torsdag, augusti 17, 2017

Med Luffartåg genom Europa

Jag var lika delar förväntansfull och neurotisk inför årets semester. Tågluffa med tre barn i Centraleuropa. Var det en så jävla bra idé egentligen? I fantasin kändes det briljant. På pappret aningen vågat. Ekonomiskt hamnade prislappen på ungefär samma som en grisacharter och med en extremt flygrädd fru lät tåg som ett briljant alternativ eftersom vi då skulle vara två som hade ansvar med barnen. Men med Sammie (3 år) i sin hittills mest explosiva och starka viljefas samtidigt som en känslomässigt spröd Tintin och hennes hormonstyrda storasyrra Stella, som latent ligger ett nålsöga från att brisera i en storm av tweenie-humör. För att inte tala om undertecknads för året helt utarbetade psyke/tålamod som en fräsch Joker i leken. Då hamnade oddsen för en semester paradiso plötsligt en bit under 50 procent chans.

Mannen på bilden tillhör inte familjen utan var bara en konduktör som gärna ville vara med på bild.

Men det gick bra. Väldigt bra.

Efter ett par dagars skör terrorbalans infann sig den bästa semesterfeeling vi haft på länge. Det visade sig nämligen funka skitbra att tåga sig fram. Som svensk, med statens järnvägar som enda referens, har man ju kanske inte ett jättestort grundförtroende för färdmedlet som sådant. Men det visade sig att de vet vad de håller på med ute i Europa. Kanske beror det till viss del på att tågtrafiken har typ hundra år mer erfarenhet än flygtrafiken. Vad vet jag. Rörelseutrymmet på ett tåg är ju också något som man som förälder vet att uppskatta. Personligen älskade jag tryggheten i att bara veta att det fanns en restaurangvagn till hands om man behövde fylla på med något, eller bara behövde andas. Och utöver att komforten i ett östeuropeeiskt andraklassäte vida övertrumfar den i en splitter ny jumbojet så var det också rätt nice att glida rätt in i centrum på alla resmål. Inget meck med transfer, ingen checkin-stress, inga security-köer och inget håglöst strollande bland tax-free-sprithyllor. Framförallt ingen jävla Joe & The Juice. Så vi fann snabbt att vi verkligen diggar detta och kommer att göra det igen. Vi kommer kanske aldrig mer resa på ett annat sätt om sommaren. Eller så gör vi det. Vi får se.



Resan gick från Hamburg till München till Salzburg till Ljubljana till Piran till Budapest till Wien och sedan hem igen.

Bäst var utan tvekan Slovenien. Salzburg var fint men vi var bara där en dag. På vägen ner fungerade Österrike mest (tyvärr) som transportsträcka och smäktande vacker fond och vi enades om att det är värt en helt egen semester. Sommar i alperna måste vara något alldeles speciellt. Sloveniens otroligt vackra huvudstad Ljubljana, den magiska lilla kuststaden Piran och de vidunderliga alplandskapen i norr. Wow! Vi gjorde en dagsutflykt till Lake Bled (google it) som bjöd på regelrätt landskapspornografi och fick veta att det bara var en försmak till nationalparken som låg precis i närheten. Överlag gick allt i det här landet smooth. Bortsett från ett bråk med en ytterst folkilsken busschaufför gällande ett missförstånd om vår returbiljett från Bled. Det var ingen trevlig upplevelse om än väldigt spektakulär. Jag trängde mig paniskt på bussen med tre ongar i släptåg. Den vansinnige slovenen flaxade med armarna och skrek med samma inlevelse som en statist i Braveheart. I ögonvrån såg jag hur Josefine stod i folkmassan utanför och låtsades att hon inte tillhörde sällskapet. Jag förklarade lugnt och metodiskt att de sagt att jag skulle lösa returbiljett till barnen på bussen. Busschauffören som var rasande från start blev allt mer aggressiv. Det gick inte att få ögonkontakt med honom. Det gick inte att lugna honom. Han påminde om en desillusionerad bänkalkis som supit sig blind och fått ett riktigt utbrott. Till slut fick jag bara skrika åt Josefine att hoppa på busen. Jag slängde fram lite kontanta medel och vi började gå inåt i bussen. En slovensk tant (älskar slovenska tanter) tog till orda och väste nåt som äntligen hade lite lugnande effekt på dåren som skulle köra oss tillbaka till Ljubljana. Det blev en finsk busstur genom den slovenska landsbygden. I övrigt var Slovenien underbart. Det landet vill och kommer jag återvända till många gånger.

Det sämsta med resan som helhet var att åka nattåg. Det kommer jag endast att göra i nödfall igen. För det första var det mycket dyrare än att åka dagtid. För det andra var det hett som i Satans röv. Jag vaknade i panik flera gånger, genomsvettig som en glaserad gris. Krängandet och lutandet som på ett dagtåg bidrar till atmosfären, skapade med de gamla nattvagnarnas hjärtskärande skrikgnissel en närmast surrealistisk upplevelse. Jag sov dåligt den natten. Kanske så dåligt jag någonsin har sovit. Tintin proklamerade dock glatt att hon ALDRIG hade sovit bättre i hela sitt liv.  Morgonstunden förbättrades inte av att en ungersk konduktör klippte två resdagar på våra interrailkort på grund av att jag fyllt i det datum när resan påbörjades istället för datumet när vi anlände. Klipp klipp. End of discussion. Det var vårt första möte med det ungerska folket.

Det näst sämsta med resan var just det ungerska folket. Alltså, man ska ju vara försiktig med att generalisera kring hela folkslag, men efter fyra dagar av konstant pissbemötande av ungrare i alla sorts befattning och åldersgrupp kan man nog ändå tala om ett typiskt karaktärsdrag. Shit, där har vi ett folk som kollektivt vaknar på fel sida varje dag. Himlande ögon, nonchalans, fnysande och rent sura avsnäsningar var det bästa de hade att bjuda i personlighetsväg. När vi var på restaurang och kom till själva beställningen var det som att man verkligen förstörde deras dag. Ju mer man beställde desto jävligare var man kändes det som. "THATS IT?", "THATS IT?", "THATS IT", var responsen på varje beställd enhet. På ett ställe antog hatet nästan fast form när vi beställde mat och dryck åt fem personer samtidigt. En så vardaglig sak som att köpa frukost i mataffären resulterade i samma sorts knarriga bemötande. När man skulle betala så kvittade det om det var sedlar, jämna pengar eller kort man räckte fram. Oavsett så fick man en så djup suck och ett nästan äcklat ansiktsuttryck i utbyte. Som att man just försökt betala med en bajskorv. Herregud, jag skulle kunna prata om det ungerska folkets snedvridna lynne i flera spaltmeter känner jag men det skulle bli väldigt tjatigt. Jag fattar bara inte vad problemet är. Att de hatar utlänningar står klart. Alla utlänningar. Det är kanske också det enda förmildrande i deras beteende. Att de troligen inte gör skillnad på syrianska båtflyktingar och välbeställda turister. De bemöter helt urskiljningslöst precis alla med samma klasslösa vresighet. Möjligtvis hatar de romer lite mer än andra. Huuu. Jag som tryckte att de köldpryglade ryssarna var strama när jag var i Mockba. Ha! De har inte ett skit att komma med jämfört med ungrare kan jag säga.

Både jag och Josefine ägnade ett par kvällar åt att samtalsvägen komma underfund med hur de lyckats formas till världens ogästvänligaste folk. Vår bästa gissning var att det på något sätt måste ha med den oheliga mixen av gamla tiders stenhård old-school kommunism och en fullt blommande nynazism att göra. När jag ondgjorde mig via instagram fick jag en kommentar som sa att deras kärva (gravt underdrivet) personlighet har med det finska släktskapet att göra. Och att man måste lära känna dem och komma innanför skinnet på dem. Då skulle de tydligen gå genom eld för mig. Det kändes inte rimligt att behöva bjuda hem kärringen på Lidl för att slippa bli smädad när man köper en påse frallor. Det blir en rätt stor apparat att bli accepterad i det ungerska samhället då. Jag fick mig även en liten försmak av deras hardcore-byråkrati när jag försökte mig på att köpa frimärken. Det var en fars som slutade med att vi exporterade vykorten och skickade dem från Wien istället.

För att nyansera vår Budapestvistelse lite bör jag ändå nämna att vi verkligen gillade att vara där. Budapest är en sjukt vacker stad med sin burleska mix av överdådiga lyxbyggen och förfallna fastigheter huller om buller. Det skapar en extrem mysig stad att vara i. Vår lägenhet slog allt annat vi hyrt via Airbnb tidigare (och då var lägenheten i Piran rätt så spektakulär med tre våningar och privat takterass). Den var sådär mysig som lägenheter tillhörande akademiker i Brooklyn ofta är på film och för första gången spenderade vi faktiskt en hel del tid i vårt boende. Mat och dryck till rena Thailandspriser. Massor av roliga ställen och lätt att ta sig runt. I grund och botten är det en perfekt stad för en riktigt nice weekend. Bara man ignorerar det ungerska kynnet. Och det kan man. Dessutom träffade vi minst tre ungrare, kanske fem som faktiskt var supertrevliga, varma och precis sådär lagom service minded. Hon vi hyrde lägenheten av var också jättebra. Jag tror att vi hamnar bra nära sanningen i vår gissning om att den gemensamma nämnaren hos de som var genuint trevliga är att de var invandrare.

Det var ändå med viss glädje vi lämnade Europas armhåla, som min kollega så fyndigt kallade Budapest, häromdagen. Vi drog till Wien och slogs av att poliserna vid gränskontrollen var lika mysiga som Sammies pedagoger på förskolan jämfört med majoriteten av ungrarna. Wien var fantastiskt fint. Rent och fint. Mycket yta och spektakulär arkitektur nästan var man än befann sig. Alla var också trevliga och hela stan hade en väldigt gemytlig lyxpensionärsaura över sig. Har aldrig sett en stad med så många konditorier och caféer. Samtliga hade dessutom den goda smaken att servera vin. Josefine förälskade sig i en liten sekt-bar som serverade vulgärt många olika sorters bubbel på glas, för nästan inga pengar alls. Så dit kommer vi göra en separat vuxenresa inom kort.

Vi började känna av att vi varit ute och rest i två veckor och om vi tidigare hade försökt tillfredsställa barnens viljor tog vi det mest lugnt här och lät barnen haka på. Men When in Vienna, som det gamla ordspråket lyder, så passade vi såklart även på att går till ett av stans mer klassiska Schnitzelställen – Schnitzelwirt. Det var ett duktigt inrökt ställe med "genuin" inredning och bullrig personal. Stället osade av rök och det var helt smockfullt av folk. I baren stod två stammisar och duellerade i vem som kunde få längst aska på sin cigg. En äldre herre som såg ut att ha tackat ja till ett par schnitzlar för mycket i sina dagar. Han hade ishockeyfrisyr och väldigt casual klädsel i form av fläckig t-tröja och mysbrallor med neonfärgad snörning. Hans kombattant var en långsmal vessla som verkade gilla denim väldigt mycket. Ingen askade. Vesslan vann. Han hade en lite farlig aura över sig så jag vågade inte ta upp mobilen och fota. Josefine och barnen stannade utanför medan mannen i familjen (jag) gick in för att skaffa ett bord. Jag kände mig väldigt liten där inne. Det gapades och skreks på ett väldigt glatt men lite stressande tyskt sätt. En mustig servitris i 60-årsåldern som visade sig vara direktören för det hele kom springande och lovade att fixa ett bord samtidigt som hon dubbeldaskade mig på stjärten och skrattade sitt riviga skratt. Väldigt oproblematiskt. Sedan vankades det äntligen schnitzel. Jag skojar inte när jag säger att det serverades Stenbecksportioner av delikat Cordon Bleu och tillhörande tartarsås. Har aldrig sett något liknande. Storleksmässigt var det som att de hade planhyvlat en stor galt på långsidan, panerat, stekt och sedan serverade den på en XL-tallrik. Jag och Stella tävlade om att lyckas äta upp våra portioner vilket var ett kul påhitt ända tills dess att vi faktiskt hade klarat det. Alla mådde illa och vi började långsamt rulla hemåt. Några i familjen vill aldrig mer äta schnitzel men jag älskar banne mig Schnitzelwirt. Inte minst för att den manlige hovmästaren var en sådan sjuk karaktär. Han går inte att göra rättvisa i ord. Honom måste man uppleva på plats.

Vi gjorde en märklig iakttagelse. Trots att staden känns väldigt modern och uppdaterad så tog nästan inga ställen kort. Det var helt sjukt. Kontanter var kung och kanske är det långsökt, men jag misstänker starkt att det är för att stan verkligen ska vara 100 procent pensionärskompatibel.

Sedan åkte vi hem.

Ännu ett nattåg men den här gången hade vi en medpassagerare i hytten. Jag hoppades på att det inte skulle bli en äcklig gubbe som luktade svett och vi alla bad nog samma stilla bön. Det visade sig vara Jochen. En självgod tysk som varit i södra delen av Österrike och deltagit i en shacktävling. Med ganska gott resultat påminde han oss om ganska många gånger. Han hade rest i sträck och stank verkligen svett. Han hade ett unikt sätt att verka oproblematisk samtidigt som han lyckades ställa en massa krav. Vi släckte snabbt och jag försökte motivera mig att somna så att det snabbt skulle bli morgon.

Någonstans måste jag ha lyckats somna för när jag vaknade med ett ryck var klockan sex på morgonen och Jochen borta. Tyvärr var hans gigantiska väska som han behövt min hjälp att baxa upp på bagagehyllan kvällen före kvar. Jag kände att min kissblåsa var stor som en luftballong och jag kände hur mina njurar var på gränsen att börja svikta. Jag var tvungen att gå på toa. Ute i gången stod Jochen och tittade ut. Jag morsade och gick på toa. På tillbakavägen frågade jag artigt om han sovit gott. Det hade han. Han ville heller inte stressa upp oss. Men på sitt unika sätt att kravlöst ställa krav lyckades han förmedla att han gärna skulle vilja sitta lite. När vi vaknat. Absolut ingen brådska. Men ändå jättegärna sitta.

Jag väckte Josefine och barnen. Vi rafsade ihop sängkläderna och gjorde plats för vår mycket tyske reskamrat. Han berättade än en gång hur han anmält sig till en schacktävling trots att han inte är speciellt bra (humble brag) och inte heller spelar särskilt mycket, men lyckades väldigt bra och var väldigt glad för det. Han berättade för femte gången att han vunnit 100 Euro och en väldigt fin klocka som han givetvis rotade fram ur sitt bagage och tvingade oss var och en att ta en ordentlig titt på. Josefine lyckades ge sken av att inte prata särskilt mycket engelska så bördan hamnade på mig. Jag kände att jag ville gilla Jochen. Men han var en besserwisser av guds nåde. Dessutom luktade han jättemycket svett. Han sa att han gillade barn men att han inte ville comitta sig så och förlora den frihet han hade. För att exemplifiera friheten drog han hela berättelsen om schackturneringen en gång till och menade på att såna grejer skulle vara svårt om man skaffade barn. Jag höll med. Han hade också sagt upp sig från sitt jobb som nån slags stödperson åt ungdomar med knarkrelaterade psykproblem. Det berörde honom för mycket. Han hade sparat pengar så han skulle klara sig ett halvår till. När jag frågade vad han ville göra svarade han inte superduperoväntat att han skulle skriva en bok. Jag frågade vad för typ av bok och han svarade snabbt att fiktion var hans grej. Det skulle nog gå bra sa han och drog en bevisande anekdot som påminde ganska mycket om hans schacktävlingsberättelse. Det visade sig nämligen att han skickat in lite texter till olika tävlingar och faktiskt lyckats vinna en hel del. Om inte annat så hade han dubbla akademiska examen och var väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden. Han var inte orolig. Jag var däremot orolig att vi aldrig skulle komma fram till Berlin. Men det gjorde vi till slut. Vi sa adjö och önskade varandra lycka till.

Det var så skönt att vara kvitt Jochen att jag inte ens led av hur fruktansvärt sunkigt det känns att sova på tåg och gå upp i samma kläder man gick och lade sig i. Josefine var mycket nöjd att jag tagit den kulan och socialiserat så fint med vår medresenär. Jag kände mig utnyttjad.

Resten av dagen spenderade vi på olika tåg och till slut stod vi äntligen på Göteborgs terminal. Det var en märklig känsla. Vemod blandat med seger. Vi hade gjort det. Vi hade fanimej rott det som på pappret var destillerat vansinne i land. Och vi sa till varandra medan vi vandrade längs perrongen att det här gör vi nästa år igen.  

18 kommentarer:

Anonym sa...

"Planhyvlat en stor galt"

*skrattårar*

Verkligen sugen på tågluff nu!

mikebike sa...

Anonym: Det tycker jag att du ska vara för det var verkligen ett helt sjukt bra sätt att resa

gatsten sa...

Hej och välkommen tillbaka :)

Vi var i Österrike i somras på cykelsemester. Vi bodde fast i en by som heter Bad Goisern och turerna utgick därifrån. Vi har en pojk på 3,5 som satt i barnstol.
Allt fungerade fantastiskt och, som du säger, Österrike är ju bara så vansinnigt vackert. Blir nog en tur nästa år också. Så, om inte frun även är cykelrädd, rekommenderar jag verkligen även detta fina ressätt.

Anonym sa...

Vad härligt!!! Tågluff som när man var ung!! Jag vill också åka.

Honey sa...

Togs det ingen bild på Jochen? Sjukt nyfiken på hur en sån människa ser ut :)

Erik F sa...

Jochen. Alltså vilken text. Underbar!

mikebike sa...

Gatsten: ja en kollega hade varit där och cyklat och det låter ju bara för fint. vi har pratat om att vara lite mer i Österrike så kanske att jag kommer behöva fråga kring praktikaliteter.

Anonym: Tycker jag att du ska.

Honey: Nä jag är alldeles för dålig på att smygfota, Men jag har bildgooglat honom och hittat honom när han spelar schack. Skulle kunna droppa efternamnet såklart.

Erik F: Tackar hörru!!

Re.j.a.s.e sa...

Lysande humor. Får mig att minnas svettlukten på nordtyska tågset.

DDT sa...

Schweiziska tullare är nästan misstänkt trevliga. Jag råkade passera gränsen på min födelsedag, så de samlade ihop ett litet gäng och sjöng Happy Birthday för mig. Det hade aldrig hänt i Ungern tror jag...

adde sa...

Ha ha, planhyvlad galt borde du få pris för!

mikebike sa...

Rejase: brrr...

DDT: NÄ! Det hade definitivt inte hänt i Ungern.

Adde: haha. Jag nöjer mig med en liten swish

SE sa...

Fyfan, bara texten om Jochen fick mig att läsa i fast forward

SE sa...

Fyfan för att behöva lyssna på honom alltså. Din text var såklart lysande.

mikebike sa...

SE: Tack! Ja han var mastig. Särskilt när man hade en 23-timmarsresa framför sig :)

DM sa...

Planhyvlad galt. Nya ideér för Webern utkristalliserar sig... ;)

Väldigt kul bra text!

Larsson i Majorna sa...

BOOM! En av dina absolut bästa texter right out of the gate, så att säga. Enormt stark inledning på din fenixifiering av bloggen!

Jag sprutskrattade kaffe här när jag läste om ungrarna och tänkte på de få ungrare jag haft (miss-)nöjet att träffa. Spot on.


Jag tror att jag en gång träffat Jochen i Thailand, eller möjligen hans tvillingbrorsa. Han snek fem minuters samtal på färjan över till Koh Tao in sig och sitt jävla skrytego i min och polarnas bungalow utan att vi fattade hur det gick till på. Sen satt han som en jävla igel på mig i flera dar, medan polarna gled undan och lät mig ta just den kulan. Han visste allt, och suckade och himlade med ögonen när jag ville gå nånstans eller göra nåt. Sen förklarade han hur det skulle göras, och forcerade med mig. Och det gick inte att kasta ut honom heller för han hade betalat i förväg. Samtidigt som han var djupt ängslig och inte tålde att vara ensam. Böh... Jag fick köpa en dykarkurs för att komma loss, för han var för snål för det.

roth phallyka sa...

Ha ha, planhyvlad galt borde du få pris för!


เย็ดสาว

Anonym sa...

Bästa jag läst på länge! Alltså jag sitter och skrattar så tårarna rinner. Planhyvlad galt...jag orkar inte....Tack!

SB