måndag, juni 20, 2005

Att anlägga en stasche.

Jag och min bror Peter kom på den finfina idén att det vore fräsigt att ha mustasch lagom till årets Roskildefestival. Så i en dryg vecka har jag sparat min stubb och nu har jag kommit i den kritiska fas då skägget kliar nåt helt tokigt. Jag håller på att tappa greppet.

Jag säger skägget eftersom det skulle vara socialt orimligt att bara spara stubbet på överläppen under utväxt. Då ser det ut som att man är 14 år och har någon form av smuts under näsan.

Jag skulle vilja påstå att det är en form av mandomsprov att anlägga en snygg, maffig stasche. Det är en period full av prövningar, lidande och problematik. Nedan listar jag några av dem.

Prövningar, lidanden och problematik i anslutning stascheodling:
1. Odlandet inleds med en stark degradering av utseendet. Bonus är dock att alkisar och uteliggare känner samhörighet med en och man slipper det eviga tiggandet om "en femma att avvara"

2. Skäggklådan tar vid i andra stadiet och de flesta är inte hårda nog att härda ut (jag är givetvis hård nog). Det kliar hela tiden och man ser ut som en skabbig apa. Det är här psyket oftast sviker.

3. Pekningar och skratt. Under fas tre har kollegor oah annat löst folk en tendens att skratta och häckla. De har förstått att man håller på med någon form av projekt och avundsjuka uppstår. Oftast är det den skägglösa delen från det manliga könet som är värst. De börjar inse att man snart är mer man än dem och en desperat vansinnesterror kan uppstå. Här är det inte många som står ut utan springer hem och sliter fram sin mach3 och tar ihjäl sin manlighet. Det är det värsta nederlaget och många av dem som avslutar i denna fas blir aldrig riktiga igen. De kommer aldrig att försöka ånyo. De som härdar ut ser snart ljuset i tunneln.

4. Ångesten inför frigörandet från skägg till enbart stasche blir allt värre. svettiga mardrömmar hemsöker nätterna och det är lätt att tänka att man skiter i allt. Detta är sista prövningen. Ångesten stegras brutalt när sanningens ögonblick är där och man måste välja ifall det är en smal försäljarmustasch, en något tjockare men pedanttrimmad porrstasche eller en allsmäktig IRAKI (se: stalin, nietzsche och de tuffa grabbarna).

En IRAKI är givetvis den maffigaste av de maffiga. Mustaschernas Rolls Royce. Men det kräver sin man.

I skrivandes stund har jag precis passerat fas två och trimmat ett läckert IT-skägg inför eftermiddagens viktiga möte

3 kommentarer:

johäna sa...

coolers! som du själv säger: spydiga kommentarer och trista pekningar beror enbart på avundsjuka. håll huvet högt micke!

tove (tjejen med kamera) sa...

Det avgör saken, digikameran följer med i år. Bland de bortslarvade negativen från Roskilde 2004 fanns en hel radda bilder på micke i stilig stasche och man skulle ju kunna se 2005 som en möjlighet att reparera skadan. Nytt år, nya bilder, ny kamera, samma stasche på samma man. (Just det. Med stasche blir man man)

mikebike sa...

tackar tove men jag hade ju inte stasche förra året... möjligen växte det ut nån halvmesyr i rena förskräckelsen där i leran men vad jag minns var det peter och anders som stod för de fiolerna...

men i år då jävlar blir det en maffig bigote serrö! (jag börjar närma mig fas fyra nu men är nästan osunt förälskad i mitt nya IT-skägg)