförstoringsmedel utan bieffekter förr? Eller ryska importfruar. För att inte tala om mirakelpiller som gör att man "ejakulerar som en porrstjärna" (vilket fantastiskt säljargument btw).

Jävla as! De fyller min inbox och det gör mig heligt förbannad.

Det kan jag säga, att hade jag haft hemadressen till en sådan spam-kille... Då hade jag bytt om och gett svinet ett helt nytt perspektiv på ordet "medeltidsvecka".

Close encounter med Janne J

Jag kom precis hem från SR. Har varit och spelat in dagens lista som kommer handla om drömjobb jag hade när jag var liten. Iallafall så kommer jag ur studion. Jag är lite stressad eftersom jag hade dumpat Juniorette hos brorsan mer eller minder oanmält.

När jag kommer gående mot utgången så hör jag en välbekant röst. Det är Janne Josefsson som sitter mitt i en viktig (lät det som) diskussion. Fett. Jag gillar Janne J och det är inte varje dag man ser den killen bara sådär.

Då drabbas jag plötsligt av en sådan där tvångstanke ni vet. Jag ser framför mig i ett scenario hur jag skulle stappla fram till bordet och skrika "Nämen, tjenna Janneman" och öppna upp för en gammal hederlig "high five". Brrr...

Jag vet att han högst sannolikt hade dödat mig på fläcken, kanske bara genom att stirra ut mig så där som bara han kan. Ändå kunde jag inte släppa tanken. Jag blev nästan nervös att min hjärna ska frikoppla på riktigt och ta över. Fan vad läskigt.

Så jag höll mig långt till höger och ökade takten. Passerade. Phew.

Free at last!

Ibland blir allt så fel

Det är alltid skönt när man har koll.

För ett par veckor sedan så kom jag spankulerande på Linnégatan och gick förbi Emmaus, secondhandaffär. I skyltfönstret på en docka satt den tjusigaste av skjortor, med en kritvit slips dessutom. Inte dåligt eftersom jag varit på jakt efter just en vit slips. Skjortan såg svinkool ut. Lite balkanvibbar skulle jag säga. Skittsnygg kombo. Den ville jag ha.

När jag kom in i butiken och sa att jag ville kolla så sa de att jag skulle komma dagen därpå. Då skulle de sälja det som stod i skylten. Visst sa jag utan att tänka. Jag skulle inte ha möjlighet att komma in dagen därpå och alla vet ju att när det vankas balkanmode i skylten får man vara snabb som en gris för då är stan full av fyndmongon med vassa armbågar.

Så jag var tvungen att skicka min fru på det uppdraget. Jag fick riska lite och köpa utan påsyn så att säga. Men det var medium så det borde vara kool. När hon kom hem med det så provade jag lite snabbt och konstaterade att det var en tajt deal. Satt perfa och den vita slipsen, ja den var som löken på laxen.

Sedan har den hängt i min garderob fram tills i lördags när det vankades partaj.

Alltid när jag ska på fest så försvinner dagen i en form av apatiskt väntande i soffan vilket medför att min tidsplanering inte rymmer mariginal för någon avikelse what so ever. Så jag kastar mig in i duschen och ut igen och fan om jag inte håller på att lyckas för en gång skull... Ända till jag dressar på.

Jag tar på skjortan och börjar trixa med slipsen. Fan vad smutt. Balkan-Mike is in, let the fun begin liksom. Jag står framför badrumsspegeln när jag plötsligt får ögonkontakt. Med mina egna bröstvårtor. Jag håller på att smälla av. Jag hade tyckt att tyget verkade oroväckande tunt. Tunt fine - men för i helvete inte transparent.

Jag provar med linne, det hjälper inte. Inte när man börjar inse att ens feta balkaninspirerade designkap i själva verket är en blus. Panikartat börjar jag leta bevis som ska bevisa motsatsen men allt jag hittar är en liten ettikett märkt med "BZR".

Vid detta laget har jag redan missat spårvagnen så jag börjar kolla på nätet. Allt jag hittar på BZR är bilder på kvinnor som går på kattgång. Jag börjar inse faktum. Balkanskjortan är en balkanblus.

Jag som varit lite mallig på sistone och känt att jag hade sån koll. Jag hade till och med funderingar på om jag skulle ringa "Syddan" (Ebba von Sydow) och kolla om inte hon kunde fixa ett sjysst knäck åt mig på någon av Bonnierkoncernens modemagasin för män.

Nu är istället mitt självförtroende (när det kommer till trendmedvetenhet) plöjt i botten. Jag tror att jag ska göra som Kim Jong Il istället och satsa på tidlöst och massivt kakimode.

Japp så får det bli.

Bonde söker fru

Tidigare ikväll hamnade jag i soffan framför tv4:s nya kontaktförmedlarsatsning. "Bonde söker fru". Tittarna fick bekanta sig med fyra vitt skilda bonnläppar som alla hade ett gemensamt - De var våldsamt sugna på lite kvinnlig fägring, samtidigt som de minst sagt befann sig i uppförsbacke (störtloppsbacke, fast uppför, är nog en mer sanningsenlig liknelse) när det gällde sin förmåga att charma det motsatta könet. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det är snudd på förnedrings-tv.

Tv4 vill ju gärna utge sig för att vara världsfrälsare med alla sina välgörenhetsgalor och shit, men jag tvivlar rätt bra på att det är för att Sverige ska få en kommande generation lantbrukare. Det var rätt uppenbart att de hellre vill man ska vrida på sig i soffan. Jag sa iallafall flera gånger rätt ut: "vaffan håller han på med, hör han inte hur han låter".

Linda Isaksson kommer till går'n och man ser att de blir alldeles till sig. Freakshowen kan börja. Hon frågar hurdan tjejen ska vara och det är inga dåliga krav dessa killar har.

En av snubbarna, 43 år gammal, bor med sin morsa och farsa fortfarande och största intresset är bugg och foxtrot. Han vill ha en tjej som ser ut som prinsessan Madeliene men skulle föredra bruna ögon. Sweet. Hör du det Madde. Vill du ha en chadde får du allt springa till optikern och tjacka ett par färgade linser. Annars har du inte mycket att hämta hos vår dansante vän.

En av de andra visste inte riktigt men klurade lite och kom fram till att "snygg och lättsinnig" var det viktigaste egenskaperna hos en kvinna.

Av de fyra essen så var det väl EN som verkade ha hört talas om fenomenet jämställdhet. Jag tänkte hela tiden att detta MÅSTE bli en flopp. För vilken kvinna med lite självaktning är sugen på att ansöka om att få hamna på en gård som någon slags trofé/avelsdjur.

Ehh... jag menar... fyrtiotalet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn, BASTA.

Smeden hjärtar Westlife?

Gick precis förbi utanför smedens lägenhet. Han hade ett fönster... nåväl en av playwoodluckorna... på vid gavel. Ut strömmade tonerna av Westlife kompat av smedens nynnande. Snacka om att få sin världsbild omkullkastad.

Det hade jag aldrig trott om smeden. Att han diggade Westlife.

Ibland är världen bra konstig.

Ett plus till Miljöpartiet

Såg precis på tv att miljöpartiet ligger på en bunt med skitroliga och bra förslag. De vill förbjuda mobiltelefoni på allmän plats. Inrätta zoner. Sweet. Precis vad jag har väntat på. Det finns inget värre än folk som pratar i sin mobil tio gånger under en fikasession. Och så det där med strålningen.

Jag har ju länge bitchat om att jag är emot passiv strålning. Att jag tänkt ringa strålskyddsinstitutet och få bidrag till blyfärg för att förbunkra mitt hem och leva strålningsfritt. Folk omkring mig har tittat på mig med den där lite nedsättande du-är-en-idiot-blicken. Jag har själv fått för mig att jag är extrem... men nu vet jag att jag har comrades där ute.

Det där gröna pajaspartiet kan nog fan räkna med min röst om de driver frågan hårt nog. Friår är ju deras melodi också. Fan det låter smutt. Jag ska kolla med min kollega om han tycker det är ok att jag tar ledigt ett år. Staten betalar - jag slappar.

Det är ju som när man var liten och drömde om att hela världen var byggd i godis - fast mindre kladdigt.

Nuff is nuff

Jag börjar bli så sjukt trött på att höra, läsa och bara snudda vid namnet Lars Danielsson. Än mindre orkar jag se på honom. Jag tror jag ligger i riskzonen för en massiv hjärnblödning om jag får höra mer jibba-jabba om hans bissniss på annandagen 2004. Hur kan det finnas ett sånt jävla medialt intresse i det. Det är otroligt.

Att han stekte annat än pannkakor den dagen är ju så jävla solklart. So what. Det händer dagligen runt om i hela världen utan att folk måste ta "time out". Danielsson är en urmes. Så enkelt är det. Ge honom rött kort och skicka hem honom permanent - jag orkar inte se hans strokeförlamade ansiktsuttryck en gång till. Jag får lust att spöa upp honom för att han riskerar min hälsa med sin tråkighet. Jag funderar på att anmäla honom för förargelseväckande menlöshet.

Jag har tidigare sagt att Lars Adaktusson är våldsamt tråkig. Men jag tar tillbaka. Han är rena skrattfesten i jämförelse.

Alltså om killen lyckats få till det med en "affär" så är jag först att gratulera honom. Låt killen vara nu. Det räcker. Däremot så skulle jag vilja höja insatserna för att få tag i mentalfallet som släppt in killen på green så att säga.

Grattis på dig Stefan Holm!

Idag är en stor dag. Inte nog med att min kollega fyller år. Självaste holmapôjka fyller minsann 30 och det ska slås på stort.

Han har instiftat ett barnkalas i form av en alldeles egen höjdhoppsgala i sin hemstad Kil. Hans mål är att klara 2.30 dagen till ära.

En massa andra gäster är inbjudna att hoppa med honom. Bland annat Linus och Holmas forne vapendragare Staffan Strand a.k.a "världens mest misslyckade idrottsman". Dock har de båda tackat nej. Staffan ska enligt ganska säkra rykten ha blivit grinig eftersom han fått nys om att man inte skulle få välja leksak till sitt Happy Meal. Holm ska tydligen ha krävt Nalle puh-tema igen och Staffan har redan alla karaktärer. Han ville hellre ha en Svambob fyrkant- trots att det tillhör Burger Kings motsvarighet till Happy Meal. Barnsligt kan man tycka.

Det är ju rätt känt att Stefan Holm är ett s.k. "statistikmongo". Han går igång på resultatlistor. höjder, klockslag och tider. Alla nummer verkar ha en betydelse och Holm verkligen njter av sin egen finurlighet. Tävlingen går av stapeln 13.03 alltså alldeles strax. Det var det klockslag han själv föddes. Så chikt!

Vidare ska tydligen farsgubben Johnny vara utklädd till Ronald McDonald och hans mentala coach Christian Augustsson ansvarar för fiskdammen

Jag ville bara säga att nu har Holm chansen att inleda en helt clean säsong. För er som följt bloggfrossa så har vi legat lite i fejd, Holm och jag, men jag kan meddela att Mr Needles fortfarande ligger och nanar tungt i mitt köksskåp. Jag har tänkt unna Holm ett bra år. Om han sköter sig vill säga. Om inte så plockar jag fram Mr Needles och då vankas det voodofest igen.

Hör du det Holmajävel!
Se till att förvalta detta väl nu. Och om du vinner EM-guld så vill jag se att du tar på dig guldtröjan ("Bloggfrossa is the shit") som jag skickade till dig. Det har du lovat och du är väl en man av heder.

Ha det så kul på barnkalaset. Hälsa farsan.

Din gode vän
/mikebike

Bristfälligt förtroendekapital

Häromdagen skrev jag om ett förmodat alkiskonvent i stan och i samråd med "miss sixx" kom jag fram till att fyllbultar med schäferdoggar inte åtnjuter särskilt stort förtroendekapital i min värld. Det finns dock en annan grupp människor som jag har än mindre förtroende för.

Brevbärare.

En sak kan jag säga. Jag litar inte en sekund på människor som går i kortbyxor året om. De är ett otäckt släkte. Jag får gåshud när brevbäraren kommer. Han är sådär tjenis med alla i hela området. Snickesnackar gärna. Vet allt om alla. Tror han. Bara för att han kontrollerar en del av informationsflödet i min del av Majorna. Jävla översittare.

Han gör precis som han vill. Kommer när han vill. Maskar med utdelningen så att man blir helt tokig de få gånger man faktiskt väntar på ett specifikt brev. Är det EN millimeter tjockare än reglementet tillåter. Ja då kan man ge sig på att man får vänta ännu en dag för att sedan hämta ut det med en sorglig men trots allt handskriven avi. Den riktigt dryper av den gamle postiljonens hånflabb. Jag gillar verkligen inte posten. Litar inte en sekund på dem och jag har mina skäl.

Egentligen är det kanske inget större fel på min brevbärare (bortsett från det där smått bisarra kortbrallesyndromet då). Kanske grundar sig min skepsis i att jag aldrig får post. Jag har iallafall fått för mig att brevbäraren samlar all min post i en låda någonstans. Att han undanhåller mig något. Rätten till ett liv med personlig post. Alla andra får ju fan post. Alla utom jag. Om man inte räknar bankbesked, mobilräkningar och direktreklam som personlig post. Det har nästan kommit att bli "high-life" när Sverigehäftet dimper ner och jag kan se mitt eget namn förtryckt på baksidan...

"Jag får post, alltså finns jag".

Filip och Fredriks snikerbjudande

Såg precis att Filip och Fredrik ska köra ännu en omgång höjdare i femman. De annonserar efter freakiga personer i sverige som de kan lista. Inslaget avslutas med att Fredrik säger att man ska höra av sig med sitt tips, så har man chans att vinna en t-shirt.

CHANS ATT VINNA EN T-SHIRT??

Vaffan. Har kanal5 bränt hela sin årsbudget nu på prispengarna till det mänskliga avskrädet som vann Big Brother, eller hur kan de med att vara så ohämmat snikna.

Jag vet att jag sitter på esset. Den rättmätiga nummer ett. De kan komma dragande med precis vad/vem som helst men kan aldrig toppa det jag har på lager. "Smeden" - De långa gatornas kejsare.

Han har allt de är ute efter. Smeden är extravagant (milt uttryckt) i precis allt han tar sig för. När han super håller hela världen andan. Bukowski skulle lätt ha knipit ordförandeposten på IOGT/NTO om man ställde dem jämsides. Han lägger hela Rolling Stones över knät som ett gäng glada amatörer när det kommer till knarkerfarenhet. Han är ytterligheternas man i precis alla lägen. Ingen får Gary Busey att te sig som en högst naturlig påvekandidat som Smeden.

Bäst är han när han är arg. Förtjust låste jag och mina kollegor in oss på vårt kontor igår och smygtittade hukande och med stor spänning ut genom fönstret där han hotade att ruffa upp en lastbilschaufför som önskade passera. Smeden var aprak, drack hembränt ur en stor drickaflaska och mekade i godan ro med sin cykel mitt på tredje lång. Chaffisen var utan tvekan utomsocknes. Alla i Linné vet att det är säkrare att leka med högspänning i badkaret än att göra "något" som kan irritera Smeden. Snacka om show...

Smeden är en snubbe som fick hela sin lägenhet uppbränd i julas. Det blev en extra kryddig eldsvåda eftersom han tidigare vräkts ur sin smedja och förvarade sina gastuber i vardagsrummet. Hemförsäkring - vad är det? Nu bor killen i samma "lägenehet" med något öppnare planlösning och mindre (för att inte säga obefintlig) inredning. Han kommer och går precis som han vill, hur han vill, när han vill och om han vill - i hela området. Vem skulle stoppa honom. Trots att snutstationen är bland de närmsta grannarna har jag aldrig sett dem ens titta åt hans håll. Respekt.

Smeden gillar att supa och att mixa med piller har han inga fördomar mot. En riktig humörspendlare eller levande "moodbox" kan man säga. Kort sagt. Jag har Sveriges utan tvekan farligaste/kufigaste snubbe på lut. De som sett smeden har ALDRIG sett något liknande ens på film.

Men aldrig i helvetet att jag skulle outta Smeden för en pissig tischa. Vilket hån. Världens sämsta deal. Det luktar snikmongo lång väg.

Nä, bättre kan ni allt duka upp killar.

Revolutionerande affärsutveckling

Jag skickade precis iväg ett mail till Apotekets VD - Stefan Carlsson. Hoppas på snabbt och glatt svar.

Hej på dig din Stefan, din galme VD!

Eller kan jag kalla dig Steffe!?

Jag kontaktar dig eftersom du är överhuvud för all medicamentoförsäljning i detta land. Jag tänkte inte vädja, jag har min stolthet, jag tänker ge dig ett förslag som du inte kan motstå.

Igår när jag var på apoteket på Karl-Johansgatan i Göteborg så slog det mig helt sonika. Plötsligt kom jag på en idé som jag är villig att hjälpa till att vidareutveckla och implementera i er högst dysfunktionella organisation.

Som du säkert vet så är Apoteket en grogrund för otyglad vrede. Mången gång har jag drömt om att ta på mig rollen som samhällets hämnare numero uno. Taga av daga så att säga. Det går ju så förbannat trögt. Jag tänkte egentligen inte gå in på hur jävla ineffektiv personal du håller dig med. Det är ju inga breaking news direkt. AMS framstår ju som amfetaminstinna effektiviseringskonsulter i jämförelse med dina vitrockar. Det är knappast ett gott betyg.

Jag är övertygad om att du har en vision om att driva ett effektivt företag. Men det syns tyvärr inte. Det håller liksom inte att springa på läktaren och köpa korv mitt under en final. Det hoppas jag att du förstår.

Det finns så mycket att ta tag i men jag har en spjutspetslösning som borde kunna införas snabbt och avlasta oss vanliga sköna medborgare stora partier aggression.

Så här tänkte jag:

Jag är en man av vanor. Då och då besöker jag ett Apotek för att göra receptfria inköp. Det är verkligen busenkelt och borde kunna lösas på mindre än fem minuter. Jag köper alltid samma sak. Linsvätska och ett rör Treo. Citrussmak för att vara lite detaljerad. Jag har kommit att kalla det "Dagens".

Så igår när jag var inne en repa för att plocka upp ett stycke Dagens så var det tre nummer före mig (bara grejer att ha nummerlapp för receptfritt är så in i helvete efterblivet och ja, snudd på barockt). Tre nummer, det borde ju gå rätt snabbt tycker man. Men icke.

Jag har hela tiden beskyllt de äldre samhällsmedborgarna för att klogga igen kön. Alltså, jag har seriöst dagdrömt om att knäcka rygg på dem när de står där och väljer salvor som om vore det livsavgörande. Jag har velat gå fram och knacka dessa damer och herrar på axeln och förklarat att de faktiskt lever på lånad tid och att de kanske bör överväga att köpa sin skit och pysa iväg... innan vi andra blir lika gamla som dem. Men igår så insåg jag att jag beskyllt en hel grupp människor lite för krasst. Visst de står kvar på samma status, men får nu tillökning av alla åldrar. Jag kallar dem "sölmongon". Du vet såna som tror att de är på nån soft rehabanläggning och kan ta hela dagen på sig att välja ut sina antihistaminer.

Personalen har sin del i det hela, för de väntar så tålmodigt trots att de ser hur fler än jag börjar göra okontrollerade mantelrörelser längre bak i ledet. Det är modigt må jag säga... modigt med dumdristigt.

Iallafall så kom jag på lösningen. Rätt av. Bara sådär. Med mycket enkla medel och inte alls särkilt tunga ekonomiska investeringar skulle ni kunna öka effektiviteten på samtliga apotek i detta rike. Låter det intressant? Ja, det förutsätter jag.

Min idé är enkel och kraftfull. Vi bygger ut apoteket.se och skapar en flik som heter "Dagens" (allt följs givetvis upp med en rikstäckande kampanj). Där kan man skapa sig ett konto och kanske tilloch med regga sig med apoteketkortet. På så vis kanske någon jävel lär sig att använda det också. En skön bonuseffekt (sådan är jag Stefan - mervärde är mitt mellanamn). Där gör man sin beställning, får ett ordernummer och kan komma in och bara hämta ut sin skit i EN dedikerad kassa. Detta är en arbetsuppgift som kan skötas av en person, lätt. Allt annat vore lögn.

Det kräver i ärlighetens namn inte särskilt mycket förändringar. Inga nyanställningar efter som du fritt kan plocka av den outtömliga hord av vitrockar som verkar gå och drälla bakom disk (vart man än kommer). Alternativt kan du passa på att göra dig av med det värsta "böset", precis som posten gjorde när de utplånade alla värdelösa postkontor (de drogs ju också med amöbor till personal i ganska stor utsträckning). Helt enkelt byta ut dem mot nya pigga apotekare som VILL göra ett bra jobb. Jag vet att de finns därute. Du vet att de finns.

Lite utav en win-win situation. Eller hur. Du fixar rättning i dina led och vi konsumenter blir muntra utav bara fan.

Hur låter det? Hör av dig så kan vi träffas och dra upp lite riktlinjer för det nya apoteket. Apoteket Dagens. Det är hög tid.

De bästa av hälsningar

/Mikael på Bloggfrossa.

"Dagens"

Jag vet inte vad det är men jag känner gång på gång ett stort behov av att ge Apoteket, dess personal och hela deras systen en verbal s.k. "bitchslap". Efter varje besök.

Imorse var det dags igen, för den månatliga "inhandlingen" av vad jag har kommit att kalla "Dagens". En sådan där standardbeställning som gäller lika oavsett när eller var jag besöker ett apotek - ungefär som vitt vin och fruktsoda. Jag köper alltid samma sak; linsvätska och ett rör Treo citrus. Enkelt och bra, inga krusiduller. Då slog det mig.

De borde utveckla ett system för oss standardmänniskor. En "dagens-kö" så att säga. Alla som har en standardlista skulle kunna anmäla sin egen "Dagens" på apoteket.se och sedan glida in och ställa sig i en form av snabbkassa. Tänk vad mycket vrede jag sparat in på då.

Jag menar, ta idag som exempel. Jag kommer in strax eftert tolv, lätt stressad eftersom jag borde varit på jobbet minst två timmar tidigare. Jag tar en nummerlapp och ser att det bara är tre nummer innan mig. Men jag har lärt mig att tre nummer inte är så jävla bara i apoteksvärlden så jag blundade och andades in och ut ett par gånger. Liksom mediterade i förebyggande syfte.

En gammeltacka står och jiddrar om nån painkillersalva och gosse som det tog tid. Det går verkligen inte att hålla tillbaka ilskan. Man tvingas göra ett "förbannaduttag". Kassörskan verkade helt obrydd om att det tog perverst lång tid för käringjäveln att få komma fram till beslut. Fy fan vad jag inte vill bli gammal. Inte så gammal. Jag började fantisera om en utopi där pensionärerna hade sina egna apotek där de kunde gå och drälla hela dagarna. Då skulle de kunna ta två timmar på sig att välja stödstrumpor, näsdroppar, och sårsalvor. Ärligt talat. Något måste göras.

Nästa i kön var en ung tjej. Yngre än mig iallafall. Jag tänkte att nu jävlar kommer det gå fort men jag kunde inte ha mer fel. Denna unga tjejen skulle köpa vitaminer men kunde int bestämma sig för vilken sort. Så det skulle diskuteras innehållsförteckningar, fördel/nackdel med respektive och jämföras priser. Alltså den jävla subban betedde sig som representatnt för ett helt ålderdomshem. Jag suckade högt och skrattade till slut för mig själv och skakade på huvudet. Alltså verkligen galenskrattade - högpitchat (fast i låg volym såklart). Jag trodde inte det var sant. En medelålders man som hade numret precis innan mig skyndade sig. Han kanske kände lukten av dynamitväst.

Det var då jag kom på det. Min masterplan. Imorgon ska jag försöka hitta mailadress till apotekets VD och driva frågan om att utveckla ett slags "dagens-system". Jag kanske kan få pengar för idén. Om inte annat kanske jag kan få jobbet att utveckla nättjänsten.

Jag längtar till imorgon.

Det verkar vara alkiskonvent i stan

Nyss när jag gick till jobbet så slogs jag av att det var oroväckande många alkoholmissbrukare och andra hang-arounds som drällde på den korta biten från majorna till linné. Alltså riktigta parkbänksalkisar. De verkar ha nåt konvent här i stan.

När jag stod i spårvagnskuren och skyddade mig mot regnet som kom en överförfriskad herre i svart skinnpaj av mc-modell och en svart snusnäsduk knuten runt huvudet gående (eller ja han lyckades ta sig fram iallafall). Colors liksom. Han stannade framför oss som stod i kuren. En gamma dam på cirkus sjuttiofem långa, en tysk man med attachéväska och en ung tjej med latinamerikanskt ursprung som talade vilt i sin mobil och så jag. Parkbänksalkisen ställer sig riktad mot oss, slår ut med armarna i en pose som känns tagen ur någon revy med Nils Poppe och så frågar han muntert om det är någon som "muckar" med honom.

Han svepte med blicken och pekade med hela handen (han måste sett hur snuten gör) mot respektive person i kuren. Jag kände att det här kommer bli jobbigt. Tysken förstod inte något såklart och ursäktande sig på sitt modersmål. Alkisen skrattade och sa "döööh, hajl på dig mannen!". Vidare frontade han kärringen som inte heller var nämnvärt slåssugen. Jag misstänkte att den lotten skulle landa på mig. Mycket riktigt. När han kom till latinotjejen så sa han charmigt att han inte slåss med tjejer. Bara jag kvar.

Han frågade om jag ville ha stryk. Jag köpte mig några sekunder genom att ta ut i-podlurarna och låtsades som att jag inte hört ett ord.

Vad sa du?
Vill du ha stryk frågade jag.
Ahh, nej tack det är bra.
Dööh, du ska inte vara så jävla kaxig
Ok, jag får jobba på det...
Dööh, jag kan karate.
Mhm...
Jag ska slita hjärtat ur kroppen på dig

Varpå han började veva med armar i någon jävligt desillusionerad koreografi. Han fråga de hela tiden vad säger du nu då, vad säger du nu då och jag kunde inte hålla mig för flabb. Jag började gapflabba. Tysken och latinotjejen tittade på mig som att jag var rubbad i huvudet. Vaffan. Där står en hårt dekad och semiförbannad spriträv och övar kator i regnet men det är mig alla glor på.

Vagnen dundrade in och det var dags för påstigning. Som tur va skulle han inte med. Det kan lätt bli stökigt när en dyngrak snubbe ska demonstrera sina wax-on wax-off på en proppfull vagn. på vagnene satt en alkis till och jag tänkte direkt "åh nej, inte en till" men han var kool, sa inte ett skit. Jag är så fördomsfull.

När jag steg av vid masthuggstorget och kommer in på Andra Lång/värmlandsgatan så ser jag ett helt posse. Tre stycken hardcoresnubbar. Sådana som liksom tagit supandets ädla konst och gjort det till karriär. En av dem hade ett stort vitt skägg och skepparmössa. Den andre såg väldigt sliten ut och hade en schäferhund samt en fullladdad systemetpåse som sällskap. Den tredje hade en kundvagn som han fyllt med mässingsrör och kopparskrot. Det verkar vara hårdvaluta i alkiskretsar. Kopparskrot = snabba pengar. De säljer skroten och köper kul för pengarna. Panta ölisar är för amatörer.

Så vad får man ut av detta. Ja, inte ett skit egentligen känner jag men jag ville bara berätta att det svärmar av proffssupare på stan idag.

Saxat från Aftonhorans löp idag:

"Monsterchocken knäckte Carola"

Ja, vad ska man säga - i rest my case.

Ingen hisings-porr men mycket annat

Det blev inget fotoreportage igår. Det var för pissigt väder.

Visst, man ska offra sig för konsten men hur långt ska man gå. Jag och R överlade nogrannt och kom fram till att misär i regnväder är för billigt. Vi vill göra det med en blå himmel som fond och solsken som belysning. Mycket mer effekt. Som en spark i skrevet och mer krisp (som R uttryckte det). Men visst blir det av. Jag har redan en tiolista med vyer som jag vill sprida. Vi ska boka in en ny dag och då lover jag att det kommer vara väl värt väntan.

Jag och frau gick på Da Vincikoden istället. En Slät trea. Bättre än boken måste jag säga. Jag pallar inte med Dan Bruns karaktärsbyggande. Han har gått i Guillos skola känns det som. Den där övermänniskohjälten spelad av Tom Hanks (vilket tog ner det där aset R. Langdon på jorden lite). Men Audrey Tautou var vacker som vanligt. Gudomligt vacker - bra casting. Bäst var albinomunken Silas (Paul Bettany). Hade velat se mer av honom. Enligt mig var det en rätt väl avvägd film ändå. Jag är ju inget fan av boken så filmen funkade bättre på mig.

På bion satt jag bredvid en konstig kvinna. Syftar inte på min fru såklart utan hon på andra sidan. Hon var gravid och skitsur. Jag blev nervös. Sedan tog människan av sig skorna precis när filmen började och som det luktade. Mina smöriga och nypoppade popcorn växte i munnen. Jag har så svårt för kroppslukter. Utsöndring är ett ord som får mig att vilja springa på toa och spy.

Inte nog med att hon satt och hormonsvettades så att jag höll på att vomera rätt över raden framför. Hon tokstirrade på mig. Jag tror hon irriterade sig på att jag hetsåt mina popcorn. Ni vet ibland känner man sig plötsligt iakttagen. Extra jobbigt är det när det är mörkt omkring en. jag vred på huvudet. I skenet från duken möttes jag av hennes vidöppna ögon. Jag kunde känna henness andedräkt, så nära satt hon och råglodde ut mig. Normala människor brukar vända bort huvudet när de blir påkommna med att tokglo. Men inte hon. Tvärtom hon fortsatte att titta i kanske fem tio sekunder till. Jag ville springa. Sedan halvfnissar hon (mhmmm) bara som nåt jävla nötjobb på permis från rättspsyk. Två sådana stirrsessioner utaste hon mig för. Gav mig the crazy eye.

Resten av filmen satt jag lutad långt åt motsatt håll och ville att den skulle ta slut.

Efter filmen åkte vi hem och fastnade framför mello en stund. Jag har lovat mig själv att aldrig mer kolla och ändå satt jag där. Jag sviker mig själv hela tiden.

Sedan ringde brodern. Han har fått bältros i ansiktet. Ingen lek alltså. Han ville få skjuts till akuten. Det fick han och jag stannade kvar. Jag har ett stort problem med sjukhusakuter. Fan, är det nåt ställe jag kan få tokspel på så är det just där. Vi satt där till klockan fyra på morgonen.

Jag har nästan förträngt de sista timmarna men brorsan sa att han började tycka att det var påfrestande när jag började vissla "Jazzgossen" vilt runt klockan tre. Och då var det ändå han som borde flippat.

Så nu är helgen nästan över. Sweet.

Nu har Dogge Skugge iallafall

Det var då ett jävla tjat om Dogge och hans reklamhorande. Känns gammalt på nåt sätt. Jag bryr mig verkligen inte ett skit om vad han gör längre. Han kan komma med sitt jävla omertatugg hur mycket han vill för att sedan gå ut och plocka bajs på motorvägen. I couldnt care less.

Men. Nu går den stora skuggan ur sitt lilla blogghål och tar lille Dogge i försvar. Många har tydligen gått hårt åt den stackars latinokungen på sistone. Fler än jag verkar tycka att han säljer av sin image lite väl billigt för att det ska vara hälsosamt, när han viker isär skinkorna för varenda svensson som är sugen på en ny platt-tv.

Gråtmilt försvarar han sig och säger att han gör det för att ha råd med blöjor och mat till sitt barn. Och direkt är Skugge där till försvar. Såklart hon är. Tjejen som förespråkar att man ska växa upp för i helvete och lägga ner sitt patetiska liv när man väl satt barn till världen, och om man inte skaffat barn så är det väl fan på tiden att göra det. Hon har målat upp en norm för alla som är föräldrar att så här ska det vara. Lyd annars jävlar. Jag börjar bli tjockt med trött på henne.

Hon tjatar om vikten att offra allt för sina barn. Att de sanna hjältarna är de som försörjer sina barn. Stöp in dig i skuggeramen din blekfeta svensson och "väx upp". Alla kan inte bli kändisar o.s.v.

Det är lustigt att hon trackar ner på alla som försöker lyckas på ett annat plan än förälder. Lätt att döma när man är en av sveriges mest lästa personer. Vad är det som gör att hon hatar att andra försöker skapa sig en karriär så?

Det mest slående med Linda Skugge är att jag fanimig aldrig läst en person som får sitt föräldraskap att framstå som en form av martyrhandling så som hon. Ingen annan lyckas få det att låta så jävla stretsamt och jobbigt att vara förälder. Vad har hon offrat undrar jag, som inte alla andra också isåfall får offra? Vad gör henne till taleskvinna och rikspäron?

Iallafall kommer hon nu till Dogges försvar. Förstår inte varför han får skit för att han fläker ut sig som en plastpåse. Han tar ansvar tycker hon. Gör han verkligen det?

Jag vägrar tro på att han har det så jävla knapert numer. Jag menar Så jävla tajt med jobb kan det inte vara för den killen. Om det handlade om överlevnad så finns det nog tusen andra jobb han kunde ta än att sälja ut sig så. Men jag fattar. Inga jobb med så snabba cash. Och låt gå för det. Det hade varit nog för att jag skulle hajja. Jag har extremt stor förståelse för hur skönt det måste värma med snabba pengar i fickan framför att slita röven av sig på ett skitkneg. Det gör väl alla. Det pinsamma blir när han försöker lägga över det på sin dotter.

Jag har bara två saker att säga:

Till Dogge:
Skärp dig nu för fan Dogge. Skyll inte ifrån dig på din dotter bara för att du inte har någon stolthet. Du luktar stormarknad! Var ärlig och berätta att du får en fuktig överläpp när så mycket enkel deg dukas upp för dig. Att du är en sellout. Det är ok. Get on with it.

Till Skugge:
Vad är det som är svårt att fatta att folk tycker är lågt, B, billigt, sunkigt, förkastligt med att en kille som jiddrar så mycket om respekt och cred och sån skit. om samma kille sedan sätter sig och tajjar loss i ansiket på hela svenska folket. En kille som har byggt upp en sådan ansenlig skara av fans och sedan går och blir folklig. Det är en form av svek kan man säga.

Sektlookie

Fredag: Har inte hänt så mycket. Men en kul grej.

Idag när jag skulle till SR för att läsa in materialet till måndagens lista så upptäckte jag att de gräver upp Avenyn. Jag blev både glad och arg. Glad för att det är gött att se "paradgatan" totalt satt ur funktion. Arg för att jag i hög stress blev tvungen att gå från Valand ända till liseberg för att hoppa på femmans vagn.

När jag skulle tillbaka till Långgatornas trygga famn så var jag tvungen att hoppa av vid Liseberg igen och knata till Korsvägen och där ta sexan till Järtntorget. Ett jävla roddande men jag fasar perfekt och behöver knappt vänta en minut.

När jag sitter på vagnen och tittar ut så ser jag en snubbe som är skrämmande lik Charles Manson. Alltså inte lite smålik utan lik som ett bär. Ja, så som han såg ut när det begav sig. Dock såg jag inte röken av hans "Family". Isåfall består resterna av "The Family" av en tjock farbror med blommor tatuerade över hela sin bröstkorg och på händerna. Han såg förvisso farlig ut som fan och hade ett glasöga som stirrade otäckt rätt fram.

Jag var inte så imponerad. Manson är ändå inte min favoritsektledare. Han ter sig snarast som en korgosse i jämförelse med the one and only - Reverend Jim Jones.

Där har vi en hård jävel. The real deal.

...men i brist på annat... eller, det duger i krig som det så käckt heter.

Världens sjukaste man?

Igår. Strax innan jag skulle packa ihop och gå hem så får jag en länk skickade till mig av min prevokran no.1 - R. Han hade hittat (jag frågade hur men fick bara ett svävande svar) en hemsida med en freakig holländare med en abnorm fetish för baddräkter. Jag trodde att såna här grejer var lite exklusivt för belgarna. Inte just baddräktsfetisher kanske men de är ju liksom bara bra på tre grejer vad jag vet. Choklad, veteöl och skruvade perversioner.

Först tänkte jag att "ja, det är ännu ett as, so what". Inte mycket chockar mig längre. Jag har ju gått i R:s skola damnit. Det dröjde dock inte många sekunder innan jag förstod att vi troligen har med världens mest komplexa hjärnfunktionalitet att göra här. Att detta var något utöver det vanliga.

Jag tittade runt. Jag blev förbannad. Jag tog anstöt.

Inte för att bilderna är så extrema och stötande i sig. Inte en och en i alla fall. Jag lackade för att han har fått hålla på. Det tar aldrig slut. Hundratals baddräkter i alla möjliga utföranden. Det är allt från enfärgade, tvåfärgade, klassiska till leopardmönstrade och abstrakta syrahallisar. Olika baddräkter - MEN - Exakt samma pose. R berättade att han och några till räknat ut att han lagt minst 75000 lök på baddräkter. Jag svalde hårt. Det är i sin helhet man förstår hur galet sinnesrubbad killen är. Man ser det på blicken.

Det otäcka är att om man tar sig tid så inser man att det hela är större än en störning. Det är en komplett studie i mänskligt förfall. Det hela är väl kamouflerat bakom den okronologiska ordningen men tittar man noga kan man se hur det hela började.

Det började säkert som en liten "grej". Killen är ung, glad nyklippt och ler med hela ansiktet. Han verkligen älskar den kroppstajta passformen och den kittlande lena känslan av hud mot lycra och polybutilen. Han är inte helt sund men han skadar ju ingen.

Vidare utvecklas hans "hobby" till en tvättäkta fetish. Han njuter i fulla drag men det är mer tvångsmässigt nu. Blicken har falnat något. Han börjar bygga på sitt eget Taj Mahal - en show-off- site av mått. Hela tiden knäpper han bilder med ytterst begränsad variation av miljö. Ofta verkar det lite riggat men så dyker det upp bilder som verkar tagna med mobilkamera. Panikbilder. När han liksom inte kan hålla sig längre. Han trängtan blir övermäktig och hans begär tvingar hans lönnfeta lilla holländarkropp att knö sig i en baddräkt och bara skjuta av. En utlösning nästan. Skit i blåstick, det måste till en bild nu. Troligen infinner sig detta panikeuforiska tillstånd oftast när han gått på stan en hel dag med en nyinhandlad liten goding i påsen.

Efter ett tag är det inte längre förenat med lust. Det är ett regelrätt tvång. Han kan inte gå förbi en sportbutik eller annan butik som tillhandahåller hans favoritkonfektion och hans självförakt växer. Han äcklas av sig själv men KAN inte låta bli. Hans blick vittnar om bristen på uppnådd njutning. Han blir deprimerad av att inte uppnå samma upphetsning och i sin desperata jakt efter en ny en baddräkts-fix, en sista, så experimenterar han vilt med mönster, färg och modell. Inget verkar hjälpa. Hans fysik tar stryk, han tar inte hand om sig längre. Hans strävan efter att alltid se ut som "a million dollars" på varje bild är blott ett minne. Nu är det ren överlevnad. Han äcklas och vi äcklas ännu mer för vi ser att denna killen har ingen chans i helvetet att komma ur detta med livet i behåll. Hedern, ja den var ju tokkörd redan efter bild ett.

Det lustiga är att i all dekadens så lever han i total fönekelse. Det är riktigt udda. Den brukar ge med sig efter ett tag. Men inte för vår gode "Wichor" (som jag tror han heter). På sin site har han publicerat en form av manifest där han vill övertyga världen om hur underbart det är för män att klä sig i baddräkt. Han försöker med alla trix. Han går så långt att försöker få det till en jämställdhetsfråga. Clever. Men när han kommer till att det är estetiskt mycket läckrare än badbrallor så har han gått över gränsen.

Alltså. han borde verkligen kolla på sina bilder en gång till innan han börjar snacka om estetik rena linjer och sammanhållen kroppsform.

Inte nog med att han förlorat sig själv i mörkret. Han försöker med alla medel dra ner alla andra i samma hopplösa fördärv. Det är ren ondska.

Eller råkar han bara vara världens sjukaste man?

Klicka här för att frossa loss i killens livsverk.

En liten "Cock-teaser"

Jag pratade med min vän R nyss. Han hade ätit lunch på Hisingen för ett par dagar sedan. Bara som ett event. Sjukt, men kul. Några reklambyråsvin åker över till andra sidan för att insupa känslan av vardagsrealism... eller jag menar såklart vardagssurrealism.

Han frågade om inte jag ville följa med och göra någon form av fotodoreportage till helgen. Jovars, det finns väl bättre sätt att spendera en helgförmiddag. Men jag kanske gör det för den goda saken. Det finns ju så mycket jag vill visa. Så kanske att jag kommer bjuda på lite hisingen-porr inom kort.

Han bifogade en bild (tagen i centrala Hisingen) i ett mail och man frågar sig direkt:

Är detta ett i-land?
Är detta sverige?
Är detta sant?

...Tja, dom kallar det visst Hisingen.

En bra avslutning

Fick precis mess från E & M. De är i New York och lallar runt. Fan vad jag är sugen på den staden. Har man varit där en gång vill man dit om och om igen.

Iallafall så har de hookat upp mig på ett par ninjasvarta Converse. För 300 spas. Det är nästan 400 spänn billigare än de är här och kanske en rimligare summa i förhållande till kvalité och livslängd. Man blir ju lite lack när skonasarna här i svedala vill rycka 670 spänn ifrån en. De har just höjt priset också.

De svinen vet att Chuck Taylor är en drog och att om man väl har börjat punda, då är man körd.

E & M har just räddat min dag. Jag förlåter inte vägmongona från i morse men har inga planer på att meja ner några nästa gång. Så glad är jag nu.

Att dela kök med svin

I vårt företags kollektiv finns ett kylskåp. Just nu luktar det soprum i hela köket när det är stängt. Tidigare åt alla som är för snåla för att käka lunch ute sin lunchlåda där. Kylen hade öppnats ett antal gånger och blandat med dagens matlåda fanns en stank av död. Som om någon skurit av skallen på snickar'n (som jag btw inte sett röken av på väldigt länge) och lagt det gladpackförpackat i kylen och bara låtit det stå.

Det luktade så vidrigt och lukten sipprade in som trög senapsgas genom nyckelhål och i dörrkarmens alla springor. Jag höll på att kaskadkräkas. På riktigt Och där satt de, svinen, och mumsade på dagens lunch som om inget. Troligen sparade de sina lunchrester i kylen och använder dem för att ladda bio-bomben som de verkar bygga på.

Bush kan sluta glo på iranierna och blicka hitåt. Vårt kylskåp kan nog ställa till med bra mycket mer skada än deras smutsiga nuke-missiler.

Vad är det för fel på dem. Jag har ingen respekt för dem som människor längre.

En bra start

Jag varnar känsliga läsare. Det kommer nog förekomma en och annan svordom, könsord och andra starka uttryck för att markera hur stor min förbannadnivå är just nu.

Jag gick upp tidigt idag för att köra juniorette till fammo & faffa i Kungälv (ca 20 min resväg). Jag ville vara på jobbet tidigt för att hinna. Tankade bilen i Majorna och svängde ut på leden. Eller ja försökte komma in i kön.

En jävla förbannad halvtimmesjävel senare sitter jag fortfarande i Majorna, jag har aldrig hatat att befinna mig i Majorna så mycket som just då. Köjäveln rör knappt på sig och Juniorette är extremt osugen på att sitta still. Det är vägarbete på gång. Där går de jävla svinen och sopar och ställer ut koner och hindrar trafiken. De ler. Jag ler inte.

"De gör ju bara sitt jobb"
"Håll Käft!"
"Skulle du hellre se vägarna förfalla"
"Håll Käft!!"
Det är väl inget att hetsa upp sig över
"HÅÅÅLLL KÄÄÄÄÄFT AS!!!"

Jag fattar inte dealen. Eller jag fattar. Det vankas tunnel och det är klart att det stökas om lite då. Men i vilken utsträckning. Alltså göteborgarna har fått lida för det här jävla tunnelbygget i sju år snart och jag är så förbannat fed up på det nu att jag knappt kan kontrollera mig själv. Idioten som kom på tunneln skulle gaffas upp på ett plåttak och stekas ihjäl en solig dag. Alltså den som tror att göteborgare är goa och glada bör tänka om. Vi har utsatts för vägomläggningar så mycket nu att det blästrat bort allt vad mjuka känslor heter.

Make till ineffektivitet har jag aldrig varit med om. Där sprang vägarbetarna runt som käcka gossar medan alla bilister bara kunde sitta och titta på. Jag verkligen satt och hatade de där vägpajsarna. Nån chalemerist stod och tittade i sin mätutrustning. Jag ville köra på honom. I nittio. Det hade nog inte hjälpt till att öka trafikflödet men det hade nog lugnat mitt inre... åtminstone till snuten kom. Jag fantiserade vad jag skulle svara när de frågade hur det hade gått till.

"Jag såg den jäveln och tänkte att what the fuck, jag plöjer ner honom"

Just snygga rubriker.

Jag fattar att det inte är själva vägarbetarna som är problemet. Det är stadsplanerarna och politikerfittorna. Som alltid. Men de går ju inte att komma åt. Nu i efterhand så påminns jag om hur glad jag är att vi har så strikta vapenlagar i detta landet. Annars hade det pyst bryggkaffe ur fler är ett hål på de jävlarna.

Hur svårt ska det vara att bygga EN väg som inte måste byggas om precis hela tiden. Lägg betongplattor raka spåret. Skit i underhåll. Skit i om man får byta däck dubbelt så ofta. Gör vad som helst men såna här köer får det att knäppa till i den fredligaste hjärna. Jag har verkligen aldrig varit med om nåt liknande. Det måste vara en konspiration. Det KAN fan inte behöva byggas om så jääävla ofta. Jag vet att autobahn kan stå helt still i timmar. Tack, det är inte vad jag behöver höra nu.

Jag kom inte till jobbet förrän tjugo i elva nu på morgonen. Ska det vara så? Bra start på dagen - verkligen - men nu känner jag mig lite lugnare faktiskt.

Överreaktion... nähhh!

Hjältar my ass

Kom precis på en grej.

Jag var nere med juniorette igår och kollade på idioterna som springer livet ur sig runt stan när det en gång om året vankas löpfest. Det finns verkligen folk som betalar för det. det är så jävla stört. Men inte nog med det. Alla vi andra ska straffas också. I år hade de lagt om banan en del så att de där blå linjerna finns i min vardagsmmiljö och hela tiden kommer påminna mig om att jag hoppade av ett löfte jag gav i ett svagt ögonblick. Ett ögonblick när jag var full av alkohol.

Jag sa att jag skulle ta varvet och spöa min frus kusin och farsas gamla tider. Lätt också.

Jävligt lätt. En kille som får yrsel och blodsmak i munnen för att han springer ett par hundra till videobutiken ska för det första inte ens säga att han ska springa varvet. Han ska inte skrävla om att han ska spöa sin frus familjs bästatider och han ska absolut inte säga att han ska göra det LÄTT. Han ska bara hålla käft när det snackas Göteborgsvarv.

Jag och min stora käft. Hela tiden frågar mina vänner. "Skulle inte du springa". Jag tycker många av mina vänner är disträ och har dålig koll. Precis som jag. Men vissa saker verkar de fan ha hört.

I alla fall så var vi nere och kollade. Det var rätt trist och juniorette sket fullkomligt i att folk sprang som om vore det det sistade gjorde här i livet. Hon kollade på alla vovvar och sa "bow wov wov..." precis hela tiden. Efter ett par hundra "bow wov wov..." där jag svarade att "ja det är en vovve" började jag tröttna fett och ville gå hem igen.

Då hör jag massornas jubel och hejarop. Jag försöker se vad som är på gång och ser en gäng personer komma springande iklädda full brandmansutstyrsel. Uniform, hjälm och tuber, ja hela paketet. Fy fan säger jag bara. Vilka svin. De verkligen älskar att frosssa i sin egen hjältestatus. De tror att alla suktar efter en brandman. Att så fort man håller en slang på jobbet så är man hjälte. Den elfte september har inte direkt dämpat deras redan kräkreflexkittlande hybrisnivå.

Där sprang de. Det såg tungt ut. Men fan vad nöjda de var. Jag kände att jag hatade dem - att jag hellre skulle brinna inne. Ett jobb är ett jobb.

Över och ut.

Tjuvuppkopplad

Sitter på ett café i majorna och skriver lite på en grej. Det är nåt med väggarna hemma. Jag kan inte koncentrera mig. Var tvungen att komma ut.

Så när jag sätter igång min lilla bärbara älskling så hittar den en hög okrypterade uppkopplingar. Ett smörgåsbord. En ätsåmycketduvillbuffé av uppkopplingar häromkring. Fan vad sweet.

Jag vet att jag irriterade mig på min vän M som tyckte det var råsmidigt. Jag sa att hon var en parasit. Men det var innan jag själv hade fattat hur skönt det är att tjuvåka på andras bandbredd. Japp, jag vet jag är en dålig människa... men en dålig människa med gratis uppkoppling i hela majorna;)

Nog om det. Har mycket att göra.

Tre lookalikes, en Pagga och så Charles Bronson såklart

Brorsan ringde nyss. Han hade sett Leif Pagrotsky på stan idag. Han hade promenerat på korta ben iklädd sin grå vardagskostym och talat i headset. Kul med Paggan alltså. Jag vet inte varför men jag gillar Paggan.

I Göteborg har vi inga egna kändisar så fenomenet kändisspotting finns liksom inte i vår begreppssfär. Vi hade ju Klabbarparn och Kent Andersson en gång i tiden. Annars är det tunt på den fronten. Och skulle vi få syn på en kändis så är det oftast någon dokusåpakändis eller Joe Labero typ. Då och då kan man få syn på bröderna Birro och kanske Karl Einar Häckner och har man riktigt tur kan man få syn på Thomas von Brömsen (då stoppas pressarna typ).

Däremot är Göteborg en smältdegel för lookalikes av alla dess slag, vilket enligt min mening är bra mycket roligare.

Härom dagen såg jag Peps Perssons lookie komma cyklande på Nordhemsgatan. Han var så ruggigt lik att jag var tvungen att stanna och verkligen dumglo på honom.

Har du adrig sett ett skägg förut, frågade han medan han susade förbi. Jag skämdes.

Dagen innan det var en dörrnasare och klingade på dörren hemma hos mig. Jag kikade ut och såg en snubbe i blåställ och tänkte att det nog är vicevärden som kommer med någon sjukt viktig info om avstängning av v-vatten eller liknande. Så jag öppnade.

Utanför stod en exakt kopia av Peter Stormares rollkaraktär John Abruzzi i Prison Break. Ironiskt nog visade det sig att han sålde säkerhetsutrustning. Trovärdigt.

Demonstrativt höll han fram en presentationsfolder med tidningsurklipp om lägenhetsinbrott. Det är en halvsidesbild med bildtexten: "Det tar bara 15 sekunder att bryta upp din ytterdörr"

- Hej jag heter Mike (coolt namn, det måste jag ge honom) och kommer från X. Får jag fråga om du vet hur lång tid det tar att ta sig igenom din dörr, frågar killen torrt.
- Jag skulle gissa att det tar 15 sekunder, svarade jag och flinade lite.

Mike hajjade till och fnös skrattadne till, precis som Stormare. Ja faktum var att hela hans rörelsemönster, mimik, skäggstubb och frisyr var närmast identiska med Stormare. Jag tänkte att detta kan inte vara en slump. Han måste veta om det. Klart att han gjorde men vem bryr sig.

Jag brukar bli närmast otrevlig mot dörrnasare. Jag skyr dem som pesten. Har man väl öppnat för en sådan lirare så är man tokkörd den närmsta halvtimman. Det finns liksom inget försvar. Och det visade sig vara riktigt denna gången med. Innan jag hade hunnit öppna käften stod jag med famnen full av stålbläck, förankrings utrustning och annan shit. Hela tiden pladdrade han på i hög hastighet. Han hade sålt ett och annat stålbleck i sina dagar. Det märktes. Plötsligt stod han i min hall och monterade demonsrativt en bygelanordning på min dörr.

Till slut fick jag det rabbaterade priset 3800kr och sa att jag skulle tänka på det. Han skulle komma tillbaka igen sa han och jag vet att han menade det.

Efter sådana sessioner brukar jag hata hela världen i några dagar. Välkommna en kometjävel som kan ta oss ur kurs och köra världen rätt åt helvete. Men denna gången log jag inombrods. Det kändes nästan lite koolt att ha snackat inbrottsskydd med Peter Stormare.

Annars är den säkraste lookalike-spottingen i Götet en riktigt pundig kille som sitter utanför Cafe 3 på Tredje Lång varje dag. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit säker på att han bodde där. Han är där precis jämt. Hur som helst så är han olagligt lik Bruno K. Öijer.

Det måste verkligen vara världens tråkigaste person att var lookalike till. Ett personligt trauma.

Den absolut roligaste lookaliken jag har någonsin spottat var en spansk Charles Bronson-lookie som jag såg i Barcelona för några årsedan. Snabbt fick jag fram kameran och låtsades ta kort på min fru och min kollega P. Jag fick en perfekt bild som påminde om en klassisk bild på Bronson. Jag minns att jag var glad i en vecka efter det.

Visst är han sjukt lik?

Pärsons tunna skivor

Jag blir så förbannad. Pärsons tunna påläggsskivor håller på att göra mig tokig. Jag är förkyld. Ensam hemma med Juniorette (som är sjukt energisk). Mitt huvud sprängs snart i bitar och jag ville bara göra mig lite frukost.

Jag gjorde nyss två mackor med ost och skinka... eller hrrmm ost och snytskinka. På förpackningen står det "svensk kvalite". Möjligtvis att svensk är en korrekt beskrivning men ordet kvalite borde fan inte få finnas med på förpackningen. Skivorna är så små och tunna att de knycklar ihop sig och de är fan helt omöjliga att veckla upp dessutom. Som ett fortfarande fuktigt snytpapper.

När man öppnar förpackningen och försöker ta EN skiva så har man ett klot av kött i handen. Lager på lager ungefär som papier maché. Galet. Vill man ha skinka på mackan får man noppra av små bitar till man anser sig uppnått en mängd av en till två skivor. Sedan luktar man charkgubbe på händerna resten av dagen.

Näru Präson, dina tunna är ett utdömt pålägg i min värld nu och DU står med på listan din jävel.

Jävlar i helvete säger jag bara... jag är inte så bra på att ta motgångar just idag.

Snabbrapport

Jag mötte precis lädertanten. Shit, jag trodde att hon gått och dörr. Har inte sett henne på väldigt länge.

Man hajjar alltid till när man möter hennes uppsyn. Kroppen har liksom krympt bort så huvudet känns jättestort. Precis som på en bäbis, fast en jävligt gammal bäbis. Idag hade hon hur som helst piffat till sig med midjekort illgrön kavaj med axelvaddar, vilket alltid ser rätt kul ut på en person som inte har någon kroppsforma alls. Till detta hade hon matchande snakeskin-pants i en lite ljusare, nästan mintgrön, färg.

Det är helt klart nåt visst med 120-åringar i snakeskin.

Kanske symboliserar det hennes individualitet och tro på personlig frihet?

Nakna dagar

Det har helt klart varit några nakna dagar utan mina magiska. Visst jag hade hela tiden hopp men innerst inne trodde jag nog att en era var över.

Men så idag tog jag mod till mig och gick till en opriker på Andra Lång. Samma as som gav mig ockerbud på att sätta glas i min seriemördarbågar, men som tur var så fick jag snabbt hjälp av hans kollega. Hon tittade snabbt och sa att de var trasiga (wow, det hade jag inte fattat).

Men går det att laga frågade jag desperat och fick ett snabbt nej. Inte så att fjädringen fungerar iallafall (precis som "optikerdotter" sagt till mig tidigare). Hon sa att jag kunde köpa superlim men att det inte skulle hålla. En lödning skulle gå loss på 400 vilket hon inte tyckte det var värt. Som om hon inte förstod hur magiska de var.

Goddäm, jag måste ha sett modstulen ut för hon sa att hon kunde kolla i sin reservdelslåda. Skalmmodellen var ganska ovanlig men hon tyckte sig minnas att hon hade en likadan. Vi fick hoppas att det var en högerskalm bara.

Det var det. Hon bytte skalm och det var bannemig krämmande lik. om man tittar riktigt noga ser man att de inte är identiska men alltså det är så lite skillnad att det är löjligt. Till och med leopardplast var det på öronflärpen. Och endast en hundring gick kalaset på. Det måste varit ödet.

Mitt öde vill verkligen att jag ska ha de här brillorna. Äntligen är det slut på nakna dagar.

Annars har dagen varit sublimt bra. På alla sätt (nästan). När jag gick hem hade jag mina magiska på igen. Jag kände mig påklädd. Välklädd. Ni vet den där känslan när man nästan flyter fram över assfalten.

Det enda som skulle kunna öka dagens krispigt goda känsla var ett eget soundtrack. The soundtrack of my life. Om det nu finns ett sådant.

Den ultimata signaturmelodin

Vi pratade lite om signaturmelodier igår i Christer. Eller ja vi pratade lite om Dallas signaturmelodi. Det är ju en sådan som har satt sig på nåt vis. Varenda jävel kan nynna den. Det är bra betyg.

Vad kännetecknar egentligen en riktigt lyckad signaturmelodi? Jag skulle vilja påstå att det är när den inte bara sitter som en keps utan när den sitter som en knytnävsslag i magen på samma gång. Och hur många gör det. Nä, Dallas är bra men vi ska tänka på att när den började sändas så var Sverige ett U-land i tv-sammanhang. Tänker man efter lite så man nog nynna melodin till boktipset, saltkråkan och anslgstavlan (som iofs nog har samma än idag när jag tänker efter)

Jag skulle vilja hävda att Dalls ligger ljusår ifrån den ultimata. Signaturmelodiernas Don Corleone. The A-team. Hur toppar man en sådan. Det gör man nog inte. Den har fan ALLTING!

Alltså hela skiten inleds med att en klassisk amerikansk-filmtrailer-röst (ala "One man, One crime... One...") förklarar att det hela handlar om en cracked commando-unit som dömts i en krigsrätt trots sin oskuld och fått gå under jord- Tillsammans lever de nu på flykt undan lagen och lever som legosoldater. Jag minns hur jag drömde om att få vara med i en cracked commando-unit när jag var liten. Jag visste inte riktigt vad det var då, inte nu heller för den delen, men det verkade råsmutt att åka runt i en pimpad van och spränga sjukt mycket grejer i luften.

När speakern sagt sitt på cirkus femton sekunder så hörs kulspruteljud varpå ett stråkcrescendo dras igång och och blåsorkestern distinkt spelar den kraftfulla melodin så att öronen kunde började blöda ifall man inte var försiktigt med volymen. I bakrunden hörs ljudet av de ihopklippta actionscenerna som fladdrar förbi. Här har man lagt krut på signaturmelodin... eller ja fan i The A-team verkar de faktiskt ha lagt just "krut" på allting.

Plötsligt övergår den symfoniska delen till distad el-gitarr och fortfarande ackompanjeras hela skiten av ljudet från storvulen skottlossning och extravaganta biljakter/bilcrascher samt rallarslagsmål.

För en stund planar musiken ut och man luras nästan att man bytt kanal och hamnat mitt i The Loveboat-introt (om det inte vore för att Mr T inte var med i Loveboat) för att en sista gång och med full orkesterkraft nästan blåsa skallen av en med just de där galna tonerna som är så starkt förknippad med The A-team.

Det kvittar liksom om man blir sondmatad med moralkakor och undermåligt våld rättigenom hela serien sedan. Med en sådan headcracker till signaturmelodi är hälften vunnet.

Har ni några tokfeta tips att svara upp med så håll inte tillbaka. Skjut. Även om jag vet att ni omöjligt kan klå The A-team. Man kan ju inte klå den ultimata signaturmelodin.

En kall fegis

Fan vilket proffs man sitter med. M kom in till kontoret vid 10.30 idag och bjöd på iskalla Heiniken nödraketer.

Vi sitter verkligen i en stenugn till kontor. Våren har knappt anlänt och porerna öppnas mer på min arbetsplats än i vallhallabadets bastu. Att vi inte tänkt på det innan. Svalka oss med fegisar. Perfekt!

Det finns hopp om sommaren ändå.

Mina magiska

Faaaaaen!

Vissa solbrillor sitter dåligt, vissa sitter bra och så finns det de som ger en den där lite extra. Som är en kick att ta på sig. Som är one in a million. Som känns nästintill magiska.


När vi hade varit ute i skogen i lördags och spankulerat bland vitsippor och pollen så hade jag det dåliga omdömet att lägga mina magiska solbrillor i kameraväskans ytterfack. Väskan fick vid ett tillfälle en hård törn och nu när jag plockade upp dem så är det i en del för mycket.

Buhuuuu! Hur i helvete ska detta bli bra igen. Jag älskade mina magiska pilotsolbrillor med grönt glas som originalmodellen och med lätt hallickmönstrad plast längst ut på bågarna, det som sitter vid öronen.

Jag hade i flera år suktat efter rätt modell. Den tycktes inte finnas. Jag hade fan letat överallt. Och så när jag var i NY för ett par årsedan så hade jag gått runt och spanat i varenda butik. Mycket som var bra, men inte så där extra krispigt bra. Inte förrän jag en dag hade varit och ätit en fulbagel med brorsan och vi tog en promenad längs Broadway downtown för att motionera bort den hälsovådligt stora mängden cream cheese. Då plötsligt när jag som minst letar så ser jag dem ligga där på en röd filt och en glajnasare.

Med darrande händer undersökte jag dem. Japp pilot. Japp grönt glas. Japp leopardmönstrade öronflärpar och japp fjädring. Jag skulle nog betalt precis vad som helst för dem just då. Vi var menade för varandra. Ibland leder ödet en precis sådär rätt att man nästan tappar andan.

"Ahhh, yo can gettem fo five dallaz", sa ägaren, trots att han såg att jag var påväg att injicera dem.

Hur förklarar man sådant när man befinner sig vid kapitalismens absoluta knytpunkt. Jo det var ett magiskt möte. Menat för mig, menat för oss. Sedan dess har jag troget burit dem nästan varje solig dag. I samma ögonblick jag såg dem så visste jag att det skulle bli vi, forever...

...och nu är det över. De magiska har gått itu. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva en sommar utan dem. Den ena bågen har lossnat. Fast det är inte skruven utan det är där fjädringsmeganismen suttit. Jag vet inte ens om jag vågar gå till en optiker och lämna in dem för att få svaret att de inte går att laga. Att det bara är att slänga. Optikersvinen har som bekant svikit mig förr.

Vad tror ni? Kommer det lösa sig? Går det att fixa?

Google

Fick ett mail nu på morgonen av min vän H. Det löd så här.

1.) Gå till www.google.se
2.) Skriv in ordet "failure" i sökfältet
3.) Tryck "Jag har tur"-knappen istället för google search
4.) Skratta högt och inse att google är en smartare sökmotor än vad manskulle kunna tro!
5.) Sänd detta vidare innan google-folket fixar till det!

Fuck pollen!

Jag tror alltid att jag gillar naturen men kommer på mig själv varje vår med att hata den. Med passion. Eller kanske är det precis värtom. Naturen som hatar mig. Mig och en jävla massa andra människor.

Det är våren varje år som får mig att förstå att vi människor inte är all that som vi tror. Vi är inte så jävla stora och starka. Vi står inte överst i näringskedjan. Inte somliga av oss iallafall.

Hur förklarar man annars att ett litet frömjöl kan fucka upp en människas liv på ett så djävulskt vis.

Biologiboken säger att det är för att växter ska kunna föröka sig som pollen utsöndras. Inte en chadde säger jag. Jag är säker på att det är naturens mest raffinerade sätt att förklara för oss att vi ska hålla oss jävligt passiva. Inte mopsa oss. Det vore ju galet om vi skulle straffas enkom för att växtligheten skulle vara lite knullsugen. Det skulle vara ondska i dess renaste form.

Just nu sitter jag framför datorn och är svullen av olika anledningar. Det ena är ju att pollenhelvetet flyttat in i mina ögon och inte verkar ha några som helst planer på att flytta ut. Snarare verkar de planera att bygga ut för jag har känningar i näsa och hals med. Sweet. Jag är ett nysmongo.

Jag fick tidigare förklarat för mig av min fru att varje år när alla andra blir glada över värmen och solen (vilket jag också blir) och vill ut, vill leva. Då deppar jag ihop. Jag har inte tänkt på det innan men det stämmer, vilket förenat med pollen och en massa annat har gjort mig lite skör.

Jag vet att jag inte borde men jag sitter och lyssnar på Coldplay just nu. De har en tendens att inte lindra svullenhet särskilt väl. Väldigt få kan konsten att genom att mangla ett enda ackord i evighet göra mig gråtmild. Det är en sådan dag helt enkelt.

Nu sak jag snyta mig, och du pollenjävel - go fuck yourself - somewhere else please.

Bantar-Uffe

Är det någon annan som tänkt på det här med Ulf Larsson. Han må ha gått ner 50 kg i vikt. Det är säkert skitbra. Istället ser han nu 15 år äldre ut och härjad som en tjackpundare.

Det kanske är helsoft om man spelar i rolling stones men man måste tänka på att Uffes rock n' rollkarrriär stannar vid programledarskap för Söndagsöppet.

Så vilket är bäst liksom?

Aftonpladder

Alltså. Jag har just suttit och surfat runt lite på Aftonbladet.se. Trots att jag hatar den tidningen så kan jag inte låta bli. Utbudet är tyvärr inte så stort.

Efter att ha scannat rubrikerna fick jag för mig att det var "En ding ding välrld" i nätversion jag hamnat på. Det är inte utan att man börjar undra.

Grilla dig smal:
Lagom till vårvärmen tycks den nya bantningsmetoden vara att grilla. Vem vill inte gå ner i vikt då. Sign me up for a t-bone chefen. Här ska tokbantas.

På samma sida ligger i högermariginalen en smakfullt utvald artikel om en riktigt tjock snubbe. "Han väger lika mycket som fem baby-elefanter" (man undrar vilken femfemma som satte den rubben). Det är aftonbladet for dummies på nåt sätt. Fem babyelefanter säljer mer än en vuxen.

Ett är klart. Killen har tydligen inte grillat på ett tag.

Arg penispatient blev bombman:
Detta är ju nästan för bra för att vara sant. Vilket nyhetsvärde. Artikeln handlar om en 25-årig amerikan (vad annars) som gick till doktorn för att han kände sig liten i brallan. Han vill kitta upp med ett stycke kukförlängning men efter operationen visar det sig att han inte uppnått den önskade "falu-sizen". Han kan inte hantera besvikelsen och skickar ett tackkort i form av brevbombsformat.

Tro lars det. Killen hade ju trots en massiv ekonomisk insats på dicken inte fått pistången levererad. Jag vet själv hur lack jag blir bara jag kommer hem från mataffären och upptäcker att gurkan är mjuk.

Jenny, 24, kan inte hålla sig:
Vem satte ett pumphagel i nacken på den tjejen för att hon skulle outta sitt problem med avföringsinkontinens (analläckage) i kvällspress så utan vidare. Dessutom med bild.

Visst, det är en sjukdom. Man ska inte behöva skämmas. Det är äkert starkt av henne att våga tala öppet om det. Men jag hade fan inte gjort det.

100%

För nån dag sedan hörde jag på tv:n att de gjort en undersökning för att kolla av hur många av landets invånare som anser sig själva ha ett sinne för humor. De gjorde den på stadsnivå.

Stockholm gav 96%. Det är inte dåligt det.

Jag bara väntade på släggan och när de kom till Göteborg, japp då var det 100% i svarta siffror. Såklart. Det är fan helt galet. Jag vet personligen minst två göteborgare som saknar humor.

Men nu börjar det klarna. Resultatet är en av anledningarna till att jag börjar förstå varför folk driver med oss hela tiden. Tidigare har jag klurat på varför det så fort en göteborgare dyker upp i tv-rutan så spelar han/hon en råtrög go' grovis eller ett riktigt as, fast ett sådär skönt as med go' humor. Nu vet jag.

Fan vad jag är trött på alla göteborgare som försöker leva upp till klichébilden av sig själva.

Äntligen

Så saluterar jag den goda nyheten att Orvar blir fimpad till hösten när filmkrönikan drar igång igen. Under ny flagg. Så jävla skönt.

Jag vet att många diggar Orvar och hans sköna jag-skiter-i-att-det-sitter-en-ekorre-på-var-sin-sida-om-mitt-ansikte-attityd, men jag är sjukt trött på honom. Det tog inte många filmkrönikor innan jag fattade att det här kommer bli katastrof.

Vem orkar höra på hur en kille onanerar sig själv till verbal utlösning varenda gång han ska snacka lite film. Killen jobbar så hårt på att trixa fram finurliga formuleringar att han tappar bort tittaren innan han nått hälften. Han myser bigott inför sin bajspretentiösa språkton och skiter totalt i att han är den ende mannen på jorden som njuter av sina frasrika svador.

Han får liksom nåt intensivt och otäckt i blicken när han recenserar film. Jag ryser. Tur att det är över. Nu kanske man kan börja kolla på filmkrönikan igen. Äntligen.

Enligt honom själv jobbar han just nu hårt på en filmbok för gymnasieelever. Fy fan vilken mardröm att tvingas läsa Orvars maniska orerande i skolbänken. De kommer fuckas upp för livet.

Mitt liv som handyman - del I

Som tonåring var jag ytterst förvirrad och i ett svagt ögonblick gjorde jag valet att välja den yrkesinriktade utbildningen "Bygg- och anläggning".

Jag slås än idag av hur en kille vars byggnadstekniska intresse och talang stannar vid en liten sne, kackig bokhylla och ett grillspett per termin i den ångestfyllda träslöjdsalen, tänker när han väljer att satsa på att bli hantverkare. Jag har hatat mig själv många gånger för att jag ens försökte lura mig själv så obönhörligt. Och jag skattar min smala lycka att jag tog mig ifrån det där jävla livet.

Jag vet inte hur min inre dialog gick men kan tänka mig ungefär så här:

"Hmm Mikael. Nu ska du välja väg här i livet. Du har tummen mitt i handen... eller hrrrm... de växer snarare på baksidan, på handryggen. Du hatar fysiskt krävande arbete. Du hatar att gå upp på morgonen...Ja nu vet jag! Det får bli snickare. Snickare blir perfekt."

Iallafall så hatade jag snickaryrket redan innan två veckor hunnit avlöpa av utbildningen och när det var dags att välja inriktning så hade jag dabbat mig så mycket inom träteknik att jag straffade ut mig själv till betonglaget. Återigen, klever tänkt av en kille med sparrisfysik. "Världens tyngsta arbete blir nog bra."

Men jag gjorde som jag alltid gjort. Jag härdade ut.

Så plötsligt vankades det praktik och vi slussades ut med våra feta verktygslådor till riktiga byggen, med riktiga män och riktigt slit - och framförallt riktigt korta raster.

Jag minns såväl den dagen jag blev presenterad för mina "handledare", två riktigt hårdnackade gubbjävlar. En smal senig snubbe som hette Ejje och talade med tänderna ihop (som Dirty Harry) och Gunnar som hade en stor fet kula på magen, fast en stenhård en, härjade av hårt slit, frugornas feta lunchmat och ett lock öl till tipslördag varje vecka. Min lärare kände dem och sa att de var softa. Jävligt softa hörru!

Han sa:
"Hallo pôjkar" (det är nåt visst när gubbar kring sextistrecket refererar till varandra som pôjkar), "Detta är Mikael, han ska vara med er ett tag nu"
"Säger vem?" svarade Ejje med ett röstläge som inte lämnade mycket tolkningsutrymme. Han tittade med förakt på mig och jag kände direkt att de här killarna har fan skrattat färdigt.
"Det har jag kommit överens med Jan-Åke (byggchefen) om"
"Suck! Varför i helvete skickar de på oss en massa jävla glin utan att fråga"
"Ja, så är det ialla fall. Ta väl hand om honom. Ha det!"

Min lärare Roger blinkade mot mig och sa att de kan verka lite aviga men var reko. Tack och hej. Vi ses om tio veckor. I den sekunden insåg jag att det skulle bli mitt livs längsta och mest smärtsamma tio veckor. Som ett sommarlov i helvetet. Fy fan vad jag fattade att jag inte hade där att göra.

Men jag gjorde som alltid gjort. Jag härdade ut.

Det gick sådär. Det var inte direkt lätt att bryta isen med de snubbarna. De hade jobbat ihop varje dag i trettio år och snackade inte ens med varandra. Jag anpassade mig. Jag var där de var och höll käften som de. Jag gjorde fel hela tiden och deras pedagogik var raffinerad. Av den gamla skolan så att säga. Om jag fuckade upp det så jämrade de sig på ett sätt som fick klagomuren att kännas som en rolig ståuppshow. Oftast eskalerade jämrandet och suckandet och mynnade ut i ett välriktat "ge dig av pôjkjävel". Så var man svartlistad till efter nästföljande rast. Sweet!

Varje dag sög getballe och jag levde enbart för rast och hemgång.

Jag hatade att gå upp klockan fem för att komma i tid. Ejje och Gunnar gillade att börja en timma tidigare och heftersom jag var deras pryo-bitch hade jag inte mycket att invända mot. Eftersom varje rast för mig gick ut på att sova för att överleva dagen så slängde jag i mig käket på två minuter och la armarna i kors och lutade mig framåt och toksov.

På byggarbetsplatser råder stenhård segregation mellan yrkesgrupperna. Snickare för sig. Betongare för sig. Murare, målare och elektriker, alla för sig. Betongarna i vårt bygglag hade rykte om sig att vara ganska bråkiga och lätt bli våldsamma för minsta lilla, trots sin ålder. Så det som kom att hända just den här lunchen skulle gå till historien som den enda gången en betongarbetare vunnit full kredd hos snickargänget.

Jag hade precis somnat och slumrade till. Vid detta laget hade jag precis börjat bli accepterad som en i gänget ska tilläggas. Gunnar som alltid höll käften annars var på snackishumör och började dra en massa stories om olika händelser. Ejje var mindre glättig och ledde snabbt in ämnet på en granne som gått bananas och försökte ta livet av sig genom att köra ut för ett stup. Jag sov fast mer sådär slumrande än djupsov. Någonstans i sömnen påverkades jag av vad de berättade för jag började drömma att jag satt i en bil som flög ut över ett stup, klippte grantoppar och slutligen krashade mot backen. It's not the fall that hurts, it's when you hit the ground sägs det ju.

PANG! Och där vaknade jag med ett ryck. Storyn var redan färdigberättad och jag måste ha drömt med viss fördröjning, för Ejje satt i full färd med att mula in sin ägg/falukorvsmacka i pajhålet, när jag plötsligt vansinnesvrålar "Whaaaaaaaaaaaahh!!" och slår ut med armarna.

Det olyckliga i hela historien var att jag råkade sitta mittemellan Gunnar och Ejje och således slog ut Gunnars kaffe i knät på den samme och nitade Ejje rakt på munnen. Som tur var dämpar tjocka falukorvsskivor kraften från en panikdrömsladdad backfist rätt bra så inga tänder rök. Däremot fick Ejje en fläskläpp och Gunnar var skitsur för att hans kalla (som tur var) neskaffe läckte igenom byggbrallorna och in på kallingarna. Jag fick sitta på andra sidan bordet resten av min tid på bygget... och jag sov inte en gång till vid bordet.

Den tystnad som uppstod upplevs inte ens i rymden. Det var som ett vakuum. Ett helt bord snickare satt och gapade och väntade på Ejjes utbrott. Han var rätt känd för att börja veva när han blev lack så en spänd förtjusning inför stundande ultravåld uppstod. Men inget hände. Rasten var slut och alla gick ut. Isen som börjat brytas frös tio gånger om och det skulle ta mig tre veckor att få ett ord ur mina handledare. Fy fan vad jag led. Men snickarna var jävligt sjyssta helt plötsligt.

Det var kanske inte det mest lyckade draget - varken socialt eller arbetsklimatmässigt - att slå fläskläpp på sin redan svinsura gubbgrovis till handledare, men mot slutet hade jag på nåt sätt lyckats smälta in ändå. Jag fick till och med åka med i Ejjes 240 till och från jobbet och en gång skämtade han med mig och skrattade till och med.

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Helvetessånger

I stort har idag har varit en bra dag. Ändå känner jag mig deppig. Vet inte vad det är. Jag är alltså deppglad idag.

Jag var på kellys och slirade i mig några gyllengula till en spelning igår. På scen stod Hellsongs. Ett Göteborgsband som inriktat sig på att ta ett stycke hårdrocksslagdänga och göra om det på sitt eget sätt. Loungevibbar. Finstämt, skört och stundtals strålande vackert.

Två killar på keybord och gitarr och en "Harriet" med magiskt vacker röst och karsima nog för att smälta stål. Jag är ingen musikrecensent men jag skulle beskriva hennes röst som en form av skön hybrid av Björk och Karin Drejer men med tillräckligt mycket egen karaktär för att göra henne ganska så unik. Längesedan jag upplevde en sångerska som levererar ett ton jordnära charm genom sin blotta uppenbarelse.

På en dryg hallvtimma levererade Hellsongs en tolkning av bl.a. Metallicas "Seek and destroy" på ett sätt jag aldrig hört den tidigare. Likaså Judas Priests "Breaking the law" och Van Halens "Jump". Riktigt vackert blev det dock först i Alice Coopers "Shools out", Iron Maidens "Run to the hills" och kanske allra bäst i Twisted Sisters "We're not gonna take it".

När en röst får det att knottra sig lite här och där på kroppen så vet man att man är nåt bra på spåret.

Vad jag förstod släpper de snart en EP. Så mitt tips är att gå in på deras hemsida och kolla hur man får tag i den snabbast. Jag tyckte mig förstå att de skulle distribuera den själva. Lägg en förfrågan vet jag. Det tänker jag göra.

www.hellsongs.com

Tre personer som gör mig lite purken

Det finns tre aktuella mediapersonligheter jag börjar bli nåt så tjockt less på:

Elin Ek a.k.a. "Grynet"
Sällan har jag stört mig så mycket på någon som på Grynet.

Skitsamma hur Elin är i vanliga fall. Jag vet inte vad som retar mig mest. Att Grynet är en av de mest rubbade karaktärer som någonsint andats tv-tid, eller att ingen annan verkar tycka hålla med mig. Hade jag fått döma Grynet i domstol hade straffet troligen blivit hårt och orättvist. Men jag åker hellre bil med Tjock-Steffe än att tvingas se henne en gång till på tv.

Shan Atci
Killen har av någon mycket märklig anledning fått för sig att han är en komiker. Ärligt talat. Det krävs lite mer än svenne- och blattejidder för att folk ska dra på smilbanden. Iallafall jag. Killen snackar om tajming ehhh... VA? Ett tips: försök att inte snacka för mycket om saker du inte ens har på kartan. Försök tajma dina ägg till att börja med. Du upprepar dig själv.

När TV4 skulle släppa lös sin nya "humorsatsning" 100%, vem hyr de in. Svriges tråkigaste kurd. Ja det är fanimig vad han är. Kom inte och säg att det finns en kurd som är tråkigare än Shan "The Man" Atci.

Martin Timell
Den killen har jag hatat sedan han var med i Bullen. Jag hade för mig att jag köpte honom då men efter ett samtal med brorsan kom vi fram till att jag minsann hatade honom då med. Klart jag gjorde. Det är nåt med den jävelns aura som luktar riktigt brunt. Det gör mig lite illa tillmods att han alltid verkar gå hem i stugorna så att säga. Att ingen verkar vilja syna bluffen. Hans folklighet är nästan uppe i dödliga doser. När någon blir folklig så brukar jag ta det som ett fett varningstecken och i Timells fall ringer det flyglarm om "asshole in the area"

Jag känner på mig att han är en riktigt ond jävel. Att han är ett arrogant svin bakom sin klämkäcka tv-yta, det vet väl alla redan. Men ändå verkar ingen bry sig. Man kanske blidkas av den mysige, rolige och händige Martin Timell med sitt bullriga skratt och pojkaktiga uppsyn. Men mig lurar han inte. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han hellre låter fisten tala när "kameran är av" så att säga. Jag skulle däremot bli väldigt förvånad om han INTE representerar röda siffror i domestic violence statistiken. Värd för TV4 världsföräldergala. Det är ungefär lika taktfullt som att släppa in Mulla Omar i American Top Model-juryn enligt min mening.

Nä, det luktar praktsvin i TV4-stian. När ska någon göra nåt åt saken?

Internationaldagen

Så var det dags för knogarna att gå i led och demonstrera. Det ska revolutioneras lagom. En dag om året, man ur huse och upp till kamp. En riktig folkfest kan man säga.

De som är lite småborgerliga går gärna ut och tittar, lite bredvid leden och surar med en hårt rullad "svenskan" under armen. Kanske arbetar de lite, bara för att jävlas. För att visa sitt missnöje inför arbetarnas dag.

De flesta verkar hur som helst ha fattat att det finns bättre sätt att slösa bort en ledig dag på än att gå i led.