onsdag, november 19, 2014

I strupen min

För ganska exakt ett år sedan fick jag beskedet att min sköldkörtel var kraftigt förstorad på höger sida. Jag hamnade i kö till specialistläkare och i mars konstaterades att jag behövde genomgå operation. Det togs vävnadsprover och en massa skit för att se om cystan var av god eller elak art. Efter mycket ångest fick jag veta att den var god (hur god en cysta nu kan vara). Men den skulle fortsätta att växa om den inte togs bort så jag sattes i kö.

I början av november hade jag väntat i nästan nio månader så aningen frustrerad ringde jag för att koll hur det egentligen såg ut. Det visade sig att de haft ena avdelningen avstängd ända tills nu och att horisonten på min väntan eventuellt kunde ses framåt april-maj men att det kunde bli ännu längre. Jag hade redan satt upp mig på återbudslista för operationer med kort varsel men bad dem att nu sätta upp mig som intresserad även av råkort varsel. Ifall ifall någon skulle ställa in sent.

Två dagar senare ringde det. Det som inte brukar hända hade hänt. Sent på torsdags eftermiddag hade de fått återbud med superkort varsel. Om jag kunde komma på provtagning redan nästa morgon så skulle jag bli opererad på måndag förmiddag. Jag sa ja utan att ens kolla barnvakt eller något. det fick helt enkelt lösa sig. Alternativet skulle vara att gå ytterligare ett halvår med den där jävla ångestklumpen i halsen. Jag intalade mig att det var ganska skönt också att det blev snabba ryck, att jag inte hann fundera så mycket då och oroa mig. Även om de är specialister på endokrinkirurgi så kändes tanken på att de skulle skära upp halsen och karva inte så jättehärligt. Nu i efterhand kan jag nog konstatera att det var rätt kort med tid. Jag hann inte förbereda mig så mycket mentalt alls och plötsligt var det måndag.

Jag kände mig skör när Josefine och barnen släppte av mig halv åtta på morgonen. Och skörheten släppte dåligt under förmiddagen tills dess att det var dags. Narkosläkaren S försökte med svag framgång skämta med mig för att jag skulle få lite distans. Jag tyckte att höll mig lugn men han sa att han kunde se skräcken i mina ögon. Och jag kände den. Fan fan fan. Pulsen stegrades enligt en exponentiell kurva. Ingen återvändo. Plötsligt rullades jag in i operationssalen. En massa människor kom och hälsade och jag sa bara ja ja ja och sedan fick jag nåt flummedel som skulle ta mig med på Liseberg. Det var först när det kickade in som jag kände att jag slappnade av helt. För första gången på ett år. Och sedan narkosmedlet. Poff. Borta.

När jag sedan vaknade upp hade nästan fyra timmar förflutit. Jag har några fragmentariska bilder av suddiga ansikten som pratar med mig innan det och sedan ett långsamt morfinrus som klingar av och fylls på under nästan sex timmar på uppvakningsavdelningen. Det kan vara en av de mest avslappnade stunder jag har upplevt. Jag föreställer mig att detmåste vara så det är att vara bebis. Korta vakna sekvenser, lösryckta och tillsynes helt utan något strukturellt mönster, med en räcka dimmiga gestalter att knyta an till medan de fyller en med ett slags medel som verkar lugnande och gång på gång tar en med till djupet av de luddiga drömmarnas härliga dalgång.

Den 10 november 2014 är utan tvekan mitt livs märkligaste dag. En sådan jävla resa. Från att ligga iklädd landstingets extremt osmickrande operationskläder och dofta svagt av desinfektionstvättsvampens sterila medel i ett av kirurgiavdelningens väntrum, med den monumentala dödsångestens extremt förskörande effekt, håglöst tittande på när Malou frossade loss i ännu ett uppmuntrande tema: "Tsunamin – 10 år senare". Till att plötsligt ligga helstenad med ihopsydd hals, fylld till bredden med morfin och inte ens ha kontroll på sin egen urinblåsa. Wow, alltså!

Ingen hade informerat mig om att narkosmedlet i åtta fall av tio resulterar i att blåsan inte riktigt hajar att den behöver tömmas så att man måste hålla koll på urinmängden med ultraljud, och om man inte lyckas få igång det hele får man helt enkelt välja mellan att bli tömd på manuell väg eller riskera en permanent kateter i två månader. Jag tror att det var det som slutligen ryckte mig ur dimman, att jag trots att jag tekniskt sett borde vara svinpissnödig inte kände minsta tillstymmelse till nödighet. Jag satt på toaletten i en halvtimma utan framgång. Jag började fundera på om det var en kort liten inblick i en av den annalkande ålderdomens alla vedermödor. Jag är dålig på att hantera smärta men tror fanimej att en svag pisstråle skrämmer mig mer. Då och då knackade sköterskan på dörren för att kolla så jag inte svimmat av (det hade varit nåt, ligga avsvimmad och nerpissad på uppvakets toagolv) men till slut kände jag att det bara var att ge upp. Under hela min vårdväg har jag låtit sköterskor och doktorer göra vad de anser lämpligt utan att krångla så varför börja nu. Men det kändes jävligt märkligt.

Jag rullades tillbaka till min lilla slot och sköterskan började förbereda tömning. Just där och då inleddes ett helt nytt kapitel i mitt liv – och nu blir jag transparent här. Jag orkade inte ens tänka på det bisarra i situationen utan vände bara på ansiktet och stirrade likgiltigt åt ett annat håll medan jag kände hur sköterskan tog fram min snopp och bredde ut någon slags vadderad plast över pungen och runt om den lilla druvan. Jag vägrade konsekvent att möta hennes blick. Ville bara få det överstökat. Hon informerade mig om att hon först skulle spruta in lite bedövningsmedel och sedan föra in en slang och det gjorde hon. JÄVVELAR, det sved som en könssjukdom när röret nådde blåsan och just då kändes själva operationen som en baggis i jämförelse. Plötsligt var det klart.

– Kolla vad mycket kiss, sa hon och höll glatt upp påsen framför ögonen på mig.
– Mmm...
– 500 milliliter så du var verkligen nödig.
– Åfan, jag älskar verkligen hur kompromisslös vården är.

Sedan bad jag om lite mer morfin. Klockan 22 var det dags att komma upp till vårdavdelningen och där möttes jag av två sköna tanter som jobbande graveyard-skiftet. De frågade hur jag kände mig och jag sa att det nog var rätt ok. Sedan sa hon att hon hade hört att kisseriet inte hade kommit igång. Vad i helve... hann jag tänka, ryktesvägen är tydligen snabbare än ljusets hastighet här i huset. Men sedan kom jag på att det givetvis måste stå i datamaskinen eller nåt. Jag frågade hur snabbt det brukar ta innan det löser sig och min hjort-i-helljus-blick måste ha triggat igång spexarandan hos dem, för de svarade med ett glatt skrockande.

–Vi ger dig till klockan två. Sedan tömmer vi dig!

Klockan 1.30 kom det igång igen och känslan av pissnödighet har nog aldrig varit mer efterlängtad. Lite mer morfin och sedan sov jag som en bebis tills P i morgonpersonalen kom in och väckte mig för att ta tempen. Jag frågade om jag möjligtvis kunde få ta den själv. Jag kände att om jag åtminstone kunde komma ut från sjukhuset med en, av vårdpersonalen, outforskad kroppsöppning – så skulle jag vara tämligen nöjd. Absolut, sa P glatt, drog på en plastfilm över termometern, sprutade glidslem på spetsen och sa att jag kunde roa mig kungligt och sedan var välkommen upp att äta frukost.

Jag har svårt att sätta ord på den kärlek jag känner för all vårdpersonal på Sahlgrenska. Både på kirurgmottagningen, operation och på avdelning 33. De är sådana jävla stjärnor. Jag känner att det klagas ganska vitt och brett på sjukvården men när man väl är inne så blir man så sjukt bra behandlad. Det kan inte vara en slump. Människorna som jobbar med sånt här är fan riktiga hjältar. Det är så otroligt absurt att deras profession är så underbetald.

Jag åt frukost och blev utfordrad med mer medicamento innan det vara dags att åka hem. Vid lunchtid blev jag utskriven och måste säga att hur skönt det än var att allt hade gått bra och att jag kände mig hyfsat med i matchen för att ha legat med uppskuren hals under några skälvande timmar dagen före, så var det med ett visst vemod jag sa ajöken till P och bad henne hälsa de andra. Bra människor. Såpass att jag nästan hade börjat med drömma om att jobba med en sån go gäng på avdelning 33, glida runt lite stressat i Sahlgrenskas kulvertsystem iklädd sjukvårdarstass och take-away-kaffe. Snacka skit under några korta pauser och skrocka att jag ger dig till två – sedan tömmer vi dig till någon annan stackare som lika chockartat som mig just fått uppleva mixen av den krassa humor och djupa medmänsklighet som jag skulle tro är ganska unikt för det mikrosamhälle som byggts upp inom det svenska vårdsystemet. Sedan skulle vi göra high fives, kanske skulle någon börja spela harpa och... ja, sedan var det dags att gå hem som sagt.

Med mig fick jag lite broschyrer om vad som händer nu och hur man behandlar människor som opererat bort hela eller delar av sin sköldkörtel. Jag hoppas vid gud att min stackars halva kalibrerar sig fort som fan, så att jag slipper den högupplösta upplevelsen av biverkningar som viktuppgång, nedstämdhet, ansiktssvullnad och förstoppning. Men men. Nu väntar en period på 6-8 veckor, innan det är dags att få svar på vävnadsprover och se hur allt egentligen har gått. Jippi!

21 kommentarer:

Stefan sa...

Vackert skrivet och spot on om sjukvården. Har samma uppfattning efter det min son föddes och den enorma professionalitet som då uppvisades.

Krya på sig nu!

mikebike sa...

Stefan: Tack! Ja, de har gång på gång överträffat mina förväntningar inom vården. Jag har ju även jag nyligen varit i kontakt med förlossningsvården när Sammie föddes för en och en halv månad sedan.

Nemo sa...

I love you!

Anique sa...

Åh, din stackare! Och mitt upp i allt önskar jag att du ska bli hospitaliserad i resten av ditt liv - bara för att hängivet få följa din blogg skriven från sjukhussängen... Krya på dig. Kram!

Anonym sa...

Roliga betraktelser och fina ord som värmer våra hjärtan // operationspersonalen

Arne sa...

Det här med att kommentera från mobilen och det försvinner.... så tröttsamt.

Hur som helst! Kul att operationspersonalen kommenterat. Weowz!

Tänker på dig och hoppas att du kryar på dig snabbt och slipper biverkningar och annat skit.

Har också tömt urinröret btw, jävligt ovärdigt även om mitt är mycket kortare än ditt.

Kram

Arne sa...

Tömt urinblåsan alltså.... :P

sandralago sa...

Skönt att operationen gick bra.
Tyckte att jag såg er på Frölunda torg igår :)

Abbes pappa sa...

Sedär. Skönt att höra att det gått bra och så. Och att kisseriet kommit igång.

Kan bara hålla med gällande sjukvården, den är fantastisk, åtminstone när det blir allvar. Jag har iofs mest erfarenhet av den som förälder, men ändå.

Däremot har jag väl lite att önska om primärvårdens byråkratiska upplägg. Att få hjälp på vårdcentralen kräver tålamod.

Markattan sa...

Lycka till!

Markattan

Anonym sa...

Fantastiskt roligt skrivet! Håller tummarna för snabb och komplikationsfri läkning.

/Ginny

Johanna sa...

Fy fan, krya på dig!
Fantastiskt att operationspersonalen kommenterat dock, du måste känna dig så enormt känd?

Ellet sa...

Jag önskar dig all hastig återhämtning och fullt fungerande system som jag bara kan! Och ja, vården är ett speciellt ställe, helt klart. Det finns få ställen man är mer bara kött och blod och slem och svart och gul galla liksom. Som en mjuk maskin som inte fungerar riktigt ordentligt, inne på service. Sen kommer man hem och är sinne och själ och kropp igen, det är märkligt.

mikebike sa...

Nemo: Tack hörru, det värmer.

Anique: Tack min vän. Ja, du gjorde ju ett tappert försök där när du såg till att förvandla mitt ögonlock till en köttkeps. Men ont krut och yada yada yada... kram tillbaks.

Operationspersonalen: Om detta verkligen är en kommentar från "The Operationspersonal" på Sahlgrenska så är jag väldigt glad att mitt inlägg nådde fram till er (hur det nu gick till). För jag högaktar er och resten av vårdpersonalen. Tack!

Arne: jag är glad att du är envis. betyder mycket. tack tack. och ja grymt ju att texten nådde fram. Läget annars?

sandralago: det stämmer mycket bra. vi var där i lite olika ärenden men främst för att fixa present till min äldsta dotter som fyllde tio samma dag. blev förövrigt konfronterade av en annan läsare inne på teknikmagasinet. Känns alltid lite konstigt men mest kul. var såg du oss och var du också där och handlade eller jobbar du där i nån butik?

Abbes pappa: haha ja det är skönt. det gick rätt fort men det var några ångestdrypande timmar :) Ja jo, Vårdcentraler har jag i regel inte alls samma odelat positiva upplevelse från. skilda värdar. samtidigt kan jag förstå att det gör nåt med en när patienter kommer dit för att de är lite hostiga eller har haft snuva i tre veckor eller nåt i det större sammanhanget menlöst skit.

Markattan: Tack så mycket!!

Ginny: fint! tack så mycket. och kul att du uppskattade texten.

Johanna: ja jag hoppas det går kvickt. det känns rätt bra redan. ja jättefantastiskt men nej inte det minsta känd.

Ellet: tack så mycket det värmer mycket!

caiman sa...

"Konfronterade"...jaha ja, var inte riktigt meningen att uppfattas som "konfronterande" ;)

Känner för övrigt precis igen mig i morfin-upplevelsen! Vid en fot-operation för ett antal år sedan fick jag ett piller som var så där läskigt litet så man tänker "jävlar, det här måste vara starkt!" eftersom det är just så pyttelitet. Det var någon morfin-variant som skulle ha en avslappnande effekt och det lyckades verkligen! Minns att jag låg i sjukhus-sängen och tittade ut på ett höst-gult träd utanför fönstret och tänkte tankar som "det är ändå himla vackert på hösten" vilket jag, som göteborgare, aldrig tänkt innan dess. Jag funderade också länge på när tusan hästen började tillverka sjukhus-sängar för det här var det skönaste jag någonsin legat i!

Anyway, jag fick pillret innan operationen för att just slippa den ångest du beskriver så väl, vilket uppenbarligen funkade perfekt! Så nästa gång, se till att tjata till dig lite mys-meducin direkt när du kommer in!

Anonym sa...

Ok, deltog inte på just din operation men en läser bloggar och arbetar med operationer på nämnd arbetsplats. Kul med positiva ord iaf. /op-personal

sandralago sa...

Nej jag och min man + sovande avkomma i barnvagn var inne och drack kaffe på espresso house eller vad det nu var för fik

Andreas sa...

Tömning av blåsa har jag också provat på. Lyckligtvis var jag svävande mellan att vara vaken och medveten, hög på morfin. Men en kollega berättade att han fick rekommendationen att dricka öl så skulle det rinna till. Och mycket riktigt, lättölen hjälpte.

4everfine sa...

Jag vill så klart också instämma i alla välönskningar, men vill också fråga: tempen...i...rumpan? De har tagit den i örat alla ggr jag varit inlagd. Blev du lurad?

mikebike sa...

Caiman: Haha nä lite klumpigt ordval där kanske. Du verkade supertrevlig och hjälpsam. inte konfronterande. Du fattar nog vad jag menar. Angående ,morfin så låter det exakt som de jag fick. pyttesmå men gav ett så jäkla gött rus. men det hade en baksida kan jag infomera dig om. mer om det en annan gång.

op-personal: ok. ja ni verkar vara ett toppengäng. jag hörde förresten någon säga "vi är av samma skrot och korn här..." till någon annan patient som var lite orolig över något. Hälsa dina kollegor iaf att jag är mycket nöjd med alles.

Sandra Lago: Aha. där ser man. nästa gång får du hojta! :)

andreas: haha va vaddå? öl på sjukhuset?

4everfine: hahaha vafalls? men du bor i sthlm va? där tar man den säkerligen i örat. i göteborg är vi generellt lite mer av ett rövgäng vettu :)

Andreas sa...

Jajjemen, öl på sjukhuset. Fanns tydligen lättöl att få till maten. Glamourösare än så blir det inte på ett sjukhus.