Lock up your daughter, kill your son...

'cause Mike is coming to town... brukar det ju heta.

Idag är det min dag. Det är Mikael-dagen enligt almanackan. Mycket speciellt må jag säga. En hel dag i sitt eget namn... och i Mikaelas som inte é så dum hon heller;)

Men hur hanterar man en sådan högtid?

Man får väl passa på antar jag. Föna frillan, dressa om till skräddarsytt, catera in lite kanapeér och snittar och sabrera champagnen. Ställa till med ett galet baluns, kanske chartra en helikopter och åka till en ostronbar och starta matkrig.

När det är Mikael-dagen är det faktiskt årets mest förträffliga tillfälle att dundra på utav bara fan. Bränna alla pengar - bränna alla skepp. Vara ett härligt pundhuvud för en stund.

För imorgon är det bara en vanlig dag igen - en vanlig tråkig.

Bara ett problem... hmmm... pengarna!

Bara ett av alla as i mängden

Vad är grejen med spårvagnschaffisar egentligen?

Imorse hände något som har hänt så många gånger förut och som kommer att hända igen och igen och... ja, ni fattar. Jag kom gående mot spårvagnshållplatsen och ser 9:an komma. Jag bedömer att avståndet är något för långt så jag börjar småspringa och hinner fram. Trodde jag.

Precis när jag är framme stängs dörrarna vid föraren. Jag trycker på knappen. Inget. tittar på föraren och får ögonkontakt. Inget. Han har inget där. Jag rycker på axlarna och tecknar att jag vill att han ska öppna dörrarna. Ingen reaktion. Istället trycker han plattan i botten och rusar iväg. Ett sånt jävla AS!

Det hade tagit honom fem sekunder att öppna dörren och gjort en god samarittjänst för en medmänniska (mig). Men det fanns aldrig med på kartan.

Kvar står jag på hållplatsen och känner mig förnedrad. Folk tittar. Ett par unga flickor skrattar. Troligen åt mig. Kanske åt själva situationen. De skrattade helt säkert inte MED mig för jag hade jävligt lätt att hålla mig för flabb just då.

Helt ärligt började jag fantisera om att ta en taxi till Järntorget, fort som fan, och där möta upp den lille fascisten. Jag skulle slita ut honom från sin lilla sura förarhytt och ge honom ett hederligt kok stryk. Inför alla andra chaufförer. Jag skulle vara väldigt tydlig med att göra mig förstådd så att fattar vad det gör med hjärnan hos en helt vanlig svensson att bli så utstuderat pissad på.

Kalla mig gärna pro-aktiv.

Varför håller de på och svinar så. Vill de bli hatade/föraktade. Kanske hatar sde själva världen och livet så mycket att de bestämt sig för att göra sitt värsta för att fucka till det för alla som vill åka med. Det är nåt som luktar fisk och jag har fått nog.

Jag dömer ut hela yrkeskåren.

Det har hänt för många gånger för att att vara en tillfällighet. Det måste vara om inte ett krav, så ialla fall en fördel, att vara helt blästrad i skallen när man vill bli ratta en spårvagn.

Åhh... inte ett spår av mänsklighet - You're hired!!

Zeb Macahan

Varje söndag kl. 15 bjuder kanal 6 på nostalgifrossa i form av familjen Macahan. Idag är inget undantag.

Trots att trean visat serien varenda sommar så länge jag kan minnas blir jag altid lika trollbunden. Jag nynnar med i signaturmelodin, tittar med fuktig blick på tant Molly, tycker synd om lille Josh och fattar fortfarande inte dealen med Luke. Inte egentligen.

När jag var liten lekte vi alltid familjen Machahan [masa-han]. Min kompis som bestämde ville alltid vara Luke. Jag skattade min smala lycka för att han inte fattade bättre. Att Zeb var bäst. So what att Luke var poppis hos damerna, han hade ändå aldrig en challe mot Vargtass och Vargtass var ju dessutom polare med Zeb.

Brorsan fick alltid vara Josh, vilket innebara att han alltid fick stanna hemma när vi hårda "män" var ute på äventyr (jag tror brorsan fortfarande hatar Josh, fast vi har båda konstaterat att han hade mäktiga polisonger).

Jag kan fortfarande få gåshud så fort Zeb kommer i bild. Ingen annan man genom historien har med värdighet, utan att bli stämplad som ett råskruvat pervo, kunnat klä sig i brun hud med fransar. Inte heller är det lätt att hålla upp en Bowiekniv och få det att te sig lika normalt som att det vore en kopp kaffe. Man vet att det ligger ruff i luften.

I teorin är det väldigt lustigt att man redan som tioårig pojkvasker närde en dröm om att en dag bli en ledbruten, skitsur gubbjävel som ser ut att ha fått uppleva minst två milleniumkiften. Men varje söndag kl 15 går det upp för en.

Visst, han stapplar runt som att han just blivit påkörd av ett godståg. Han ser ungefär lika pigg ut som Ötzi Alpmannen. Men han är alltid livsfarlig. Redo att dra blankstår och fnysa bakom sin mördarmustasch. Zeb talar alltid med sammanbitna tänder och levererar oneliners som får Dirty Harry att lukta mjukglass. Det är ett konststycke bara det. Zeb är hårdheten personifierad. Han är P:et i "pondus".

Vem förstår inte det bekväma i att vara en snubbe som ingen jävlas med. En person självaste döden darrar inför att hämta.

Köttbandsåg

Igår fick jag en länk skickad till mig på mail. En blocketannons. Ett slags hett tips.

Givetvis blev jag väldigt glad för länken eftersom jag varit ute efter en just sådan pjäs till mitt källarförråd. Bra pris och mycket kringutrustning på köpet. Extra sågband och såna smutta grejer. Vem vill INTE ha en sådan liksom?

Samtidigt är det inte utan att jag börjar undra vad för signaler jag sänder ut.

Om jag skulle be slumpvis utvalda personer i min omgivning att karaktärsbeskriva mig. Hur många skulle då beskriva mig som "en kille som verkar digga att såga i kött".

Klädsamt.

Dubbelpek - en svår konst

Saddam - kungen av hårdrockspekning.

Jag har tidigare korat honom till världens hårdaste pekare men vill belysa det hela lite extra med att visa ett potpurri av råhårda pek från the man.

Det senaste året har vi fått bevittna den gamle irakiske bad mutha-diktatorn härja vilt i rättegångssalen. Han är trotsig som en treåring och har provat alltifrån inverterade pekningar, mejselpeket (när man börjar med handryggen ner och liksom skruvmejslar) till världens hårdaste hårdrocksåpekning (tidigare publicerad).

För inte särskilt längesedan höll jag dock på att ramla av soffan när jag såg honom på tv prova nåt jag bara sett på en konsertvideo med Manowar innan. Dubbelpek eller "Doppelzeigen" som det heter i ursprungslandet Tyskland. En riktig bubblare i peksammanhang skulle man kunna säga.

Dubbelpeket är så jäääävla hårt. Ruggigt effektfullt också.


Om en lyckad hårdrockspekning är podus måste en lyckad dubbelpekning vara iklass med att uppnå nirvana i pekningarnas värld. Se och och bedöm själva.

I rest my case.

Unika partiet

Jag hade tänkt hålla käften om det mest efterblivna försöket till partibildande i världens historia. Men det går bara inte.

Först när det snackades om Unika partiet och att Linda Rosing skulle bli partiledare höll jag på att sätta i halsen. Så började det ryktas om att Strix skulle köpa rättigheterna och göra en dokuvariant av Lindas väg till riksdagen. Då började jag fatta... det kändes faktiskt helt unikt att BB-Linda skulle ge sig in i politiken. Unikt för sverige. Inget annat land skulle låta det ske.

App, app, app... kom inte och säg att Italien skulle toppa med att Ilona Staller a.k.a. "La Cicciolina" hamnade i det italienska parlamentet. Det ligger mer värdighet i varenda sekund hardcore-porr som Cicciolina har spelat in än Rosing någonsin kommer att lyckas rädda åt sig själv. För säga vad man vill om Cicciolina men hon framstår närmast som ett geni bredvid Faddes "rack".

Nu i efterhand visade det sig att all medial bevakning i form av kvällspresslöp och tv-tid skördat frukt och varit väl värt mödan. Partiets frontfigur/maskot säger att hon är nöjd (källa: aftonbladet.se såklart). Fler än 200 personer hade lagt sina röster på Unika partiet. Wow!

Alltså det måste vara ett skämt. Hur man lyckas floppa riktigt så grovt, trots den vansinniga mängd PR de fått är ett mysterium. Och faktiskt helt jävla unikt. Alltså, bara organisationen bakom partiet och med "nära och kära" borde uppgå till 100 pers.

Jag tror fanimej på riktigt att precis vem som helst hade kunnat starta ett parti helt utan marknadsföring och rodda ihop mer än dem.

Snälla Linda - gör världen en tjänst - lämna in din ansökan om att bli omyndigförklarad NU!

Aldrig mer La Gondola

På avenyn ligger en "skönt" tacky restaurang som heter La Gondola. Fy fan!

Idag gick vi dit för att äta oxfilé med murkelsås. Borgarlunch var det någon som sa. Låter fint på pappret. Men jag sitter nu och retar kräkreflexerna med att tänka mig tillbaka ett par timmar i tiden.

När man kommer in på La Gondola så tror man att någon jävel bärgat inredningen från Bar Lido på Stena Lines färja "Jutlantica" och tryckt in rubbet i en avenylokal. Stället har mörkröda bås med säten vars textil känns lite mer än väl använda, lågt monterat koppartak med infällda spotlights och ganska dryg personal. So far so good! Det är kul på ett väldigt skruvat sätt att gå på sunkiga hak och inmundiga sin lunchmat.

Men idag var det allt annat än kul. När jag smakade på första oxfilebiten tyckte jag att fan det smakar sådär va. Potatisen dröp och la sig som en stelnad vaxpöl i magsäckens nedre regioner. Kloggade igen. När det var dags att prova bit två höll jag på att ramla ur båset. Det smakade som en stia luktar, eller tänk er att man är riktigt förkyld och har dämpad smakförmåga och tänk stia. Så smakade det. Direkt ur gristråget.

De andra sa att deras mat var kass men INTE smakade stia. Jag vet ju inte vilka preferenser de har på lunchmat men det är knappast helt omöjligt att jag var den ende som hade oturen att få sämsta biten. Jag blev arg inombords och R skrattade rått. Han sa att jag troligen skulle komma få "skrika" ut den på kontorets vattenklosett senare idag.

Jag var smart - jag dödade "det dåliga" med en dubbel espresso. Pro aktivt värre Mikael.

Bark at the moon

Igår när jag kom gående på Värmlandsgatan höll jag på att bli påkörd av en platinablonderad 43-årig gubbjävel med ishockeyfrisyr, örhänge och Oakley-brillor. Han var solariebränd in till läder och kom fräsande i sin nedcabbade Pontiac Firebird som att han ägde världen.

I stereon spelade han Ozzy Osbournes - "Bark at the moon". Jag blev förbannad. Jag ville sätta fram en nyckel och ge honom ett skönt lackjobb. Inte för att han höll på att plöja ner mig, utan för att han spelade "Bark at the moon".

Det är precis såna as som han som förstört en hel musikgenre. Eller kanske inte förstört men åtminstone smutsat ner den. Befläckat. Fy fan.

Ser man ut som "Arvingarnas" farsa ska man inte låtsasdigga Ozzy och åka sportbil.

Det är bara så fel.

Världens kanske viktigaste blogg

Jag kan inte hålla detta tips från allmänheten längre. Under cover har initiativtagaren MT byggt ett nätverk av hängivna bøf-anhängare och startat en blogg. Den är ganska nischad skulle man kunna säga utan att överdriva allt för kraftigt.

Vi har de senaste veckorna ätit en jävla massa bøf för den goda sakens skull. Vi snackar gemenskap och lojalitet. Starkare än mc-gängens.

Syfte: Att hjälpa Jensens Bøfhus i Gbg att bli bättre.

jensensbofhusgbg.blogspot.com

Läs och begrunda.

Pointing School of Castro

"En frän kepa räcker räcker långt men knappast hela vägen", brukar det ju heta.

När man ser Fidel Castro på bild idag är det jävligt lätt att tro att han föddes tuff och galen (ja kanske inte idag men de senaste åren). Men så är alltså icke fallet. Även den hårde kubandåren har en gång varit ett blåbär i pekningssammanhang.

Det kan vara svårt att förstå när man ser hans skabbiga skägg och vansinnet i hans uppsyn. Jag brukar tänka att hade han haft tillgång till den röda knappen så hade han spontantryckt på den för längesedan. Jag tror det är kakin som gör det. Fidel har precis som sion kollega Kim "Kimpa" Jong Il har en nästan pervers buff för kaki och uniformt mode.

Innan jag började gräva i det här med diktatorers pekposer tyckte jag att Fidel var en kille som tydligt signalerade "Kom an då... jag skiter i allt". Men faktum är att det inte var särskilt längesedan han var en novis. Ett skrämt litet lamm i en djungel av hårda pekare.

Visst kunde han peka, visst kunde han tyrranniskt dominera ett folk och hålla dem kort. Men han kunde inte peka med stil. Det är en jävla skillnad.



Det är viktigt att förstå essensen av en äkta hårdrockspekning. Själva definitionen av en "äkta" är: Den skall vara en förlängning av blicken.

Först och främst, pondusfingret. Gärna spikrakt (som en tajt rullad feting ex. "Cohiba") men har man cojones nog kan krökt vara ett effektfullt och överraskande alternativ. Det samma gäller armen. Helst spikrak men är man duktig kan man komma undan med lätt böjd. Utsträckt ska den iallafall vara på ett eller annat sätt, något herr Castro verkade har svårt att fatta i början av sin karriär.

Han höll på att trixa och bända men var så ofokuserad att Idi Amin vid upprepade tillfällen sägs ha hotat honom med bonk. Och då är Idi Amin inte på långa vägar ett föredöme när det kommer till pekning.



Vidare är ett bistert ansiktsuttryck att föredra. Inte många kommer undan om de signalerar ett flabbigt intryck. Stalin kunde ofta vara lite flabbig men face it - Josef var ingalunda en kille man tillrättavisade.

Gnska snabbt lyckades Fidel öva upp och lägga till med sitt klassiska och numera patenterade "I-will-punk-you-up-real-bad-ansiktsuttryck". Det blev nyckeln till framgång. Mentalpatientblicken hade han per default så hälften var ju nästan vunnet från början.

Castro experimenterade vilt i olika forum och med olika former. Det sägs t.ex. vara Castro som ligger bakom den väldigt populära inverterade pekningen (d.v.s. med handryggen nedåt. Se bilden ovan till höger). Han har blivit en slags trendsättare i diktatorbranschen och särskilt Saddam har anammat flera av Fidels kommytrix. Bytet från irakisk mustasch till skägg ska tydligen inte ha varit en slump.

Så en dag fick han plötsligt till den kan man säga. Sådär perfekt småkrökt hållningen, distinkt fingerriktning och ett ansiktsuttryck som signalerar "nu jävlar blir det åka av". Perfektion, precis som det ska vara.

Alkopreventiv humor

Läste i Metro nu på morgonen att MHF inte längre tycker att den nuvarande alkolåsleverantören "Fox-Guard" känns heltajt. Det finns tydligen en säkerhetslucka.

Det roliga i hela historien är själva namnet på produkten. Fox-Guard. Det är inte bara roligt, det är vansinnigt roligt. Jag skulle velat vara med på deras spånmöte när de bestämde namnet.

"Vad ska vi kalla den här blåsutrustningen som ska hindra de där satans spriträvarna från att ratta ut bland gator och folk... hmm, vad tror ni om Fox-Guard?"

Humor det är humor det är humor...

Tema hårdrockspekning

Det hela sägs ha börjat när kejsare Augustus c:a 27 f.Kr. gjorde en vad vi idag kallar trevare.

Han hade tagit på sig att dominera romarriket och precis som varje fotbollsspelare vet vikten av en fet målgest så visste Augustus att han behövde sticka ut och varumärkesskydda en pose.

Så vad gör en kille med skolgossefrisyr, som gillar att svepa runt i lakan och klä sig i kroppstajta läderrustningar som idag endast kan skådas på de mest obskyra fetishklubbar, om han trots allt sitter och trycker på världens maffigaste våldsmonopol.

Han provade sitt wildcard - "peket" (idag mer känd som hårdrockspekning) - med stor fingertoppskänsla skulle det visa sig. Peket är känd som den kanske mäktigaste av alla dominansmarkeringar. Genom tiderna har den förfinats, utvecklats och det senaste århundradet genomlevt en smärre inflation som gjort den till lite av en "public domain-pose" bland diktatorer och andra hårda as.

Få lyckas fullt ut med konsten. Oftast stannar det just vid en vanlig brysk pekning. Nothin' fancy 'bout that.

Vi ska framöver utröna lite mysterier och presentera lite fakta kring vilka som lyckats och vilka som försökt men inte nått tredje basen så att säga.

Äntligen

Årets julklapp är här!

Jag som trodde att det var platt-tv som gällde i år. Ända till en kollega skickade en länk till Otto Bock. Sweet som fan. Titeln säger: "Otto Bock Has You Covered". Det låter lovande.

Överst på önskelistan »

Grillat är godast

Ibland blir jag så stolt över hur avancerad den mänskliga hjärnan är konstruerad. Kreativitet. Det är så vackert... eller också inte.

Jag undrar hur roliga på en skala personen kände sig när han/hon (troligen han) kom på detta fantastiska och smakfulla grilltillbehöret. Tacky är bara förnamnet. Jag skulle tippa att det är samma mongo som kom på vinställ för bag in box.

Hur belönar man en sådan brilljant hjärna egentligen. Nackskott kanske.

Fast när jag tänker efter hade det varit rätt kul om IKEA grillade sin femkronorskorv så. Då hade det varit IKEA-dag varje dag.

Jag tog fajten

...och jag vann!

Vilken kväll. Jag har varit på pisshumör sedan jag kom hem.

Idag när jag var påväg hem skulle jag köpa lite thai-krubb to go. En ganska enkel uppgift kan man tycka, som borde avlöpa utan större motgångar. Kan man tycka, sa jag.

Jag kom in och gjorde min enkla beställning som landade på hundratio riksdaler. Jag frågade om han tog kort. Det gjorde han men att det kostar en femma. Aha, tänkte jag, en gammal hederlig smygockrare och som topping på korven - thailändsk sådan.

Jag har länge närt ett förakt för att inte säga hat mot omotiverade kortavgifter och krögares små finurliga sätt att skinna sina kunder på lite mer deg. As! Må de brinna hårt i helvetet en dag.

Men jag har vant mig och jag har mot min vilja "accepterat" det faktum att trots att jag som konsument hjälper affärsidkare att slippa dyr hantering av kontanta ekonomiska medel ska straffas.

Det som dock skiljde ut dagens incident var att jag hade handlat för över en hundring och jag har aldrig behövet betala kortavgift när jag uppnått dubbelnolla. Så jag frågade i lugn ton om han skulle ta ut kortavgift trots att jag slösade bort över en hunka hos honom.

"Jajjemen", svarade det jävla aset då.

Han hade en vidrig översittarton som fick mig att vilja grabba tag i ett paket nudlar och smacka det med all fysisk kraft mina tunna armar kan uppbåda, rakt i ansiktet på den lille jäveln. Jag sa att jag aldrig hört nåt liknande och frågade om kortavgiften skulle tas ut om jag hypotetiskt sett handlade för tusen spänn. Det skulle den.

Det är skandal. Det är en ekonomisk rövpullning och jag tror att det ligger tjockt med dålig karma för Phons Thaikök för det.

Jag gick till banco istället. Stängd. Jag gick till nästa. Stängd. Jag gick till "Baloo's Livs". Där lukade det mänsklig avföring på mejeriavdelningen vilket sällan är ett bra tecken för en livsmedelsbutiks näringsidkande. Dessutom ger de inte ut cash när man handlar på kort. Dock tog de ut fem kronor i kortavgift eftersom jag bara handlade blåbärssoppa för femton spänn. Ironiskt.

Mitt kortavgiftskonto var fett övertrasserat och jag kände hur förbannad jag började bli. Det spände i huden. Förbannade medeltidsfasoner. Jag kände ett stort begär att förinta all tillstymmelse till affärsverksamhet från torget. Chapmans torg får ju nästan "Backaplan" att framstå som ett fullstädigt socialt funkis och belevat köpmecka. Allt pekade mot att grov ekonomisk förnedring stod för dörren.

"Så fan heller att han ska få ta kortavgift av mig", tänkte jag och gick i taktfast marsch in hos mister thaimat för att ta fajten.

När jag kom fram till kassan flinade den utsugaren från fjärran östern fryntligt mot mig. Jag sa direkt att jag vägrar betala kortavgiften. Han sa att den var jag tvungen att betala, annars var jag välkommen att gå till bankomaten. Jag sa att jag givetvis hade gjort det men att de var stängda. "Så synd", sa han menlöst. Jag mistänker att någon har behandlat honom styggt och att han tänker låta resten av samhällets medborgare smaka payback utan pardon. Han har attitydsproblem den killen.

Jag sa att antingen låter han mig slippa den där kortavgiten eller så går jag utan maten. Han sa att så kunde jag inte göra - för jag hade redan beställt. Wow. Jag hade redan beställt. Bra argument. Jag suckade en dödssuck och sa att jag menade det, att jag går om han tänker ta ut kortavgift trots att jag handlat för över hundra pix. Jag sa att jag tyckte det hela var barockt.

Jag slapp. Så jävla sweet. jag var nöjd med mig själv för att jag väntade med att jiddra tills det var dags att betala för maten. Annars hade han helt säkert haft en oll-fest (ollat) på mina äggnudlar - utav bara fan.

Sur var han och sa att jag inte behövde komma tillbaka. Jag sa att han knappast behöver oroa sig för det. Det är synd, för hur fuckad den där thaikillen än må vara i pallet så fräser de nudlar och pananggrytor bäst i stan.

Antingen är det Bøf 4-ever... eller så skickar jag en bulvan.

BØF! - inget annat

Jag har fått en lättare uppläxning... tja, tillsägelse med strängt tonläge om att jag stavat fel. BØF ska skrivas versalt. Inte gement. Det är tydligen att vanhelga Böffen. BØF följt av ETT utropstecken, enkla men väldigt stränga guidelines rörande rubriksättning i böffsammanhang.

Det är lätt euforisk stämning på kontoret idag. R har bokat bord på böffen. Han bokade bord 807 med svensk flagga och Servitrisen Ebba som "extra tillval/speciella önskemål".

M gav mig nyss instruktioner gällande övergång från böf-prospect till fullvärdig "böffer". Tre besök varav minst två besök på en arbetsvecka. Fair deal. Jag har just signat upp mig på böf-runda två. Spänning.

Jag var såpass till den milda grad nöjd med mitt första böf-besök att jag tog i med stora ord. Att böf verkar vara upprinnelsen till en livsstil, ungefär som hippierörelsen eller den organiserade mc-kriminaliteten. R tyckte att jag skulle vänta med det uttalandet till jag fått känna på deras grovt dåliga service.

Den som böffar får se.

En ny tid

Idag bröt jag ett väldigt gammalt levnadsmönster. Jag köpte månadskort så att jag på laglig väg kan börja ta del av den fantastiska kollektivtrafiken. Det är ett stort steg för en Mikael och en jävligt stor dag för Västtrafik.

Jag har ju utvecklat ett nästintill vattentätt system som gjort att jag inte behövt betala annat än i extremfall de senaste fyra åren... det har varit sweet, men nu sällar jag mig till den betalande skaran.

Fan det känns sådär mysigt och småborgerligt.

Bøf

Idag fick jag följa med en specialsammansatt och fritt agerande cell av företaget till Jensens Bøfhus a.k.a. "Bøffen".

Det har rått en extrem hype kring Bøffen men jag har inte förrän idag lyckats få ackreditering till Bøf-gängets slutna cirkel. Mycket glad är statusen nu. R & M ledde hela expeditionen kan man säga. R i form av projektledare och M som expertrådgivare. Tur de var med. Jag höll på att straffa ut mig själv genom att köpa läsk till och välja medium som grillval. Jävla nybörjarmisstag.

Att välja Bøffen är en form av extrem paradox som bygger på elementen njutning och smärta. Njutningen skulle kunna definieras i en något högre kvalitetsnivå på stekt kött till rimligt pris och smärtan är den enligt rykte provocerande låg servicenivån. Idag överträffade Bøffen dock sig själv. M:s egna ord är att det kan ha varit den bästa Bøf-upplevelsen hittills och R pratade om att det kanske vore klokt att införa en "Bøf-paus" för att det skulle bli svårt för Bøffen att toppa dagens upplevelse avseende både produkt- och servicekvalitet.

Det jag gillade allra mest med dagens Bøf var att lokalen är en gammal arbetsförmedling. Det känns skönt bara det, att veta att socialdemokratins största misstag (en organisation full va köttskallar) fått ge vika för ett kötthak.

Jag spårade ur en sväng och tänkte att köttet de serverar består av gamla arbetsförmedlare men jag insåg snabbt att det var för hög kvalité för att det faktiskt skulle vara rimligt. Mört och fint. Inte ett spår av den DDR-ångest en arbetsförmedlarjävel genomsyras av.

Lapsang Souchong

Jag har svårt att förhålla mig till människor som säger att de gillar Lapsang Souchong och menar det. Det är bara så...

Konstigt.

Halv stång

Jaha. Nu är han död. Krokodiljägarn.

Det känns lite vemodigt för jag verkligen gillade honom för tio år sedan. Samtidigt kände jag att "Fan vad tid det tog". Han lekte ju med oddsen lite väl mycket kan man tycka.

Jag minns scener när idioten paddlade i träskmarker mitt i natten med pannlampa och hoppar i och börjar brottas med en krokodil. En annan gång åkte han längs dingostaketen hängande utanpå sin Jeep och får syn på en "Brown snake" vilken han slänger sig över staketet efter och landar på. Ormen lackar ur som fan och börjar hugga helt galet. Steve blev bara lätt upphetsad.

Jag älskade hur kåt han lät när han såg de största ormarna, de farligaste spindlarna och enb massa annan skit. Han fullkomligt älskade att berätta hur farligt allting var och hur snabbt han skulle dö om han blev drabbad.

Killen som gett kakishorts och McGyverfrilla ett ansikte ända in en bit i det nya millenniet har pushat gränsen såpass till den milda grad att Göran Kropp skulle framstå som en mamas-boy om han var i livet.

Ironiskt nog var det ingen feting-alligator som tog livet av honom, ingen varan som bet strupen av honom och ingen kobra som pumpade in gift så att han sprack. Det var en stingrocka som stack honom. Visst, de är inte att leka med de heller men fan.

Jag hade nog hoppats att det åtminstone skulle vara en fet jävla vithaj som klippte skallen av honom och toh honom till dödsriket. Det hade varit mer värdigt Steve.