Hostgubben

Det var längesedan jag ville skjuta alla andra på spårvagnen. Varenda en. Riktigt längesedan. Jag har blivit så lugn och harmonisk sedan jag började läsa eller spela patiens på vagnen, att jag lyckats stänga ute det mesta av vardagens vansinne som tvingar sig på och kladdar sig fast när man åker spårvagn. Men nu är sommaren här. Då går det inte att värja sig längre.

Idag var det osedvanligt trångt på vagenen. Barnvagnsarmador trängdes med tyskar och deras överdimensionerade resväskor vid varje utgång. Barnskrik och tyska är ingen sexig kombo. Tjejer i grå mysbrallor med smutsig hängröv och deras jämnåriga gelikar av motsatta könet som sitter och grupplyssnar på råtechno i sina mobiler gör inte heller jobbet för sinnesfrid. Men idag gicks det "all in" när en gammal gubbe, helt klädd i kritvitt (som pryddes vackert av bruna skvättfläckar från ospecifierad substans) satt och delade med sig av sin vedervärdiga urhosta från järntorget till kungsportsplatsen. Min hjärna började koka på två sekunder. Hostljud väcker monstret i mig. Min hjärna illustrerade slempariklarna som spreds i vagnen på ett mycket obehagligt och verkligt sätt. Jag tittade på honom och riktigt hårdhatade honom med min blick.

Hostgubben måste ha känt hur min blick brände på hans vänstra kind, plötsligt gjorde han en paus, vände sig om och glodde senildement på mig med sur min. Sedan återupptog han sitt hostanfall. I min riktning. Det var ingen dålig uppvisning heller. Han riktigt tömde sina lungor, oblygt åt mitt håll. Salivet flög ur hans fruktansvärda munhåla som på en jävla sprinkler. En del stannade till och fuktade hans feta och lilatonade underläpp men resten släpptes lös bland resenärena på helvetesvagnen från Högsbo. Jag höll desperat andan och kunde känna hur min ansiktsfärg skiftade.

Då hände det. Igen.

Jag drabbades av en klassisk brain melt down. Jag hatade alla. Ville gå beserk. Riva upp helvetet. Hade en dåre stigit på vagnen just då i det ögonblicket och börjat öppna eld, då hade jag jublande tackat och tagit emot, erbjudit mig att ladda om och tiggt om att få sista kulan. Så. Illa. Var. Det.

Sedan vaknade jag till och vräkte mig paniskt fram genom trängseln och kastade mig av vagnen. Jag fick stanna på hållplatsen och bara andas en lång stund innan jag kunde samla mig och påbörja ännu en het arbetsdag.