Björn hela dagen!

Jag har ju som bekant gått loss en del och ondgjort mig över Björn Ranelids skitnödiga förhållningssätt till både sin egen och andras litteratur. Hela hans sätt att vara, prata och se ut. Jag har verkligen tagit i skulle man kunna säga. Från tårna är ingen överdrift. Sedan har jag ångrat mig, skämts och bett om ursäkt. Jag var ett riktigt trippelsvin i mitt raljerande.

När Ranelid dök upp i Carlshamns reklam tidigare i år kunde jag inte låta bli att skratta helt uppriktigt. Han sålde sig och jag såg att det var gott. Jag kände att jag började gilla honom. Av hela mitt hjärta.

Så idag såg jag ett klipp från morgonsoffan där Björn Ranelid sitter och driver med Fadde Darwich bok Fadde – Min story. Plötsligt kände jag hur det började bubbla i mig, på det där bra sättet. Jag kunde inte hålla tillbaka det. Jag började hårdälska honom inom loppet av en hundradels sekund. Bara för att han visar att han har både självdistans och humor. För att han är mänsklig.

Phew, jag blir alldeles matt. Vilken resa. Från obstinat hat till total omvändelse. Jag tar tillbaka varenda elak liten bokstav jag använt för att smäda den gode Ranelid. Jag vill göra bot. Jag ska gå och köpa den tjockaste av hans böcker – inbunden.



Etiketter: ranelid, fadde

Skön på ett obehagligt sätt

Fick en länk skickad till mig nyligen med något slags tv-inslag om en fantasylajvare. Underbart. Det var såklart som upplagt för en fet hatsmash.

Generellt tycker jag att det är något riktigt obehagligt över vuxna människor som springer runt i skogen och på allvar tror att de är alver, stråtrövare eller byhoror. Såna som envisas med att prata sagospråk, klä sig lika ortodoxt som sin rollspelskaraktär även ute i vanliga världen och leva jävel. Det känns så hopplöst efterblivet på något sätt. Och samtidit så jävla besserwissrigt. Om det är verklighetsflykt som är grejen så har sprit och knark fungerat alldeles utmärkt i tusentals år.

Så det började ordentligt på minus för Mikael Messings del kan jag säga. Han bockar liksom av varenda kriterie i boken för att göra sig förtjänt av en hård bloggbaserad lynchfest. Spontant ville jag bara dundra in, greppa hans Silmarillion och trycka ner den i halsen på den verklighetsfrånvände stackaren, för att slippa all obehaglig gåshud. Eller tvångsexportera honom som ett sjukt sideshow-nummer och kanske tjäna en liten hacka på kuppen.

Jag mjuknade dock fort och började gilla honom istället. Vilken tvärvändning. Fast hur kan man INTE gilla en kille som tror att HM säljer märkeskläder och går runt som om det vore medeltidsveckan varje dag? En som skiter i alla sociala regler. Samtidigt verkar det en smula schizofrent när han pinnar in på kommersialismens högborg (McDonalds) och fjälar i sig pommes på sina träkärl. Kan man tycka.



Men vem är jag att döma?

Hahaha...

Diesels 30-års jubileum >>

När munspelaren dyker upp skrattar jag högt. Jättehögt.

Väderangelägenheter

Appropå SVT:s väderfleppon har Aftonbladet gjort det faktum att krullot Pererik har klippt sig till en allmän angelägenhet. Jättebra. Det tycker jag är fint. Och så viktigt.

Det dödas och våldtas i parti och minut runt omkring i världen, politiska och ekonomiska kriser avlöser varandra, för att inte tala om alla väderrelaterade katastrofer som ödelägger miljö och liv. Men vem orkar bry sig. Det är ett sånt jävla jidder att man blir trött bara man öppnar ögonen.

Då är det skönt att veta att vi svenskar alltid har våra kära meterologers liv att vältra oss i.

Imorgon kanske vi får ta del av tycka till när Pär Holmgren pratar om sin intimhygien och passar på att visa upp sin nya kuktrimmning. På lördag blir det mittuppslag med Per Stenborgs bilder från semestern i Årjäng och jag kan verkligen knappt bärga mig tills det är dags för ett saftigt hemma hos-reportage hos familjen Holmberg och Pers goda recept på gazpacho.

Min DaVinci-kod

Det är något riktigt skumt med meterologrekryteringen på SVT. Alltså riktigt udda. Hur kan en enda tv-kanal i ett så förhållandevis litet land som sverige lyckas anställa fyra killar till att gissa väder, och så heter de Pererik Åberg, Per Stenborg, Pär Holmgren och Per Holmberg? Det är orimligt. Jag ryser av obehag och konstaterar att slumpen knappast har med detta att göra.

Jag ser ett mönster. Kanske en kod. Jag tänker och tänker men jag fattar verkligen ingenting. Hur gick det till? Det känns som att det finns något riktigt jävla sjukt i görningen. Det har blivit min DaVinci-kod och måste lösa den annars kommer jag bli tokig. Synd bara att dechiffrering inte direkt är min påse.

Hur kan det komma sig att det avlats fram så många människor med Per-baserade namn som av en ren händelse verkar intressera sig för väder onormalt mycket? Och att alla får jobb på den statliga tv-stationen dessutom. Näe, mig lurar ni inte. Glöm FRA! Storebror verkar ha något mycket sjukare i rockärmen...

...om det nu inte bara råkar vara så att väderchefen gått och fått sig en fet jävla hang up på konformitet och vill har en solid järnfemma till redaktionens korplag i ishockey. Typ.

Träffsäkert

Först fnissade jag till. Sedan började min hjärna simulera det hemska och så började det plötsligt bubbla i mig. Plötsligt satt jag där och gapflabbade. Så ruggigt målande beskrivning av en känsla jag misstänker att de flesta kan känna igen sig i.

"Just när du trodde att du nått ditt mentala bottenläge kommer tidningen och knuffar in dig i ett litet mörkt rum och slår dig med en kasse bajs."

Jag är 100% säker att jag snart kommer få tillfälle att använda den formuleringen. Låta den vara min en stund. Tills dess, läs Trettioplus överklassreflektion här.

Ris & Ros

När jag ändå är inne på dålig service så måste jag nämna när jag var och försökte få hjälp att räkna ut kostnaden för några skjutdörrar till en planerad garderobsvägg.

Först var vi på Silvan. Där var personalen både kass och menlös. Jag kan rimligtvis inte vara den förste som vill köpa skjutdörrar. Ändå kunde de inte ge några smarta tips eller raka svar. De kunde ingenting utan bara gick runt där och utstrålade budgetmänniska. Den första som skulle hjälpa oss klarade inte av att hjälpa kvinnan före oss och inte paret efter oss heller. Det enda hon kunde vara att ringa efter nästa frågetecken till kollega. Fan jag har nog aldrig blivit så osugen på att spendera pengar innan. Silvan halvdebila personal gav mig svår shoppingimpotens. Jag skulle nog inte ens med en 90-procentig rabatt kunna få upp min plånbok där.

Sedan åkte vi till K-Rauta som ligger bara en liten bit bort. Vi gick fram till en tjej som jobbade på färgavdelningen och fick den bästa service jag någonsin fått. Hon hjälpte till att ta fram ett pris och gav smarta tips på hur vi skulle dela upp dörrarna. Ett riktigt ess.

Nä om man ska summera det enkelt så är K-rauta bra och Silvan ett stort slappt anus.

Iallafall landade prislappen på Elfas skjutdörrsystem på mördarpriset 25.000. Ett pris som höll på att resultera i en reflexmässsig skrikkräkning på stället. Jag såg hur en trevlig drömsemester på Maldiverna nedgraderades till en weekend i Borås. Ärligt talat. Det är ett sådant ockerpris att ett mindre folkmord känns mindre provocerande.

Är det någon som kan ge mig ett hett tips på vart jag kan vända mig utan att riskera hjärnblödning?

Gristaxi

Fy fan vad jag hatar Mini-Taxi. Varenda gång jag har ringt dit har jag blivit otrevligt bemött. Ibland har jag fått taxi och låtit det passera trots att det får min stolthet att vända ut och in på sig. Andra gånger har jag dessutom blivit utan och den känslan har jag blivit rätt mätt på kan jag säga.

I förrgår ville jag ha en taxi till Mariaplan. Tjejen som svarade försvann en stund. När hon kom tillbaka sa hon:

Ja vi har en bil, den kommer om fem minuter.
Bra, för jag är där om två.
Va? Är du inte på plats?
Nej men jag är där om två minuter.
Då får jag be dig att återkomma.
Men du sa ju att taxin kommer...
Återkom när du är på plats!

KLICK!!

Så jävla snopet. Det finns bara en sak som är värre än dålig service. Det är när svinet som ger en den dåliga servicen dessutom förnedrar en genom att bara lägga på. Jag började koka inombords, räknade till tio, andades djupt . Så jag ringde upp igen.

Hej det är jag igen. Nu står jag på Mariaplan.
Vänta lite... Tyvärr, den närmsta bilen finns i Hjällbo. Välkommen åter.
Har ni bara två bilar?
Välkommen åter.
Svara på frågan är du snäll!!

KLICK!!

Dubbelbortkopplad. Det skapar ingen bra känsla. Särskilt inte när man står öltrött och taxisugen på ett helt öde Mariaplan – mitt i natten. Då närdes en stark önskan inom mig att någon, vem som helst, skulle stövla in hos Mini-Taxi och skipa lite rättvisa med stans fetaste tvåhandsslägga. Koppla bort varenda jävel som sitter där svarar drygt i telefon. Permanent. Mini-Taxi måste verkligen ta priset i otrevlighet. Deras växelpersonal måste vara släkt med satan, i rakt nedstigande led.

Bara för att de är billigast ska de inte tro att de kan behandla sina kunder lika billigt. Jag har bidragit till deras lön för sista gången. Nu har de officiellt fått en hedersplats på min shitlist. Gristaxi väckt rättshaveristdjävulen i mig. Jag ska göra allt jag kan för att ge tillbaka.

Åhhh... är det någon annan som kan känna lukten av en välförtjänt hämnd? Det luktar lika gott som pizza gör dagen efter man varit ute och rullat hatt.

Läderlyx

Nu börjar min födelsedag (äntligen) närma sig. Bara en och en halv månad kvar och det är ju alltid bra att vara ute i god tid.

Jag funderar på om det är läge att önska sig en lyx-ball gag (konstigt, jag trodde det hette gag ball) istället för en vanlig tråkig i år. Beskrivningen är ju verkligen sjukt lockande: "Mycket påkostad handgjord Ball Gag i äkta läder med nitar och metallänkar". Det är det bästa.



Lite paradoxalt dock att unna sig lyx i kvävningssammanhang kan jag tycka. Fast det är klart, det blir säkert tjatigt att rodda med tennisbollar och byggtejp i längden.

Världen är verkligen full av idioter!

Självporträtt

För att förtydliga problemet jag beskrev i förra inlägget:

Jag har smala armar, smala ben, sluttande axlar och lessen uppsyn och taskig hållning, men mitt problem är den cylinderformade ringen som sitter runt min midja.

Jag ser helt enkelt ut som Big Bird i Sesame Street.

Jag mot min kropp

Förrförra måndagen tidigt på morgon stod jag naken i badrummet och tittade misstroget på mitt midjeparti. En destruktiv tanke for förbi inne i mitt huvud. Vågen. Jag ställer mig på vågen, tänkte jag. Jag visste att det var idioti redan i tanken och viftade snabbt bort den. Att göra det skulle vara som att be om att det ska gå åt helvete. Inte en chans att jag skulle vara så orutinerad (igen) och ta dödsklivet upp på badrumsvågen för att få se digitalsiffrorna rassla upp i skrämmande höjder. I min värsta mardröm skulle den landa på 85 kg.

Jag duschade och tittade återigen på mig själv i spegeln. Bilden fick mina mungipor att se ut som en ledsen clowns. Sedan tog jag ett fast grepp om badringen av hud och klämde åt. Det var ingen vacker syn. Sommaren har sannerligen inte varit snäll mot min lekamen. Jag suckade djupt och sedan gjorde jag det. Utan att tänka tog min hjärna ett eget beslut och plötsligt stod jag där på min digitala vågjävel.

Jag höll andan och blundade. När jag försiktigt kisade ner mot displayen för att ta emot min dom så höll jag på att spontandö. 87,3 kg. Siffrorna vräkte upp mina ögonlock och penetrerade sig ända in till näthinnan vidare in till synnerven. ÅTTIOSJUKOMMATRE. Ödeläggelsen var långt värre än jag hade kunnat föreställa mig. Hur hanterar man ett trauma?

Dagen passerade i någon form sjuk blandning av yrsel och tunnelseende.

När chocken hade lagt sig något bestämde jag mig för att utan pardon införa preussisk disciplin gällande lunchmat, kvällsfika och motion. Jag halverade mitt frukostintag, valde tvångsmässigt det tråkigaste alternativet på lunchmenyn och promenerade svinfort under en timma varje kväll. Hej då till mitt feta jag liksom.

Och när nästa måndag kom visade sig min strategi ha gett bättre resultat än jag i mina vildaste drömmar hade vågat hoppas på. 85,8 kg. Fortfarande sumoklassat BMI men samtidigt en fet diss mot kroppsdjävulen. Jag tjöt och gjorde haj fajv med min spegelbild. I ett glädjerus sprang jag runt naken i lägenheten och bjöd frikostigt J på den vulgära nakendansen "Bass Player". Jag hade tagit tillbaka makten över min kropp och var återigen kung över min kropp, tsar av min torso, baron af min bål. Det gjorde att jag redan på fredagen stod där på vågen igen. Helt oförklarligt hade jag gått back ett surt litet hekto och låg på 85,9 kg. Det fick mig lite ur balans men jag samlade mig, satte mig på porslinstronen och öppnade bombluckan. Pang. 85,2 kg. Jag hade lurat kroppen igen.

Övermodet visste inga gränser och i kombination med helgens sedvanliga hopp och lek fick mina svagaste sidor luft igen. Jag är beroendetypen exemplifierad. Ställer någon fram en toscakaka eller chokladcriossant är jag så jävla rökt. Mycket för mycket av allt gjorde att när måndagen kom hade jag på känn att det skulle bli en dålig dag. Fetma återställd, 86,6 kg. Jag höll på att börja lipa. Det är som att en högre makt vill att jag ska bli ordentligt fet.

Det som inte dödar knäcker en nästan i alla fall. Men nu är det nya friska tag som gäller. Och som jag hatar nya friska tag.

Fortsättning följer...

Papa Dee

Jag har alltid tyckt att det är något obehagligt över Papa Dee. Varje gång jag har sett honom sitta och mysa i någon intervju eller tv-program har jag fått en känsla av han inte är helt hundra.

Att det är något mer som är fel än bara hans musik...


Etiketter: papa dee

Jävla jävla E-type!

Näe... jag kan fan inte släppa det här med E-Type. Att det där långhåriga rövhålet faktiskt kunde med att jämra sig över att kids på skolorna runt om i landet skulle börja tycka att han är en sellout. Först var jag bara i chock. Nu är jag förbannad. Jag skiter i att biffen är löst och att alla är happy pappy igen. Nu är han med i min svarta bok.

Åhh buhuuu! Lipa lipa lipa... Jag vill inte bli kallad sellout. Jag har bara byggt hela min karriär på att trycka ut en massa techno för lågstadiebarn. Egentligen är jag en riktigt tuff Hårdrockare. Det är jag faktiskt. Titta bara, jag går ju runt i def leppard-tisha och dessutom är jag dödspolare med den tuffaste dvärgen i ett par skinnbrallor, Mickey D. Technoskiten gör jag bara för pengar. Det är hårdrocken som ligger mig närmast... yada yada yada...

Är det inte typ exakt det som är själva definitionen på en gruvligt stor jävla S-E-L-L-O-U-T?

Jag bara undrar alltså.

1.000.000

Min besöksräknare har precis passerat en miljon. Det känns häftigt men också konstigt på något sätt. När jag startade bloggen minns jag att jag ville se ifall jag kunde komma upp i fem tusen besökare. Då vågade jag knappt leka med den svindlande siffran om tio tusen.

På sistone har min besöksfrekvens har sänkts något. Antar att det har med min halvsaggiga frekvens att göra, men även för att man aldrig är bättre än sitt senaste blogginlägg. Jag är väldigt glad att jag har så många trogna läsare som kommer och tittar dagligen. Det värmer. Jag har inte orkat hålla på med att ragga nya besökare och det finns säkert en massa trix som jag inte känner till. Men då och då kommer en boost för att någon välbesökt bloggare länkat mig. Det gillar jag som fan. Då är det vatten och kam.

1.000.000. Jag klappar mig själv på axeln. En mille. Inte så pjåkigt jobbat för att vara en i grund och botten helt oviktig blogg...

Jag vill helt enkelt bara säga ett väldigt mycket och innerligt varmt tack! TACK!

Stackars E-Type!

Idag fullkomligt rasade E-Type i Aftonbladet. Han påstod att han hade blivit knullad av Max, och E-type gillar inte att bli knullad. Ska det knullas så är det banne mig han som ska stå för knullandet. Lite småsint kan man tycka med tanke på hur han har knullat folk i öronen de senaste 15 åren. Själv känner jag mig riktigt praktknullad av E-Type. Men jag gråter inte för det. Ibland får man bara bita i kudden.

Jag citerar: "...de har förvanskat mitt verk. Jag framstår som om jag rappar om salsasås på min största låt och förlöjligas så att folk på skolorna tycker att jag är en sellout."

Ok först och främst. Verk? Det är väl ändå att ta i. När han så distanslöst kallar This is the way för verk så vet jag inte om jag ska skratta eller bli förbannad. Vad fan det skulle spela för roll om någon skulle tro att den handlade om salsasås? Den hade lika gärna kunnat handla om Kalles kaviar eller Tena inkontinensskydd. För jag är tämligen säker på att de som lyssnar på hans skit knappas gör det för att hans texter är så sprängfyllda av någon djupare mening.

Sedan att han som 43-årig technorocker oroar sig över att det kanske börjar snackas i skolkorridorerna. Det är storstilat.

Är det verkligen sant att sköningen Bosse från Vetenskapens värld har knullat med E-Types mamma? Det börjar jag få ganska svårt att tro. Iallafall verkar allt har löst sig nu. Max har dragit tillbaka sin reklamfilm. Tur. Det hade kunnat bli en riktig flottig knullhistoria.


Etiketter: e-type, knullad

Peter Stormare

Usch jag börjar bli besviken på Peter Stormare. Jag har hållit honom så högt och tyckt att han är svinkool och alltid har verkat så skön. Ända sedan hans lilla roll som Slippery Pete i Seinfeld har jag diggat honom.

Sedan var han med i Stjärnorna på slottet och det funkade väl. Men vad fan är hans problem nu egentligen? Han är redan respekterad så vad är det han vill? Plötsligt är han med överallt och ska vara sådär mysig och skön. Att låta sig porträtteras i varenda sliskigt magazin och breda underhållningsformat det här landet har att erbjuda är lika ocharmigt som den dåliga ovana han dragit på sig, att bära mysbrallor var han än figurerar. Mysbrallsgrejen är i sig lika semi-perverst som Hugh Hefner och hans pyamas-hangup. Åhh... Peter Stormare, du håller ju för fan på att bli lika folklig som Lasse Kronér. Fucking jävla Lasse skit-Kronér! Hör du det?

Den största besvikelsen ät ändå att han valt att delta i tant-cirkusen Ladies Night. Varför liksom? Jag vet inte om jag ska flina eller grina och jag har väldigt svårt att känna någon respekt för det beslutet. Det håller på att vittra sönder hela min bild av honom.

Pengarna är nog den minst troliga boven i dramat. Han har nog så han klarar sig. Dessutom kan man nästan höra hur Ingmar Bergman röjer och lever om där nere, av skam för sin forne lärljunges vansinniga självbefläckelse. Ladies Night. Den enda rimliga anledningen jag kan komma på, är att han planerar att försöka slå något sjukt Guinness-rekord i häradsbetäckning, och lockas av tanken på att tonvis med medelålders fitta står för dörren nu.

Nä, skärp upp dig nu för fan Peter. Medan tid är.


Etiketter: peter stormare, ladies night

En doftiakttagelse

Igår när jag var på Ica passade jag på att luktade på olika diskmedel. Jag plockade upp Skona Fresh och den luktade verkligen helt värdelöst äckligt. Det slog mig att jag aldrig blivit positivt överraskad när jag känt lukten av produkter med doftnamnen Fresh, Sport eller Active. Jag undrar varför. Det låter så lovande. Fresh liksom. Men icke.

Inget luktar så billigt och deppigt som en människa som använder Dubbeldusch Sport. Det vet alla. Men jag fortsätter min tröstlösa jakt. Jag har gett mig fan på att det MÅSTE finnas en Fresh eller Sport någonstans där ute som luktar bra... eller iallafall ok.

Scener ur en morgonrutin

I morse när jag borstade tänderna passade juniorette på att gå på toa. Hon sitter sammanbitet och jobbar. Båda är tysta. Plötsligt vänder hon sig om och tittar ner i holken för att se vad hon har åstadkommit. Hon tittar malligt upp mot mig:

Oj! Va lång.
(tystnad)
Pappa!
Mm...
Titta vilken lång bajskorv jag har bajsat.
Va?
Vad lång den är va, bajskorven?
Ja det var den faktiskt.
Haha, vilken konstig bajskorv.
Mm...
Den har jag gjort själv.
Mm...
Bra gjort va?

Ja, vad ska man säga? Det hade varit trevligt att någon gång själv känna sig så nöjd med något man åstadkommit. På riktigt. Om det så var något så enkelt som att bara gå på toa. Det är lyx att vara inte ens ha fyllt fyra.

Marcus har dragit nitlott

Det här är Marcus. Han luktar gott. Iallafall enligt copyn i Hemköps koncept där vanliga människors ansikten pryder etiketterna på deras egna varor. Jag hatar Marcus men det är inte hans fel. Det är Hemköps.



Varje produkt har ett porträtt i svartvitt och någonstans på förpackningen finns lite krystad nonsensinfo om den där vanliga människan. Jag hatar det och jag stör mig på att jag inte kan låta bli att läsa på förpackningarna. Tvångsmässigt vänder jag på paketen för att få reda på vad att salta pinnar är Ketchup-Lasses favoritsnacks och att Kaffe-Karins preferenser inom litteratur är Håkan Nesser-deckare. Jag blir förbannad varje gång men kan ändå inte låta bli. Jag vet inte vad det beror på.

Jag har funderat på att börja klistra över den riktiga etikettexten med alternativa meddelanden som skulle göra det lite spännande att lyfta upp en hemköpsprodukt. Jag hade jublat om jag för en gång skull hade mötts av texten Bulgur-Håkan gillar strypsex eller Jordgubbsylt-Jenny har suttit inne 18 månader för skimming. Det hade gjort dem till mer intressanta människor, eller iallafall till riktiga personer, istället för de totalt uttryckslösa fejkmänniskor de blir idag.

Mest synd är det nog om Marcus. Han har verkligen dragit nitlotten bland produkterna. WC-rent – vem fan vill låta signera det med sin identitet? Han kan fan inte haft en aning om att hans spritplufsiga anlete skulle bli synonymt med något man använder för att tvätta bort piss- och skitavlagringar i de svenska folkhemmens porslinsholkar.

Som grädde på moset har sadistcopyn dessutom valt att låta den fantastiska infotexten berätta att Marcus luktar gott. Det är dubbel ondska från Hemköps sida. Om det tvunget skulle vara slätstruket hade han väl kunnat få Marcus brukar gå på fotboll istället. Typ. Vad som helst men just att han luktar gott. Vaffan. Jag blir förbannad på Marcus och Hemköp på samma gång.