måndag, februari 15, 2016

Den nya kylan

Jag är ganska kass när det kommer till politik, samhällsekonomi, djuplodande statistiska analyser och så vidare. Dessutom kommer det alltid någon viktigpetter och viftar en under näsan med sin klarsynta samhällsanalys. Sällan med något faktiskt förslag på lösningar men desto oftare med välformulerade problemställningar och fritolkad statistik. Det går utför. Alla andra är idioter. Ingen annan fattar någonting. Men jag skiter i det. För jag tänkte passa på att bara tycka en grej. Baserat helt på känsla.

Det känns som att något håller på att gå åt helvete i det här landet. På riktigt. Och det har gått fort. Lite väl fort. Begreppet integrationspolitik har ersatts av flyktingpolitik och flyktingfrågan är verkligen brännhet. Inte så konstigt men det puttrar i varenda vrå. Det Sverige som för bara några månader sedan kändes ganska enat i sin allmänna inställning till humanism känns plötsligt extremt mycket kallare, och ibland visar det sig på ett sätt som jag tycker är mycket läskigare än maskerade mobbar och nassedemonstranter. Den nya kylan smyger sig på. Normaliserar. Åsiktstaket höjs och kanske håller det rentav på att blåsa av. Det som tidigare kanske har betraktats som överdriven, eller i varje fall aningen tveksam retorik med allt för snabba och lättvindiga jämförelser med den samhälleliga tillvänjningen av judehat under 30-talets Tyskland, känns plötsligt inte alls lika överdriven. Den nya kylan smyger sig på. Sänker ribban.

Jag tänker på de senaste veckornas oproportionerliga protester mot ett antal temporära asylboenden för barn och familjer i det mest vita välbärgade bältet här i Göteborg och på andra platser runt om i landet. En uppvisning i när vanligt fölks oro övergår i panik och en samtalston urartar totalt i slutna facebook-grupper och på överfulla informationsmöten. Öppen rårasism som först hejas på, eller i vart fall inte motsägs, sansas efter ett tag. Men enbart av strategiska skäl. En klassisk ögontjänarmentalitet. Anledningen: ett förslag om att upprätta några asylboenden utspridda över bland annat några stadsdelar som inte gjort ett piss för integrationen hittills. Så lite det krävs för att släppa den korrekta fasaden. Den nya kylan smyger sig på. Beklämmande. Ynkligt rentav.

Jag vill påpeka att jag känner mig stolt över att känna så många som bor på i dessa områden men som är klarsynta och starka nog att gå mot strömmen och inte dras med rakt ner i den kokande kitteln. Vänner, kollegor och bekanta. Hatten av. Det måste vara extremt obekvämt att öppet våga sätta sig på tvären och tycka tvärtom i stans allra hårdast segregerade (priviligerade) områden. Särskilt när tonläget höjts och man förväntas göra uppror mot ett förslag vars avsikt är att lösa ett humanitärt problem.

Kommunpolitikerna har liksom äntligen haft den goda smaken att aktivt försöka efterleva stadens vision om att bli en hållbar stad som är öppen för världen. Och att i den kris landets alla kommuner står inför faktiskt försöka göra nåt åt ett hittills ganska misslyckat integrationsarbete och inte bara slentrianplacera asylboenden i stadens nordöstra stadsdelar som vanligt. Utan föreslå platser i Askim, Brottskär, Skintebo, Fiskebäck, Långedrag etc. Det är ju egentligen bara så jävla rimligt. Man hade ju nästan kunnat tänka sig att det skulle knorras, men reaktionerna skulle utveckla sig lika aggressivt som en bensinbrand trodde jag faktiskt inte.

Det hela får ett litet extra olustigt skimmer när man tänker på hur tongångarna gick därute i höstas, när den ditintills abstrakta flyktingvågen plötsligt fick ett ansikte i form av en 3-årig död liten kille som låg uppspolad på en turiststrand i Turkiet. Då ville alla hjälpa till. Då var stämningen varm och mänsklig. Jag vet att jag läste om organiserade klädinsamlingar i bland annat ovan nämnda områden. Om deltagande i den stora Refugees Welcome-manifestationen på Götaplatsen. Om ett stolt engagemang och bilden av den glada godheten. Som nu, lika plötsligt som med en fingerknäppning, verkar ha förbytts mot något helt annat. Nu när invandrarna kommer lite närmre än vad man är van vid, blir verkliga på ett helt nytt sätt, då känns det plötsligt inte alls lika självklart att öppna sitt hjärta längre. Möjligen hjälpa. Men absolut inte där. Inte nu.

Jag har iakttagit det hela lite från sidan, bland annat fått berättat av en kollega som har haft god insyn i den slutna facebook-gruppen och jag häpnar ändå lite. Skälen till protesterna är ibland absurt konstlade och fyllda av löjeväckande hyckleri och ibland vara lika grovformulerade som gammal klassisk skånerasism. Hackat och malet i samma påse. Någon tycker att placeringen av ett asylboende så nära havet är att vaska strandtomt. Motiveringen är att slöjbeklädda kvinnor ändå inte njuter av den härliga havsbrisen i håret... Hahahaaaarggghhfdfsefsef... Sorry, det var bara skrattet som fastnade i halsen. Plötsligt värnas det också något alldeles enormt om floran och faunan, som skulle riskera att hotas om det byggs bostäder åt random folk sådär nära. Det snackas om att åka räkmacka in på svindyr tomtmark och hur orättvist det är att flyktingar ska få bo gratis på så dyr mark i anslutning till ett plötsligt lovsjunget rekreationsområde. Räkmacka verkligen.

Andra går mer rakt på sak och blir duktigt ryggdunkade när de raljant kallar de ensamkommande barnen för små IS-krigare, Våldtäktsmän och skäggbarn. Man tror fanimej knappt att det är sant. Men det är det. Hotiska flygblad delas ut. Gruppen växer och diskussionerna förs mellan skål och vägg i facebookgrupper under oroliga grannars flagg i de sociala mediernas sunkiga chambre separee. Käftar man åker man ut. På informationsmötena mobiliserar man strategiskt med det tunga välartikulerade artilleriet. Jurister som bor i området gör gällande att de minsann kommer göra allt för att förhala ett eventuellt byggbeslut. Varenda kryphål kommer utforskas. Det kan ta upp till åtta år. En sådan jävla skitstil. Det är den nya kylan som smyger sig på. Oroliga röster pratar om rädslan för sina barns säkerhet. De låter resonabla och hävdar att de minsann tycker att alla behöver dra sitt strå och att de gärna skulle vilja hjälpa till. Men inte precis just där. Det är återkommande. Och när diskussionen gått några varv har tonen skruvas upp och någon VERSALSKRIVER rätt ut att det kanske inte är så smart att bygga flyktingboenden i områden där ingen vill ha dem. Nä. Nog fan är det så alltid. Och det är där hela skon också klämmer.

Det är lätt att glömma att vi pratar om människor. Som redan är här. Det är inte tal om några lyxiga resorts som ska byggas i spekulavit syfte för framtida behov. Det handlar om att lösa en akut kris och om att vi som land ska kunna leva upp till vår beryktade humanism och inte förvara människor i ovärdiga byggbaracker längre än nödvändigt. Det är misär som det är. Det är dessutom ensamkommande barn det handlar om i första hand. Även om det i många fall rör sig om nästan myndiga personer så är de ändå någons barn som har skickats iväg från ett ställe helt utan framtid (inom överskådlig tid) i hopp om ett bättre liv. Här. Där. Någon annanstans. Det är ganska så magstarkt och inte så lite cyniskt att ens antyda att det skulle röra sig om några lystna lycksökare som kommer hit för att suga ur vår välfärd för att det är så jävla sweet. Livet som flykting i Sverige är redan ganska oglamouröst och så lite likt en nöjestripp man kan tänka sig som chartersvenne. Att ens närma sig ett resonemang där man lägger en skuldbörda på dessa barn för IS brott mot mänskligheten, när det de facto är just det de flytt från, är bara så jävla osmakligt att jag inte vet vad jag ska säga. Men när den egna komfortzonen utmanas upphör tydligen all värdighet att gälla. Då blir det medeltid för hela slanten. Och plötsligt har den nya kylan kopplat sitt grepp.

Det verkar för övrigt väldigt lätt att frikoppla hjärncellerna och helt bortse från hur det skulle vara att själv befinna sig i den situationen eller hur det skulle kännas att skicka iväg sitt eget barn till ett annat land om de gemensamma krafterna i bostadsområdet hen skulle bli placerad i gjorde sitt yttersta för att motarbeta och försvåra ankomsten. Men det hade nog känts rätt så förjävligt tänker jag. För att inte tala om hur jävla ledsamt det måste kännas för barnen som förvisso har landat på en tryggare plats, men trots det måste känna sig ganska vilsna och modstulna – och då få klart för sig hur in i helvete ovälkommen man är. Räkmackeflykting och allt det där. Inget glidmedel för integrationen direkt.

Alltså, jag kan verkligen förstå människors oro på flera plan. Jag skulle också känna oro om någon plötsligt knackade på dörren och sa att nu kommer det att flytta in hundra flyktingbarn i kåken bredvid. Eller tiotusen tyska bögar. Det är naturligt och mänskligt att bli lite nervig inför sånt som känns främmande, och vi är nog lite var till mans formade av mediarapportering, lösryckt statistik och många års ultradassig integrationspolitik. Men det är skillnad på att uttrycka oro på ett sansat sätt... och på att gå totally fucking bananas. Det känns som ganska enkel matematik att det kommer fungera mycket bättre om ett bostadsområde går samman för att se hur de kan samarbeta för att få allt att fungera istället. Det skulle troligen vara en ganska bra grundplåt för att hjälpa till att skapa lite mer välmående hos traumatiserade människor istället för tvärtom. Någonstans mitt i allt kaos förväntar man sig ju ändå att tänkande människor ska vakna upp och lukta på kaffet och egentligen tror jag att de flesta i de här stadsdelarna ändå innerst inne inser att det banne mig är deras tur att dra ett strå till stacken nu. Om inte för att faktiskt ha en chans att vara med och skapa lite bra integrationsförutsättningar för en gång skull, så för solidariteten mot resten av kommunen och det här landets invånare kanske? Men att det kommer bli lika bekvämt och mysigt som hemma i badtunnan kan man nog glömma. En flyktingkris är aldrig bekväm. Särskilt inte för de som flyr.

Och jag fattar såklart att det kostar pengar. Att det inte är lätt. Att allt ska finansieras. Att vi har ett tak. Men det är en annan fråga. Märk väl att det här inlägget handlar om att uppmärksamma hur de här trettiotalsvibbarna har legat sked och omärkt vuxit sig in i Sverige. Det handlar om hur intoleransen har brunnit upp och hur en ny sorts tolerans har uppstått ur dess aska. En tolerans som luktar brunt lång väg. En tolerans som tillåter att prata om invandrare och flyktingar på vilket jävla sätt som helst i princip. Och visst är Sverige påväg att förändras. Det kanske måste bli så hur tråkigt det än är. Kanske har vi levt i fred så länge att vi helt har tappat konceptet kring vad ett krisläge är. Flyktingströmmarna som vi så gärna var med och välkomnade i höstas har nu reducerats till en klinisk flyktingfråga.

Det är ironiskt på ett väldigt osmickrande sätt, hur mycket energi det plötsligt verkar finnas till ovan nämnda flyktingfråga, men hur jävla fel den används. Det är så lätt att vara flyktingvänlig på avstånd. Och här ska jag vara snabb att erkänna att jag och min familj har varit ganska kassa på att engagera oss och hjälpa till utöver klädinsamlingar och sms-bidrag. Men vi går åtminstone inte man ur huse för att försöka häva byggplaner för asylboenden bara för att det inte matchar dagens outfit. Att det skulle handla om att bevara naturskyddsområden och rekreationsområden ger jag inte ett piss för. Den här typen av egoister skulle fan äta biotoper till frukost om de hade möjlighet att förvärva och exploatera ett A-läge för egen vinning. Därmed är deras så kallade oro också en futtig ursäkt. För vaddå, skulle människor som redan bor i invandrartäta stadsdelars oro vara mindre värd? Det verkar nästan så.

Nä. Ibland måste man bita ihop och göra det som är rätt även om det känns läskigt. Så att inte den nya kylan växer sig starkare och blir något annat.

22 kommentarer:

caiman sa...

Håller med i vartenda ord. Är verkligen obehagligt hur retoriken kan skifta så snabbt från en humanitär kris i krigsdrabbade länder till en flyktingkris i Sverige. Vi har fan ingen kris! Flyktingarna som tvingas sätta sina barn i en gummibåt över Medelhavet, trots den enorma risk det innebär, för att alternativet att stanna kvar är ännu sämre, de har en kris. Vi har så fruktansvärt mycket pengar i det här landet att jag skäms över hur vi beter oss. Den rådande situationen har inte påverkat min livssituation ett smack! Jag har fortfarande råd att betala mina räkningar, åka på skidsemester till Norge, käka ute då och då, gå på bio, osv. osv. Inte ett smack lider jag av detta (materiellt) och ändå har vi en kris? Jag, och en jäkla massa andra människor i det här landet skulle exempelvis utan problem kunna betala någon procent mer i skatt utan att vi ens skulle märka någon större skillnad. Något biobesök mindre i månaden. Kanske minska ner på den månatliga överföringen till sparkontot lite. Tillsammans skulle vi kunna finansiera det hela utan några som helst bekymmer.

Politikerna säger att gränsen är nådd. Ja, gränsen kanske är nådd. Gränsen för vad vi kan göra utan att behöva ändra på någonting över huvudtaget. Nu har vi inte mer pengar i biståndsbudgeten som vi kan stjäla från de svältande barnen i Afrika och istället lägga på asylboenden, så nu har vi en kris. En "systemkollaps". Ja, det är verkligen oss stackars svenskar det är synd om i hela den här situationen...

Anonym sa...

Tack för dina ord, äntligen någon som säger det jag skulle vilja, som hittar orden för att beskriva hur även jag känner. TACK!
Nina

mikebike sa...

Caiman: du sa det. gränsen är nådd för vad vi kan göra utan att behöva ändra på ett skit.

Nina: Tack själv!

Myran sa...

En sådan jävla skitstil. Precis!
Mår fan dåligt varje dag över den här pöbelmentaliteten

Erik F sa...

Det du skriver är förvisso sant. Men är det så intressant att peka finger jämfört med att försöka förstå varför? Den gemensamma nämnaren för samtiden tycks vara oro för framtiden.

Det kan vara oro för framtidens klimat, Ryssland, rasism, skatter, sjukdomar, flyktingar, politik, världskrig, miljö etc. Ingen grupp verkar vara fri från oro. Fattig eller rik.

Jag tycker sossen Marika Lindgren Åsbrink beskrev det väl idag i ett inlägg:
Rädslans politik

Mats Lindborg sa...

Du skriver fantastiskt. Och tycker precis som jag (och som den absoluta majoriteten borde tycka).

Fredrik Ajell sa...

Oj, vad jag håller med dig.

Skulle vilja trycka på en sak ännu lite mer. Detta om hur vi påverkar de som kommer hit. Är ju inte så konstigt att man kanske blir påverkad av att möta detta hat, dessa rädslor och fördomar varje dag.

Som sagt, bra skrivet.

mikebike sa...

Erik F: well, det är klart att man borde gå till botten med svenska folkets oro. Men det skulle nog ta tid. Såpass mycket tid att vi skulle hinna överlevas både en och två gånger innan det är löst så kanske är det ändå bättre att peka finger ändå. Just för att oron i det här fallet har antagit abnorma proportioner.

Mats Lindborg: Tack så mycket!

Fredrik Ajell: tack Fredrik!

da bomb sa...

Integrationspolitiken har gått överstyr, det har du helt rätt i, men den analysen är svår att bomma...

Sen är det väl som vanligt med folk att självklart skall vi ha flyktingboenden, men när du väl blir granne med ett är det inte lika intressant längre. Inte så konstigt det heller. Jag hade inte velat ha ett bredvid oss, men jag vill inte ha ett dagis eller vårdhem eller ens en basstation bredvid heller. Folk måste få tycka vad dom vill så länge det är inom lagens gränser.

Sverige blev inte kallare i samband med senaste årens flyktingströmmar. Sverige har varit kallt länge... tyvärr

CrimDuke sa...

Vallentuna igår. Personalen låste in sej för att komma undan de underbara flyktingarna som upprördes av att maten inte var bra nog. 'Nough said.

CrimDuke sa...

Vallentuna igår. Personalen låste in sej för att komma undan de underbara flyktingarna som upprördes av att maten inte var bra nog. 'Nough said.

mikebike sa...

Da bomb: ja man får tycka vad man vill och som jag sa så är det inte konstigt att det uppstår oro. Men proportionerna! Och ja Sverige har blivit kallare under lång tid men du kan väl knappast ha undgått att det skett en ganska stor skifte de senaste månaderna.

mikebike sa...

CrimDuke: och din poäng är? Det känns som att överfulla boenden inte är en så bra lösning för samhället i längden eller? det är väl det som är poängen med de nya planerade. Att fördela lite bättre.

Molly sa...

Bra där.

Stefan sa...

@Mikebike - hens "poäng" är att leta upp obskyra artiklar och spä på rädslan och fördomarna. Plötsligt är aftonbladet en trovärdig källa...

Anonym sa...

Några tankar utifrån din text:

Mellan tummen och pekfingret röstar 70-100% på alliansen i stadsdelarna som nämnsi sydväst.

Nu testas teoremet "det går att bostadsköpa sig fri från slum etc" på allvar. Hoppas rödgröna står pall.

Kommentarerna/argumenten från de boende trotsar verkligen skammens gräns.Minns hur ett missbrukarboende el dyl "råkade" brännas ner i Billdal strax innan jag flyttade till Gbg och sedan dess har Billdal för mig varit ett rött skynke. Min upprördhet mot Billdal/ sydväst har lagt sig med tiden, men flammar upp nu igen.



Anonym sa...

Idioter är det sällan brist på.

Där jag bor flyttar den in tusentals varje år.
Inte bara i år utan varje år.

De vill hitta en utbildning som ej finns på deras hemort, ett jobb som finns här men inte på hemorten osv. Dvs- rätt eller fel- de vill ha ett annat liv än "hemma".

Men när någon som ej gillar att plocka vallmo åt krigsherrar i Afganistan vill göra samma sak, flytta till vad de hoppas är ett annat liv, får folk panik och anklagar den flyttande för att vara snyltare/driva uppbostadspriser/"ta våra jobb" etc.


-Luca Brasi

el Guapo sa...

Lycka till!

adde sa...

Nej, det där med kris alltså. Men den effekten på ord har rubriksättarna haft i alla tider; de urvattnar ords betydelse.
Som caiman skrev så kan en väldigt stor del av befolkningen betala mer för att hjälpa till. Det är deprimerande att så många gör enstaka händelser till gällande sanningar om ditt och datt, och det är som sagt inte bara kvällspressen som häller bensin på elden, sociala medier har många gånger samma funktion. crimduke är ett aktuellt exempel på detta kalla, döda.

Det är ledsamt. Jag blir ledsen.

sandralinnea sa...

Tack! Tack för att du tagit dig tid att sätta dig ner och välformulerat skriva det jag skulle vilja säga själv men aldrig lyckas med för att jag blir så arg och mest bara vill skriva svärord med versaler när jag skrivit en mening eller två. Jag avskyr samhällsutvecklingen i vårt land och oroar mig över om vi någonsin kommer lyckas vända det hela och vad som kommer hända annars...

Johan Torstensson sa...

Tack Mike, du uttrycker det så bra! Är rädd på riktigt att den oroande skaran människor ska komma in i min skalle, din text är vaccinet jag behövde.

badtunnor sa...

Hej Mike. Tack. Inspirerande blogg!!!!