söndag, februari 03, 2008

Nu vet jag vem som sköt Olof Palme

Påväg till jobbet i fredags var jag med om en riktigt härlig och omvälvande grej. En något förfriskad herre (grovgöteborgare) kring de runda sextio klev på vagnen. Med sig hade han en slags kärra fylld med pantburkar, tidningar och allsköns skit. Det var gott om plats på vagnen så självklart valde han ut mig till sin resekompis. Så är det när man dras med starkaste graden av luffarkarisma, eller det mer internationellt vedertagna begreppet bum appeal.

Det tog inte två sekunder från att han satt sig till att han blev konversationssugen och han valde att öppna med den klassiska isbrytaren – billig sponk. Tydligen hade han en kontakt som sålde whiskey på dunk. Femliters. Riktigt classy.

"Vi snackar äkta scotch asså – fem hundra spänn", var en fras som uttalades minst tio gånger mellan Kaptensgatan och Järntorget. Om jag var intresserad kunde han minsann hooka upp mig på en dunk, eftersom jag verkade vara en så skön kille (det bör tilläggas att jag svarade jaså ganska så trött och nonchalant på ungefär var tredje tilltal). Ja, det var ju som hittat. Svårt att motstå en sådan superdeal samtidigt som man sitter och mår dåligt av trötthet, påväg till sitt kontor, när man slitit sig fram till sista arbetsdagen innan helg. Jävligt svårt. Men jag höll mig.

När han tyckte att han lärt känna mig tillräckligt var vi äntligen framme vid "förtroliga timmen". Han lovade avslöja en hemlis för mig. En jävla grej, som han själv valde att kalla det. Jag kunde knappt bärga mig. I was in for a treat, skulle man kunna säga.

Han lutade sig mot mig och jag kände riktigt hur en fet hepatitvägg slog mig i ansiktet när han började väsa sin hemlighet. Dra på trissor. Samma kille som nu krängde scotch i femlitersdunkar kom egentligen från Stockholm. Han hade stuckit på 90-talet någon gång. Anledningen var att han blivit tvungen att gå under jord när han inte kände sig säker längre. När hans hemlighet utgjorde fara för hans fantastiska liv. "Säpo är efter honom vettö".

Jag började ana vad det var för storslagen hemlighet jag skulle bli varse. Jag har hört den i minst fem till tio olika tappningar förut och en gemensam nämnare är att det ALLTID är hesa män som på något sätt pundat bort de senaste 25-30 åren som sitter inne på sanningen. Och mycket riktigt, även den här snubben visste minsann vem det var som sköt Olof Palme.

"Det var Lisbeth [liss-bätt] vettu; hon var änna lack på'n".

Det var som fan. Hon sköt alltså Olof på öppen gata mitt i centrala Stockholm. Lustigt att säpo lallat bort ett sådant hett spår. Att de inte fattat att Lisbeth var den som drog fram puffran och blåste hål på sin man och sedan försökte skylla skulden på stackars lille Krille P. Snacka om att missköta sitt jobb om man som historiens stösta utredningsgrupp missar sådan vital fakta som uppenbarligen varenda alkisräv runt om i landet verkar ha snappat. Men konspirationen verkade inte ha något slut.

"Säpo var med på't vettu. Det var änna dom som fixa fram pickan åt'na"

Jag kände att det inte riktigt var läge att börja jiddra med min nyfunne vän. Han verkade ganska säker på sin sak. Dessutom ville jag ju inte riskera min chans att kamma hem lite billig dunkwhiskey.

Vid Hagakyrkan varhan tvungen att hoppa av för att fortsätta sin ultraintensiva mission i någon annan riktning. Jag kände mig plötsligt klarvaken. Det var som att först bli väckt av näven och sedan bli utkastad naken på stan. Jag hade svårt att sortera intrycken. På fem korta hållplatser hade jag hunnit få en föreläsning om stans bästa kran när det kommer till svartsprit och om vem som faktiskt mördade Palme. Övriga medpassagerare tittade förväntansfullt på mig. De hade just bevittnat hur en trött trettioettåring blev skändad av ännu en förtappad själ. Spårvagnsbingo. Vilken skulle reaktionen bli?

Ingen såklart. Jag fortsatte färden utan att blinka. Oberörd till det yttre. Dock kunde jag inte låta bli att i mitt eget inre reflektera kring det lustiga i hur saker ibland kan sammanfalla till synes helt slumpartat.

Jag tänkte på hur jag bara dagen innan drog en putslustig koppling mellan Anna Lindhs baneman och en deltagare i årets mello.

13 kommentarer:

hypsilophodon sa...

har du sett magnus betnérs "uncut"-film? där kör han rätt mycket grejer om alkisars ständiga palmemordskunskap. sista imitationen av en alkis med insight är roligast: "det var kurdo baksi! den lille tjocke jäveln."

Xabre sa...

Alkisar o barn säger sanningen... bra idé till ny serie på TV3... släng ut alla "medium" som ändå aldrig leder till något och lyft in ett gäng riktigt rödnästa alkisar! Hasse Aro borde ligga på telefonen också.

mikebike sa...

hypsilophodon: kurdo baksi... hahahaha

xabre: du det ligger nåt i det men jag hyser ändå lite tvivel kring om lisbeth verkligen poppade olof.

Micke sa...

Mongomagnet?

mikebike sa...

micke: verkar vara väldigt specifikt missbrukare som tyr sig till mig. det känns fint... ehhh!

Gubben sa...

Kollektivtrafikens uppsida.
Var annars kan det serveras billig sprit och sanningar så tidigt på morgonen?
Lite avundsjuk är jag...

mikebike sa...

gubben: haha ja jag är nästan avundsjuk på mig själv... ehh

Laser sa...

se upp man
du sitter inne med farlig info nu
de kan vara efter dig också

Rens sa...

Ok, rent hypotetiskt. Mitt i natten vrålar en hes man i dödsångest "HJÄLP MIG!!", utanför ditt fönster. Hur agerar du?

mikebike sa...

laser: ja precis. fan. fan fan fan!

rens: det beror helt på om jag har lätt för att komma ur sängen och så. om det tex står en bokhylla ivägen så att jag måste gå ur på kortsidan så lutar det nog emot att jag ligger kvar...

Nonsensakuten sa...

Askul. Det får mig att tänka på boken "Tunnelseende" av Keith Lowe. Om en man with a mission, fast i Londons tunnelbana. Och i sällskap av den illaluktande alkisen Brian.

mikebike sa...

nonsens: den måste jag kolla upp :)

Fibula sa...

In vino veritas - heter det inte så..?