tisdag, januari 24, 2017

En sedelärande snipp-incident

I fredags, när Tintin var på toa och gjorde nummer två precis innan hon skulle lägga sig, kom Sammie plötsligt inspankulerande. Inget konstigt med det tydligen. Skönt att kunna vara så avslappnade ihop. Också märkligt.

I alla fall så hörde Sammie hur det liksom plumsade till ett par gånger inifrån holken. Hon stannade upp, funderade några sekunder och tittade med orolig blick på sin storasyster. Sedan började hon plötsligt och med upprörd stämma ropa "tappa snippan" upprepade gånger. Tintin försökte till en början förklara att det bara var som hon bajsade, men Sammie gav sig inte (hon är en state of the art uthållighetsmaskin). "Tappa snippan, Tappa snippan, Tappa snippan", fortsatte hon med ett röstläge som gradvis stegrades tills att hon nästan skrek. Det var som ett sjukt skådespel. De hade hamnat i en så kallad vinkelvolt, För att få slut på det hela såg Tintin ingen annan råd än att bekräfta Sammies farhågor och erkänna att hon faktiskt hade tappat snippan där hon satt på toaletten. Det skulle hon inte ha gjort. För även om det blev tyst på Sammie så var det bara tillfälligt. För nu hade Sammie fått vatten på sin kvarn och bevis på att det alltid går att tvinga fram "sanningen". Bara man vrider åt de mentala tumskruvarna tillräckligt hårt.

Sedan dess har vi inte kunnat vistas i närheten av badrummet på övervåningen utan att Sammie ska ta upp och ventilera sitt trauma. Ordentligt. Likadant varje gång.


Hon kommer in och börjar pocka på uppmärksamhet. När hon fått den knackar hon på locket, tittar en rakt i ögonen med lite bekymrad blick. Och så drar det igång. "Tintin tappa snippan" säger hon samtidigt som hon nicka instämmande till sin revolutionerande fakta.  Om man naivt nog ger sig i kast med att försöka förhindra att fortsatt ryktesspridning ska ta fart som en bensinbrand (på förskola, hos mor- och farföräldrar, i lokaltrafiken etc) och förklarar att "Nej, hon har inte tappat sin snippa", Då lyfter Sammie på locket för att verkligen gå till botten med och peka ut den exakta koordinaten, där hennes storasyster blev av med sin snippa. Motarbetar man henne i det läget smäller det. TINTIN TAPPA SNIPPAN!! Inga motargument biter. Inte ens en vanlig bekräftelse nöjer hon sig med. Hon vill att man ska upprepa vad hon säger ordagrant så att man verkligen visar att man har förstått. Annars jävlar.


Jag lovar. Jag vet ingen med sådan målmedvetenhet som Sammie. Det går inte vänta på att hon ska tröttna på att upprepa sitt budskap. Vi snackar nog minst tusen röstlägen i hennes arsenal och hon bemästrar dem ruggigt effektivt. En slags verbal Dim mak-teknik skulle man kunna säga, som hon inte drar sig för att använda till att angripa ens känsliga punkter. Hänsynslöst. Förr eller senare lyckats hon alltid möra upp ens psyke såpass att man bara vill ha ett slut på det hela, lägga det till handlingarna och gå vidare med livet. Och det är här självaste moment 22 uppstår. När man precis som Tintin gjorde, går med på att bekräfta Sammies bild av snipp-incidenten. Då har man plötsligt låst upp hundra nya levels i tappa-snippan-gate. Brrr.

Ikväll var tredje kvällen i rad som Sammie grundligt skulle redogöra för händelsen. Som lök på laxen är det vår vecka med hennes äldsta storsyrra Stella, vilket innebär att ännu en person tvunget skulle invigas i det fruktansvärda. Även Stella fick tillslut ge med sig, så nu antar jag att den här storyn kommer att kunna snöbolla sig ett par varv till på egen maskin. På onsdag får vi t.ex. besök av Josefines föräldrar så då lär det väl bli en berättarfest utan dess like skulle jag tro.

Lärdom: Ger man dem teskeden tar de hela pajen.

tisdag, januari 17, 2017

Bristande förtroende

Var och köpte pizza för några helger sedan. Framför mig i kön stod en kille och beställde kebabpizza. De kunde inte vara för generösa med såsen. Han bara, lite till, lite till, lite till. Vi är alla olika. Sedan bad han dem att lägga på ett pommes-täcke. Där brann det för mig. Vem fa-an lägger pommes på sin pizza? En redan jävligt matig kebabpizza dessutom. Ett riktigt psykopatbeteende.

Jag spände blicken i förövaren. Han hade en sådan där neongul jobbarjacka med reflexränder på sig. Han sportade också en riktigt luffig skäggväxt. Men värst av allt ett par riktiga as till töjsmycken i öronen.

Alltså, jag vill inte vara onödigt fördomsfull och jag har egentligen inget konkret belägg för det här. Men jag känner att jag inte har något som helst förtroende för människor som lägger pommes på sin pizza. Det är ju ett barockt beteende. Särskilt om personen i fråga valt att töja ut sina öronsnibbar så att man utan problem kan lava in ett mindre vedträ hålet.

Phew. Det var bara det. Kände att jag ville ha det ur mig.

tisdag, januari 03, 2017

52 filmer på 52 veckor

Det blev ingen årskrönika över 2016. Ett skulle bara bli ännu en lipig artikel över hur 2016 skördat kändisar och allt piss som hänt i världen. Så jag gör som jag aldrig brukar göra. Fokuserar på nåt bra istället.

Förra året satte jag och Josefine ett nyårslöfte om att se en film i veckan eller 52 filmer på 52 veckor om man så vill. Och vi klarade det. Låter lätt men faktum är att vi klarade det precis med en marginal på bara en film. Mycket har varit bra men mycket har också varit skit. Film som berättande har ju fått ganska stor konkurrens av tv-serieformatet. Det är en konst att kunna berätta en historia på under två timmar som griper tag, engagerar, berör och underhåller. I alla fall om man vill att den ska leva kvar ett tag efteråt också. Och det vill man ju.


Tanken var att jag skulle redovisa tio filmer åt gången. Men det föll efter tjugo filmer. Istället tänkte jag lista de tio bästa av de totalt 53 filmerna vi såg. Inte helt lätt för jag skulle ju helst vilja smälla upp tio tokfemmor. Istället får det bli de tio jag hade störst nöje av:

1. Monica Z (3)
Mycket fin film. Välspelat. Starkt och allt sånt som det ska vara.

2. The Diary of a Teenage Girl (6)
Ett lyckopiller. Fantastisk historia. En sån film man inte vill ska ta slut.

3. The End of the Tour (11)
Tokfemma. Älskar den här filmen. Så bra porträtt av en "dystert" författargeni.

4. Klovn Forever (15)
Den som fattar fattar.

5. The Danish Girl (29)
Fin film. Bra skådespel och extra bonus för Hisings Backas stolthet Alicia Vikander i birollen.

6. Love & Mercy (30)
Paul Dano fick mig att börja gilla och förstå storheten med Beach Boys

7. The invitation (33)
Obehag deluxe. Sitter kvar än. En av årets absolut bästa.

8. Victoria (34)
Jag brukar ha svårt för filmer som fått en hype för att de är gjorda med nån speciell teknik. Den här filmen är gjord i en enda lång tagning. Hur bra kan den vara liksom? Något så in i helvetet bra. Tokfemma!

9. The 13th Amendment
Starkt. Bra. Chockerande.

10. O.J: Made in America
Mindes bara bilderna från biljakten och att TV3 sände rättegången varje kväll när jag fortfarande bodde hemma i mamma och pappas radhus. Det visade sig bli årets nagelbitare. Och en utbildning i de amerikanska rasmotsättningarna. På samma gång. Och sicket jävla as han är ändå. O.J. Borde egentligen klassas som serie men eftersom varje avsnitt är långfilmslånga får den ändå platsa här.



Och så några bubblare:

• Life on the Road
För alla David Brent fans är detta ett kärt återseende. Mörkare än The Office. Kolsvart stundvis. Men också skrattkrampanfallsframkallande.

• Hell or High Water
Klassisk filmmys om två bröder som rånar småstadsbanker i Texas. Ben Foster alltså. Stjärna.

• Kollektivet
Vinterbernsk version (med allt vad det innebär) av Tillsammans. Typ. Men ändå inte. Kollektivångesten ligger tjock. Danskarna kan alltid bättre när det kommer till film.


Årets nyårslöfte: 

Se 70 filmer på 52 veckor. Får se hur det går. Gör ett nytt försök att rapportera var tionde. Lovar. Över och ut!