Musikanter bryter ny mark

Att åka spårvagn är ingen hit, men det är enda färdmedlet om man bor i majorna och inte orkar cykla. Idag lyckades det ändå bli ett snäpp sämre. Vid hagakyrkan hoppade en liten tjej med ett läckande dragspel på vagnen och började sprida rumänska ångesttoner. På dragspelet hade hon fäst en kopp som hon i sin sjukaste fantasi troligen närde ett hopp om att hålögda morgonresenärer skulle fylla med sina fickpengar. Av alla sätt att tjäna en slant.

Jag skulle tro att det är bra mycket lättare att kränga sprit på nykterhetsrörelsens årliga konvent än att få den mest godhjärtade människan att skänka en slant. Det känns nästan mer attraktivt att sätta sig ordentligt tillrätta i ett helt nynedpissat säte än att ge en enda spänn till någon som tränger sig på vagnen och tvingar fram en talanglös melodi när man sitter och känner sig skör på vagnen till veckans första arbetsdag.

Jag har väldigt lite till övers för gatumusikanter i allmänhet men fram till nu har Göteborg iallafall varit förskonat från otyget i kollektivtrafiken. Man fattade ju att detta inte var hennes egen spontana idé utan troligen något hennes föräldrar tvingat ut henne i. Ändå verkade de flesta ha svårt att se mellan fingrarna.

Fast. Precis när jag skulle gå av hörde jag hur det rasslade till i hennes kopp. Alltså, jag lackade ur direkt. Vilken jävla turist det måste ha varit som pyntade. Personen ifråga fattade troligen inte att den just fläkte upp pandoras box. Ryktet kommer gå att Göteborgs Spårvägar är en guldgruva och rätt som det är kommer det vara vardag att man smälls i backen av en mariachiorkester när man är påväg till sitt arbete.

Detta är en miljon gånger värre än att antastas av en flock gratistidningsutdelare på hållplatsen.

Tant beige

Imorse när jag väntade på vagnen såg jag en beige varelse komma gående lite längre ner på gatan. Verkligen råbeige. När hon kom närmre såg jag att det var en äldre dam som såg ut att ha dressat sig för en ökenvistelse. Allt var beige. En tantversion av den beige kunden i tv-serien Macken.

Hon hade stor kavaj som var rutig i fyra nyanser av beige. Beige blus, beige byxor och beige strumpor på fötterna som var nerstoppade i ett par beigeaktiga sandaler. Henner hår var påväg att tappa pigmentet men än så länge fanns en beige nyans kvar. Hennes hud gick i samma ton som hennes beigea scarf och jag tror tillochmed fan att hennes läppstift var beige. Jag konstaterade att hon nog diggar milda kulörer. Jag får svettningar bara jag tänker på att hon kanske inrett i sin favoritfärg också. Så otroligt otäckt det skulle vara.

Jag tycker över lag att människor som klär sig i EN enda färg, topp till tå, har något obehagligt över sig. Kim Jong Il och Fidel Castros klädsmak vittnar ju om att enfärgat går hand i hand med vansinne. Och ta den gula farbrorn i Nicke Nyfiken till exempel. Han verkar vara en duktigt störd jävel.

Hur som helst. Jag fattar inte vad Elsa Beskow höll på med när hon jiddrade fram sina historier om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Hon har ju för fan glömt deras kusin från Majorna – Tant Beige.

Drömrubrik

Som andranyhet på Aftonbladets nätlöp ligger just nu en larmrapport av episk magnitud. Krigsrubriken som lyder "KORVBLUFFEN", har till och med pimpats upp med ett grafiskt inslag. Det handlar om grävande journalistik och en hårdgranskning av 15 olika sorters grillkorv.

Hur kan en nyhet med sådan dignitet få stå tillbaka för en massuppsägning på Volvo. Det är ju bara 1200 personer och deras närmsta anhöriga som drabbas. En korvbluff drabbar ju ett helt folk. När ska de lära sig att prioritera egentligen?

Vilken dröm att få sätta en sådan rubrik. Korvbluff. Jag tror att jag älskar det ordet. Det kommer bli en modern klassiker.

Ändrade planer

Jag skulle tränat på lunchen idag men har ont i huvudet. Det ska jag fira av med att äta rejält med bøf. Jag har kommit av mig lite i bøf-ätandet kan man säga. Dels har jag gått och blivit semi-vegetarian. Plus att de jävla asen har höjt priset på en vanlig lunchbøf till så när som på en slät hunka. Det är barockt!

Vilka tror de att de är egentligen? Med sin ojämna personalkvalité och sitt danska sätt. Fy för den lede!

Ändå går jag dit. Det är något som attraherar mig. Kanske är det tanken på att späkas i sin egen vrede (pga. väntetid, antiservice, ohemula priser och dålig kommunikation) som lockar mig så.

Vi får se hur det går.

Trolla med mike

Jag har precis upptäckt "trolling". Det är ungefär som busringning fast i textform. Och det är skitkul. Enligt wikipedia är definitionen av ett internettroll "en användare som skriver artiklar eller debattinlägg på Internet med huvudsyfte att reta upp övriga användare".

En kollega ställde för några dagar sedan en seriös fråga på ett forum för hembioentusiaster. Han ville ha ett tips på en tv med snygg baksida. Tillbaka fick han spydiga och dumma svar utan relevans. Så föddes idén.

Jag skapade en användare och började ställa frågor. Idiotfrågor. Och jag kunde riktigt se hur de som spenderar hela sina dagar på forumet; de som äter, sover och skiter allt som har med hemmabio att göra, ramlade i backen när ett sådant okunnigt hjon kom in och försökte spela på deras planhalva.

Alltså, i torsdags åkte jag till Siba och köpte mig en smäcker 37" Samsung platt-tv. På en dekal i butiken, men även i instruktionsboken står det att den är HD-ready, vilket var precis vad jag ville ha. När jag packat upp den och installerat alla kanaler så börjar jag leta efter vart jag ska placera min hårddisk för att kunna spela in. Men det finns inget uttag och jag hittar inte ett enda ställe i manualen där de förklarar vart den ska sitta.

Till slut så skruvar jag isär tv:n för att se om det kanske är så att man ska placera hårddisken där men hittar ingen logisk plats där den skulle kunna sitta. Jag trodde sån här var plug-and-play nuförtiden. Och nu kan jag inte lämna tillbaka tv:n heller för att jag skruvat isär den säger de på Siba.

Usch. Jag är så besviken. Köp aldrig Samsung säger jag bara. Om man köper något som ska vara HD-ready så förväntar man ju sig att den ska vara det också.

Kan man gå runt detta på nåt sätt?
Hur gör jag för att tv:n ska bli kompatibel med min hårddisk?

Givetvis dröjde det inte länge förrän bluffen (jag) uppdagades och jag blev utslängd. Men jag hade kul på vägen dit. Min humor föll uppenbarligen inte moderatorerna på läppen och jag kan hålla med om att det var pajigt. Men jag kommer tillbaka och nästa gång blir det spektakulärt. Sanna mina ord.

Jag kommer här att publicera mina bästa lur.

Ett hjärta av guld

Jag har en melodi inuti mitt huvud. Den studsar runt och den skaver hela dagen och i mina drömmar. Jag försöker hela tiden tysta den men det är helt omöjligt. Jag nynnar och visslar och jag lider. Det går omöjligt att bli kvitt den. Jag har helt enkelt fått den på hjärnan. Neil Youngs Heart of Gold.

Allt är ett gatumusikantsvins fel. Han huserar dagarna i ända nedanför mitt kontor. En förhållandevis ung kille med en samlad repertoar om tre låtar som han nöter sitt aukustiska gitarrhelvete med i en jämn loop.

Jag gillar Neil Young mycket. Men efter att i flera dagar straffats med en rutten coverversion av Heart of Gold, om och om igen, är det svårt att känna respekt för upphovsmannen.

Om han fortsätter nästa vecka kommer jag bli helt tokig. Jag blir redan nu så provocerad av blotta tanken på hur han står och sprätter med benen och manglar strängarna när han kommer till mittpartiet... dang dang dang Heart of gooo-old!!

Jag såg en ung tjej springa fram och släppa ner några mynt i hans gitarrcase. Charmigt kan man tycka. Vad hon inte förstod vara att hon enligt vår kontorslag begick en dödssynd. Hon agerade feeder och bidrog till en ohyggligt dålig sinnesro för alla oss som sitter och svettas på sitt kontor.

...dang dang dang Heart of gooo-old!!

Åhh det väcks en lust inom mig när jag tänker på det. På måndag när mina hörselgångar kletas ner för femte gången kanske kanske jag kommer att tappa det totalt. Om gud vill springer jag ner och rycker gitarren ur händerna på honom och smackar den med en djävulsk kraft i flisor rätt framför ögonen på honom. Sedan kommer jag titta på honom och bara peka. Ett riktigt psykopek.

Vi får se. Fast troligen kommer jag väl bara bita ihop och svälja bajset som vanligt.

Lunchiakttagelser på McDonalds

Var nere och handlade ångestunch på de gyllene bågarna förut. När jag stod i kön knackade det plötsligt på min axel och när jag vände mig om frågade en vilt främmande kvinna ifall jag möjligtvis hade en femma. Skumt. Efter en stund såg jag henne antasta ett annat kö-fleppo i kön bredvid. Samma grej. När jag hade beställt stod hon åter igen längst bak i kön närmast utgången och skavde efter växelpengar.

Ett nytt och mer raffinerat tiggeri måste jag säga. Att köra ett ambulerande schema i en snabbmatskö. Det är nästan värt att premieras. Men bara nästan.

När det var min tur kom nästa event. Tjejen i kassan. Herregud. Eller tjej och tjej. Det var ett par galna fejk-ögonbryn men en tjej i. Jag kunde inte låta bli att stirra. Hon var kanske 17 år hade rakat av sig ögonbrynen helt och målat, jag upprepar MÅLAT, dit ett par nya kolsvarta. Lite kantigare och lite högre upp i pannan. Det var som att titta på en karikatyr. Jag ville slita fram mobilkameran.

Varför gör man så? Det var inte snyggt någonstans. Det såg snarare duktigt mentalstört ut.

Men men... hon såg ju pigg ut i alla fall.

Rabalder

Igår sågade Hans Wiklund Sex and the city-filmen. Oboj, det har rört upp känslor må jag säga.

Wiklund hävdade att kvinnor som gillar filmen förtjänar max hälften av männens lön. Brrr... det må jag säga, det är till att sticka ut hakan herr Wiklund. Nu blir han såklart masskastrerad i bloggar över hela landet. Folk rasar i klasar, för att använda kvällspresslingo.

Jag vet inte. Jag har svårt att förstå de som upprörs fullt ut. För mig är det ganska uppenbart ett jävligt överdrivet uttalande för att utrycka sitt missnöje inför en film som han anser är bakåtsträvande. Jag är tämligen säker på att det inte ska tolkas särskilt bokstavligt. Och om man bara försöker att läsa lite mellan raderna istället så har han väl ändå en liten poäng någonstans. Cut him some slack.

Det roliga är väl egentligen att sågningen spelar så ruggigt dåligt med det faktum att hans egen livspartner inte känns så vansinnigt främmande i kretsar där brasilianska vaxningar, analblekning och LV-accessoarer är lika vanligt som dagishämtning, mellanmjölk, och sopsortering i svenska medelklasshem.

Det och att han ser väldigt rolig ut. På det där konstiga sönderblonderade botoxsättet ni vet.


Etiketter: hans wiklund, sex and the city

Så känns det för jämnan

"När folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel."

Oscar Wilde

Lunchutmaning

Idag fick jag en ruggigt motbjudande lunchutmaning av en kollega. Vi ska äta var sin cheseburgare inne på kontoret den 26 februari 2009.

Det kanske inte låter så mycket för världen. Men det är det. Vi talar nämligen om att tillreda och inmundiga en måltid bestående av "Cheeseburger in a can", samma dag som sista bäst-före-datum går ut. Jag vet inte varför jag gick med på det men det finns något kittlande i tanken. Lite utav ett gastronomiskt tandemhopp. När man fyllt 32 får man försöka ta vara på de tillfällen att leva på kanten som bjuds.

En frystorkad cheeseburgare med alla tillbehör, inklusive bröd och saltgurka, nedpressad i en konservburk. Jag säger då det. Det är så perverst att det plötsligt blir självklart att den härstammar från Tyskland. Var annars liksom?

Det finns lite lösa tankar kring att skapa ett riktigt sjukt youtubeevent av det hele. Men vi får se hur det blir med det.

Hursomhelst...

Härmed paxar jag stora toan hela eftermiddagen den 26:e februari nästa år.

Stängt pga. storstädning

Näe alltså!

Nu kom jag in här för att skriva ett inlägg och så möts jag av den fränaste urindoften någonsin. Det stinker värre än spårvagnsalkisarnas mysbrallor. Hela bloggen är nerpinkad. Jag fattar inte vad som har hänt, men kan inte skriva för det sticker i mina ögon. Blir sååå besviken.

...Ahh vänta lite... nu vet jag, vad dum jag är. Det är klart att det luktar kiss. Alla tolvåringar som varit här och exploderat av vrede över den dumma gubben som skrivit så dumt om deras hjärtegryn Danny Saucedo.

Fan också!

Men men, det är inget att göra åt. Jag får helt enkelt stänga bloggen idag och göra en storstädning.

När det knyter sig i magen

Sjung om studentens lyckliga dagar...

För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten. Fy fan vad vi är bra! Fy fan vad vi är bra, fy fan vad vi är bra...

Resten är bara så jävla mycket depp och tragik att Björn Runges ångestdrama "Mun mot mun" känns som en Jim Carrey-komedi. Mitt hjärta brister nästan när jag ser bilden. Det knyter sig i magen. Självklart är bilden tagen på Hisingen men inte under mina mest cyniska stunder skulle jag kunna raljera kring det. Vissa saker är bara för ledsamma.



Jag får lust att spola tillbaka tiden och betala en helikopterhyra åt stackarn. Ingen människa borde bli hämtad i en superrisigt pyntad och solblekt 740 för att sedan behöva äta ett Whopper Meal på sin studentexamen.

Jävla skitvärld vad du är orättvis ibland.

Födelsedagsbarn!

Nostalgi. Idag fyller Bloggfrossa 3 år!

Precis idag, just nu. Det har varit båder roligt och tråkigt. Mest roligt så jag fortsätter. Förhoppningsvis kommer jag börja öka frekvensen igen nu.

Jag vill tacka alla som läser och kommenterar. Det är väldigt uppskattat. Även alla retarderade EMD-fans vill jag välkomna. Tack tack hemskt mycket tack.

Så, nu kan ni skicka över gåvor och myrra :)

En annan del av Sverige

I helgen besökte jag Halland. En mycket förnämlig vistelse med undantaget Våxtorps marknad. Jag vet inte vad det är men det finns någon slags sjuk ådra av självspäkning inom mig som gör att jag dras till platser där man får bevittna och uppleva mänsklighetens mest ocharmiga drag på nära håll.

Nog för att det kan vara kul med fleppon, men alltså, när så många fleppon samlas på en plats uppstår en slags spegelvänd värld där man själv tillhör minoriteten och automatiskt blir the fleppo. Jag kände mig mycket obekväm.

Iallafall. J hade haussat upp Våxtorps marknad som en av de sjukaste tillställningarna som går ner i Halland och sånt vill jag under inga omständigheter missa. Jag fick dock inte med mig någon större lärdom av marknadsbesöket. Inte mer än att det där djupt rotade föraktet mot nasare har en mycket skälig grund. Jag gick in i ett slags stand by-läge.

Man skulle kunna sammanfatta det hela som en stor och härlig sexist- och rasistfestival. Jag kan inte neka att jag kände av en viss besvikelse när jag blev uppmärksammad på att det faktiskt finns en marknad för t-shirts med skojkonservativa budskap som: "Det var bättre förr när kvinnor var kvinnor och män var män och fikus var en krukväxt".

Det slog mig också att de som envisas med att bära tischor med svenska flaggan och texten Sweden, Born to be a viking eller liknande, alltid är de människor man minst av allt skulle vilja ha till ambassadörer för sitt land. Det är lite lustigt egentligen. Och samtidigt oerhört pinsamt.

Jag provade en khaki-väst och poserade fräckt och ohämmat tills jag insåg att ironi faktiskt inte existerar i den subkulturen. Alls. Skamset hängde jag tillbaka missfostret till klädesplagg och gick vidare.

Annars var det roligaste inslaget när J blev osams med en donutförsäljare. Han skojade på och körde lite klassisk könsrollshumor blandat med hög käckhetsgrad som inte föll i god jord alls. Jag skulle vilja påstå att det uppstod en tjock vägg av klassisk finsk stämning dem emellan och jag njöt när hon avlivade honom med blicken. Det måste anses som ett nästan omöjligt konststycke att lyckas pissa ner humöret hos en gårdfarihandlare. Men J lyckades med bravur och jag kände riktigt hur min retnerv vaknade till liv och triggades. Jag ville jävlas med honom men syrenivån började ta slut.

För att behålla en liten gnutta värdighet åkte vi tillbaka och badade istället.

Oh, Danny boy!

Det har hänt något mycket roligt vill jag meddela. Jag har fått en liten häcklarskara. Inte så illa men jag vill ändå klappa mig själv lite på axeln och säga: Detta har du gjort dig förtjänt av Mikael. Detta är du värd. För det är jag.

Det hela började med att jag skrev ett något hätskt inlägg om den nya pojkbandstrion EMD som består av tre härliga killar varav en är Danny "såsen" Saucedo som jag särskilt kommit att ogilla efter att ha mina ögon har exponerats för intervjuer där han framstått som utomordentligt utvecklingsstörd. På det där dåliga sättet. Inte medfött utvecklingsstörd alltså, utan inlärt (en väldigt viktig skillnad). Det var skönt att skriva av mig kände jag. Det fick mig att glömma EMD eller åtminstone skita i dem. För ett tag.

När Mr. Uddevalla (Erik) nyligen förklarade att han älskat till EMD-plattan äcklades jag naturligtvis. Men mer än så blev det inte av det. Trots att egofixeringen och narcissismen i det uttalandet var av episk magnitud blev jag inte störd alls. Istället bidrog det till en väldigt lustig bild. Jag kunde riktigt se hur Erik brukar låta skivan agera glidmedel när han ligger där mellan lakanen och gnider. Vem han har med sig spelar mindre roll eftersom det är sin egen spegelbild han vill se. Medan högtalarna låter Danny boy waila upp hans mandom fäster han blicken i sin egen spegelbild och gör sitt allra sexigaste o-face. Då är det är bara han och grabbarna i EMD. För de är så bra och de har ju varit med i Idol och allt och hanterar sin framgång (yeah right). Och är man artister av sådan dignitet duger inget annat än det bästa. Då funkar inget annat än att tillfredställa sig själv till sin egen röst.

Inte ens när Danny i en intervju insinuerade att Bob Dylan är en jävla sopa i jämförelse med EMD:s förträfflighet lät jag mitt lugn rubbas. Det hade i vanliga fall eldat upp mig något helt vansinnigt, inte för att jag diggar Bob Dylan så otroligt mycket, men för att EMD är så ruggigt jävla pissdåliga. Snälla någon, kan inte någon skivbolagsmogul med lite kuk kunna ta sitt ansvar snart och tvångsabortera dem så långt bort ifrån musikbranschen det bara går. Men istället för att drabbas av hjärnsmälta skrattade jag för mig själv. Ett tokskratt. Mitt inlägg hade gjort sitt jobb. Jag hade lyckats tömma ur mig över de käcka idolhjonen och kände absolut ingenting.

Så började det dugga in kommentarer och mail från en "liten skara" Danny-fans som retat upp sig något helt fantastiskt på att jag skändade deras idol så. Först trodde jag att det var Dannys mamma som kom till försvar. Allt annat skulle vara så otroligt förnedrande och ovärdigt för honom. Men personen i fråga hävdade att så inte var fallet, utan att denne någon var en 32-åring som råkar sitta på lite sköna facts om Danny. Jag har fel och jag är bara avis och en bitter kuk med "sjuk hatinstinkt". Efter det hobbypsykutlåtandet började den ena imbecilla kommentaren efter den andra dugga in. Alla skriver som "anonyma" och råkar som av en slump ha exakt samma lågbegåvade formuleringsförmåga.

För de flesta som är läskunniga är det ganska uppenbart att det troligen rör sig om EN och samma person som skriver i flera skepnader. Bara den abnorma fantasilösheten är kvalitetshumor av bästa sort. Skulle det INTE vara så, ja då ligger EMD-fansens kollektiva språkbegåvning så skrämmande långt under schimpans-snittet att jag av ren medmänsklighet inser att jag borde lägga mitt krut på att skriva till skolverket så att skrivförståelse införs som ett separat grundämne.

I alla fall. Jag verkligen njuter när häcklandet sätter igång. Jag får höra att jag är ett freak, fetto och misslyckad person som bara är avundsjuk för att Danny är en sådan talangfull tjejtjusare. Det är underbart. Danny själv skulle nog vara riktigt stolt om han visste att han hade ett sådant massivt försvar av ett posse gravt efterblivna beskärmare. Hahaha... ja för fan, när jag gick på mellanstadiet brukade jag nog vara lite avundsjuk (i mjugg) på skolans tjejtjusare. Det var också där de flesta lämnade det uttrycket bakom sig.

Nu betvivlar jag som sagt att det är mer än en och samma person som varit inne och skrivit anonymt. Men om det skulle vara så att ni är fler vill jag bara tacka. Era utbrott är välkomna. Det är underbar underhållning. Men please, jobba lite på att variera er lite. Det blir mer raffinerat då. Jag tror det kan bli riktigt bra faktiskt.

Annars är det vackert när en skara fans sluter upp så. Jag får på flabben för att jag skriver att jag tycker att Danny är en stor påse bajs till artist. Jag får uttömmande vittnesmål om hur underbar och härlig Danny är som person. Jag vet inte om det är så mycket bättre att uttala sig i den riktningen när den enda källan råkar vara OKEJ-artiklar. De här människorna sliter verkligen upp sin bröstkorg för att hävda Dannys helighet. De bli så upphetsade att dementier, tillmälen och särskrivningar bokstavligen får slåss om utrymmet i kommentarsfältet. Det är så att jag nästan har fattat misstankar kring om det är EMD-gänget själva som varit inne och kommenterat. Nivån är tillräckligt låg iallafall. Men samtidigt inser jag såklart det orimliga i det. Det skulle bara ha varit för bra. Då hade min lycka varit gjord.

Själv tycker jag att det är ganska befogat att kalla någon självgod om denne någon i en intervju sitter och hävdar alla idoldeltagares storhet för att de hanterar kändisskapet och pressen så bra och i förbifarten även passar på att ge riktiga artister en liten eloge för sitt slit. Det är så fantastisk efterblivet och arrogant på samma gång. Hur är man funtad om man INTE vill ge en sådan jävel ett så kallat kvartsamtal med knogfika?

Sedan har jag dessutom sett på någon form av videodagbok ur the life of E.M.D. Herregud. Det är så jag vill spy genom näsan. Jag brukar säga att mina texter bygger på humor. Att jag sällan menar så illa. Att jag bara lider av textuell tourettes. Men jag vete fan när det handlar om EMD. Jag tror verkligen att jag hatar dem på riktigt. Mitt nya härliga häcklargäng, ni får säga vad ni vill. Jag är inte avundsjuk på dem. Faktiskt inte det minsta. Jag tycker bara de verkar så fantastiskt dumma i huvudet, tillrättalagda och producerade ner på pornivå att jag får lust att sätta dem i en rymdsond med halv tank och trycka på knappen.

Till sist vill jag ändå tacka Dannys kommenterande fans av hela mitt hjärta. Ni har bidragit till underhållning av renaste form. Jag lovar.

All for love på er!


Ettiketter:EMD, Danny Saucedo

Före solnedgången

Jag har köpt dvd-utgåvan av den odödliga klassikern Death Wish. Förlagan för alla hämndfilmer, med den sexiga och mäktiga Charles Bronson i huvudrollen. Den har legat och värkt i hyllan sedan i vintras. Velat bli sedd. För ett par dagar sedan såg vi den.

Den var som jag mindes den. No more no less (och det är ett jävligt bra betyg). Men det var en replik jag fastnade extra mycket för: "Hälsa att han ska lämna staden innan solnedgången". Fy fan vad tufft. Man fattar att det är allvar. Så säger man sällan nu för tiden. Inte mycket mäter sig med det.

Tänk om någon skulle säga det till en idag. Vad skulle man göra då? Fan, det skulle bli rätt mycket att rodda med. Jag menar, bara att säga upp sin telefoni och bredband för att inte tala om el och prenumerationer. Det skulle vara ett jävla meck helt enkelt.