Återupplivad clownskräck

Man blir väldigt dekadent av att renovera och vara utan kök. Man tappar all karaktär och trots vetskapen om det efterföljande självhatet gjorde vi ett spontanbesök på McDonalds i lördags. Det visade sig att de hade någon slags familjedag, vilket till och med var ännu otäckare än det låter.

Alla barn kunde få sig en ansiktsmålning och på plats fanns även deras husclown Ronald McDonald för att trolla lite för barnen, samt dela ut lite gratisskit. Extremt obehagligt. Jag får kalla kårar varje gång jag ser en vuxen människa utklädd till clown. Vitmålat ansikte och den där glada munnen. Fy fan. Det är en underhållningsform som John Wayne Gacy rimligtvis borde ha satt P för i slutet av 70-talet, när det uppdagades att han våldtagit och strypmördat minst 33 unga pojkar mellan sina extraknäck som Pogo The Clown. Men det krävs tydligen mer än så för att sabba ett clownrykte.


På natten drömde jag om ett sjukt vidrigt clown-prank. Jag drömde att alla inhyrda clowner hade samlats på en och samma plats efter familjedagsgiget, och sedan börjat röra genom stan som en massiv clownklunga. Jag vaknade med ett ryck. Det hade blivit bråda dagar på psykakuterna en tid framöver om det hade varit på riktigt.

Nä, om man skulle ta och flytta till Rom... för ett tag

Det är bara en dag kvar av min föräldraledighet. Måndag. På tisdag är det dags att börja jobba igen. Brrr... Ska bli kul men samtidigt har fasta rutiner varit mig vilt främmande i sju månader och nu ska jag plötsligt förväntas vara på en viss plats vid en viss tid varje dag. Vilket trauma det kommer bli för min kropp, men jag antar att det bara är att bita ihop…

Eller kanske också inte…

Man kanske skulle ta och boka sig ett billigt hotellrum i Rom istället. Det lär ju vara den perfekta tillflyktsorten när det hettar till lite om öronen. Käka lite pasta, ränna runt i spanska trappor, bada i fontäner och high fiva med stans kreddigaste pensionär, påven. Så kan man alltid sluta upp med andra exilsvenskar och älta vardagens vedermödor och det svenska kylskåpsklimatet.

Annars är det tänkt att jag ska salutera min föräldraledighets undergång med att montera köksstommar till jag kräks imorgon. Vi får se hur dagen utvecklar sig helt enkelt.

Jag har fått en goodiebag!

I oktober 2010 hade nightlife av oklar anledning en tävling som hette "Göteborgs bästa blogg". Jag vann och "Grymt pris" utlovades. I veckan, tre månader efter att tävlingen avgjordes kom priset. Jag hämtade ut paketet på posten och öppnade det...

Priset bestod av en "goodiebag", innehållande en Onepiece (en slags mysdress i jumpsuit-modell) i storlek small. Kul. Om det hade varit Leif Pagrotsky som vann. Men det var det inte. Dessutom var den mönstrad med ungefär 150 Onepiece-loggor. Ett överblivet pr-exemplar med andra ord. Vidare innehöll påsen en flytande tvål, två varuprovsförpackningar munvatten, en varumärkesprydd återförslutningskork för flaskor, ett oidentifierbart plastföremål från Tupperware, ett svettband, lite reklamflyers för ett hotell, åtta tugummin och den här boken:



Låt mig återge den rafflande baksidestexten:

"Adam Carmichaels enda avsikt hade varit att rädda Casey från fullständig förödmjukelse. Memphis mest eftertraktade ungkarl hade absolut inte väntat sig att deras låtsasvigsel på tv var juridiskt bindande.

Medan de väntar på att få äktenskapet upphävt, gör de allt för att övertyga media och sina respektive familjer om att de faktiskt älskar varandra. Men vad händer om någon av dem trillar dit och blir kär på riktigt innan leken är över?"
Ja, hur ska det egentligen gå för Adam och Casey? Jag kan knappt bärga mig.

Behöver jag ens berätta att detta är det sämsta jävla rövpris jag vunnit någonsin? Då har jag ändå vunnit en liten affisch med Lasse Åbergs grönskaskmusse i ett skollotteri en gång. De har gjort mig till en person som har fått en goodiebag. Det känns som en förolämpning. Jag hade blivit gladare om de hade eldat upp min bil och skickat hem ett örfilogram till mig. På riktigt. En jävla goodiebag liksom. Det är ju som att bli kissad i ansiktet (om man nu inte råkar vara av den art som uppskattar gyllene duschar, för då gillar man säkert goodiebags också).

Jag måste nästan fråga hur de tänkte. Jag vill liksom veta hur människor som refererar till en hög blandade gratisprodukter som ett "grymt pris" fungerar. Jag tror det har potential att bli en aningen hätsk mailväxling.

Världens bästa låt

När jag fick frågan om jag ville skriva ett gästinlägg på bloggen "202 bra låtar" ( f.d. "365 bra låtar" på folkvett.se) blev jag mycket smickrad och tackade genast ja. Endast två personer före mig hade fått äran. Så jag tackade självklart ja och passade på att lyfta fram kanske världens bästa låt.

I alla fall enligt mig.

Ett lästips kommer lastat

Åh, jag blev sugen att öppna min gamla klagogramservice igen när jag läste det här inlägget hos bloggen Bananprojektet. Briljant. Jag vet inte om det är på riktigt, men jag vill att det ska vara på riktigt.

Texten innehåller en sådan fantastisk blandning av vrede och galenskap.

Stoppa pressarna, Birro åker till Rom

Det skulle mycket väl kunna vara titeln på hans nästa barnbok. Men det är det inte. Det är bara Marcus Birro som vill meddela svenska folket via Aftonbladet att han tar sin familj och åker på semester till Rom ett tag.

Anledningen till utlandsresan, enligt Marcus Birro själv, är att näthatet (hans mest frekvent använda ord efter poetjävel) blivit för mycket. Han känner sig kränkt efter att hans främlingsfientliga åsikter blivit ifrågasatta och han känner sig ledsen över att han tvingats stå ut med den senaste tidens anklagelser och påhopp. Folk verkar ju tro att han är någon sorts rasist. Jag vet inte men kanske, bara kanske, beror det på att han vid upprepade tillfällen uttryckt åsikter som är svåra att tolka på ett annat sätt. Som den här och den här bara för att nämna två exempel.

Jag tycker att det är festligt att läsa hans bittra citat i fetstil:

”Eftersom jag är en sådan jävla lipsill så flyttar jag”

Jaha?! Men gör det då och stanna gärna så länge du kan. Helst för alltid.

Dock tror jag inte att lyckan varar särskilt länge utan att det bara tar ett par veckor, max en månad innan den narcissistiska martyren flyttar tillbaka igen. Bara han inte väljer Göteborg.

Riksoffret Marcus Birro

Jag välter upp sängen på högkant, sätter mig bakom och borrar in mitt ansikte i en Fatboy. En alldeles på tok för liten skämskudde för att dämpa vågen av skam som sköljer över mig så fort jag bara tänker på Marcus Birro. Den jävla lipsillen. Jesus dog martyrdöden men det var värsta skitgrejen om man ställer det mot hur Marcus Birro har lyckats göra martyrskapet till en alldeles egen livsstil.

De flesta som sticker ut hakan och tycker saker i tid och otid brukar också göra det med vetskapen om att när skiten träffar fläkten så kan det lätt stänka omkring ett par varv och träffa en själv i nyllet. En del kallar det karma. Inte Birro. Han kallar det näthat. Ett ord som han på helt egen hand (möjligtvis lätt flankad av Björn Ranelid) lyckats vattna ur och devalvera till knappt halva värdet av en sur morgonfis.

Det är ju inte som att Marcus Birro aldrig hävt ur sig, tvärtom, om det är någon som älskar att raljera är det han själv. Något han fortfarande verkar tro att han har monpol på. För gud nåde om den som säger emot honom. Då jävlar tvingas resten av befolkningen att möta hans ända in i ryggmärgen inrepeterade offerblick. Ett ok av kollektiv skuld är tungt att bära. Det skulle vara en mardröm att bära ansvar för bara en av de otaliga bittra, besvikna och lessna nunor han har levererat efter att någon har varit stygg mot honom. De skulle lätt kunna föda en konceptbloggs (typ Faces of A Serial Crybaby) hela existens i flera år.

Han har alltid varit varit så missförstådd. Tackas lille Marcus Birro. Många gånger har jag hört historien om den missförstådda angeredspôjken, som tvingades ta sitt pick och pack och flytta till Norrköping, bara för att komma undan de elaka kulturdemonerna i Göteborg. Han fick helt enkelt inte den respons han hade hoppats på sitt författarskap. Ingen har väl flyttat från Göteborg och varit så osaknad som han. Hans lama försök till självdistans övertygar inte med antalet "poetjävel" han lyckas få in i sina texter. Hans Marcel Proust-komplex lyser igenom starkare än allt neon på Reeperbahn.

Kan ingen stiga fram och berätta för Marcus Birro att det räcker nu? Förklara att det är han som borde be om ursäkt. Eller åtminstone sluta lipa och bara hålla käft. Det hade räckt gott för mig. Världen är inte emot Marcus Birro. Det är kväljande narcissistiskt av honom att tro det. Han är bara inte ett dugg bättre än de han kallar belackare. Han är snarare en av de mest fördomsfulla, plumpa och sämsta mediapersonligheterna i landet.

Några exempel:

- Marcus Birro blir fullkomligt rasande på Schulmanbröderna. I vredesmod slänger han sig bland annat med formuleringen "Elitism-Judism" och råkar därmed avslöja sina egna fördomar om judar.

- Marcus Birro får dåliga poäng i Let's Dance, eftersom det ser ut som att han dansar med en piassavakvast uppstucken i stolgången. Han börjar käfta med Tony Irving och hänvisar i ett utbrott till sin egen dansstass som "den här jävla bögskjortan".

- Marcus Birro fick en dålig recension i Norrköpings Tidning. Som straff slutar han skriva åt dem. *Plats för gapflabb*.

- Marcus Birro skriver en rasistisk krönika om en liten flicka rullstol och hur hans skepsis mot österländska män nu har befästs för alltid. Krönikan blir kraftigt kritiserad av bland annat Magnus Betnér. Birro replikerar genom att sluta Twittra och skriva ytterligare en krönika där han återigen antar offerrollen och pratar näthat. *Plats för gapflabb*.

Vad snopen Marcus Birro måste ha blivit när det några dagar senare uppdagades att hans den där rullstolsflickan och de buskiga männen från österland ingick i en inspelning av TV3:s nya doldakameranserie "Varning för barn". *Plats för näthat*.

Schmerz!

Jag lider. Jag och J har lagt hela helgen på att flytta ner hela vårt kök och vardagsum (grejerna alltså) till vårt sovrum. Sånt tär på en kropp. Men det blev en mäktig lya. Vi har nu precis allt vi äger i ett och samma rum. Kaffebryggare och mikro alldeles vid tv:n. Soffan framför sängen och porslin i bokhyllan. Trivsamt. Men det var ett rent helvete innan det var klart. Har till och med hunnit sälja kyl/frys och spis på blocket (bara det en mental härdsmälta).

Nu har jag har så ont i hela kroppen nu att jag vill få ett raseriutbrott. Det kanske jag får. men jag måste sova först. Fan vet om jag orkar flytta upp skiten igen. Ska fråga J vad hon säger om att blocka alla böcker... eller så låter vi det bara stå för det är rätt mysigt. Kanske ska man låta det vara omöblerat i vardagsrummet, bara slänga in ett par yogamattor eller nåt. Och ett flipperspel.

En bra skräckupplevelse

Vi var i Mellbystrand i helgen. Det är väldigt få åretruntboende i det området så man kan lugnt säga att det var ödsligt. Och mörkt som i satans anus.

Jag hade propsat på att vi skulle se Ils (Them) på kvällen (lätt att tuffa sig innan). J var ytterst tveksam till idén redan från början och pratade om att det nyligen hade varit en rad inbrott i grannskapet, varav två stycken i de närmsta husen. Och efter att J:s pappa berättade att han hade tänkt överraska oss med ett litet spratt, där han plötsligt skulle sitta iklädd svetsmask och yxa på den inglasade altanen, avtog suget efter franskrumänsk skräck en aning. Så när vi väl satt där i soffan med fönster runt om oss och ett nästan tryckande mörker utanför, valde vi att spara på nerverna och se den smått rörande dokumentären The Story of Anvil istället. Skönt, J somnade nämligen mer eller mindre omgående, vilket lämnade mig i en ensamhet som jag fick tränga bort genom att hetsäta salta pinnar och skölja ner dem med en halv vinare.

Men så igår tog vi oss i kragarna och såg den. Ils. Så fantastiskt bra i sin genre. En av de bättre skulle jag drista mig att påstå. Ohyggligt nervpillande och välgjord. Bland det otäckaste jag sett. Från start till slut. Den innehåller givetvis många av de element man är van vid från skräckisar, men det är gjort med en fingertoppskänsla och ett sätt som gör att obehaget aldrig släpper utan stegras konstant ända till sista sekund. Den är kanske inte oförutsägbar, men väl annorlunda. Ils är helt enkelt en kvalitetsskräckis av rysligaste sort. Se för bövelen.



Ps.
Ge mig GÄRNA tips om fler rysare av den här kalibern.

Bloggkoma

Har inte bloggat på några dagar. Tror att det kan ha med måndagens TRE vändor till IKEA att göra. Försök att sätta er in i hur livsdränerande det var. Jag vet att det är helt omöjligt att föreställa sig hur något sådant känns, men tänk på det värsta som skulle kunna hända och multiplicera det med fyra. Då når ni kanske halvvägs och det får duga.

Frågor som "varför" undanbedes. Vi köpte kök och då är det viktigt med måtten. Jääääävligt viktigt.

Så nu har vi försökt blåsa liv i den där lilla gnistan av liv som nästan slocknade i det där stora blågula huset ute i Kållered. Bland annat var vi på Åbybadet (för andra gången på en vecka) igår. Det blir man också trött av, men på det bra sättet. Så nu börjar jag sakta komma tillbaka till mitt gamla vanliga jag igen.

Appropå humor

Satt i bilen igår eftermiddag och hade på P3. Lilla Al-Fadji. Fy fan. Jag kan i min vildaste fantasi inte få ihop hur ett sådant program gick från ett halvtaskigt fylleskämt, till pilotprogram, till fast tablå. Vem finner det roligt? Det är ju så enormt dåligt. Jag brukar alltid snabbt byta kanal snabbt som fan, men igår lät jag den förlamande tråkiga programledaren våldta mina trumhinnor, ända tills mina händer ströp ratten så hårt att det nästan kom rattjuice. Om Lilla Al-Fadji inte är vansinne så finns det inget vansinne i världen.

Programmet har ju funnits hur länge som helst. Den enda rimliga förklaringen till att ingen stoppat det, är att någon maktfullkomlig person på Sveriges Radio med böjelse för lyteskomik, sitter på beslutsfattarpost och helt samvetslöst vinkar förbi Lilla Al-Fadji, likt en korrupt tulltjänsteman låter långtradare med heroin passera gränsen. Jag kan verkligen inte förstå det roliga i konceptet; förståndshandikappad dvärg med dåligt spelad brytning och läspljud. Det skulle vara intressant att komma i kontakt med någon som faktiskt gillar programmet. Någon som kan förklara exakt vilka mekansimer som kittlar skrattnerven tills den utlöser ett bubblande skratt. Jag tror inte att någon sådan existerar. Jag vill inte tro det. Jag har för dålig tilltro till mänskligheten som det är.

Jag har aldrig hört någon säga att det är roligt. Jag har nästan trott att hela programmet är en återkommande hörvilla, för jag tror faktiskt inte att Lilla Al-Fadji har varit på tal över huvudtaget. Ändå sänds det vecka efter vecka. Det är ett skamligt program.

Jag kan inte ens föreställa mig hur förnedrande det skulle kännas att anta den rollen i sändning och mellan låtarna prata helt normalt med sina gäster. På riktigt, vartenda hårstrå på min kropp får erektion av det obehagliga i tanken. Vilket otroligt självförakt jag skulle känna om jag var han.

Arbeit macht glutenfrei

Det finns ett glutenfritt bageri i Majorna. Blomgrens. Det gör mig alldeles deppig varje gång jag går förbi. Fruktansvärt nedstämd. Det känns lite som ett koncentrationsläger för bröd. En plats där saftiga fullkornsbröd, vackra briocher, fluffiga småfranskor och deras pösiga rågbröder blir berövade sin värdighet, sitt självförtroende och slutligen sina liv. Jag tänker på hur hela brödfamiljer hålls fångna där inne, kanske inlurade av någon lömsk liten glutenfri Petit-choux-jävel att allt kommer bli guld och gröna... men det händer aldrig.

Istället blir de knådade i något jämmerligt rismjöl och drogade med förtjockningsmedel ända tills de blir medgörliga och viljelösa nog. De blir utmärglade slavar som i bästa fall slutar som en torr tekaka eller stabbig lingonkubb. Ett fruktansvärt brödöde.

Hemma

Då var andra dagen av Tinos inskolning på dagis över. Det går bra. Hon gillar det. Alldeles strax kommer hon att vara ett fullfjädrat dagisbarn och börja hänga med annat löst folk hela dagarna.

Jag har drabbats av ambivalens. Jag har inte riktigt fattat att jag snart ska kastas ut i verkligheten utan henne. Vårt hem är vår borg och hon har ju varit min ständiga vapendragare de senaste sju månaderna. Det känns jobbigt. Vi är ju som ler och långhalm. Visst, det kommer att bli asbra. Det ska bli skönt att börja jobba också, men det här är utan tvekan det bästa jag har gjort. Att ha varit hemma så länge. Jag älskar hemma.

Bildredaktörerna vs. Astrid, 1-0

Vadslagningen om vem som ska pryda 200-kronorssedeln har börjat. I topp ligger Astrid Lindgren (ungefär lika otippat som minusgrader i januari). Det är som vanligt. Så fort en utmärkelse ska delas ut, oavsett vad det må gälla, går Astrid Lindgren-drevet igång på alla fyra. Själv är jag så trött på kärringen att jag drabbas av ett tröttmaanfall bara jag hör talas om henne.

Visst, Astrid Lindgren var en av de största barnboksförfattarna det här landet någonsin har haft, så okej, låt henne pryda den där sedeln då. Bara det inte blir en pressbild som får stå som förlaga. Då kommer jag att förvägra den valören en plats i min plånkas sedelfack. Den kommer att få ligga lika skrynklig som Astrid själv och trängas bland de smutsiga mynten.


Det slår aldrig fel. Så fort det skrivs en artikel om Astrid Lindgren så ackompanjeras texten av en bild där hon sitter med ett flabbigt starrnylle och en hy av soltorkad åkerlera. En vaxdocka förmedlar mer liv. Det är så ovärdigt. Nä, jag tycker inte heller att hon ska få Nobelpriset, men varför vill man henne SÅ ont. Det råder ingen tvekan om att det finns bättre bilder. Men det är som att landets samtliga bildredaktörer råhatar Astrid Lindgren så till den milda grad, att de har slutit ett kollektivavtal om att alltid förnedra minnet av henne i den mån det går.

Och de lyckas rätt bra.

Bästa sämsta filmen

Tack för alla filmtips. Nu har vi fått så vi tiger. Ett tag i alla fall. Som tack vill jag bjuda tillbaka med ett tips om Best Worst Movie, en mycket bra dokumentär som jag för ett tag sedan hittade en trailer för på Onyanserat.

I korthet handlar den om det sjuka kultfenomen som uppstått i bakvattnet av filmen "Troll 2" från 1990. Filmen blev så hårt bespottad av kritiker världen över och hånad av den stora publiken, att den tillintetgjordes som ett filmhistoriens största skämt, stämplad som "världens genom tiderna sämsta film". Så började den av någon oförklarlig anledning plötsligt att få en skara trogna fans som sedan dess bara växt sig större, genom idel utsålda specialvisningar, fester och event. Det har helt enkelt skapats en stor rörelse bakom "Troll 2" (en i grund och botten helt vansinnigt pinsam fotnot i filmskapandets tidslinje) som säger sig dyrka den, just för att dess uselhet är det deppiga resultatet av ett hundra procent ärligt uppsåt från filmskaparnas sida.

Vi får träffa "skådespelarna" som allt sedan filmen blev till, i de allra flesta fall, har fortsatt leva sina liv långt bortom drömmen om Hollywood. En mycket brokig skara människor som bland annat rymmer George Hardy, en omtyckt och respekterad tandläkare med egen praktik i en liten avkrok någonstans i Alabama. En märklig kuf som vid tiden för filminspelningen hade permission från ett mentalsjukhus. Vi får även träffa den extremt omvärldsskygga och integritetspundande Margo Prey, som trots att hon inte har gjort en enda roll varken före eller efter Troll 2, lever i någon slags villfarelse att hon fortfarande är en högst aktiv skådespelerska som snart ska få snurr på sin karriär. Plötsligt hyllas de som filmstjärnor och får efter 20 år uppleva sina 15 minuter stjärnglans, när de plötsligt blir inbjudna till diverse Troll 2-visningar, får skriva autografer och ta emot massornas hyllningsjubel från scen. Men det ligger något äckligt i publikens förhållande till sina "idoler". Man blir inte riktigt klok på om de faktiskt gillar Troll 2 eller om de är omedvetet ironiska.

Även filmskaparna uppvaktas. Regissören Claudio Fragasso står efter 20 år fortfarande helt frågande till kritiken. Han tycker att det är en bra film om människor och relationer, att människor bara inte var mogna för hans nytänkande när det begav sig. Klippkillen hakar på. Han menar på fullaste allvar att det i själva verket var Troll 2 som banade väg för framgångarna med Harry Potter. Claudio Fragassos fru Rossella Drudi skryter om sin kreativa förmåga och hur den irritation hon kände inför vegetarianer blev hennes inspiration till en historia om vegetariantroll som gör människor till föda genom att först förvandla dem till krukväxter. De är givetvis fullblodsidioter men hade det inte varit för deras totala brist på självdistans hade man nästan tyckt synd om dem. Istället blir deras arrogans ett alibi för att börja hata dem. Men inte så till den grad att det förstör den stora humor som uppstår i mötet med "fansen" och skådespelarna.



Best Worst Movie tar oss med på en snabb resa från anonymitet till stjärnstatus tillbaka till anonymitet igen och där hade dokumentärens skapare Michael Stephenson med fördel kunnat gräva mycket djupare. Med tanke på att vi nu har passerat toppen på dokusåpeåldern vars hela existens bygger på den cykeln hade det varit extra intressant att få följa den känslomässiga berg och dalbanan och dess baksida. Flera gånger kände jag hur det började knyta sig i magen, han är nära men når inte riktigt ända dit.

Hur som helst är det en fantastisk liten berättelse. Se den.

Tullfest tullfest hela dan

Hejsan alla glada bagarbarn...

Västnytts stora dragplåster för dagen är ett avslöjande om kraftigt porrsurfande från Tullverkets datorer. Wow, en förvåningens suck hörs från... precis ingen. Det är väl den gängse uppfattningen, att statsanställda tjänstemän (slipsrunkare) över lag plöjer ner en ansenlig del av sin arbetstid i att flukta på olika sorters naket. Inte ens Tullverkets egen säkerhetschef Inger Withalisson verkar nämnvärt överraskad av att hennes kollegor tar sig en glutt på knullis.com till morgonkaffet då och då. Lagom blasé reagerar hon bara på hur massiv trafiken har varit: "Jag är förvånad över att det här avsnittet som jag har sett nu är såpass omfattande tidsmässigt sett", säger hon. Så jävla roligt.


Lagom blasé reagerar på är hur massiv trafiken har varit: "Jag är förvånad över att det här avsnittet som jag har sett nu är såpass omfattande tidsmässigt sett".

Lite förströelse på raster är en sak men nu ska det gås till botten med. Och jag gnider händerna av förtjusning. Jag skulle betala bra i inträde för att få vara med idag. Personaltoaletterna kommer lukta mer ångest och de mörka partierna under tulltjänstemännens beiga skjortärmar lär vara större än vanligt. Alla kommer att tassa på tå i en tryckande väntan. Ända tills dess att den värsta odygdspåsen blivit inkallad på Grodan Bolls rum, fått en stram åthutning, och efter bricklunchen blivit dubbad till "Knullis" i mellannamn (på livstid) av kollegiet.

Sedan kommer det troligen att göras tillslag på några ton knark inom kort, innan allt är som vanligt igen.

Filmcraving

Jag och J är inne i ett filmtittar-flow nu och ser lite av varje. Dock är vi sjukt sugna på att se något riktigt jävla gåshudsspännande (tänk Seven, Eden Lake, Bourne-trilogin) för vi vill spänningspunda lite. Det får gärna vara en politisk thriller, hämndfilm, stalker/psykopat-thriller, heist- och/eller fängelsefilm eller en bra rysare (den kategorin vi i 99% av fallen är otillfredställda). Filmen måste absolut inte vara ny heller. Bara den är bra.

Så snälla! Ge oss lite tips.

Om ni inte har några tips på spännande, men väl ett storslaget drama, kvävningsrisksrolig komedi, action med finess eller bara en helt fantastisk film oavsett genre så tas det emot med stor tacksamhet.

Utbyggnad av ordförrådet

J lärde mig precis ett nytt ord. Fekaliemousse. Hon är fin hon.

God gärning

Idag när jag stod och skottade bort snö runt min bil och under dess däck kom en bötsugen parkeringsvakt långsamt spankulerande uppför gatan, med sin neonväst och lilla digitala handenhet i högsta hugg. När han var i höjd med mig ställde han sig och började titta på. Jag noterade hans närvaro genom att heja trevligt, varpå han frågade hur det gick. Jag sa att jag satt fast och var tvungen att skotta. Han sa att det beror på att alla parkerar på gatan så att snöröjarna (jävligt mäktig yrkestitel) inte kommer åt att skotta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med informationen eftersom gatan består av betalparkeringar och att jag, visserligen av lättja eftersom jag parkerade på gatan bara för att jag inte orkade gå från garaget igår, betalt min parkering. Så jag höll käft och skottade.

Parkeringsvakten fortsatte att titta och jag kände mig tvungen att skoja till det, så jag frågade om han kunde ha överseende med att jag eventuellt behövde sticka och hämta grus och låta bli att ge mig böter då. Han tittade på mig som om han faktiskt övervägde att straffa mig med 800 kronor. Sedan drog han på smilbanden och sa: Nä, det är ok.

Jag provade att komma loss men däcken spann så jag fick gå ut igen och fortsätta skotta. Det måste ha varit veckans höjdpunkt för parkeringsvakten för han kunde inte slita sig. Att erbjuda lite putthjälp verkade knappast vara med på agendan och jag frågade inte. Förnedringen skulle jag kunna ta (att bli räddad av sin bödel) men jag ville inte pusha hans goda vilja genom att tigga om en hjälp som uppenbart satt jävligt långt inne. Istället började han prata om att det skulle komma mer snö inatt. Jaså, svarade jag med en begynnande anfåddhet. Han fortsatte att informera mig om väderläget runt om i landet och jag svarade artigt hela tiden. Till slut hade jag skottat helt rent runt bilen och det var dags att prova igen. Han frågade om jag hade vinterdäck. Jag tittade på honom och försökte se om han drev med mig men han verkade högst allvarlig. Jag önskade parkeringsvakten en trevlig dag och satte mig i bilen. Han verkade ha sett nog och fortsatte äntligen att gå. Och jag kom banne mig loss.

Jag körde långsamt upp för gatan och kostade till och med på mig att le och vinka lite morsigt till parkeringsvakten när jag passerade honom. När jag väl var kom till garaget upptäckte jag hur uppåt jag kände mig. Väl till mods liksom. Det kändes bra att jag hade varit trevlig mot parkeringsvakten, trots att han var mycket märklig i sättet. Nästan som om jag hade gjort en god gärning.

Jag vet inte varför, men jag lider av ett konstant dåligt samvete mot parkeringsvakter. Det gör att jag har en otrolig tolerans med dem. Njuter av att vara trevlig mot dem. Jag tror att en psykolog skulle klassa det som en form av böjelse. Men någon måste ju ha det också. De är så hatade. Så jag försöker alltid vara extra snäll mot dem. Till och med när de står och idiotförklarar mig.

Vem är det jag lever med?

Hittade nyss följande fras inskriven i googlesökfältet på datorn i sovrummet: "Rolf Lassgård sexigast". Vet inte riktigt hur man hanterar en sådan upptäckt. Det kan vara den absolut äckligaste formuleringen jag någonsin läst. Då vill jag påminna om att jag har ett exemplar av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen stående i min bokhylla.

Stans största slynor

Den här vinterkylan påverkar min kropp negativt. Särskilt fossingarna. När de är frusna släpper de precis all värdighet. De bjuder ut och förnedrar sig utan vidare. Gör vad som helst, med vem som helst för lite värme. Riktiga slynor är vad de är.


I en av julklapparna låg ett par HotSox (bilden). En slags tofflor med inbyggda vetevärmare. Kanske världens osexigaste plagg alla kategorier. Men de erbjuder värme och då är mina fötter inte sena att lägga upp sig. De penetrerade de heta tofflorna med en iver som var nästan motbjudande att skåda och belöningen lät inte vänta på sig. Nu har mina fötter byggt upp ett destruktivt förhållande till värmetofflorna. Varje kväll när barnen har lagt sig så spritter det under fotsulorna och blotta ljudet av mikrovågsugnen eggar dem så till den milda grad att de nästan börjar försvettas lite. Fötterna vet att det är mot alla sociala normer att hora så för lite lättförtjänt värme. Men vad ska de göra? Kylan har drivit dem in i en nedåtgående spiral som är svår att vända.

Hjälp! Mina fötter har gått och blivit fullfjädrade veteluder.

Hej Telia, nu vankas det lite hat!

Igår var jag tvungen att gå in till en av Telias butiker. Det är något jag drar mig för mer än något annat, av den enkla anledningen att jag alltid känner mig som en stor papperspåse laddad med skit när jag efter alldeles för lång tid kommer därifrån. En välfylld och alldeles muschig påse som någon varsamt placerat sin fot mot och sedan pressat på, ända tills tyngden fått det fuktiga pappret att spricka upp likt skinnet på en wienerkorv i stekpannan och börjat läcka. Det är ingen särskilt angenäm känsla (Tack Telia) vill jag lova.

Mitt besök rörde att jag behövde få ett nytt SIM-kort, eftersom Apple-svinen inför iPhone 4 fick för sig att göra ett modellbyte lite extra svinjobbigt, genom att byta storlek på korten. Jag rös när jag insåg att jag inte hade något val utan skulle bli tvungen att göra ett butiksbesök för andra gången på mindre än en månad. Strax innan jul var jag inne för att köpa ett kontantkort, ett besök som nästan slutade i massiv stroke, då det tog över en halvtimma (37 minuter för att vara exakt) med endast två personer framför mig i kön.

Visst är det trevligt när butikspersonal tar sig tid att småprata med sina kunder, lär känna dem inte bara på ytan, utan intresserar sig för deras liv, karriär, musiksmak, hälsotillstånd och hund. OM DET ÄR PÅ ETT SNABBKÖP I FINSPÅNG. Inte när man har en räcka människor som står på kö med livstrött blick och inget hellre önskar än att få köpa sin skit och återvända till livet på kortast möjliga tid.

Jag har tidigare ondgjort mig över Apotekets receptkassor eftersom man tvingas se på hur de lallar omkring där inne i sina vita rockar, snickesnackar och gör precis ingenting, medan man själv knappt vågar andas, av rädsla för att dra i sig en klase virus och infektionssjukdomar. Väntan på att få ut sin kåvepeninkur mot en bihåleinflammation i förstadiet kan mycket väl leda till att du på plats går åt i en fullt utvecklad hjänhinneinflammation. Ändå är det ingenting, jag upprepar INGENTING, om du ställer det mot ett besök i valfri Teliabutik. Det är en facking all-inclusive-semester i jämförelse. Ineffektiviteten hos Telias butikspersonal är snudd på farsartad (och gud vet att jag hatar fars). Det är som att kliva in mitt i en föreställning av Gubbhäng och spritklåda på Fredriksdalsteatern och tvingas vara med, vilket utan längre övervägning hamnar över "få scrotum bortslitet i en träsvarv" på min mardrömslista.

De går runt i sina lustigt bjärta pikettröjor och partillejohnnyfrisyrer och riktigt antijobbar, i en lokal som mer påminner om ett homestylat internetcafe än om ett ställe där man köper saker. Kassorna är utspridda och de har segregerat kunderna om två grupper; viktiga företagskunder och pöbel. Det är nästan alltid fler av butikspersonalen än av kunderna. Ändå går det enklaste ärende trögare än på en nordkoreansk passcentral. Seriöst hann jag både komma in och lämna butiken medan en säljare och en lärling (som jag vägrar att skriva om eftersom det skulle innebära högre halter lyteskomik än en här bloggen klarar) sålde på en gubbjävel ett par hörlurar och lite skyddsplast till hans iPhone. Då var jag ändå där i en halvtimma och väl det. Att se något så långsamt är som att stirra in i en laserstråle. Det bränner till och så blir det svart.

Jag noterade dessutom att flera av säljarna gick ut backstage till personalrumet mellan varje kund och var borta länge. Helt oförklarligt. Vid flera tillfällen var det bara hörlursförsäljaren och hans protegé som "arbetade" medan alla andra var borta. De liksom nickade och log menande när de passerade varandra, inte på det kollegiala sättet, utan som om de bar på en otäck hemlighet. Medan jag stod där och led började jag fundera på om de som bestämmer på Telia har en aning om den kundslakt som försiggår i deras butiker. Hade de sett hur sölig personalen är hade de troligen gått in med hela handen och förpassat dem raka vägen till nästa säsong av Ung & bortskämd och lämnat plats åt veteranpoolens mer hungriga personal.

Eller så är det hela bara ett bara en sjukt ondskefull affärsstrategi som baseras på en hemlig experimentell forskning av människohjärnan (kundernas) under tung stress.