fredag, oktober 31, 2014

Stackars stackars Orup

Förra veckan såg jag för första gången tv4:s superformat Så mycket bättre. Jag vet inte varför jag inte har sett det tidigare egentligen. Det har absolut inget att göra med aversion mot svennig folkhemsunderhållning för gudarna vet att jag inte räds använda veckans absolut bästa timmar till att sola mig i platt-tv-skenet. Jag har sett det mesta. Idol, Fångarna på fortet, Gladiatorerna, Let's Dance och fan ta mig till och med Hellenius Hörna. Alltid med samma resultat. Den där märkliga känslan av tomhet. Som när en fest tar ett abrupt och obekvämt slut. Kanske har jag bara inte orkat med ytterligare ett sådant bokmärke i min tv-konsumtion eller så hade jag det på känn hela tiden. Att detta kanske skulle vara den kletigaste delen av kräkfilten. Så var det. Jag kände mig fanimej totalt stålbadad, efter första försöket. Och totalt förvirrad av vad den masspsykotiska hyllningskören lyckas se som jag inte sett. Eller hade jag bara otur? Jag tror inte det.

Maken till omhuldad underhållning får man leta efter. Det verkar råda en ganska grundmurad konsensus genom alla läger om att Så mycket bättre är lite finare och lite bättre än alla andra lättuggade tv-format. Såklart blir man nyfiken ändå. Och förra veckan var det dags för Orup att få sina låtar framförda av andra folkkära (?) artister. Det måste ju vara som upplagt för en royal straight flush i folkfestlighet. Orup liksom. Han är ju ändå än av de största svenska artisterna.

Så jag bänkade röven i tv-soffan och gjorde mig redo att bli omkullkastad så inåt i helvetet. Jag hade ställt fram en rulle Torky för att kunna hantera tår och snorkanalernas känslofloder. För även om jag inte har sett programmet så har man ju sett vissa klipp och det är ju sjukt sorgligt när någon artist berättar om en jobbig skilsmässa, en jobbig uppväxt eller nåt annat svinjobbigt, kameran panorerar över de andra deltagarnas blanka ögon, någon snyter sig och en annan firar av känslofyrverkeriets självaste tårta i en elegisk cover ur artisten för dagens eget arkiv. Och rubrikerna dagen efter. Och facebookflödet. Och twitter. Och bloggar. Och och och.

När programmet drog igång så visste jag att jag skulle bjudas på Carola och Ola Salo vilket båda borde borga för ett lovande avsnitt. Men sedan blev jag lite fundersam över uppsättningen. Jag trodde liksom att grejen var att gamla rävar skulle samlas och klia rygg på ett litet festligare sätt än i Stjärnorna på slottet. Förvisso så faller väl Kajsa Grytt in i kategorin gamla rävar men för mig är det egentligen ganska oklart vari hennes enorma musikaliska kredd ligger. Och Amanda Jensen, som för alla del har en jättefin röst och allt det där, men som ändå kanske inte hunnit med så himla jättemycket (och nu ger jag mig ut på farligt vatten känner jag) mer än Idol egentligen. Men det blir konstigare. De två sista personerna är Love Antell från Florence Valentin och han skåningen från Familjen. Alltså, hur många säsonger har programmet gått om man redan har tokdränerat artistbeståndet såpass? Jag pratar inte om begåvningsgrad här och vill inte trampa på några tår. Men ärligt talat, hur långt ner på listan fick de hora för att fylla upp stolarna? Jag menar Orup, Carola och Ola Salo – Check. De är som klippta och skurna för att gå hem hos fölket och jag kan riktigt se hur vilt det måste ha fistpumpats på produktionsbolaget den dagen. Men sedan. Det måste ha hänt något. Den som ringde samtalen måste haft sitt livs sämsta dag eller varit mitt inne i ett tourettesskov och öppnat varje samtal med en grov förolämpning, obscent påhopp eller liknande för att slutligen ligga utmattad på golvet och känt att det snurrar i min skalle när fingret plötsligt fastnade på telefonlistans 1573:e namn som av en händelse råkade vara någon Johan T Karlsson med allvarligt skånsk dialekt. Jag har svårt att se hur den här omgångens sammansättning kommit till annars.

Men så till själva innehållet. jag insåg snabbt att det skulle bli lika lättuggat som gröt, vilket i sin tur var ungefär lika väntat som jultomten på Jesus födelsedag. Inga större överraskningar med andra ord. Lite arkivbilder på Orup och lite krystade teambuildingaktiviteter precis som sig bör. Och så några sittningar där huvudpersonen får sitta vid bordets ena kortsida och lätta sitt hjärta inför de andra artisterna och alla Sveriges radhussoffor. Så plötsligt klingar det i glaset och en av deltagarna reser sig för att hålla ett kort anförande om hur mycket dagens artist betytt för den egna karriären och så är det plötsligt dags för cover-dags. Typ så. Varken mer eller mindre.

Jag måste säga att jag kände mig väldigt förvånad. Jag hade på något sätt ändå fått för mig att det skulle bändas och vändas och tolkas och göras om. Att jag skulle häpna lite över hur man kunde få en Oruplåt att svänga på ett helt oväntat sätt. Jag trodde någonstans att det lite var just det som hade tagit folk med sådan storm. Men det hände sannerligen inte den här gången i alla fall. Inget hände. Verkligen inget.

Det vi fick se var en räcka Oruplåtar i after ski-tappning och mitt i all detta satt Orup och tvingades krysta fram falsk försjusning över hans låtars trista öde. Det var hemskt även för mig som inte är någon konnässör av Orups musik och det var helt ärligt riktigt synd om honom då. Det kan inte ha varit vad han förväntade sig när han tackade ja till att vara med. Att tvingas se sina egna gamla dängor hateras lika varsamt som danska slaktgrisar. Han försökte. Som han försökte. Men lyckades dåligt dölja stelheten i sitt leende och jag tyckte mig då och då nästan kunna se hur något innanför hans ögonlober höll på att gå sönder som i en slags stressframkallad kortslutning. Vaff-aa-an är det som händer, måste han ha tänkt medan han av god ton ställde sig upp och artigt bejublade Kajsa Grytts gällt vingliga version av Magaluf. Det blev faktiskt lite småskämmigt att se hur Orup förvandlades till en pilsnerfilmsgubbe som slog sig över knät och uttryckte sin ganska haltande förtjusning över punkfarmors enorma fyndighet, med hänvisning till att hon vid ett tillfälle valt att lägga in ett "jag hatar" framför "Magaluf". Vi pratar om en stilstudie i paffpunka.

Men men. Det finns ju fler förmågor tänkte jag i min enfald. Carola gjorde precis samma grej minus textändring med Hallelujah (Och prisa gud). En tonartshöjning var summan av all kreativitet som hon tillförde. Kul. Ola Salo hade översatt Trubbel. Pang, bom, färdigförpackat. Och så fortsatte det hela vägen. Typ. Han från familjen både lät och såg ut som att han led av klassisk förstoppning medan han riktigt kryst-bräkte fram texen i Regn hos mig. Hans musikaliska bidrag till Så mycket bättre-versionen var en slinga med lite blip-blop-ljud. Vilket geni. Och Orup applåderade artigt, trots att ingen vid det här laget skulle ha dömt honom särskilt hårt om han i ren affekt hade rusat fram och huggit en gaffel i ögat på gärningsmannen.

Även Love Antell bjöd på precis ingenting. Ingenting utöver en extremt långsökt politisering av Från Djursholm till Danvikstull – en låt som i grunden handlar om en promenad hem på fyllan som med ett ganska slappt resonemang och lite romska stråkar plötsligt handlar om tiggare och samhällets mest utsatta. Vajert!

Sist ut var det så Idol-drottningen Amanda Jensens tur och hon hade gjort det makalöst fantastiska jobbet att översätta GES-klassikern och nationalsången för Sveriges största kulturarv genom alla tider (VM-bronset 94); När vi gräver guld i USA till When we dig for gold in the USA. Thats it. Även om jag kan hålla med om att hennes bidrag var det bästa så var det ganska mycket ingenting ändå. Något som jag verkar vara ensam om att tycka av socialmediatsunamin som sköljde över landet som på en fingerknäppning för att inte tala om de massmediala hyllningskörerna. Det var bisarrt. Jag började tvivla på om jag sett samma program som alla andra eller om playtjänsten även erbjöd en alternativ råklippt version som jag suttit och sköljt ner tillsammans med alldeles för många glas boxvin.

På riktigt. Var det ett synnerligen värdelöst avsnitt eller är jag den enda som inte fattar grejen?

Innan jag hade sett det så var min inställning att det nog bara är ytterligare ett sjok med ofarlig underhållning som råkat bli opium för folket. Men nu börjar jag undra om det inte är ett hypermedvetet och superondskefullt maktmedel de där Tv4-människorna har i sina händer. Fy fan vilken ragg som reser när jag tänker på hur effektivt hela folkgrupper skulle kunna kuvas till passivitet om rättigheterna hamnade i fel händer.


11 kommentarer:

hej Sonja sa...

Jag har sett två avsnitt och jag tänkter mig att det är såhär tv-underhållning är: lättsam, obekväm och meningslös.

Och med det i botten så blev jag positivt överraskad! Det är ju jättemysigt att se på kändisar som lite krystat försöker "komma under skinnet" på varann. Det SKA vara inslag av skämskudde, annars är det inte underhållning!? Och så, måste jag erkänna, är det ju också rätt skönt att hänga med i det andra ser på och tidningarna skriver om. Har inte följt nåt "folkligt" på över fem år och har hamnat helt utanför samhället.

Robbelibobban sa...

Har faktiskt följt serien från början och måste nog säga att detta är den artistiskt tråkigaste säsongen hittills. Men det är ett väldigt bra marknadsföringsfönster när de skall ge ut nya skivor (för de lär ju komma kort efter seriens slut)....

Markattan sa...

Om det finns något gott att säga om deb här säsongen så är det att det fick dig att skriva inlägget och mig att skratta åt dina kreativa formuleringar.

Markattan

Anna sa...

Bra skrivet! Tur du inte tittar idag, värre än ett barnprogram från 70-talet. En ljuspunkt var Carolas lilla kuk-missöde....

Z sa...

Hear!

adde sa...

Ingen sågar som du. Fast jag har hört att det ska vara rätt bra, om än inte om denna säsongen.

Anonym sa...

Bäst är ju ändå att Orup hävdar att han är den 36:e artisten som blivit tillfrågad om medverkan i programmet när han faktiskt kan vara den 42:a...

/Jonas G

Anonym sa...

Skönt att det inte bara är jag som tycker programmet är sjukt överskattat
/Krille

Anonym sa...

Glad att jag tittade in här igen på din blogg. Sågningarna av svenska TV program och annan populärkultur är ju fantastiska. Tack för annu ett gott skratt!

SB

sandralinnea sa...

Det var definitivt bättre de första säsongerna. Har du tid över någon gång så kanske du kan leta upp ett tidigt avsnitt och jämföra. Vore intressant att läsa en till analys :)

Anonym sa...

Grym analys, som alltid. Har genomlidit ett program i denna säsong, ingen kemi, sugiga artister, kassa tolkningar. förra gången med Ebbot, Agnes, där sprakade det och folk som kunde sjunga och arren funkade. I år är det likvaka och rötmånad. Mvh & krya på dig!/exilväschötten