måndag, september 28, 2009

Smittan sprids på spår över hela stan

Mår fortfarande inget vidare. Bättre än i lördags, men sämre än igår. Hatar smittor. Först trodde jag att det var Juniorettes fel. Dagisbarn är som bekant små vandrande gödselspridare när det kommer till smittor. Dock har jag dragit mig till minnes att jag på vagnen hem förra veckan, var med om något som högst troligt kontaminerade mitt inre och bidrog till att sätta mitt immunförsvar helt ur spel.

När jag på måndagen hoppade på 3:an mot Majorna, knep jag den sista platsen. Längst fram. En av de platser som främst är till för äldre och handikappade medborgare. I brist på både det ena och det andra, och med tanke på att jag bland alla skolkids kanske ändå kunde klassas in under seniorkategorin, tog jag för mig av sittplatsen. På sätet bredvid satt en helt vanlig kines i femtioårsåldern. Allt var frid och fröjd. Ända tills nästa stopp vid Valand. Det formligen vällde in människor och fyllde vagnen. Jag spanade efter pensios och rörelsehindrade men kusten var klar. Bara att sitta kvar. Trodde jag.

Plötsligt tornade skuggan av en vidunderlig kvinna upp sig framför mig och kinamannen. Hon såg rejält ofräsch ut i sin gröna parkas, grova cat-kängor och ett par hudfärgade fleecebyxor som var grovt texturerade av smutsgrå noppror. Hennes hår var stripigt och såg ut att ha blivit tvättat i chips de senaste femton åren. Hon såg mentalt okry ut, men jag tänkte att det inte per automatik ger förtur till sittplatserna, så jag satt kvar. Jag kände hennes sötsurs stank fräta elakt i mina flimmerhår och jag lovar att den toppar allt jag någonsin känt innan dess. Hon var precis på väg att passera och förflytta sig längre bak i vagnen, när kinesen reste sig och gav upp sin plats. Fleecebyxkvinnan högg platsen på mindre än en hundradels sekund och plötsligt var vagnen sådär rusningstrafikfull att jag omöjligt skulle kunna fly även om jag hade försökt. Jag kände hur paniken rusade inom mig. Jag var fastkilad bredvid en människa vars kroppsstank inte går att göra rättvisa med ord, så jag tvingades gå in mig själv och fokusera stenhårt på en liten svart fläck – för att inte kräkas och dö på plats. Jag försökte att andas så sparsamt det bara gick men stanken trängde in i varenda kroppsöppning och penetrerade varenda por på min kropp. Den kletiga odören fäste sig som smält späck i mina luftrör och lämnade en vidrig eftersmak i min munhåla. Den vanhelgade hela mig och jag kände mig oren.

Alla som stod runt omkring vände sig bort och några begravde reflexmässigt sina ansikten i armvecken. Jag försökte resa på mig men misslyckades i all trängsel. Med nöd och näppe lyckades jag ändå vrida mig mot gången och försökte belöna mig själv genom att tänka på den renande duschen jag skulle ta så fort jag kom hem. Det hjälpte föga. Mina ögon tårades av anspänningen från mina sammanpressade käkar och jag kom på mig själv med att skicka mörka blickar, färgade av ett brinnande hat mot kinesen. Jag önskade honom en ond bråd död för sitt fula svek. Gång på gång möttes våra blickar och han förstod nog vad jag tänkte för hans ögon flackade nervöst åt olika håll. Han visste att han hade lämnat mig i sticket. Att han gjort det fula.

På Järntorget lättade trycket och jag kunde äntligen resa på mig. Komma bort. Självklart var det även kvinnans hållplats och hon lufsade långsamt av men efterlämnade sig en generös portion os som skulle räcka hela vägen hem. När jag äntligen var framme och klev av var jag gråtfärdig och allt jag kunde tänka på var svininfluensan. Vad än kvinnan bar på så hade jag det också. Att använda sin tunga för att rengöra väntrumsstolarnas galonklädsel på en infektionsklinik hade varit mindre riskfyllt. Det var jag säker på. Och mycket riktigt, redan dagen efter började jag känna mig risig, men envisades med att gå till jobbet för att kunna leverera på en viktig dödslinje på torsdagen.

Nu funderar på hur jag ska gå tillväga för att få upprättelse. Det är ett friskhetstecken. Men hade inte vagnen varit så full hade jag kunnat flytta på mig och kanske inte behövt bli sjuk. Det kan inte vara lagligt att köra runt med så packade vagnar. Varken ur smittorisk- eller trafiksäkerhetssynpunkt.

Note to self: lägg till munskydd på listan över krisinköp.

24 kommentarer:

Krib sa...

Var på den där spårvagns-sträckan tror du svininfluensan kommer finna dig?

Deccati sa...

Jesus, sådär känner jag också rätt ofta när man måste hållas i samma område som en sån människa. Man kommer på osannolika liknelser, som det du skrev om att det är hälsosammare att rengöra väntrummet med tungan än att andas i samma rum som hon. Taskig man är egentligen, men man blir panisk i såna situationer.

Jonas sa...

Jag tammejfan ÄLSKAR dina kollektivtrafikskildringar!!

Joe Nice sa...

Hahaa jävla kines!

Jo tjena sa...

Taskig kines!

Funderade seriöst på att hoppa av mitt tåg idag för att en man stank illa och kräktes så att hela vagnen luktade. Har nog aldrig varit så glad som jag var när jag kom ut i luften igen.

mikebike sa...

Krib: var som helst, hela tiden, jämt och alltid. :)

Deccati: ja jättetaskigt, men man står sig själv närmast när ens luktsinne håller på att leverera en hjärnblödning.

Jonas: haha tack själv. blir du sugen på att åka kollektivt?

Joe Nice: ja vilken svikare.

Jo tjena: shit en som spydde på samma vagn. det var ett tag sedan man var med om det. fy fan det är det värsta. berätta. vad var det för en jävel :)

Milla sa...

Fyfaen, jag hatar när det händer! Av någon anledning så vill dom alltid småprata med mig också :/

SixesAndSevens sa...

ännu en anledning att bo inne i stan, lite lagom promenadavstånd till allt.. :)

Jo tjena sa...

Jag kan skicka honom till götet så får du kolla in honom? Eller nej, det ödet önskar jag ingen. Jag satt desperat och försökte andas på något sätt för att minimera doftintaget. Han luktade något djävulskt. Han stank utav svett, smuts och alkohol. Som topping på den doftkakan hade han sprejat in sig i Axe i otroliga mängder. Och så hade han överkammat hår. Bara en sådan sak.

Sv: Du, det var en kärleksgåva utav stora mått kan jag lova ;)

Kissen sa...

Hahahahaha!

Jag älskar dina skildringar i möten med "udda" människor.

Undrar hur många gånger man hamnat i en dylik situation egentligen?

mikebike sa...

Milla: ja mig med. men inte denna gång dock. Jag lider ju av sk. "bum appeal" som gör att alla lodisar tror att vi är bästisar. angenämt.

Sixes: Tjenna. haha javisst, det är ju en enkel lösning. att jag inte tänkte på det. :)

jo tjena: hahahaha doftkakan. jag dör.

kissen: haha tack! många gånger kan jag lova :)

Daniel sa...

Du har blivit CURSED!

Tittade på way to hell där en tant gav en förbannelse till huvdrollsjäntan. Och gayiga jag fick ingen sömn förstås.

Sök genast upp en präst. Eller Carola Häggkvist.

Kalla Kåre sa...

Börja cykla. Då kommer du garanterat att hålla dig friskare.

mikebike sa...

Daniel: ok.

Kalla kåre: mitt styre är av!

Anonym sa...

Nej jag åker inte med kollektivtrafiken. Kollektiv... luktar yllekofta, rökelse och radikal proggmusik... vem vill vara del av det? Med en väloljad springare av aluminium slipper man frottera sig med kreti och pleti, svära över missade/inställda avgångar + att man får lite vardagsmotion på köpet. Och kom ihåg: "Det finns inget dåligt väder..."

piedlourde sa...

Men Daniel, nu menar du väl Sam Raimis Drag Me to Hell ändå?

Den mest bisarra grej jag varit med om på en buss var då jag som sextonåring kände att någon ytterst försiktigt och nästan omärkbart pillade mig i mitt långa blonda hår. Jag vände mig irriterat om och ryggade instinktivt tillbaka då jag såg en näst intill tandlös latinamerikansk kvinna med risigt grått hår ned till midjan (tänk aztekisk översteprästinna och människooffrare som avskedats från ämbetet för att hon var för creepy) som brett leendes smekte stolsryggen framför sig. "You have such beauuutiful hair" väste hon fram och skrockade gutturalt.

Jag gick av tre hållplatser tidigare än nödvändigt.

Erika sa...

Jag måste tacka dig, idag fick jag en flurrad flurry för första gången på väldigt länge!
Hoppas det piggar upp dig lite!

Tagetes sa...

Du kanske ska börja propagera för att planka igen så att lokaltrafiken får ännu mindre pengar.

Anonym sa...

Ni överbetalda reklambyråhipsters har väl råd med hederlig bilåkning? eller taxi? sen borde västtrafik instifta ett kommando som man har rätt att kalla på via nån hotline som åker ut med spolbil/ångrengöring och spolar av miffona? 100 spänn på att käringen inte har betalt för resan heller!/Mvh exilväshötten

adde sa...

Ah, du beskriver så bra så jag fick lite ångest när jag läste, och jag åker kollektivt mindre än en gång i månaden.

Men den där kinesen måste väl sägas ha handlat i nödvärn, jag tror nästan att du är lite avis på att han var så snabbtänkt och tog chansen till en lösning när han såg den.

;)

Ull sa...

Det är vid såna tillfällen som jag faktiskt kan hoppa av en vagn och invänta nästa...

Anonym sa...

Trodde att du beskrev Lim-Mannen först

/T

Jenny E sa...

Jag hade också en sådan överjävlig odör-uppleverlse - men på ett plan hem från Thailand! Fatta paniken. Då sitter man verligen FAST. Länge. Fy, det var rejält jobbigt.

Tessan sa...

Jag känner för dig. Lite. Men det är djungelns lag som råder på spårvagnen. Man måste ha hökblick, armbågar, civil-jävla-kurage. Det handlar om överlevnad. Fast det finns ju väluppfostrat folk också. Inte många. Men jag blir alltid glatt överraskad när jag stöter på någon. Det väger nästan upp för fyllona, fjortisarna, och gubbarna med liten blåsa. Nästan.