Hyvää!

Det är fredag i ett vardagsrum i ett land nära oss.



Så galet hårt, så otäckt, men framförallt något alldeles vansinnigt finskt.


Etiketter: finland

Ingen Bruce är för lite Bruce

Fan jag sitter här och fluktar bland biljettockrarna på blocket.se och försöker i en slags avmätt desperation hitta två biljetter till Bruce Springsteen den 4:e eller 5:e Juli på Ullevi. Jag skulle så gärna vilja gå. Jag är beredd att betala överpris men det får fanimej finnas någon måtta.

Ett riktigt avskum till människa försöker kräma ut åtta papp för tre sittplatser (jag vill iofs helst ha ståplats om jag får vara lite picky). Jag blir så förbannad av att hon ens kan med att försöka. Jag hoppas hennes biljetter självantänder och tar med sig hennes bostad. AS!

Om någon råkar ha två biljetter till övers och vill att de ska hamna i en fin familj. Maila!

Upptäckt och insikt

Då och då har jag frågat mig var riktigt tjocka människor hittar sina kläder. Jag menar inte allmänt överviktiga och feta personer utan de som faktiskt dras med ultrafetma. De flesta klädbutiker har inte större storlek än XL. Det största jag har sett är XXXL. Nu vet jag bättre.

För ett par veckor sedan hade jag och två kollegor ett ärende ute på Hisingen. Vi tog bilen och begav oss. När vi kom åkande på Lillhagsvägen såg vi på vänster sida en butik som heter "Bigsize" och som på skylten stoltserar med sitt storleksintervall från S - XXXXXXXXL. Vi svängde av. Och vi gick in.

Det var packat med kläder. Allt hängde huller om buller men var smart sorterat efter fetmagrad. För att förenkla för både personal och kunder hade de använt sig av en slags storlekslingo som verkar gå ut på att skriva siffran för hur många X storleken innehåller (ex. 4XL, 6XL och 8XL). Först trodde jag den var påhittad men misstänker nu att det är ett universalmått. Vi hittade ett ställ med hawaiiskjortor i största storlek. Jag skojar inte när jag säger att den var stor som ett mammutskynke. Vi snackar inte centimeter mellan X:en i de grövsta storlekarna. Vi snackar löpmeter.

Jag blev ledsen. På riktigt nedstämd. Dels av det faktum att just den butiken ligger ute i den del av Hisingen som får Tjernobyl att framstå som ett färgsprakande paradis. Men det som tyngde mig mest var att butikens existens ringar in och uppmärksammade mig på ett samhällsproblem som de flesta nog är vana att det skojas om och uteslutande hänvisas till det stora landet i väst.



Deras logga ser vid en första anblick ut som en valnöt med slängkappa men när man kommer nära så förstår man att den ska symbolisera en överviktig person med kläder. Kass psykologi måste jag säga. Hade jag behövt köpa kläder i samma storleksklass som en husvagns förtält hade jag nog inte blivit särskild uppmuntrad av att se den lilla valnötsmannen.

Vi åkte vidare och en konstig tystnad fyllde bilen för en stund.

En fin fulkina med dåligt klientel

Var och köpte lite tamedmat på en fulkina härom dagen. Evergreen i Majorna. Det är ett riktigt lesset ställe med ljusrosa och mintgrön färgsättning, kryddat med en del osköna vulgo-attiraljer av asiatisk modell. Det som gör att Evergreen känns lite extra sorgligt är att förutom det klassiska alkishänget så är de inhysta i en lokal som mycket väl kan ha rymt en statlig instans i stil med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket eller någon annan form av dagverksamhet.

Det är lite synd om dem. De förtjänar bättre. Deras krubb är mycket gott.

Som servitör jobbar en utvecklingsstörd kines. Han är glad och käck och trots att min flickvän J tidigare haft en personlig vendetta med honom, rörande möjligheten att addera tofu eller inte i en vego-rätt, gav han oss rabatt. Rätt så storsint.

När vi kom in var vi, som man i de flesta fall är när hämtmat hamnar på bordet, våldshungriga. Då är som bekant även humöret lite krokigt... eller åtminstone tålamodet.

Det sista jag är sugen på när jag är svinhungrig och väntar på att mitt kinafräs ska packas ner i påsen är ett s.k. stressrelaterat störmoment. Det är förövrigt det sista jag är mottaglig för i restaurangmiljö oavsett hur tacky stället i fråga är.

Därför blev jag akut dräpsugen när sonen (en ungjävel på 9-10 år) till något av paren i ett sällskap drog sig undan och beslöt att fördriva tiden genom att testa varenda en av sina uppskattningsvis 200+ polyfoniska mobilsignaler. Jag höll seriöst på att få en hjärninfarkt. Samtidigt åkte hans syrra fram och tillbaka i lokalen på sina råfräsiga dojjor med inbyggda rollerblades. Det skrapande ljudet skapade en extra dimension av irritationsframkallande ljud och när hon gång på gång körde in i olika delar av möblemanget kändes det som att någon näckat mig och rullat mig i klipulver.

Jag tittade bort mot föräldrarna. Desperat. De ingick i ett riktigt skönt och dysfunktionellt trailerparkposse och tog ingen större notis om att deras avkommor rev upp helvetet för alla andra (inkl. personalen) på stället. Förmodligen är de så formade av sin empatihämmande vardag att de inte fattar att sådant beteende inte är socialt gångbart. Alls.

I det läget dagdrömde jag en kåtdröm. Jag var en hård och tuff kille. En med kraftigt mycket av den mest osympatiska sortens pondus. Den som bara de mest erfarna Hells Angels-snubbarna har. Jag reste mig upp, gick bort till bordet och fäste blicken i hela sällskapet. Sedan harklade jag upp en riktigt vidrig snorlobba och placerade den i pappans strimlade biff med bambuskott och snabbt som satan fistade jag mammans tallrik med friterade räkor. De skulle bara titta och darra som bambi på den hala isen. Och hålla käft. Jag skulle peka på utgången och säga att de hade fem sekunder på sig att sjappa...

Sedan var vår mat klar och jag tog emot påsen, kastade en bajsbrun blick mot sällskapet och hårdhatade deras barn helt i linje med mitt vanliga, fega och tysta manér. Jag kände mig så dålig så dålig så dålig...

Men nu är det bra igen.

Svar på tal

Blir man prankad offentligt hör det till att man prankar tillbaka. Minst tre gånger så hårt. Förra veckan länkade jag till Sarah Silvermans roliga prank (I'm fucking Matt Damon) på Jimmy Kimmel.

Här kommer Jimmys svar:




Etiketter: jimmy kimmel, sarah silverman, matt damon, ben affleck

Preventiv uppmaning

Jag vill inte vara moraliserande eller så. Men jag hittade en grej på nätet och känner att min skyldighet som medmänniska tvingar mig att rikta en liten uppmaning, i all välmeninng, till alla engångsliggare därute.

Använd kondom. Minst. Det kan gå så illa och kan leda till så ohyggligt ettriga och svårbotade fylleknullsjukdomar ifall man har otur och dåligt omdöme.



De värsta kan ta 18 år att bli av med.

Dolce&Gabbana-killen

Igår var vi ute och promenixade i haga och kollade i butiker. Det är en väldigt tragisk känsla när man inte har pengar till fika kvar på kontot ens. Men det var ändå ganska soft. Sedan kom vi in i någon liten ryschpyschaffär som sålde ljuslyktor, tvål, kuddar, te, rökelse och en massa annan skit.

Jag blir tokig av affärer där en miljon exotiska lukter ska samsas om min uppmärksamhet. Fast den här gången var det något helt annat som fick mitt fulla fokus. In i butiken kommer en kille klädd i dyra designerkläder. En sådan sköning som bleker sina tänder kontinuerligt och har stående bokning på manikyr. En riktigt fuktighetskrämskille. Det syntes tydligt att han ville se dyr ut. Och han såg dyr ut.

Ända tills jag fick syn på hans frisyr. Han hade klippt till en riktigt fräsig avenynattklubbsfrisyr. Mousseindränkt framåtkammad med lite långt i nacken och rakad på sidorna. Det var verkligen asfult. Men för att riktigt toppa hade han tvingat den stackars frisören att raka in lite mönster på sidopartierna.

På ena sidan hade han rakat in en slags sol med böjda strålar. Det såg givetvis inte klokt ut men i jämförelse med D&G-loggan han hade rakat in på andra sidan kändes det nästan tilltalande.

Killen hade alltså på allvar rakat in D&G i sitt hår. Han kändes ungefär lika dyr som en plastpåse från Netto.

Jag kunde bara inte sluta glo och han såg det. Inte lätt att missa någon som står och glo-gapar som en strokepatient. Han gav mig en svinsur blick när han passerade på väg ut igen. Jag tror han förstod att jag inte var särskild impad.

Det är för mig helt obegripligt hur en människa uppenbarligen helt utan ironi (ingen hade gjort en så rubbad grej för att vara ironisk) kan välja att raka in ett mönster i skallen. Att raka in en D&G-logga i sitt huvud och gå runt på stan är så jävla verklighetsfrämmande att jag faktiskt inte trodde det var sant först. Att det var en buttericksförklädnad och att killen var påväg till maskerad utklädd till groupie/manligt fnask åt något modehus. Men han skämtade nog inte. Jag kunde riktigt föreställa mig att han hade rakat in Louis Vuitton på bröstmattan och tatuerat in Dior på pungen.

Vi gick och köpte tamed-fika på Steinbrenner&Nyberg och jag klagade hela eftermiddagen över hur jävla sjuk i huvudet han måste vara. Jag blev så trött när jag såg honom för det är precis sådan galenskap som ger mitt lilla hopp om mänskligheten nådastöten.

Sedan rakade jag in S&N i skallen. Eller också inte.

En riktig kuk till konstnär

Läste igår om en riktig flane som kallar sig Pricasso. Fyndigt. Han heter egentligen Tim Patch och målar tavlor. Med kuken... och lite med röven.

Han matchar precis profilen för en sån där kille jag får lust att ge ett ordentligt spontanstryk.

Läs mer här --> 

Stress

Fick en länk skickad till mig igår. En extremt osoft länk. 

Det är en världsklocka med diverse räkneverk som baseras på siffror från ett antal olika källor. Fy fan vad stressad jag blir av att sitta och titta på den. Ändå kan jag inte låta bli. Det känns som att sitta på 666:ans spårvagn, destination Apokalypsgatan.

Bli stressad du med --> 

Den förskräckliga hissdöden

Det sägs att värsta sättet att dö på ska vara att brinna ihjäl. Jag håller med om att det låter ganska osoft, men på sistone har jag funderat på om den förskräckliga hissdöden inte är ett snäpp värre ändå.

Det finns en varningsskylt som man mer än ofta kan se uppsatt i och i anslutning till hissar. Det är ren skräckpropaganda som gjort att jag alltid fylls av ett litet obehag när jag åker hiss. Tänk om... Skylten visar i lågdetaljerat och ultrapedagogiskt linjeskiss-manér ett scenario på två bildrutor, där en man i första bilden delar hiss med en stor behållare av något slag, i nästa ruta hänger samme man plötsligt fastklämd mellan behållaren och hissens vägg/tak på ett mycket vidrigt sätt. Man behöver inte direkt vara serietecknare för att förstå hur sista bildrutan skulle se ut om skylten hade varit en comic-strip. En socialrealistisk giljotin.

Tanken på att sakta klämmas itu på ett sådant sätt i någon jävla hiss känns sådär. Det toppar branddöden. Det enda jag kan komma på som skulle vara värre är att börja brinna medan man sitter fastklämd sådär. Fy fan.

Det hela ackompanjeras alltid av texten: VARNING FÖR KLÄMRISK.

Jo, jag tackar!

Hur är det möjligt?

Jag har börjat träna. Ja, jag vet att det inte är första gången jag börjar träna. Jag har många gånger gjort mer eller mindre hjälplösa försök att stoppa den deprimerande åldersfetmans (som kommer vid 30+) antågande. Just därför har jag hållt käft om det. Tills nu. Hur som helst. Detta handlar om något helt annat.

Igår när jag var på gymmet och stod i duschen överhörde jag ett mycket skumt samtal mellan två gossar i min egen ålder, eller kanske strax under. De stod och pratade om svenska komiker. Det slog mig att något inte stod rätt till. Den (Kille 1) av dem som drev samtalet berättade för den andre (Kille 2) att han hade sett ett klipp på YouTube med det nya "stjärnskottet" Björn Gustafson.

Kille 1: Han var med i nåt humorprogram... vad hette det nu igen... hmmm... Riksdagen... eller, hmmm... Parlamentet kanske.
Kille 2: Jaha, Parlamentet!
Kille 1: Ja så hette det nog. Har det gått länge eller?
Kille 2: Mmm... Det har gått rätt länge (han tittade sig omkring och man kunde se att han insåg hur jävla retarderad hans kompis framstod)
Kille 1: Jaha ok. Iallafall så fanns det nåt som hette tips från coachen... bla bla bla... Det verkade skitkul.

Alltså. Jag kunde knappt hålla mig. Jag fick sådan lust att skrika: "Men för helvete människa, vilken sten har du bott under de senaste jävla tio åren!?"

Tycka vad man vill om Parlamentet eller vilket annat folkligt underhållningsformat som helst. Hur kan någon person som INTE tillbringat twentyfourseven i koma det senaste decenniet ha missat att det existerar? Det är en enigma, men framför allt är det en bedrift.

Först blev jag nästan förbannad, men snabbt övergick det i ren avundsjuka. Det måste ju nästan klassas som en superkraft. Tänk att besitta förmågan att göra en så fantastisk bortselektering av information. Fy fan vad underbart.

Då hade jag suddat ut varenda Idol- och Let's dance-deltagare ur mitt medvetande per omgående. För att inte tala om hur less jag är på att bli påtvingad alla pressfnask som Carola, Pernilla Wahlgren, Malin Berghagen och Tommy Nilsson och ett drygt hundratal till. All gråtautipressenskit är fantastiskt enerverande. Det tar emot att erkänna hur god koll jag faktiskt har på allsköns doku-mongon. Att Bonde-Fredriks kärleksbekymmer blivit en riksangelägenhet som numera existerar i mitt medvetande. Det är så perverst att jag skäms över mig själv.

Hade jag haft den där duschkillens bortsorteringsförmåga hade Linda Rosing och Fadde varit stjärnor i En annan del av Köping. Peter Swartling hade hade bara varit en vanlig fetis med ruggigt taskigt omdöme gällande ansiktsbehåring.

Och Robert Wells... han hade aldrig funnits till.

Självförnedring

Jag sitter på tåget från Stockholm och försöker desperat surfa med deras jävla stenåldersbredband. Seriöst varför har de ens den tjänsten. Piss och skit!

Uppkoppling ingår i förstaklass-biljetten.

Tanken slog mig hur otroligt förnedrande det måste kännas för dem som måste lyfta röven ur sitt sura andraklass-säte och vara tvungen att springa till bistrovagnen för att KÖPA den risiga uppkopplingen. För att sedan logga in och behöva vänta i 25 minuter på att aftonbladet.se ska laddas in; för att slutligen upptäcka det man egentligen redan visste. Att de har slutat med nyheter helt och det enda som finns att läsa är Plus-material som de verkar tro att någon enda liten ledsen jävel vill betala för. Det är ju som att betala extra för ketchupen när man köper korv. Det enda som är gratis är artiklar om hur idol-mongot Ola nånting blir stalkad av ett ordentligt muppstyre till tjej. För att inte tala om den där förbannade annonsen för Hembingo, där både Kicki korven Danielsson och mannen som legat till underlag för den stora anti-rynkkrämsbluffen, Richard Herrey, fläker ut sig för fickpengar.

Dubbelförnedring. Jag skulle bli så lack.

Fy fan!

Två YouTube-länkar

Techno Viking
Jag är troligen sist på internet med att upptäcka Techno Viking. Det skiter jag i. Jag länkar den ändå.

Det enligt min åsikt allra sämsta med Tyskland. Ett land där dålig smak premieras. Där ingenting är för sjukt. Ingenting.

Klippet visar en råtyskt person av vikingakön som av utseendet att döma lätt skulle kunna ha delat moderkaka med Nordman. Han har valt att nischa in sig mot den klassiskt fräscha asatro-looken och bokstavligt talat dominerar sin del av ledet i år tvåtusens upplaga av Fuckparade i Berlin. Det blir något alldeles extra speciellt när en svinarg viking dansar svinargt till technomusik. Känns inte som ett särskilt långt skott att han fick smeknamnet Techno Viking. Han ser så jävla lack ut. Man skulle kunna tro att det var han som uppfann vreden.

Vi får se hur en kille stökar sig i ledet och genast samlar ihop till en brysk tillrättavisning av technovikingen. Det är fantastiskt. Han hårdrockspekar på honom flera gånger och man fattar att det inte är någon lek. Technovikingen signalerar tydligt att han när som helst kan klyva mannen från rektum och upp till hakan med enbart sina smednävar.

Sedan börjar ledet röra på sig och technovikingen visar hur det ser ut när man bjuder upp till rave i Valhall. Jag lovar, hade någon kommit i vägen för hans moves hade det garanterat lett till en helkroppsgipsvagga. I bästa fall.

En skön sekvens är en kille som servar technovikingen med vatten. De ha ingen ögonkontakt. Han bara smyger upp sida vid sida och räcker över en flarra vatten på ett litet snitsigt vis. Sedan försvinner han bak i periferin igen. Efter en stund komer en kille och delar ut flyers på samma sätt. Vikingen tar artigt emot och river genast sönder den. Underbart obehagligt.

Technovikingen bär ett par jävligt vidriga shorts av bermudamodell som han dragit upp något alldeles vansinnigt högt. Det är aldrig rätt. Inte ens i Tyskland. Men jag skämtar inte när jag säger jag lätt hade valt att smörja in mig i napalm och dansa runt en påskbrasa före att påpeka det för honom.

Ni som inte sett. Se och njut:

http://youtube.com/watch?v=_1nzEFMjkI4


Matt Damon
Jag har alltid tyckt att Matt Damon verkar så sjukt svennig. En ultrames. Likaså har jag alltid tyckt att han är en bra skådis. Bra men trist. Humorlös. Matt Damon har i mina ögon varit ungefär lika spännande som ett paket mellanmjölk. Gör jobbet men är inget man tar med sig på kalas. Kort sagt jag har inte varit särskilt imponerad av Matt Damon.

Inte förrän nu.

Den fantastiskt roliga Sarah Silverman som är tillsammans med Jimmy Kimmel gästar hans tv-show och berättar där att det är en sak han borde få veta. Hon och Matt Damon (nära vän till Jimmy) har satt ihop en liten sång/video där hon tillsammans med Matt framför överraskningen som består av en liten bekännelse som är att hon brukar knulla med just Matt Damon. Mycket roligt. Matt ser så jävla nöjd ut när han bekräftar det hela. De gör det så bra.

Och Plötsligt tycker jag att Matt är en skön snubbe.

http://youtube.com/watch?v=wnVJZkDuVBM&feature=related


Etiketter: Techno Viking, Sarah Silverman, Matt Damon

Konditori Kampanilen

Jag har i bloggform dömt ut många ställen som jag anser verkar ha öppnat franchise i ockerdjävulens imperium. Ihärdigt för jag mitt enmanskorståg mot dessa as, en ganska verkningslös kamp i det stora hela, men viktig för mig. För mitt eget samvetes skull.

Den här gången är det Konditori Kampanilen i självaste Majorna som gjort sig förtjänt av en dissning av grov modell.

Kampanilen ligger i backen ner mot hängmattan, precis i höjd med Sjöfartsmuséet. Det är ett gammalt anrikt ställe som säljer bröd och bakverk och som har en från utsidan sett liten trevlig servering. Det känns som ett klassiskt småstadsfik från femtiotalets Sverige. Sparsmakad inredning. Tårt- och bakelsereklam på väggarna och ett slags altare i teak där bryggkaffet serveras. Ett sådant ställe man ofta säger att man borde gå till men alltid väljer bort. Och det med rätta.

Härom dagen gjorde jag J och Juniorette iallafall slag i saken och gick dit för att ta en fika.

I kassan stod en äldre dam. Hon hade lagt hår och såg ganska trevlig ut. Jag tänkte mig att det måste vara exakt hon det gamla goda uttrycket parant baseras på i kvällstidningarnas kontaktannonser. Vi beställde varsin semla och svart kaffe av fulaste modell. Juniorette ville ha en liten tetra-MER och ett havreflarn. PANG!

127 spänn.

Att handla med sig är billigt, att fika på plats ger istället en stark bismak av utsugeri då prisskillnaden plötsligt är tripplad – helt utan varning.

Jag mådde illa. Jag tittade på kärringjäveln som inte såg ett dugg parant ut längre. Ondskan lös ur hennes ögon. Efter ett snabbt överslag kom jag fram till att hon antingen tog ut en rätt så bred procent i serveringsavgift eller så kostade bryggkaffet närmare trettiofem kronor koppen. Det kanske hade varit ok ifall hennes lilla kondis var beläget i St.Tropéz eller om det åtminstone hade varit ett någorlunda anständigt kafé. Men nu råkar det ligga i Majorna och vara mer likt en ledsen vänthall någonstans i baltikum. Min första impuls var att bara säga glöm det och lämna bygget men den lilla gnutta självrespekt jag trots allt har hindrade mig. Jag fick svälja hårt och flasha kortet. Då kom nästa käftsmäll.

Det lilla kärringaset tog inte kort. Jag frågade vad Juniorettes MER kostade och hon svarade helt ogenerat att den kostade sexton kronor. Det var så abnormt att jag av ren reflex höll på att svälja min egen tunga. Även om vi skulle rycka den skulle vi alltså ändå hamna en krona kort och tant verkade inte direkt vara den bjussiga typen. Dessutom verkade Juniorette extremt oimponerad av den snilleblixten. Min hjärna gick i baklås. Jag bara tittade tyst på haggan och kännde hur det mullrade inombords. En falling down var påväg. Jag ville verkligen fucka upp hela stället för henne men jag gjorde som jag alltid gör och svalde hårt igen. Jag tittade med tom blick på satans fru, på andra sidan disken, utan att säga pip. Jag väntade. På vad kan man undra. Kanske på att hon skulle säga förlåt... jag vet faktiskt inte.

Till slut stack hon iallafall hål på den finska stämningen genom att tipsa om en bankomat längre upp i backen. Vid Bengans (stans största skivbutik). Hon och undrade om jag visste vad Bengans var för något. Hon ville verkligen inte sluta förnedra mig/oss.

Med en dålig känsla i magen gick jag och hämtade ut kontanter och kom tillbaka. Vi betalade och surfikade. Juniorette var svinnöjd och jag kände att jag ville försöka förklara för henne hur osolidariskt det var mot hennes far som bokstavligt talat just hade blivit rånad. Men det skulle inte vara någon idé. I hennes lilla värld är hela livet en "..så-mycket-du-vill-buffé".

Varje gång kärringen passerade tittade jag brunt på henne. Fy fan vad jag tyckte illa om henne då. Hade jag haft en konkursknapp i fickan hade jag tryckt på den minst tusen gånger.

På Konditori Kampanilen verkar tiden ha stått helt still i minst femtio år. Ingen espressobryggare, ingen visakortsbetalning, ingenting. Det enda som verkar ha följt med i tiden, passerat nutid, rusat långt in i framtiden och slutligen gått bananas är inflationen. Det finns kanske inga statligt instiftade lagar mot våldsöverpriser men visst finns det moraliska lagar.

Nej, besök aldrig Konditori Kampanilen. Det är dåligt för hjärtat – på fler än ett sätt.

Torsdag

Hej!

Idag är det torsdag. En helt vanlig jävla torsdag.

En sån där dag ni vet...

Hawaii på jobbet

Jag sitter som en påse bajs på jobbet.

Nacken och axlarna framdragna, musarmen frodas och min rygg är ständigt krökt. Quasimodo hade fan inget att klaga på. Jag misstänker att jag är på god väg att skaffa mig en rejält kronisk missbildning. Eller kanske någon osoft nervsjukdom a la Amyotrofisk lateralskleros (ALS) eller liknande.

Jag har en Ullman på jobbet. Den ska vara the shit om man får tro alla ergo-förståsigpåare. Ett överskattat designmissfoster till stol om man frågar oss som vet bättre. Den suger. Men vad gör man?

Jo, man ber chefen om en Hawaiistol. Den totala ergonomilösningen för alla oss förtappade stackare som dras med kontorskropp. Yeah right.

Självspäkning i "kulturens" namn

Jag har påbörjat ett nytt projekt. Det går ut på att utsätta mig för diverse obskyra kulturyttringar. Egentligen vet jag inte varför, men det är väl en form av skruvat litet självförakt som driver mig. Men samtidigt så njuter jag på något sjukt sätt av att sitta och störa mig på det som i mina ögon är ren jävla idioti.

Först ut på agendan stod estradpoesi vilket föranledde ett besök på Café Hängmattan i söndags. Första deltävlingen inför SM i poetry slam gick av stapeln. Jag J och H köpte oss varsin kall och satte oss till rätta. Bara av att kasta en blick över lokalen kunde vi fatta att det skulle bli en sjuk tillställning. Jag har tammejfan aldrig sett så mycket tadställning, busfrisyrer och bajsnödiga "kulturvänner" på ett ställe tidigare. Fy fan.

Upp på scen ramlade de. Som små rockstars äntrade de secenen en efter en och jag måste tillstå att jag imponerades av deras mod. Att gå upp där och läsa upp sina texter som de själva påstår är sprungna ur deras innersta, trots att alla som hunnit leva ett par år efter gymnasiet fattar att det mesta är hämtat ur en Veckorevyn eller Slitz som någon sedan pimpat med lite "svåra ord" och sedan läser upp stötigt till en spastisk koreografi. Det är starkt. Synd bara att det är en så värdelös kulturform.

Jag kände mig lite usel som gick dit högst ironiskt. Men samtidigt var jag tvungen att se hur det gick till.

Det är en grej att gå upp på scen och läsa en text. En bra text. Men att läsa den som ett mongo bara för att deras husgud Bob jävla Hansson lagt sig till med sådana olater är bara pinsamt. Det måste inte vara så ändå har det blivit praxis.

Värst av allt var ändå värden för kvällen. Ett sådant litteraturpretto har världen inte skådat innan. Killen höll på att driva mig till nervöst sammanbrott varenda gång han stod där framme och skruvade, böjde och bände på stativet. Jag fick lust att skrika till honom att ge fan i stativet någon gång. Han lider nog av en allvarlig släng mic-stativ-tourettes. Han citerade säkert tjugo olika personer som sitter på duktigt mycket kredd i rätt kretsar. Han ville verka så kool och drog oneliner efter oneliner, den ena torrare än den andra. Det fnissades i publiken och jag skulle tippa på att han kört det tricket ungefär lika många gånger som han fått knulla en osäker högstadietjej i litteraturvetenskapens namn tidigare (många gånger mao). Ingen med fullt utvecklad hjärna kan rimligtvis ha inlett och fortsatt ett förhållande med den killen. Det skulle vara perverst.

Att estradpoesi är skit visste vi redan. Att man faktiskt kan finna nöje i att sitta och glo på
det visste vi inte. Om man dopar sig med starköl blir det en nästan overkligt mix av pinsamhet , ångest, förakt och vansinne. Jag kände mig renad när vi gick därifrån. Redo att återvända och ännu mer redo för nästa sinnesstörda kulturyttring.

Vi bestämde att det får bli den beryktade karaokebaren snett över korsningen. Dit där folk vallfärdar från långväga för att förnedra sig å det yttersta. Man har ju hört att bra mycket sjuka grejer gått ner där.

Rapport kommer.

Nu vet jag vem som sköt Olof Palme

Påväg till jobbet i fredags var jag med om en riktigt härlig och omvälvande grej. En något förfriskad herre (grovgöteborgare) kring de runda sextio klev på vagnen. Med sig hade han en slags kärra fylld med pantburkar, tidningar och allsköns skit. Det var gott om plats på vagnen så självklart valde han ut mig till sin resekompis. Så är det när man dras med starkaste graden av luffarkarisma, eller det mer internationellt vedertagna begreppet bum appeal.

Det tog inte två sekunder från att han satt sig till att han blev konversationssugen och han valde att öppna med den klassiska isbrytaren – billig sponk. Tydligen hade han en kontakt som sålde whiskey på dunk. Femliters. Riktigt classy.

"Vi snackar äkta scotch asså – fem hundra spänn", var en fras som uttalades minst tio gånger mellan Kaptensgatan och Järntorget. Om jag var intresserad kunde han minsann hooka upp mig på en dunk, eftersom jag verkade vara en så skön kille (det bör tilläggas att jag svarade jaså ganska så trött och nonchalant på ungefär var tredje tilltal). Ja, det var ju som hittat. Svårt att motstå en sådan superdeal samtidigt som man sitter och mår dåligt av trötthet, påväg till sitt kontor, när man slitit sig fram till sista arbetsdagen innan helg. Jävligt svårt. Men jag höll mig.

När han tyckte att han lärt känna mig tillräckligt var vi äntligen framme vid "förtroliga timmen". Han lovade avslöja en hemlis för mig. En jävla grej, som han själv valde att kalla det. Jag kunde knappt bärga mig. I was in for a treat, skulle man kunna säga.

Han lutade sig mot mig och jag kände riktigt hur en fet hepatitvägg slog mig i ansiktet när han började väsa sin hemlighet. Dra på trissor. Samma kille som nu krängde scotch i femlitersdunkar kom egentligen från Stockholm. Han hade stuckit på 90-talet någon gång. Anledningen var att han blivit tvungen att gå under jord när han inte kände sig säker längre. När hans hemlighet utgjorde fara för hans fantastiska liv. "Säpo är efter honom vettö".

Jag började ana vad det var för storslagen hemlighet jag skulle bli varse. Jag har hört den i minst fem till tio olika tappningar förut och en gemensam nämnare är att det ALLTID är hesa män som på något sätt pundat bort de senaste 25-30 åren som sitter inne på sanningen. Och mycket riktigt, även den här snubben visste minsann vem det var som sköt Olof Palme.

"Det var Lisbeth [liss-bätt] vettu; hon var änna lack på'n".

Det var som fan. Hon sköt alltså Olof på öppen gata mitt i centrala Stockholm. Lustigt att säpo lallat bort ett sådant hett spår. Att de inte fattat att Lisbeth var den som drog fram puffran och blåste hål på sin man och sedan försökte skylla skulden på stackars lille Krille P. Snacka om att missköta sitt jobb om man som historiens stösta utredningsgrupp missar sådan vital fakta som uppenbarligen varenda alkisräv runt om i landet verkar ha snappat. Men konspirationen verkade inte ha något slut.

"Säpo var med på't vettu. Det var änna dom som fixa fram pickan åt'na"

Jag kände att det inte riktigt var läge att börja jiddra med min nyfunne vän. Han verkade ganska säker på sin sak. Dessutom ville jag ju inte riskera min chans att kamma hem lite billig dunkwhiskey.

Vid Hagakyrkan varhan tvungen att hoppa av för att fortsätta sin ultraintensiva mission i någon annan riktning. Jag kände mig plötsligt klarvaken. Det var som att först bli väckt av näven och sedan bli utkastad naken på stan. Jag hade svårt att sortera intrycken. På fem korta hållplatser hade jag hunnit få en föreläsning om stans bästa kran när det kommer till svartsprit och om vem som faktiskt mördade Palme. Övriga medpassagerare tittade förväntansfullt på mig. De hade just bevittnat hur en trött trettioettåring blev skändad av ännu en förtappad själ. Spårvagnsbingo. Vilken skulle reaktionen bli?

Ingen såklart. Jag fortsatte färden utan att blinka. Oberörd till det yttre. Dock kunde jag inte låta bli att i mitt eget inre reflektera kring det lustiga i hur saker ibland kan sammanfalla till synes helt slumpartat.

Jag tänkte på hur jag bara dagen innan drog en putslustig koppling mellan Anna Lindhs baneman och en deltagare i årets mello.