torsdag, april 10, 2014

And then I see a darkness – del 2

När jag vaknade dagen efter kände jag att det skavde lite i ögat. Som när en ögonfrans ramlat in och försvunnit in någonstans långt under ögonlocket. Jag tog på mig glasögon istället för linser och gick till jobbet. Hela dagen kände jag hur det skavde och jag tyckte att det övre ögonlocket såg lite rött ut. Framåt kvällen började jag dessutom förnimma en litet pulserande känsla.

På tisdag morgon kändes det konstigt att vakna. Det var som om något låg på ögat. Det kändes tungt att öppna. Jag rusade till badrummet och mycket riktigt, det hade över natten bildats en liten symmetrisk svullnad precis ovanför ögonfransarna. Jag ojade mig och gnydde ovetande om att detta bara var ett ett litet vingslag från samma fjäril som skulle komma att dra igång en jordbävning av vanställelse. Jag gick till jobbet och kände hur ögonlocket blev tyngre och tyngre. När jag kom hem peppade Josefine mig och sa att det inte såg mycket värre ut än på morgonen. Det var en klen tröst och jag la mig tidigt den kvällen.

På onsdagen hade svullnaden utvecklats till något helt absurt. Choken jag fick när jag mötte min egen spegelbild var episk. Där stod jag och stirrade på en ledsen skäggig man med en prinskorv vårdslöst inretuscherad på vänster öga. Jag utstötte ett paniskt vrål och kände hur pulsen steg. Det kändes lagom attraktivt att behöva gå ut flasha sitt missbildade jag i morgonrusningen. Bara tanken att stå på hållplatsen i mitt nya kvarter med min nya look fick mg att vilja lipa. Hur i helvete hade det kunnat bli så här? Vad berodde det på? Jag funderade länge på vad som hade kunnat utlösa den här reaktionen, innan svaret slog ner som en blixt. För mitt inre såg jag bilder flimra förbi som i en aggressiv hallucination. Stoppet i toalettholken, mitt tröstlösa pumpande med vaskrensaren, grumlig fekaliesaft, den översvämmande golvbrunnen, en biblotekarie, ett krängande rensband. Om och om igen. Ända tills myntet trillade ner och landade med samma kraft som droppen hade träffat min hornhinna några kvällar tidigare. Helvete. Det är klart att det var det som hade utlöst lidandet. Väl medveten om att jag saknade bevis som skulle hålla i en rättegång agerade jag reflexmässigt med att ropa ut en förbannelse över biblotekariens tarmflora och hela jävla Norrland. Jag var nu säker på att det var en ytterst ilsken liten bajsbakterie som låg till grund för mitt lidande.

Stukad ringde jag till sjukvårdsupplysningen och berättade om den vansinniga svullnaden som vanprydde mitt vänsteröga. De tyckte att jag skulle få det undersökt. Givetvis var dagens akuttider redan slut när jag kom fram till vårdcentralen så jag fick åka in till centrumkliniken efter arbetstid och sitta av ett par timmar. När jag kom in till läkaren så konstaterade han snabbt att det var en inflammation i ögonlocket och skrev ut en salva. Han sa: "det ser inte bra ut", varpå jag tackade och sa att tack, det vet jag redan. Läkaren brast ut i skratt och sa att han menade rent medicinskt och att utseendemässigt så ser man inte så tor skillnad. Jag tackade för årets anti-komplimang och så skrattade vi båda. Läkaren sa att han skulle skriva ut en salva åt mig. Jag frågade om det var den bästa och starkaste salvan som fanns för jag hade varken lust eller tid att testa några jävla instegsprodukter. Han svarade att det inte var den bästa salvan men att den var skonsam och fungerade effektivt i 9 fall av 10. Jag sa att det var viktigt att den verkade fort för att jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet. Då ville han veta vad jag jobbar med. När jag berättade att jag jobbar som copywriter sken han upp som en sol och plötsligt tog det här läkarbesöket den konstigaste vändning ett läkarbesök jag har varit inblandad i någonsin har gjort.

– Jag har skrivit en bok du vet.
– Jaså, nä det visste jag inte.
– Den handlar om mitt liv, olika vägval, personlig utveckling och om att hitta lyckan... bra grejer!
– Ok.
– Mm, kan du ge ut den?
– Ehh näe det...
– Jo det var nån som sa att jag skulle ta hjälp av en copywriter för att få hjälp med boken, du vet jag skriver inte så bra.
– Hmm det är nog en lektör du ska ta hjälp av och sedan ett förlag. Jag jobbar med reklam.
– Nej, copywriter skulle jag ha sa de.
– Ja, jag är nog inte rätt person att hjälpa dig med boken i alla fall.
– Så du kan inte ge ut min bok?
– Nä tyvärr.
– Ok, det var synd.

Sedan sa han att ögat borde bli 10% bättre för varje dag och var det inte betydligt bättre efter fem dagar så skulle jag komma tillbaka.

Jag joxade med den där jävla salvan men ögat blev bara värre för varje dag som gick. Svullnaden hade nu börjat få en droppform som liksom hängde ner över ögat som en liten keps. Så jag gick tillbaka till centrumkliniken. Där fick jag träffa en annan läkare. Jag drog hela förloppet och berättade att jag varit där och fått en salva för knappt en vecka sedan. Han frågade vad det var för salva och när jag berättade det så suckade han och sa att den var helt verkningslös för min åkomma. Jag kände ett sting av bitterhet. Jag behövde en tvåkomponentssalva med antibiotika och kortison och den skulle strykas utanpå ögonlocket, men han ville lägga in ett förbehåll om att det kanske var för sent och att det nu såg ut att utvecklas till en vagel som skulle behöva avlägsnas på klinisk väg med en skalpell.

Jag rusade till apoteket och hämtade ut salvan. Åkte hem och strök på. Blundade och bad en stilla bön. En ohörd bön att döma av den obefintliga förbättringen morgonen därpå. Det började bli riktigt jobbigt, dels att se sig själv i spegeln men framförallt att vistas bland folk. Nu skulle jag dessutom highlighta svullnaden genom att glossa upp den som en illröd högblank dank.

Fuck yeah!

Några dagar senare hade jag ett viktigt kundmöte på annan ort och hur mycket det än tog emot kunde jag inte avboka mötet. Jag fick åka på en meet and greet med kunden och en skånebyrå och såg ut som att jag fallit offer för ett våldsamt upplopp. Det som inte dödar härdar. Vid det här laget hade jag gett upp hoppet på att någonsin bli bättre. Det hade gått nästan två veckor och det skedde ingen som helst förbättring. När jag klev av tåget på centralen den kvällen gick jag med raska steg mot centrumkliniken en tredje gång med samma ärende. Jag var jävligt förbannad och samtidigt sjukt spak. Arg för att den första läkaren hade snackat bokutgivning och gett mig en skitsalva. Spak för att den andra salvan inte hade gjort något annat än att polera upp svullnaden som en slags bisarr trofé. Det lilla hopp jag fortfarande hyste var att jag skulle få komma till ögonakuten och skära bort skiten.

Det första jag möttes av var läkaren från första gången när han studsade omkring i lokalerna med sina Nike AirMax. Jag messade Josefine och beklagade mig och sa att jag hade på känn att jag skulle få träffa honom igen. Hon försökte peppa mig och sa att det oddsmässigt var större chans att jag skulle få någon av de andra. Givietvis hade jag rätt. Min smala otur överraskar mig väldigt sällan.

Dr Cool.
Jag tog ett djupt andetag och sedan kom svadan. Jag drog hela storyn och sa att jag inte stod ut, att jag inte skulle gå därifrån innan jag blivit remitterad till ögonakuten. Jag var så arg uppretad att han nog förstod att jag inte skulle nöja med någon jävla salva den här gången. Han ringde ögonakuten och tvingade till sig att jag skulle få en tid dagen därpå. Jag tackade och gick.

Dagen efter åkte jag till Mölndals sjukhus där jag skulle komma att tillbringa hela jävla dagen för att slutligen få diagnosen vagel. Jag satt där som en idiot med bokad tid och fick ändå vänta från klockan 10 på morgonen till 16 på eftermiddagen och när jag väl kom in så konstaterade läkaren att det inte är något att göra åt. Att vaglar får ha sin gång. Jag kände hur hopplösheten en vanlig dag skulle ha kunnat driva mig till dumheter men sjukhusmiljön och väntan hade slipat ner alla vassa kanter i mitt psyke till runda fina former. Jag fick veta att de inte gör något åt vaglar innan sex månader har gått och att de då kanske skulle kunna överväga att snitta den. Men då är det ungefär 150 vaglar före mig i kön. Livet är bra härligt ändå.

Jag frågade läkaren vad vaglar beror på och hon sa att det kunde vara vad som helst. Kanske hade jag fått något i ögat som jag hade försökt gnugga bort. Så enkelt kunde det vara.

Jag visste exakt vad det var jag hade fått i ögat. En liten bit radioaktivt nedfall från mörkaste kargaste Norrland.

Nu har det gått en och en halv månad sedan besöket på ögonakuten och vageln har gått ner. Visst har den gått ner men den är fortfarande kvar. Det är ett helvetes mög med vaglar ska jag säga och det har jag fått lära mig den hårda vägen. När jag räknar ihop summan av 4 läkarbesök och all satans salva så hade det varit bra mycket mindre smärtsamt, både för kropp och plånbok, att ringa ett journummer och låta ett avloppsproffs lösa skiten. Bokstavligt talat.

 Som avslutande livsvisdom vill jag bara säga: Bjud aldrig biblotekariemagar på stabbiga pastarätter. Det kan sluta illa.

25 kommentarer:

Anonym sa...

HAHAHAHAHAHA! Herregud så rolig du ÄÄÄR!! Jag älskar dig reservationslöst mycket. :-D

/Ginny

Stefan sa...

Kungligt skrivet i vanlig ordning!

Bella sa...

Att få ett stänk i ögat som orsakar en infektion är en plötslig, oförutsedd och utifrån kommande händelse, alltså ett olycksfall. Du skall givetvis anmäla detta till ditt försäkringsbolag, under förutsättning att du har en olycksfallsförsäkring./Yrkesskadad personskadereglerare

•lotta på solrum• sa...

hahahahaha!
du är så bra!! lars kom hem med ett flin över hela ansiktet och sa att han skrattat högt på bussen hem.
fast stackars. bajs i ögat är inget skoj...

Anonym sa...

Hahaha, du skriver roligt Bloggfrossa! Men jag undrar i alla fall: kan det verkligen vara möjligt att en enkel kommunanställd besitter krafter att närapå välta ett 3-våningstegelhus och snudd på kosta en vuxen man ena ögat, genom ett helt ordinärt toalettbesök (där det inte ens är säkert att nr. 2 ingick vad jag förstår?)

Hoppas att den stackars bibliotekarien inte tar illa vid sig att bli uthängd som fekaliernas Medusa offentligt? Hon måste ha ett hjärta av guld ifall hon trots allt fortfarande kan tänka sig att umgås? Om jag var hon skulle jag nog inte våga mig ner till källartoaletten fler gånger i alla fall.

/Monica på Hisingen

Ps. Den där vageln ser verkligen inte bra ut. Hoppas det är bättre?! Jag arbetar inom vården och hade ett liknande fall, där en man hade lyckats få en bestående utväxt på ögat pga av allergi mot skaldjur. Vi kallade honom för Det lilla bältdjuret bland personalen.

Anonym sa...

Hahaha, viker mig av skratt! Din stackare,hoppas det blir bättre!

Marie sa...

Ditt öga säger annat men jag tycker att du är i högform! Inte sedan Somaliajackan har jag skrattat och gråtit så mycket. Men som husägare undrar jag om de tidigare ägarna kan ha skickat ned kaustiksoda i röret. Det skulle förklara den starka reaktionen i ögat. Kanske.
Marie

Marie sa...

Ditt öga säger annat men jag tycker att du är i högform! Inte sedan Somaliajackan har jag skrattat och gråtit så mycket. Men som husägare undrar jag om de tidigare ägarna kan ha skickat ned kaustiksoda i röret. Det skulle förklara den starka reaktionen i ögat. Kanske.
Marie

Ellet sa...

Åh, jag känner med dig. En härlig maginfluensa hade varit mycket roligare. Har haft en vagel också, i exakt tre av mina svåra tonår, den gjorde exakt noll för både självförtroende och ungdomsångest.

Hoppas den drar åt helvetet snabbt nu ändå!

mikebike sa...

Ginny: reservationslöst mycket. haha. tack.

Stefan: Tack du. Längesedan du kommenterade.

Bella: ja, men det är ju inte helt bevisat att det var stänket. Läkaren sa att det kan vara nåt jag fått i ögat. men man vet aldrig helt säkert. Svårt att kräva pengar då kanske? Eller hur ska jag gå tillväga? Jag vill gärna ha betalt för lidandet.

Lotta: Haha tack! Kul att jag kunde förgylla lars bussfärd. Ja ni vet ju allt om rörhaveri också. brrr.

Monica: Jo du har rätt hon har ett hjärta av guld och tur är väl det. Det ska ju tilläggas att vi hade henne på besök i förrgår igen, ett högriskprojekt som inkluderade tacos. Det är så vi gillar att leva här på Hisingen. På gränsen. Det hela gick i alla fall bra också så jag börjar tvivla på om hela skuldbördan ska läggas på min stackars biblotekarievän. Det kanske är den gamla damens uråldriga avlagringar som kom upp till ytan och nästan gjorde mig blind?! Lustigt Monica, ditt sätt att skriva påminner så om någon jag känner...

anonym: det är bättre. inte helt bra men klart bättre. jag skrev det här nu i efterhand. var tvungen att få lite distans till det hele.

Marie: ja så kan det vara. vem fan vet vad som döljer sig där nere i mörkret. Så himla roligt med läsare som kan namedroppa en text som somaliajackan som jag skrev för så längesedan. Det uppskattar jag väldigt mycket ska du veta.

Ellet: ja maginfluensa brukar vara mitt värsta. men i det här fallet hade det varit värt det flera gånger om.

adde sa...

Det är en fröjd att läsa om dina svåra stunder i livet. Hm, det där lät inte vidare bra men ja, du fattar. :)

Karin sa...

Hahahaha!!!!! Nu har jag ont i magen av skratt och allt kaffe är utfnyst - det var det värt!

Hillhead sa...

Hahahaha så sjukt roligt! Lysande skrivet! Skall inte rensa något mer avlopp hemma. Någonsin.

Niklas sa...

Nu måste jag bryta kommentartystnaden och ge dig en långt försenad eloge för ditt bloggande. Jag var ett stort fan av busmejl.se och har nog inte läst en mer underhållande blogg sedan jag snubblade in här någon gång i höstas. Då hade jag inte ens nån aning om att du låg bakom även den sidan. Nu har jag spenderat otaliga jobbraster (kanske även en del betald arbetstid) med att läsa den här bloggen från pärm till pärm och skrockat som en gammal fiskargubbe på ljugarbänken. En riktig bloggskatt skulle man kunna säga. Nu är jag dessvärre i den sitsen att jag som med tvserier streckläst allt som finns att kolla och får finna mig i förnedringen att vänta på nya inlägg som om det vore ett avsnitt av Game of Thrones. En förnedring jag visserligen gärna finner mig i. :-) Tack för en lysande blogg!

Anna sa...

Underbar läsning, rena julafton för mig som har suttit och väntat på att få njuta av livet som husägare i form av andrahandsinformation!

Bella sa...

Bevis och bevis... Du ringer till ditt försäkringsbolag och säger att du fått bajs i ögat. Konstigare än så är det ju inte. Själva skadan är ju infektionen. Finns väl ingen som kan bevisa att det INTE är bajset som är orsaken. Det är bara att klart och koncist, utan tvekan, återge händelseförloppet, möjligen en smula mindre utförligt än i ditt blogginlägg. Våga vinn!

Hanna sa...

Ingen beskriver livets ljuspunkter som du. Sluta aldrig vara grinig!

Hej då från en som brister ut i pruttljud för att hon håller handen för munnen så det inte hörs på kontoret att hon skrattar.

Andreas sa...

Min förväntan är alltid skyhög när nytt inlägg dyker upp i rss-flödet och det är sällan man blir besviken. Är lat av naturen och orkar nästan aldrig kommentera, men denna text är ju bara sååå bra.

Till viss del ger jag kanske beröm nu av rent egoistiska skäl, i en svag förhoppning att det ska sporra lusten för mer frekventa inlägg.
Men den huvudsakliga anledningen är trots allt att jag vill tacka för att du förgyller min vardag!!

joe sa...

Tack så fantastiskt mycket för dina texter Mike. Min tioårige son och jag ligger och gapflabbar så tårarna rinner. Vi har en sån där härlig far o son-upplevelse tack vare dig. Mera!

Anonym sa...

Tacos?! Det är ju som att ni ber om mer...? Skönt att höra att det gick det gick väl i alla fall.

Hörde av en bekant häromdagen (som har goda kontakter med rörmokare) att det tydligen är väldigt vanligt att det blir stopp i hus där gamla människor har bott. Detta på grund av att de brukar vara sparsamma med vatten, och att spola, och därför blir rören torra. Och därmed även lätt stopp. Av bara papper kan det bli stopp! Så nu tycker jag att vi avskriver en del av skuldbördan från din rara bibliotekarieväns axlar. Okej?

/Monica på Hisingen

Ps. tyvärr känner vi inte varandra. Än. Men du hittar mig på badoo: myziga_moncan61

S. sa...

Spontan reaktion när jag såg bilden: Herre gud!

Har aldrig sett en vagel av den digniteten. Eller jo kanske, tanten som var min pianolärare när jag var 8 hade något åt det hållet en gång. Jag snubblade på tangenterna mer än vanligt.

Wagner sa...

Vad exakt trodde du en flytt ut till Djävulsön skulle innebära för ditt fortsatta liv? Ett horn i pannan känns som en ljum sommarbris med tanke på din tidigare...ska vi säga något avoga inställning till platsen.

Men du kanske inte tror på karma?

Johan Torstensson sa...

fantastisk historia!

robert sa...

Vi fick översämning i somras, kompisar m barn på besök, skiten ran upp genom avloppet i källarn. Ringde cleanpipe, kändes bittert att betala en kille 4600 (jour sön em högsommar) flr att spola m en högtryckstvätt i 15 min. Nu känns det så värt.

Anonym sa...

Genialt. Dina sura år må ticka, men vad gör det. Efter 4 nästan år av tjäle är du tillbaka. Det började med VM i blodtryck, och nu denna ögonöppnare.

Gamla godingar:
http://bloggfrossa.blogspot.se/2009/06/offentlig-dubbelfornedring.html
http://bloggfrossa.blogspot.se/2010/09/mikael-och-kexfabriken.html
http://bloggfrossa.blogspot.se/2010/09/jackan-fran-somalia.html
http://bloggfrossa.blogspot.se/2010/10/bastukissaren.html

//Allman