Gott nytt år!

Kära läsare. Jag vill bara passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt. Jag uppskattar er väldigt mycket ska ni veta. Varenda en. Nu är jag äntligen fri från listan dessutom. Så jävla gött. Så ut med det gamla, in med det nya. Välkommen 2011.

Day 30 – One last moment

Den här historien som har hängt efter mig i snart fem år.

En av de första dagarna på den arbetsplats jag strax ska sluta på, försökte jag mig på en mindre lyckad isbrytare kan man säga. Det är i grund och botten en högst oskyldig historia, i originalform inte ens ett ögonblick att minnas, men som tack vare säkert tio olika kollegor och lika många förbättringsvändor landat i en helt ny version varje gång den återberättas (vilket den gör på varje företagsfest inför nyanställda). Den har blivit en slags vandringssägen.

Som helt ny vill man ju inget hellre än att passa in så snabbt som möjligt. Man vill slipa ner den där lilla naturliga friktion som uppstår i gruppen när man som kommer in i ett redan sammansvetsat gäng och stökar om i rutiner och vanemönster. Alla är på sin vakt. Trevliga men extremt lyhörda för små detaljer. Håller man inte tungan rätt i mun faller man lätt utanför ramen och blir ett knäppo istället för en skön kille.

Det finns således en sann och en något putsad version av historien. Döm själva.


Originalversionen:

Jag skulle på lunch med fyra av mina nya arbetskamrater. Vi stod och väntade på hissen och alla småsnackade lite. Artighetsfraser utbyttes, det pratades och ditten och om datten. Väl i hissen vänder sig en av mina nya kollegor om och frågar: Och hur är läget med dig då Mikael?

Jag berättade att jag var trött. Jag hade sovit dåligt för att jag hade blivit väckt mitt i natten av något ljud ute på gatan och sedan haft svårt för att somna om. Gott så. Min nyfikne kollega envisades dock med fortsätta fråga om vad det var för ljud jag hade hört, så jag berättade hur jag hade vaknat av att jag tyckte mig höra en dov röst väsa "hjälp" två gånger. Det hade låtit som det var alldeles utanför min balkong. Kollegan frågade då om jag hade kollat om det var något, men jag svarade att jag inte var säker på om det bara var som jag hade drömt eller om jag faktiskt hört något på riktigt och därför hade legat kvar och avvaktat. Kollegan konfronterade mig och frågade hur fan jag tänkte då. Jag kände att det nog lät lite konstigt sådär i efterhand. Något som bekräftades av att alla tittade på mig under den finskaste tystnad jag upplevt. Desperat började jag försöka trixa mig ur det hela genom att förklara att min säng faktiskt var inklämd bakom en rumsavdelare i form av en stor ikea-bokhylla, och att jag skulle ha blivit tvungen att åla mig ut vid fotändan, vilket var en smula bökigt. Särskilt med tanke på jag förmodligen bara hade hört i höre. Vilket visade sig vara sanningen.


Den efterarbetade versionen:

Vi skulle på lunch och med oss var Mikael, en helt ny arbetskamrat som börjat tidigare samma vecka. Vi stod och väntade på hissen och alla småsnackade lite. Artighetsfraser utbyttes, det pratades och ditten och om datten. Väl i hissen vänder sig någon mot Mikael och frågar: Och hur är läget med dig då Mikael?

Mikael berättade med klagan i rösten hur illa däran av trötthet han var. Han hade sovit dåligt för att han hade blivit väckt mitt i natten av en person ute på gatan som verkade vara i nöd. Det visade sig vara en man som låg på farstutrappan och skrek på hjälp. Mikael berättade att han bara blivit irriterad. En sådan jävla rövstil att störa hans nattsömn på det viset. Dessutom hade det varit jättesvårt att somna om sedan.

Stumma av bestörtning såg vi hur Mikael med stor förtjusning hånade hur den nödställde mannen hade legat och kvidit fram; hjälp mig... hjäälp mig... snälla hjäääälp mig, jag döööör. Alla stod tysta i chock över Mikaels helt skamlösa cynism och helamputerade moral. Till slut frågade en i gänget om Mikael verkligen bara hade låtit honom ligga där och ropa på hjälp medan livet skata rann ur honom och hans röst långsamt tystnade i ett hest dödsrossel? Ja självklart hade svaret blivit.

Till sitt försvar berättade Mikael att hans säng minsann var inklämd bakom en rumsavdelare i form av en stor ikea-bokhylla, vilket medförde att han inte fann det tillräckligt komfortabelt att kliva ur sin säng, för att det skulle vara värt att rädda en stackars medmänniskas liv (troligen ett oskyldigt offer för det oprovocerade våldet desssutom). Medan Mikael låg där i sin säng låg den stackars mannen och vädjade efter hjälp. Något Mikael tänkte förvägra honom med motiveringen att han tyckte att han var ett riktigt jävla as som låg där och blödde ihjäl på trottoaren när Mikael som bäst behövde sin skönhetssömn. Någon frågade om Mikael av barmhärtighet åtminstone inte ens hade övervägt att ringa 112. Icke. En person som håller ett helt kvarter vaken med sin Tom Waits-stämma är inte ens värd att slösa batteritiden på.

Till slut hade Mikael blivit så till sig av vrede att han klivit upp i alla fall, gått raka vägen till städskåpet och hämtat ett dammsugarrör som han sedan använt för att själv släcka livet på den gamle mannen, slag för slag, medan han ord för ord uttalade meningen "håll käft nu din jävel".

Bara sista luckan kvar!

Skönt. Det har varit mastigare än jag trodde. Den här jävla listan med 30 i förväg definierade bloggämnen. Jag trodde det skulle bli en bit kaka, men det har varit svårt. Mycket har varit kul men vissa ämnen alltså... jag borde ha tänkt mig för innan.

Imorgon ska jag försöka avsluta det här med ett sista ögonblick. Hmm... jag har ingen aning om vad jag ska välja då. Livet är ju alldeles fullt av ögonblick.

Jag hoppas att det har varit i alla fall lite kul för er, att jag kommer ut på andra sidan med hedern i behåll, det har definitivt varit lärorikt för mig själv.

Day 29 – Your aspirations

Jag vill se mina döttrar växa upp och bli starka självständiga individer som inte försöker passa in i någon annans mall utan tar för sig av livet och går sin egen väg. Som lär sig tänka själva och inte tar någon skit. Kloka och snälla. Det finns gott hopp om det för när jag ser dem idag ser jag två små kärnreaktorer av egen vilja och liv. Vi har lyckats bra hittills, men jag kan bli nedstämd när jag tänker på alla hinder de kommer bli tvungna att meja ner på sin resa till vuxenvärlden. Det tuffaste blir nog alla förväntningar de kommer att möta. Det finns så mycket dåliga förväntningar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag på vägen inte förvandlas till en sådan där förälder som ger dem dåligt samvete. Det är min absolut viktigaste ambition här i livet.

Day 28 – Something that you miss

Jag saknar barndomen. Inte urskiljningslöst hela barndomen såklart, jag skulle inte vilja bli bestämd över som ett barn igen, inte vara lika försvarslös som ett barn. Men jag kan sakna den naiva delen av barndomen, när man inte hade något som helst begrepp om pengar eller tid. Den tiden när de största problemen i livet kretsade kring hur jag skulle lyckas varva ett tv-spel, om jag skulle vara Zeb eller Luke när vi lekte familjen Macahan eller hur jag skulle göra för att maximera kvantiteten på lördagsgodiset. Jag kan sakna barndomen något enormt för dess fantastiska kravlöshet och för att man agerade med en reflexmässig spontanitet på precis allting. Frikopplad från all logik och logistik. Aldrig en tanke på konsekvenser. Det är nog så de flesta egentligen skulle vilja leva om de verkligen kunde välja – istället för att kämpa med ett slarvigt utstansat livspussel på tio tusen bitar.

Samtidigt skulle det bli en helt jävla sinnessjuk värld om alla levde precis så.

Day 27 – Your favorite place

Om jag hade fått frågan när jag var liten, vilket mitt favoritställe var, hade jag troligen svarat att det var hos mormor i Lilla Edet. Vi var där nästan varje helg under min uppväxt och där hade jag och brorsan några kompisar som vi gjorde helt andra grejer med än med kompisarna hemma i stan. Vi byggde en trevåningskoja i bergen, dämde upp bäckar i skogen och hade oss. Det fanns ett äventyr i allt och det var så obeskrivligt skönt att komma ut på landet och helt slippa oroa sig för äldre faror. Bara vara.

Nu när jag är 34 och försöker komma på vilket mitt favoritställe är så är det inte lika lätt längre. Visst, det finns flera ställen jag gillar och trivs på, men jag kan inte påstå att jag har ett sånt där riktigt favoritställe. Inte som när jag var liten. Svennebananen i mig vill att jag ska svara hemma, för jag älskar verkligen att vara hemma, här finns allt jag gillar. Men om jag ska svara något annat ställe så får det nog bli Prenzlauer Berg och Kreuzberg i Berlin. Jag tror aldrig att jag har trivts så bra någonstans när jag har varit utomlands som i just de stadsdelarna. De gånger jag har varit där har jag känt mig nästan lika hemma som i mitt vardagsrum och det är bra det. En dag vill jag nog bo där.

Day 26 – Your fears

Jag har egentligen inte så många rädslor... eller nu ljög jag. Eller det beror på hur man ser på saken. Jag är en inbiten hypokondriker och skulle man räkna varje liten sjukdom (både riktiga och icke existerande sådana) jag har njoat över, skulle det här nog ha god potential att bli världens längsta inlägg. Jag vet inte varför jag är sån. Kanske beror det på att min mamma var väldigt sjuk ett par omgångar när jag var liten. Eller för att jag alltid blivit skräckblandat förtjust över vilken sjuk skit kroppen kan komma upp med. Annars har jag inte så många rädslor faktiskt.

Självklart är jag rädd att något hemskt ska hända min familj. Det är nog min största rädsla. Också den skulle kunna brytas ner i tusen olika sub-rädslor. Men som ni märker väljer jag att gruppera lite. Jo spindlar, ormar och kryp måste jag nog räkna till mina rädslor. Summerar man det framstår det som en ganska försynt lista; sjukdomar, familjetragedier och äckliga djur.

Sedan finns såklart lite saker som tekniskt sett skulle kunna kallas för rädslor men som jag väljer att klassificera mer som olika obehag. Den listan rymmer punkter som; att prata inför grupper, höga höjder utan skyddsanordningar, människor som äger skåpbilar, att bli tunnhårig (vilket är högst osannolikt med tanke på att cellgiftet nog endast skulle ha samma effekt på min frisyr som en uttunningssax), offentliga toaletter, impotens, rötmånaden, att hissgolvet ska lossna, skimming, att sticka mig på en narkomankanyl, bli inklämd i bredvid någon som luktar varm mellanmjölk på spårvagnen i rusningstrafik, bli instängd i ett skyddsrum, frysrum eller levande begravd, att brinna inne, bli fast på en öde ö med Stefan Holm, tappa minnet, radioaktivitet, att ramla och slå ut mina tänder mot ett räcke, trottoarkant eller dyligt, det bruna i Gorby's, el-stötar och säkert en miljard saker till.

Day 25 – A first

Det var dags för mig att gå min allra första match. Jag hade tränat i över ett år och nu stundade ABC Open i Angerd, en av Sveriges största Boxningsgalor. Jag hade vägt in mig i weltervikt och nu väntade vi bara på lottningen för att få veta vilka vi skulle gå upp mot. Nervositeten låg tjock i luften. Min tränare gick fram och kollade listan. Sedan kikade han i min motståndares bok, jag såg att det var något, sedan slog han ihop den och sa "det är viktigt att du tänker på att utnyttja din längd och boxas tekniskt ikväll". Det lät inte bra. Jag fattade att jag nog inte fått den ultimata motståndaren. När jag lite senare fick syn på min motståndare förstod jag. Jag har nog aldrig känt mig så nervös som jag gjorde då. Alltså nervös helt utan förväntan.

Så var det dags. Vi gick in i ringen. Killen jag skulle möta var en halvrysk järnkamin med riktigt dålig uppsyn. Han var lätt ett huvud kortare än jag men var kraftig som fan, och då menar jag inte kraftig som i fet utan kraftig som i Ivan Drago-kraftig. Fram till nu hade jag känt mig ganska duktigt. Min tränare hade sagt att jag hade talang, att jag hade utvecklats snabbt och blivit en tekniskt bra boxare med potential. Jag tänkte att han var så full av skit när jag stod där och bokstavligt talat kände hur slutmuskeln darrade inför den mängd stryk jag stod inför. Han såg ut att kunna ha ihjäl mig med en halvmiss.

Gonggongen ljöd och vi intog våra positioner och matchen var igång. För varje jabb jag gjorde landade han en tung vänster, följt av en hetsig slagserie. Han slog verkligen hårt. Det tog inte lång tid innan jag var nere för räkning. Men det gav mig tid att samla mig lite och när domaren sa box överraskade jag med en snabb och stenhård höger rakt på näsan som fick honom att stanna upp med ett förvånat ansiktsuttryck. Om det här hade varit en klassisk underdoghistoria är det ungefär nu det skulle vända och jag skulle vinna över honom. Men det är det inte. Min höger fick honom bara att haja till en sekund, bli förbannad, sedan började vedergällningen. Han boxades aggressivt, gick på som den ryss han var och trots att jag lyckades skydda mig ganska hjälpligt så kom det så många slag att ett och annat satt precis där de skulle och fick mig att tappa fokus. Så fick han in ett tungt kroppsslag som pressade ur mig all luft. Hans korta stabbiga vänster vakuumförpackade min spinkiga kropp. Jag kunde inte andas och tappade min gard. Slagen haglade över mig och i ögonvrån ser jag hur min tränare kastar in handduken.

Det var min första match och jag hade åkt på så jävla mycket stryk. Först var jag bara glad att det var över men när jag hade duschat och bytt om kom nedstämdheten. Jag var ju för helvete helt kass. Talanglös. Var det ens någon idé att fortsätta och varför hade tränaren ljugit för mig? Tränaren sa att jag hade haft osedvanlig otur som fick möta en sån kille i min första match. Han berättade att ryssen gick sin sista match på samma nivå som jag och hade vunnit alla sina tidigare matcher på knock out förutom en som han hade vunnit på teknisk knock out. Dessutom var han southpaw. Det hade inte varit min dag helt enkelt. Det var en klen tröst men det fick mig åtminstone att fortsätta släpa mig till träningarna.

Det var tur det för annars hade det varit världshistoriens sorgligaste boxningskarriär. Tre månader senare gick jag min andra match och vann. Men det är en helt annan historia. A second.

God Jul hörrni!

Nu har jag överlevt/genomlevt julmat en masse och en tvåakters julklappsöppning. Så jag tänkte passa på att önska alla er som läser här (troligen nästan ingen idag men tanken räknas alltid) en riktigt God Jul. Precis som J skrev på sin blogg är jag sjukt glad över er som läser här. Jag har sagt det förut men det tål att sägas många gånger. Det känns stort som fan.

Hade min adventskalender varit en normal 24-luckorskalender så hade idag varit sista luckan, men ni får stå ut med den i ett par dagar till. Jag börjar själv tycka att det känns lite tradigt. Men vid tolvslaget på nyår är vi alla fria från den.

Nu ska jag fortsätta fira med sällskapsspel och vin. Jag och J ska spöa skiten ur mina föräldrar och bror. Gött.

Day 24 – Something that makes you cry

Senast jag grät var härom veckan när jag och J såg Max & Mary. En rätt igenom fantastisk historia. Jag har en tendens att bli blödig till sorgligheter i film och tv-serier. Som slutscenen i Six Feet Under, när det blir synd om David i Kalla fötter och när "hjältarna" kommer hem i Armageddon (vilket jag skäms som en hund för eftersom det är helt jävla sinnessjukt). The Reader lipade jag nästan episkt till. Jag skulle kunna nämna hur många fler exempel. Samma sak med böcker.

När jag var liten vägrade jag att se E.T. på bio för jag hade hört hur vidrigt sorglig den var och jag visste att det skulle få mig att börja lipa. När mamma läste Lassie fanns det ingen hejd på tårarna. Den modiga lilla hunden som var så modig och gjorde så många bra grejer och så. Jag svalde och svalde och försökte hålla igen till känslovallarna brast och tårarna sprutade som vatten ur en Super Soaker 2000. Generellt har jag alltid haft svårt för historier där djur hamnar i kläm. Därför tog det mig över ett år att ta mig an The Cove.

Det är rätt gött att lipa loss till litteratur och film. Det kan kännas som ett reningsbad ibland. Men jag föredrar nog att göra det ensam. Jag brukar försöka låta bli att grina när J är med, hon blir alltid så till sig. Hon älskar när jag bölar till film. Hon tycker det är fint och gulligt. Och så brukar hon alltid glatt flika in vilken hårding hon tycker jag är.

Day 23 – Something that makes you feel better

Åh, det där är så olika. Det beror ju helt på situation och tillfälle... men jag är nog en ganska enkel person egentligen.

Men några exempel på saker som kan få mig att må bättre är; blogga när jag stör mig på något, sömn när jag är alldeles för trött, treo när jag har ont i huvudet, pizza när jag är hungrig, en rejäl liggdusch när jag är våldsamt bakfull, sex när jag är kåt, sällskap när jag känner mig ensam, ensamhet när jag behöver tankero, massage när jag är stel, när jag lyckas göra ett klipp, en kram när jag är ledsen, köpa saker när jag egentligen inte har råd, pepp när jag känner mig lite nere, att skrika när jag är arg, gråta när jag är ledsen, en klippning när jag känner mig åt helvete för sunkig, när lönedagen äntligen kommer, när jag gör rätt val efter en svår beslutsångest, klapp på axeln när jag gjort något bra, när jag vinner i spel, om trafiken flyter på när jag kör bil och jag slipper leta till det glöder i huvudet efter en parkering, saker som bara fungerar, ett snällt ord från någon när jag förtjänar det. Och kärlek såklart.

Lyssna på Spotify och dricka vin med J hemma i soffan fungerar på de flesta sinnesstämningar. Samma sak med böcker filmer och tv-spel. Att skriva får mig generellt att må väldigt bra.

Mardrömstydning

Inatt drömde jag att J gjorde slut med mig för att jag köpte ett klädesplagg hon inte samtyckt till.

Vi var ute och kollade på kläder och jag frågade på skoj vad hon skulle säga om jag köpte mig en jeansskjorta utan ärmar. "Då skulle vi inte kunna vara tillsammans mer", svarade hon helt känslolöst. Jag blev provocerad och sa att hon inte kunde mena allvar. Men hon vidhöll att vårt förhållande skulle vara över om jag köpte ett så vederstyggligt plagg. Så jag köpte skjortan bara för att jävlas. Då gjorde hon slut. På riktigt.

Medan hon packade ihop sina grejer skrek jag lipande att hon för helvete diggar Bruce Springsteen trots hans ärmlösa jeansskjortor. Hon svarade att han var den ende mannen på jorden som kom undan med det. Att han hade skrivit Born to run och då får man klä sig hur fan man vill. Hulkande klämde jag fram att Chuck Norris minsann också kom undan med det. Då gick hon och smällde igen dörren efter sig. Det var slut.

Så jävla obehagligt. Vem fan gör något sådant?

Jag har hört att om man drömmer att man tappar tänderna så betyder det att man oroar sig för sin ekonomi. Frågan är hur jag ska tolka den här drömmen...

Att jag inte ska köpa en jeansskjorta utan ärmar va?

Day 22 – Something that upsets you

Det skulle nästan vara löjligt av mig att skriva ett inlägg i det här ämnet. Jag tror att de flesta av er som läser har ganska god kläm på vad som gör mig upprörd. Eller hur?

Day 21 – Another moment

Elva nätter!? Är ni verkligen säkra på det?
Ja, är det något fel?
Njae, nä inte fel men...
Vad då?
Mm, gör så att ni ställer väskorna och kollar rummet först...

Hettan hade slagit emot oss fem minuter tidigare när vi blev avsläppta på trottoaren framför Bowery's Whitehouse Hotel. Nu stod vi i receptionen och skulle precis till att checka in. Det var augusti 2004. Jag och min bror Peter hade åkt till New York för att semestra. Det sammanföll med republikanernas slutkonvent inför det stundande valet och nästan alla hotell var fullbokade. Dessutom hade vi en ganska begränsad budget så Peter hade fått i uppdrag att leta upp ett lämpligt ställe att bo på.

Någon månad tidigare hade han ringt med haft goda nyheter. Han hade nosat upp ett extremt prisvärt boende och läget kunde knappast vara bättre. Mitt på Bowery. Snett mittemot den legendariska rockklubben CBGB. Jag minns att han ringde och var ruggigt nöjd när han berättade att vi hade fått ett dubbelrum för bara $22 per natt. Jag oroade mig för att det var så oanständigt billigt, men han sa att det såg schysst ut på bilderna, och enligt hemsidan hade tydligen Bill och Hilary Clinton bott där med stor nöjsamhet (den här delen av historien vill han inte kännas vid idag). Det lät ju bra. Inget att tveka på utan bara att boka. Sagt och gjort. Vi var sjukt peppade.

När jag gick in på hemsidan för att titta på bilderna så var det första jag möttes av, en taffligt gjord banner där det glada ex-presidentparet via en pratbubbla deklarerade: "We enjoyed staying at the Whitehouse and you will too!". Hmm... Sitt göteborgarblod till trots hade Peter inte ens reflekterat över ordvitsen. Jag kände ett styng av nervositet, men samtidigt, det var Manhattan. Hur illa kunde det vara liksom. Det skulle visa sig att det utan konkurrens skulle bli det sämsta boendet jag någonsin varit med om. Ett rekord som håller än idag.

Vi ställde ifrån oss vår packning och blev uppsläppta via ett trapphus som direkt ledde mina tankar till Taxi Driver. När vi steg in på våning två var det alldeles mörkt. Väggarna bestod av ljusgult målade brädor på var sida som skapade en liten labyrint av gångar. Trångt skulle vara en alldeles för rymlig beskrivning. I taket gick några rangliga takfläktar på högvarv. De dämpade inte hettan nämnvärt men de gav ifrån sig ett svagt vinande läte. Jag minns att jag blev nervös att ett rotorblad skulle lossna vilken sekund som helst och skära halspulsådern av mig. Det hade varit bra typiskt. Man var tvungen att gå i sidled för att få plats. Vi gick under tystnad men utbytte oroliga blickar och mimade WTF!? till varandra med jämna mellanrum. Miljön kändes som att vi befann oss i ett jävligt nedgånget och sunkigt människohandelsnäste någonstans i Vietnam, men jag minns att jag fortfarande närde ett hopp om att det kanske skulle bli bra när vi väl kom till vårt rum. Det blev det inte.

Vi tog fram nyckeln och öppnade dörren till vårt rum. Den var precis som resten av inredningen ihopspikad av spontade brädor och påminde mest om dörren till ett källarförråd. Inne i rummet kom nästa överraskning. Väggarna bestod av spånskivor med små hål här och där, som av företagsamma gäster hade satts igen med det universella tätningsmedlet tuggummi. Som om detta inte vore nog gick de lövtunna väggarna inte hela vägen upp till taket. Istället hade man spänt upp hönsnät som fick fungera som innertak. Det var nu jag förstod att vi egentligen befann oss i en enda gigantisk sal med massor av små bås. Jag kände mig helt tom. Detta var inte alls vad jag hade sett framför mig. Värre råtthål har jag varken förr eller senare hört talas om. Jag kände hur jag fick panikångest. Elva nätter. Hur i helvete skulle vi palla det?

Efter visst överläggande beslöt vi oss för att bara ta det. Vad hade vi för val? Med tanke på det stora konventet skulle det var helt omöjligt att hitta ett hotellrum söder om Bronx. Så mycket fattade vi. Vi betalade för rummet och hämtade våra väskor. Rummet var litet, smutsigt och extremt ostädat. Det rymde två enkelsängar som verkade vara byggda av lastpallar. Klassigt. Kuddarna och madrasserna hade plastöverdrag och vi hade blivit tilldelade varsitt lakan i något engångsmaterial. Jag kände mig deppig. Bilderna jag hade sett var från den nyrenoverade toppvåningen. Vi satt i en kolmörk andravåning med ett par fönster i var sin sida av lokalen som enda naturliga ljuskälla. Desssutom hade vi inget el-uttag på rummet så laddning av kamerabatteriet skulle få ske sittandes i korridoren ungefär en och en halv timme varannan dag.

Peter gick på toa och jag sträckte ut mig på sängen. Madrassen var bara 170 cm lång, så fötterna fick hänga utanför. Jag orkade inte ens bli upprörd, bara blundade och bet mig i tungan. Plötsligt hörde jag ett läte. Någon öppnade en dörr. När jag tittade upp fick jag ögonkontakt med en lätt överviktig man. Genom det ganska frikostiga mellanrummet mellan dörr och karm på säkert två tre centimeter. Jag gjorde en riskkalkyl över hur stor sannolikheten var att jag skulle återvända till Sverige med bibehållet förstånd. Den verkade ganska obefintlig. När Peter kom tillbaka efter en långsittning berättade han den glada nyheten att toadörrarna endast var runt 140 centimeter höga, vilket gjorde att han ganska ofrivilligt redan hade hunnit bli intim med ett flertal av våra våningsvänner.

Plötsligt verkade receptionistens initiala skepsis ganska välgrundad. De närmsta dagarna skulle det visa sig att inte ens riktigt hårdföra backpackers stannade mer än två, på sin höjd tre nätter. Detta till stor del beroende på att fastigheten även inhyste ett större antal bofasta missbrukare och människor med varierande mental ohälsa, som tydligen inte kunde vräkas av ägaren på grund av en väldigt skum paragraf i New Yorks lag om ockupationsrätt. Detta avspeglade sig i nattliga raseriutbrott och andra ljudliga stämningssänkare.

Men vi klarade det. Kanske mest tack vare en ganska påfrestande strategi som gick ut på att vi steg upp senast klockan åtta varje morgon, vilket gjorde att vi hann duscha utan att behöva stå upp till anklarna i andra gästers kroppssmuts och även slapp många jobbiga konfrontationer. Sedan var vi ute hela dagen, kom hem vid 22 och lämnade av kameraväskan och bytte om för att gå ut och supa till klockan fyra. Varje dag. Tills det efter elva nätter var dags att checka ut och vi lämnade New York som två härdade män.

Day 20 – This month

December. Ja, vad ska man säga om december egentligen? Högvinter. Snö och hela faderullan är här. Bara dopparedagen kvar. Och nyår såklart. Det är som vanligt. Springer runt på dagarna och försöker rodda med de sista klapparna. Stressen börjar ta ut sin rätt men jag försöker intala mig att det hör julen till och det gör det kanske också. Till helgen ska det flängas runt. Det ska firas lite här och där så det blir åka av. Det ska bli trevligt och kul på alla sätt, men jag längtar lite till när det är dags för oss att börja fira jul hemma. När folk får flänga för att komma till oss. Men mest av allt längtar jag till mellandagarna. Då ska jag parkera röven i soffan och hårdpunda film och tv-serier. Det är i alla fall planen. Vi får se hur det går med det.

Jag gillar december. Det är den bästa vintermånaden. Det ges så många tillfällen att mysa och ha det lite kurigt. Mina tankar går till de som är ensamma. Helt ensamma. Man ska inte behöva vara det. Inte kring jul i alla fall. Jag skulle gärna vilja göra något bra för någon någon gång. Men jag vet inte riktigt vad. Att köpa Faktum känns lite futtigt men det är ju bättre än inget.

Jag brukar tänka på en historia som min gamla chef berättade. Jag minns inte exakt hur det var men det var ungefär såhär:

Det var vinter och han hade varit ute på krogen. Hans flickvän och relativt nyfödda son låg hemma och sov. När han kom hem såg han en hemlös stå och huttra utanför hans bostad i centrala Göteborg. Det var iskallt ute och mannen frös som fan. Av någon anledning började de snacka och utan att tänka så spontanbjöd han in mannen att käka något och lät honom sova på soffan. På morgonen kom hans flickvän in och frågade vem i helvete mannen i deras vardagsrum var. Min chef hade råkat glömma av att nämna deras oplanerade nattgäst. När mannen hade fått vaknat och fått frukost så tackade han för sig och gick. Väldigt tacksam.

Det är en fin historia. Helt jävla galen, men väldigt fin.

Apropå gammal chef. Jag inledde även den här månaden med att säga upp mig. Det var ett jobbigt beslut. Jag gillar alla mina kollegor och har mycket att vara tacksam mot byrån för. Men det var kanske dags. Min anställning upphör på nyårsafton. På tolvslaget. Sedan ska jag vara pappaledig en månad till innan det är dags att möta världen utanför igen.

Day 19 – Something you regret

Varje gång jag vaknar bakfull ångrar jag de där sista ölen. Bittert. Jag kan ofta ångra mitt val av lunch. När jag ser att jag borde valt fisken istället för köttet, eller tvärtom. Annars kan jag inte komma på något så specifikt.

Jag kan ångra risker/chanser jag låtit bli att ta, så nu försöker jag att inte stå och titta på och låta saker bara passera längre. Inte av fel anledningar i alla fall. Visst kan jag ångra saker ibland. Saker jag sagt, saker jag skrivit, saker jag gjort. Jag ångrar mig oftast när jag gjort någon ledsen. Jag ångrar att jag var en feg stackare i början av mitt och J:s förhållande, men samtidigt är ångern en bra lärare.

Jag minns när jag hade skrivit en vidrigt elak text om Björn Ranelid, i affekt efter att ha blivit hetsad till det. Dagen efter vaknade jag av att en kollega messade för att berätta att de just citerat ett illa valt stycke ur min bloggtext i svt:s morgonprogram. Då ångrade jag mig mycket. Det gör jag fortfarande.

Day 18 – Your favorite birthday

Det finns en födelsedag som jag varken innan eller efter har längtat efter med en sådan passion som min 15-årsdag. Jag fyller i november medan ingen av mina dåvarande vänner fyllde efter Juni. Det innebar att medan alla mina kompisar körde sina trimmade moppar fick jag dra runt i bakvattnet ett drygt halvår på Blå skottet. Bra för konditionen. Dåligt för allt annat.

Mamma kan än idag prata (med visst förakt i rösten) om hur min kompis Torsken svängde upp med sin flång nya Yamaha DT, utanför vårt köksfönster en morgon. Den 2 maj närmare bestämt. Hans födelsedag, sånär som exakt sex månader innan det skulle bli min tur. Han tutade och ropade högt: "Bara ett halvår kvar". Sedan stegrade han sitt mäktiga fordon och drog iväg på bakhjulet. Kvar stod jag. Helt tom inombords. Den sommaren cyklade jag många mil. Mina kompisar tyckte att den enda aktiviteten värd att syssla med var att åka planlöst runt med mopparna. Ner till centrum, upp till Munkegärde, tillbaka till centrum, hem till Komarken, ut till Ytterby, via Rollsbo upp till Munkegärde igen, ner till centrum och sedan gamla vägen ut till Romelanda. Varje JÄVLA dag!

Jag hade min moppe på landet. En silverfärgad Zündapp KS-50. Spitzenklasse. Jag hade fått med en liten handbok samt några reklambroschyrer som jag bläddrade sönder och samman. Bland annat med en så kallad livsstilsbild. Jag kunde inte se mig mätt på den bilden. Senare upptäckte jag att det var en tjej med på bilden också.


Jag minns att jag vid ett tillfälle var så less på att cykla att jag bröt ihop. Mina föräldrar satt i vardagsrummet och duttade på sina bingolotter när jag kom hem. Jag hade samlat på mig en sådan vrede att jag helt utan förvarning exploderade. Jag pekade och skrek. Frågade hur i helvete de hade tänkt när de skaffade mig. Frågade varför de inte kunde ha knullat på midsommarafton som vanligt folk, utan tvunget skulle vänta till vintern. Så jävla oansvarigt. Vad var det för fel i huvudet på dem egentligen. Kunde det inte fattade att det var jag som fick lida. De satt och tittade med öppen mun på mig, medan jag fick ett nedfallande där jag stod, mellan dem och Leif "Loket" Ohlssons odiösa tryne. Sedan började jag gråta. Otröstligt. Mitt liv var skit.

Till slut kom den där födelsedagen i alla fall. Jag minns egentligen inget annat än den efterlängtade känslan att få hoppa upp på moppen och dra iväg. Att äntligen få vara med på samma villkor. Det är utan konkurrens den absolut viktigaste födelsedagen i mitt liv. Än så länge.

Day 17 – Your favorite memory

Det känns helt omöjligt att gå igenom hela sitt liv för att försöka hitta sitt absoluta favoritminne. Det finns ju så många minnen som skulle kunna platsa och väljer man ett så finns det tusen till som är minst lika bra.

Tidigare idag berättade jag i alla fall för Kulturkoftan om när jag träffade J för första gången. Det är ett både fint och sjukt minne.

Vi träffades på Mariaplan och gick till Café Kardemumma som ligger precis i närheten. Jag var sjukt nervös för hon var den första personen jag kommit i kontakt med genom bloggen och sedan träffade för att ta en fika med. Vi beställde varsin latte och satte oss på uteserveringen. Jag vet inte hur min tankegång gick, men för att bryta isen valde jag att berätta om när jag fick en allergichock av räkor. Detta när vi hade träffat varandra i kanske fem minuter.

Detaljerat berättade jag om hur jag hade fått en nysattack och snabbt börjat svullna upp runt ögonen medan jag satt och bajsade i mina föräldrars kolonistuga. Det hela gick fort och när jag kom ut från toan såg jag hur min mamma ryggade vid åsynen av sin groteska son. Jag sa att jag kände mig konstig och att jag kanske borde åka till sjukhuset. På väg till sjukhuset eskalerade svullnaden i ansiktet till missbildningar av elefantmannennivå. Väl på sjukhuset tog det under en minut innan jag hade blivit av med alla kläder, fått en adrenalinspruta i benet och en helvetes massa kortison. Jag berättade att till och med läkaren hade skrattat åt mig och skämtat om att hon verkligen hoppades att detta inte var min vanliga look. Jag var i mitt esse. Det fanns inga gränser på vad hur långt jag kunde tänka mig att gå när det gällde att bjuda på mig själv. Jag blev allvarlig och förklarade helt seriöst för stackars J hur alla kroppens funktioner lägger av vid en sådan allercichock. Jag berättade hur jag hade fått springa i sjukhusets nattsärk, genom akutens väntrum med mitt vanskapta anlete och vräkt mig in på toaletten för att explodera i en högljudd diarré av sällan skådat slag.

Att J och jag är ett par idag säger kanske mer om henne än om mig.

Day 16 – Your first kiss

Hon hette Linda (tror jag) eller Frida. Jag minns inte exakt, men jag är nästan säker på att det var Linda. Hon kom från Nödinge och var den tuffaste tjej jag hade träffat.

Jag och några kompisar satt och drack folköl på Thorildskolans skolgård i Kungälv. Jag gick i sjuan och det vankades polisdisco (drogfritt disco anordnat av Kungälvspolisen) på Kvarnkullen. Vi satt och peppade varandra med påhittade skrythistorier om våra erövringar. Det var i slutet av sjuan eller början av åttan och ingen av oss hade ens varit i närheten av att få hångla med någon. Inte på riktigt. Bara uppstyrda hångel i form av ryska posten. Ändå satt vi där och snackade knulla medan vi blev fulla. Precis som vanligt.

Jag minns att jag kunde ligga på kvällarna och be till någon högre makt, att bara jag fick vara med om ett samlag en gång innan jag dog så skulle jag bli lycklig. En enda gång (drama har alltid varit min grej). Samtidigt tänkte jag att det kanske var att begära lite väl mycket för en kille som inte ens hade fått torrknulla (hångla samtidigt som man gnider sig mot varandra med kläderna på) med en tjej ännu.

Vi var uppsluppna. Trots att vi var ett gäng högoddsare kunde man ju aldrig vara helt säker på att det inte skulle bli något den här gången heller. Även om så oftast var fallet. Hoppet dog efter varje helg för att reinkarneras lagom till nästa. There is a light that never goes out.

Plötsligt kom tre ganska så välberusade tjejer insläntrande på skolgården. Rakt mot oss. Vi försökte se om vi kände igen någon av dem men det gjorde vi inte. De var utomsocknes och det var en bra sak. Då kunde jag vara precis vem jag ville. Jag kunde vara en häftig kille, gärna svår och till och med lite farlig. De hälsade och så plockade den ena av dem upp en svart sprejburk och började klottra blandade könsord, samt "Nödinge was here", stort på skolväggen. Vi tappade andan. Några fräckare tjejer hade vi aldrig träffat, och nu satt de och drack öl med oss som att det var världens mest naturliga sak. Jag tänkte att när som helst kommer jag att vakna ensam på mitt pojkrum, men det skulle dröja ända till imorgon. En kompis började göra närmanden mot sprejburkstjejen, en lång tjej med dimmig blick som fick smeknamnet flum, och en annan kompis försökte med dålig framgång fånga den tredje tjejens intresse.

Jag vet inte hur det gick till, det hände liksom bara. Från att jag satt och pratade med Linda till att vi började kyssas. Det fanns ingen övergång vad jag minns. Det var mer som en tidsglitch, där vi i ena sekvensen utbytte ord, och i nästa saliv. Det var så enkelt. Och så jävla bra. I den stunden kände jag mig som en riktig vinnare.

En halvtimma innan stängningsdags släntrade vi in både stelfrusna och drängfulla på polisdiscot. Vi gungade tätt ihop och omkring till Scorpions – Wind of change, och vi hånglade för kung och fosterland. Alla var där. Sedan skiljdes vi åt med bytta telefonnummer och löften om evig kärlek.

På måndagen kom klassens drottning fram till mig innan religionslektionen och frågade vem tjejen från helgen var. Hon hade något lurigt i blicken. Jag berättade och förstod att jag just hade lagt grunden till något som skulle kunna liknas vid en liten gnutta ryktbarhet. Min status höjdes ett par snäpp bara genom den bekräftelsen. Senare på dagen blev jag inkallad på rektorns kontor. Han sa att han hört talas om att jag visste vem som bar ansvar för klottret på skolväggen och att det var bäst att jag klämde fram det. Annars skulle jag kanske bli polisanmäld. Eller avstängd från skolan. Jag ljög dåligt, sa att det var någon kille från Stenungsund. Rektorn kastade sin nyckelknippa i skrivbordet med en sådan kraft att nyckelringen brast och nycklarna flög som små projektiler ur en splitterbomb. Han var fullkomligt rasande och påminde mig högljutt om att det stod "Nödinge was here" på väggen och frågade om jag trodde att han var helt dum i huvudet. Jag teg. Det fick duga som svar. Inget skulle kunna få mig att sälja ut flickan från andra sidan älven.

Jag träffade aldrig Linda igen. Vi pratade bara i telefon några gånger, innan våra planer på att ses till slut rann ut i sanden, som ett litet men fint minneskorn.

Day 15 – Your dreams

Jag drömmer om att kunna leva på att skriva precis vad jag vill och gärna leva ganska bra på det. Såpass bra att jag kan köra runt i en gammal Jagga med feta lädersäten och direktörslyx extra allt. Eller en helkromad Padda. Bara för att det är kul. Jag drömmer om att bo utomlands någon gång. Helst i Berlin eller New York och då föredragsvis någonstans i Brooklyn. Jag drömmer om att ha en svinsnygg villa någonstans i Göteborg, kanske ett hus på Styrsö eller Brännö, om vi inte skaffar en paradvåning på någon höjd med stans bästa utsikt då. Eller en sommarstuga, lagom avskilt och mysigt, gärna vid en sjö eller direkt vid havet. Jag drömmer om att bli kompis och hänga med Larry David, Ricky Gervais och Bruce Springsteen. Jag drömmer om pengar och rikedom. Om lottovinster och vad jag skulle göra med dem. Jag drömmer om att göra långa resor, både med och utan barnen, men alltid med J. Jag drömmer om äventyr och upplevelser. Jag drömmer om kul.

Ibland drömmer jag mardrömmar om hur allt går åt helvete. Om tragedier och sorg. Om att någon av mina närmaste blir sjuka eller råkar ut för något hemskt. Jag drömmer mardrömmar om att det börjar brinna, om att råka ut för en katastrof eller att J ska tröttna på oss och dra. Jag drömmer dåliga drömmar om att inte räcka till. Allt jag egentligen vill är att få vara en Svensson, och helst en lyckad sådan.

En gång drömde jag att Maud Olofsson hade sex med mig. Då blev jag rädd för mitt inre mörker. Sedan tog det flera dagar innan jag blev mig själv igen.

Stefan Holm sänker ribban

Jag hade på riktigt börjat tro att Stefan Holm och jag inte hade något otalt längre. Jag har inte känt någon irritation överhuvudtaget gentemot honom på över ett år. Tänkte nästan att min bloggterapi hade lyckats slipa ner de ultrakänsliga triggerpunkter hos mig, som han så effektivt brukade reta upp bara genom att synas i bild. Men så fick jag en länk på mail för ett par dagar sedan som tipsade om något fruktansvärt. Och nu är allt som vanligt igen. Stefan Holm och någon annan torr pajas har gett ut en bok med, håll i hatten nu, ordvitsar. De båda pågarna har känt varandra sedan länge och har roat sig med att sms:a hundratals vitsar och oneliners till varandra (försök greppa hur sinnessjuk deras relation måste vara) och kom under resans gång på att de bästa borde ges ut i bokform.

Med de bästa syftar de på goingar som exempelvis: ”Köttbonde blev tjurig när han kallades nöt”, "Höjdhoppare fick rivningskontrakt", Modemedveten fotograf bär kortbyxor" och ”Manlig potatisodlare skaffade sommarskor - köpte karltoffel".

Jimmy Nordins "Fram till EM-skandalen" framstår med ens som en fullständigt normal utgivning.

Det finns två saker jag har extremt svårt för. Det ena är besserwissrar och det andra är ordvitsar. Det förstnämnda infriar Stefan Holm genom att bara existera. Han skulle vara den självklara omslagspojken för besserwisseri på en överdos av tillväxthormon även med internationell konkurrens. Att titta på ett avsnitt av På spåret när han sitter i en av burarna, är för mitt humör vad en glödande grillbrikett är för en bensintank. Hur en person som på ett så egenkärt och oblygt sätt hävdar sitt intellekt kan gå och bli folkkär jag inte får ihop. Det är egentligen helt emot alla naturlagar. Ändå verkar det finnas en stark grogrund i det här förbannade landets ruttna radhusmylla.

Och så har vi ordvitsar. Detta satans påfund som av någon märklig anledning blivit lika starkt förknippat med Göteborg, som huvudet är med resten av kroppen. Det är den allra lägsta av humorformer. Till och med värre än Falkenbergsmongoloiderna Stefan & Kristers bedrövliga yttringar inom det naturvidriga buskis- och revyformatet. Dessutom tenderar människor som gillar ordvitsar att gilla det så mycket att det mer eller mindre framstår som komplexa vokala tics. De kan liksom inte låta bli att vränga på ord. Jag ryser av tanken på de få gånger min latenta 031-tourettes har blossat upp och jag inte kan låta bli att skoja till det med en ordvits. Då föraktar jag mig själv på ett sätt som skulle vara närmast obehagligt att beskriva i ord. Vi kan lämna det vid att jag duschar och gråter i timmar medan rotborsten får löpa som en oxpiska över min sorgliga lekamen, trots att jag vet att sådan smuts inte kan lögas bort, den måste tvagas bort med skammen som tvål.

Stefan Holm och hans kamrat knådar alltså ihop dessa två vidrigheter till en riktigt präktig surdeg. Och de sparar inte på krutet. Boken ska heta Tvetydigheter 1 & 2. Ett OCH två, tänker ni. Ja, för när man läst färdigt boken så vänder man bara på den och vips så sitter man där med del två i näven. "Köp en och betala för två", som de båda lustigkurrarna själva skojar till det.

Jag vill även passa på att bjuda på några citat ur artikeln i VF:

"Det var med tanke på marknadsföringsknepet. Och så blir det lite miljövänligare, vi tänkte att vi kanske kunde få den Gunde Svanen-märkt, säger Holm".

Hur lyckas man bli så här kvaddad i huvudet, tänker jag.

"Inga kritiska ögon har granskat urvalet. Men Stefan Holm har testkört några av vitsarna på sin Facebook med, enligt honom, gott resultat".

Oj, vad förvånande att pappa Johnny och några halvfigurer från värmländska besserwisserföreningen applåderar Stefan Holms nya projekt.

"Författarna är överens om att det kan vara i Göteborg den stora marknaden för boken finns".

Och här blir jag så förbannad att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig klart. Jag känner att jag förpassas in i ett märkligt chocktillstånd. Att bara släppa boken hade räckt mer än väl som förnedring, måste han verkligen pissa mig i ansiktet också. Det är faktiskt inte snällt.

Alltså, var i ligger det rimliga att en historiskt sett ganska medioker höjdhoppare får något slags kreativt fripass till att utveckla finurliga tokigheter och sedan vind för våg får komma till tals om dem i media (även om det oftast är strikt avgränsat till värmländsk sådan)? Ibland är verkligheten så sjuk att jag får mardrömmar. Varför kan Stefan Holm inte bara ta och börja hålla lite käft någon gång och skaffa sig ett jobb på bruket istället? Låta minnet av sina missgärningar som idrottsman läggas att vila, tillsammans med hans slyniga kortbyxorna i någon byrålåda i Kil.

Day 14 – What you wore today

Se lucka 10. Minus budskaps-t-shirt (man kan inte alltid stå på barrikaderna), plus en grå- och svartrandig HM-dito. Roligare än så blir det inte idag.

Day 13 – This week

Idag har vi hämtat en katt. Det är en kritvit katt som J lovade att jag skulle få döpa till det flotta namnet Higgins, men som hon sedan ångrade sig och tog tillbaka. Dåligt. Jag var även inne på att den skulle heta Bruschan, dels för att vi hämtade honom i Lövgärdet men även eftersom han blir Rysslands lillebror. Sedan har det stått mellan en rad dåliga namn samt Mats, Kaj eller Lorens; som vi båda gillar. Vi får se vad det landar i. Det kan nog bli en vecka i namnbråkets tecken. Förslag på bra kattnamn mottages med försiktighet (inga dubbelnamn eller krystat fyndiga).

Imorgon ska jag vara hemma och städa lite. Sedan blir det så lite aktivitet som möjligt och så mycket långkalsong som möjligt. Onsdag blir det fika med en kollega på förmiddagen. Torsdag fika med en vän som jag träffar alldeles för sällan. På fredag kanske jag ska gå på julfest, men känner mig väldigt ambivalent där. Lördagen kommer med andra ord att antingen utkämpas på bakfyllans slagfält eller mitt i julklappsångestens gatlopp.

Ps. Angående lucka 12, så slapp vi Lasse Åbergs-konsten i väskan den här gången. J:s systrar hade varit mycket mer raffinerade den här gången och gav tavlan i födelsedagspresent till S. Men inte nog med de. De gav henne även ett paket med tre Smurfhitsskivor. Så jävla lågt att utnyttja ett litet sexårigt barn för att få förnedra två vuxna. I väskan låg bara en VHS med Lasse Åbergs Hälsoresan. Men vi skrattar bara. Vi har nämligen kommit på en dubbelt så låg och nästintill djävulskt listig hämnd. S ska (nästan själv) få välja ut ett par riktigt fina julklappar i år. Man kan inte neka, byta eller lämna tillbaka något man får av ett barn. Inte ens Hitler hade haft hjärta till det. Så huka er systrar – snart är det jul.

Civilförsvaret tipsar

Idag när vi satt i bilen och lyssnade på nyheterna så hör vi att civilförsvaret, med anledning av gårdagens bombdåd i Stockholm, går ut och uppmanar allmänheten att vara uppmärksamma på människor med avvikande beteende. De menade på att självmordsbombare oftast har en sådan otroligt hög stressnivå att man kan se det i ansiktet på dem. Bra tips. Verkligen skitbra. Särskilt med tanke på att årets julhandel står inför sitt upplopp. Skulle ett irrationellt ångestladdat rörelsemönster och en fullkomligt panisk blick vara ett avvikande beteende i dessa dagar?

Lustigt att normen för avvikande beteende baseras på ett lugn som inte ens en procent av befolkningen upplever förrän de sitter med svullen buk och jäser framför Karl-Bertil Jonssons julafton.

Jag skulle vilja vända på tipset. Om man ser någon som flanerar runt på stan med något jävla mañana-beteende och verkar onormalt avslappnad och opåverkad av julrushen, någon som INTE har en blick som är sådär otäckt stresskadad. Då är det läge att ringa säpo, lägga benen på ryggen och Forrest Gump-springa hela vägen hem.

Day 12 – What’s in your bag

I vanliga fall går jag sällan runt med väska. Men som av en händelse råkar vi befinna oss i Laholm över helgen har jag packat ner lite skit i min svarta sport-bääg. Därför har jag packat ner kläder, tandborste, linsgrejer, glasögon, mobilladdare, mysbrallor samt ett par badshorts inför dagens sstundande spa-behandlingar på Hotell Skansens i Båstad.

Medan vi befinner oss på spa:t är det mycket troligt att innehållet i väskan adderas med random Lasse Åberg-konst och/eller en VHS med Stefan & Krister. Ett stående prank i J:s familj.

Day 11 – Your siblings

Jag har en bror som heter Peter. Han är 30 år och bor i Kålltorp.

Jag skulle kunna säga att han lever lite som The Dude i The Big Lebowski, men det gör jag inte, då kanske han blir sur. Dessutom bowlar han inte.

Jag minns när Peter hade jobbat sin första dag inom hemtjänsten. Då ringde han och sa att han hade sett mörkret. Peter gillar inte att arbeta med människor. Idag arbetar han som ostförsäljare på deltid. Där emellan har han hunnit arbeta med flygplansstädning och lagerjobb. Han har även gått en Skeppsmäklarutbildning.

Peter har starka åsikter om det mesta. Även saker han inte alls har särskilt mycket koll på. Precis som jag. Peter gillar musik, partaj och damer. Han har en förkärlek för karaktärer och går gärna mot strömmen. När Peter tar sig an ett projekt är det sällan något enkelt. Förra året fick han för sig att han skulle plöja Prousts På spaning efter den tid som flytt (en nätt liten svit om sju romaner och ca. 3000 sidor). Han började och slutade kan man säga (även om han själv nog bara tycker att han tagit en paus). Däremot är han en jävel på att plöja tv-serier. Där har han noll konkurrens.

Även om våra liv på många sätt är varandras raka motsatser står vi varandra väldigt nära och är på många sätt väldigt lika. Jag trivs i Peters sällskap och vi har haft så sjukt kul i varandras sällskap under åren. Han har det största tålamodet jag vet. Själv är jag av naturen ganska hetsig och utåtagerande. Peter låter det brinna inombords. För jag vet att han kan hata precis som jag men på ett annat sätt. Vi har samma humor och gillar väldigt ofta samma sorts filurer, både i film och böcker. Vi har rest tillsammans och varit på många festivaler ihop. Vi kompletterar varandra.

En av Peters bästa egenskaper är att han tar allt som det kommer, inte stressar upp sig och flippar ur när saker inte går enligt plan. Peter kan vara en trollkarl när det kommer till att anpassa sig. En gång när vi var i New York bodde vi på Bowery Whitehouse i elva nätter (en historia jag planerar att utveckla under lucka 21). Om det inte hade varit för honom hade jag troligen blivit sinnessjuk bortom all räddning då.

Day 10 – What you wore today

Större delen av dagen kommer jag att gå runt iklädd det här:

- Lilla mosmenyn + Twix 29 kr. Ett kraftfullt budskap. Fick den i present av min svägerska Emelie. Då kände jag mig värdefull. Tur att det snart är jul, så jag får möjlighet att köpa något riktigt fint till henne.

- Långkalsonger med snirkelmönster. Kärleksgåva av J. Jag trivs som fisken i dem. Älskar att gå runt och sprätta med tajt tyg runt skånkarna när jag är hemma. Bästa känslan under vinterhalvåret.

- En äkta Gasio. Fick den nyligen i present av min vän Morgan, som trodde han hade gjort ett riktigt klipp när han hade kommit över ett smärre parti av detta smäckra armbandsur, under sin senaste Indienresa. Jag gillar storyn bakom eftersom jag själv blivit blåst av den här typen av försäljare många gånger. Morgan hade tänkt köpa ett gäng Casio-klockor och göra sig en bra hacka på dem här hemma. Han beställde därför en hel drös av en gatuförsäljare och fick delbetala i förskott. På utsatt tid och plats kom han med spänd förväntan för att skörda frukten av sin tufft framförhandlade klockklipp. Det fanns en risk att han skulle ha blivit lurad på pengarna och få gå hem igen, tomhänt i skam och förnedring. Icke. Försäljaren var en hedersman och hade lyckats fixa fram en hel hög klockor. Affärsuppgörelsen slutfördes. Båda var nöjda och glada. Jag kan verkligen leva mig in i lyckoruset Morgan kände när han på lätta ben sprang upp till hotellet med sin skatt. Vilken vinnare han var just då.

På hotellet satt han och beundrade sitt glänsande klockfynd när en vän till honom råkade uppmärksamma det lilla horisontella strecket i slutet på C:et. Ett två millimeters streck som förvandlade hans Casio-lager till ett Gasio-lager. Åh, jag kan ta på besvikelsen han kände i den sekunden. Vreden. Hatet mot det lilla hala försäljarsvinet. Att det var kopior var ju en del av spelet. Men att det skulle vara kopior med en twist var aldrig med i beräkningen. Så lika men ändå så olika helt plötsligt. Precis som när jag köpte en bärbar Panasonic cd-spelare på Kanarieöarna för länge sedan, och först på hotellet insåg att jag hade köpt en Panasoanic. Den där glimrande förstaklasskänslan förvandlades till brun tredjeklass.

Men när man väl smält det hela så får de där blåsningarna ett större värde än originalen.

Nä, nu är jag tvungen att gå ut i kylan en stund och då blir jag ju tvungen att anpassa mig efter mer sociala normer. Jag kommer att dölja mina innerkläder med en skön svart vinterparkas, jeans och mina underbara Blundstones. Men sedan blir det samma stass igen.

Julpyssel

Sådär ja! Då har man smällt ihop ett praktfullt muminpepparkakshus, helt utan stress, missöden, frustration, irritation och fula ord. På nästan ingen tid alls. Det här vill jag verkligen göra om.


*Inlägget är skrivet på lite tvärtomspråkish.

Day 09 – Your beliefs

Jag tror att:

Man ska följa sitt hjärta i livets stora frågorna.
Positivt tänkande är överskattat.
Jag förtjänar dyra julklappar.
SJ hatar sina resenärer.
Jag har en bum appeal
Liggdusch skulle bli en het spa-trend.
Jag kan dricka fler öl än jag egentligen klarar.
Banan visst är en frukt.
Riktig kärlek är för alltid.
Jag lider lite mer än andra när jag är sjuk.
Kim Jong Il har en pytteliten snopp.
Halloumi är den ultimata mejeriprodukten.
Mina barn är helt perfekta barn.
Göteborgs spårvägar bränner sina intäkter på horor och knark.
Chuck Norris har världens tätaste skägg.
Treo (citrus) är den bästa värktabletten.
Robert De Niro aldrig kommer att göra en bra film igen.
Något slags öde sammanförde mig och J.
Tomas Bolme är en riktigt ond jävel.
Gamla människor pundar delikatesser.
Det sugs oerhörda mängder kuk i vatikanen.
Ett perfekt artificiellt bacon skulle belönas med Nobelpris.
Världen hade varit tråkig utan supertlativ.
Jag skulle få väldigt lågt betyg i ett moraltest.
Jag är en ganska bra person.
Mojito är den allra godaste drinken.
Berlin är bäst.
Jag alltid gör ett dåligt första intryck.
Doctor Phil är pervers på det dåliga sättet.
Homofober är rädda för sina egna lustar.
What goes around comes around.
Hisingen är sämst.
Stefan Holm är en genuint osympatisk människa.
Skåpbilen uppfanns i Belgien.
Ernst Kirchsteiger världens snällaste man.
Larry David är ett geni.
Cynism är viktigt för att orka med det svenska klimatet.
En massa andra saker...

Day 08 – A moment

Där satt jag med ett pyttelitet knyte insvept i den gula sjukhusfilten. Vi tittade på varandra. Försökte ta in vad som just hade hänt. Lika förvånade båda två. Belysningen var dämpad och vi satt helt ensamma i vårt rum. Det var natt och vi var alldeles knäpptysta. Jag hade blivit pappa. Den där underbart fina lilla tjejen som låg i min famn och bara tittade på mig var min dotter. Jag var hennes pappa. Det var första gången jag kände hur världen faktiskt stannade. På riktigt. Jag hade trott att det bara var något man sa, men den yttre världen hade aldrig någonsin känts så långt borta som nu.

Det hade varit en lång tuff förlossning som hade slutat med katastrofsnitt som de kallade det. Mot slutet hade något plötsligt hänt. Alla värden blev dåliga och bebisen måste ut. Fort. Rummet fylldes av människor. Kaos. Jag började samla ihop våra saker. En barnmorska skrek på mig att släppa allt och komma. Sedan minns jag bara att jag zoomade ut och hamnade i ett blurr. Jag befann mig utanför en operationssal. Bredvid mig satt en dvärg som upprepade ett mantra; allt kommer ordna sig. Jag såg hur en manlig läkare stod och tvättade händerna. Han hade gummistövlar på sig. Det var som att jag befann mig i Twin Peaks.

Efteråt visade det sig att dvärgen bara var en väldigt kort barnmorska. Varför läkaren hade gummistövlar fick jag aldrig förklarat för mig. Allt hade gått bra och då kom tårarna. Jag grinade av lättnad. Floder av glädje sköljde genom mig i form av gråt. Jag hade blivit pappa och nu skulle jag tillbringa de närmsta timmarna helt ensam med lilla S medan hennes mamma låg på uppvaket någonstans på det gigantiska sjukhuset. De där timmarna var skrämmande och fina på samma gång.

Fem år senare...

J vrålade av smärta. Rakt ut. Hennes hand knycklade ihop min med en kraft som jag aldrig hade kunnat tro var möjlig för en människa att åstadkomma. Det började flimra för min ögon. Det var nära nu sa den sista i raden av barnmorskor. Alldeles lugnt. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara så lugn. Att detta bara var en vanlig dag på jobbet för henne samtidigt som det var den mest omvälvande stunden i våra liv. Man kunde se huvudet nu sa hon. Bara lite till. Jag vågade inte titta. J snyftade av utmattning. Orkade inte mer sa hon. Det gjorde hon visst det, sa barnmorskan, och jag tänkte att det var tur att det var hon som sa det och inte jag. Så var det dags igen. J började skrika. Ett långt hjärtskärande skrik, samtidigt som hon på nytt stoppade blodtillförseln till mina fingrar. Och så hände det bara.

Plötsligt var hon ute. Lilla T. Skrynklig och röd och så väldigt liten. Världens finaste lilla människobarn. Hon fick ligga på J:s bröst och bli trygg en stund. Vänja sig vid den nya konstiga världen hon just anlänt till. Jag kände hur världen stannade på det där märkliga men enormt mäktiga sättet igen. Sedan släppte anspänningen och lyckan steg som ett rus och svämmade över mina tårkanaler. Jag hade blivit pappa. Jag hade banne mig blivit pappa igen.

Två helt olika förlossningar. Samma enorma lyckokänsla. En känsla som raderar allt det fula i världen för en stund. Det sägs att födseln är ens livs största trauma, samtidigt finns det inget större ögonblick i livet än när man blir förälder.

Dignitet

I söndags utmanade jag min dödslängtan och spontanåkte med J till Ikea för att köpa gardinstång och gardiner. Frivilligt. Allt gick bra, men jag fick en liten klump i magen när vi passerade matsalen och såg en massa par sitta och äta julbordsbuffé. Jag vet inte varför, men det är något som tar emot med att först röja mig fram med min visa-kortsmachete genom Ingvar Kamprads möbeldjungel, och precis på mållinjen sätta mig i grovköket och börja hetsäta sylta, sillsallad och aladåber till jag spyr av självförakt.

Måste den där giriga smålänningen verkligen bända upp en peng på precis allt som går att sälja?

Om Kampradgubben inte ens kan låta bli att talla på julmaten, dröjer det säkert inte så länge förrän det officiella midsommarfirandet börjar direktsändas från huvudkvarteret i Älmhult. Och sedan är steget nog inte särskilt långt till drakbåtsveckor med försäljning av pinnbröd på Ikea. Kanske att riksdagens rookies plötsligt får en riktig anledning att känna sig skakis över alla fornminnens existens.

I alla fall... När vi hade plockat åt oss gardinlängderna och gardinstången i form av ett vajerkit (med det ytterst ironiska namnet Dignitet) tog vi oss så mot kassorna. Vi betalade och åkte hem. Slutet gott allting gott... trodde vi. Men när jag senare öppnade vajerkitet och började montera så visade det sig att det ena fästet var helt felgängat och inte funkade. Kaputt. Vi måste alltså ta vår lilla räsernissan och medelst högst onödig miljöpåverkan köra den sura vägen tillbaka till varuhuset, i vinterväglag, för att byta en felgängad plattan som urspungligen inte ens kostade en hundring. Plötsligt kommer vi vara uppe i det dubbla bara i bränslekostnad. Adderat med tidsåtgång och irritationsslitage på hjärnan blir det kanske en av de sämsta affärerna jag har gjort. Detta om vi vill ha upp gardinerna före jul vill säga. Annars erbjöd de sig faktiskt att skicka ett nytt fäste men det skulle ta MINST tio dagar. Service anropar Ikea.

Var finns digniteten i en sådant ineffektivt logistikmaskineri undrar jag?

Day 07 – Your best friend

Jag har tänkt på det där med bästa vän. Jag har ingen sådan. Inte längre. Idag har jag en skara goda vänner som jag inte vill ranka. Hur skulle jag kunna göra det? Alla är bäst på sitt sätt. Vissa är gamla vänner så långt tillbaka som grundskoletiden, andra är relativt nya. Jag umgås på olika sätt med mina olika vänner. Ibland i större grupper. Ibland på tu man hand. En del av dem träffar varandra och blir vänner de också, andra sammanförs aldrig ens. Det är väl som för de flesta misstänker jag.

Min första bästa vän var en tjej som hette Jenny. Hennes pappa hette Mårten och jag minns att jag tyckte det var ett fräsigt namn. Vi bodde grannar i Backa och lekte med varandra varje dag. Vi var jättesmå och hade varsin skyffel i plast som vi brukade skyffla olika grejer med. Den vänskapen tog slut när jag flyttade. En gång när jag var fjorton år och hela familjen var i Fredrikshamn, ropade plötsligt en kvinna som kände igen min pappa. Det var Jennys mamma Ingela. Jenny var också med. Vi hade inte setts på tio år Jenny hade blivit svinsnygg och såg tuff ut. Jag hade ishockeyfrisyr och skämdes för mina smala kycklingben som stack ur mina oanständigt korta polkagrisrandiga shorts. Det vara aldrig tal om att hålla kontakten.

Min andra bästa vän träffade jag i sandlådan på Trekungagatan i Kungälv. Han hette Anders och drömde om att bli kravallpolis. Jag drömde om att jobba på posten. Anders lärde mig allt om hårdrock, skräckfilm och att tåla stryk. Vi höll ihop från den dagen. Umgicks nästan varje dag under de kommande femton åren. Gick samma förskola, samma klass, parallellklass under mellan- och högstadiet och i gymnasiet samma klass igen. Vi valde bygg båda två. Hatade det tillsammans och sökte mediaprogrammet på Munkebäck ihop. Efter sista året var det dags att göra värnplikt. Det slumpade sig så att vi skulle rycka in samma dag på P4 i Skövde. Det var en lustig slump tyckte vi, för i det militära väljer man ingenting själv. Det visade sig att vi skulle tillhöra samma kompani, samma pluton och till och med skulle dela logement. När vi kom in hade vi till och med blivit placerade i samma våningssäng. Det kändes helt sjukt och jag minns att världen framstod bra liten just då. Anders träffade en tjej från landet och flyttade ihop med henne kort efter lumpen. Nu är vi bara kompisar på Facebook. Hörs knappt en gång om året. Det är lite sorgligt men jag antar att det är en del av livet.

I vuxen ålder har vänskapsrelationer kommit och gått. En del som man kanske trodde att man alltid skulle vara nära har långsamt försvunnit ut i periferin av en eller annan anledning, vissa har blivit för energikrävande och andra som man kanske inte ens trodde att man skulle bli vän med från början, har visat sig vara alldeles enastående människor.

Nu för tiden är det J som är min allra närmsta vän. Hon känner mig bäst av alla och är den enda person jag orkar tillbringa så mycket tid med förutom mina barn såklart. Vi har nästan alltid roligt ihop (i alla fall om ni frågar mig) och är till och med kära. Dessutom ligger vi med varandra.

Livräddningsutrustning

Mitt sovrum luktar fräsch tant och jag älskar det!

Efter mitt inlägg där jag hyllade Emster, för att hon hittat lösningen på den universella och fruktasnvärda blöjluktsprobelmatiken, fick jag ett mail från en tjej som heter Nina och bor i England. Hon erbjöd sig att lösa mina och J:s problem för gott. Och i veckan kom ett paket neddimpande på hallmattan. Det innehöll tre paket Nappy Bags (små elegant parfymerade påsar i mjukaste sidenplast). Livräddningsutrustning.

Sedan dess har luften varit lättare att andas här hemma kan jag säga. Det är en ynnest att komma ner till sitt sovrum (där vi även stashar skötbord plus blöjsop) och inte längre mötas av sur blöjlukt redan i trappan, utan istället känna en svag, nästan lite förförisk nyans av ren lättparfymerad tant. Det är helt fantastiskt. En slags nystart.



Så om du vill köpa något fint i julklapp till någon du tycker om. Försök få händerna på lite sköna Nappy Bags. De räddar fler liv än brandfilten. Jag lovar.

Tack än en gång Nina för din välgärning.

Day 06 – Your day

Om jag fick min egen dag (som nationaldagen, julafton eller kanelbullens dag) då skulle bestämma att den firades ungefär så här:

Alla skulle vara lediga och sova ut hur länge man ville. Men man skulle ändå vara uppe tidigt. Sedan skulle man äta en rejäl hjärtstoppar-frukost med bacon, fattiga riddare, starkt pressokaffe och hela konkarongen. Fåglar skulle kvittra under den klarblå himlen och det skulle vara sådan där skön krisp i morgonluften. Det skulle kännas att det var min dag. Det skulle inte finnas några krav alls, samtidigt skulle den vara laddad med samma förväntningar som man har inför midsommar och nyår, men alla skulle bara gilla det eftersom det alltid blev den bästa dagen. Varje år.

Det skulle badas, grillas och drickas öl. Om man nu gillar att bada, grilla och dricka öl. Annars kunde man göra något annat. Man skulle umgås bara med de man gillar bäst och kanske lyssna på Thin Lizzy. Alla skulle dra runt, men ingen skulle bli trött i benen. Tiden skulle gå en fjärdedel så fort, men ändå kännas alldeles för kort. Inget skulle kosta något. Inget skulle vara för svårt den dagen. Inga skulle vara ovänner. Alla skulle bara vara svinglada hela dagen, säga att livet leker och mena det.

Robert Wells och Stefan Holm skulle hålla i någon extremt obevakad TV4-gala, med artister som EMD och annat bös. Troligen någonstans på Hisingen. Inga andra skulle vara där. Möjligtvis Marcus Birro och ett gänga andra jobbiga rövhål. Pigge Werkelin och Malou von Sivers skulle vara Antarktiskorrespondenter. Vi andra skulle nog lyssna mycket på The National den dagen. Mysa. När kvällen kom skulle vi ligga sked med melankolin och låta den växa in. Nick Cave skulle läsa högt ur Bunny Munros död i Slottsskogen. Blixa Bargeld skulle titta förbi. Han skulle ha med sin aukustiska gitarr, men ingen skulle bli arg, för tillsammans skulle han och Nick bjuda på en finstämd version av The Ship Song.

Sedan skulle vi samlas nere vid hamnen, i tusental, och åka vattenskoter rakt mot den sista tunna strimman av brandgul solnedgång. Vi skulle åka med blickarna fästa framåt, till tonerna av Gregorian Monks version av Sound of Scilence.

Day 05 – Your definition of love

Kärlek är att känna i själen att man har hittat sin livskamrat. När man vet att man alltid kommer att vara tillsammans, i alla fall om man själv får bestämma. Att inte tvivla ens när det skriks och bråkas som värst och sakerna flyger. Att sova sked 365 dagar om året utan att tröttna.

Kärlek är vetskapen om ingenting kan komma emellan en. När man känner sig fullkomligt trygg och vågar lita till hundra procent på den andre. Att vara stolta över varandra. När man tycker det är roligt att ha tråkigt tillsammans och när man bajsa med öppen dörr (Obs! korrigering gjord efter läsarreaktioner. Min poäng gick inte riktigt fram).

Kärlek är när ett förlåt gör allting bra igen. När man är vi två mot världen. När man känner att den här personen kan jag dö för. När man ställer upp för varandra och ställer krav på varandra. När man känner sig uppskattad för den man är. Och när man vet att det här är på riktigt.

Kärlek för mig är Mikael och Josefine för alltid.

Day 04 – What you ate today

Det här ämnet är ju såklart helt värdelöst tråkigt de dagar jag inte äter avsmakningsmeny på El Bulli, vilket är ungefär 365 dagar om året.

Det hade kunnat vara lite kul häromdagen, när jag åt en Pasta al Pollo på Biscotti i Majorna och blev häcklad av en förståndshandikappad kvinna. Den stressen jag kände när hon tvingade fram en konversation med mig genom att prata med Tintin (en liten svikare som överförtjust bekräftar precis alla hon får ögonkontakt med) vet inga gränser. Jag skyfflade i mig maten med en fart som skulle kunna kvala in mig till till ett avsnitt av Eats of Strength och ställa mig mot Ed "Cookie" Jarvis i vilken ätartävlingf som helst. Jag svepte mitt skållheta lunchkaffe som kall juice en sommardag. Hela tiden var jag ansatt av kvinnans jobbiga frågor och spaningar. Hon tvingade mig att svara på och bemöta allting. Jag kände behovet av flykt växa inom mig till paniska proportioner. Minnet av en fika där hon höll mig och min mor gisslan i närapå en och en halv timma blev plötsligt väldigt levande.

Övriga kafégäster tittade på mig för att se hur jag skulle hantera situationen. De njöt av att det var jag och inte de som satt i rävsaxen. Jag kände hur min hjärnbark glödgades och förstod att en hjärnbrand som skulle komma att ödelägga en betydande del av mitt hjärncellslandskap, bara var sekunder bort. Jag blev tvungen att rymma. När jag reste mig och började ta på mig jacka trappade hon upp sin terror. Hon spände ögonen i mig och berättade helt taget ur luften att det utfästs en belöning för den som avslöjar och sätter dit idioten som dödar träd med kopparspik i Delsjöområdet. Jaha, svarade jag torrt i ett fruktlöst försök att avstyra vidare diskussion i ämnet. Jag har försökt innan. Det går inte. Har hon väl fått ögonkontakt med en så finns det inget att göra för att avbryta. Bara fly.

Hon formade sina händer till en kikare, höjde rösten och bjöd på en audiovisuell simulering om hur man skulle ligga uppe och trycka med en kikare. Eller kanske en sådan där stor kamera. Tjugo tusen kronor. Förstår du? Gött att kamma hem den summan. Den som gjorde det skulle nog bli överlycklig. Tjugo tusen kronor. Men man skulle nog behöva bo i en grotta då. Det skulle nog vara bäst. Så kallt som det är nu och allt.

Jag kände mig dykarsjuk. Och kränkt. Det vara som att lämna helvetet när jag äntligen tog ett stapplande steg ut i vinterkylan. Jag hade klarat mig men det var på rövhåret.

Men idag har jag inget sådant att berätta i anslutning till vad jag ätit. Allt har varit lugnt (nästan) och skönt (se specifikation nedan).

Frukost:
Kaffe och nybakta frallor från stans bästa bagare. Fransken på Koopmansgatan. Vi samtalade om indiska affärsmän, psoriasisfiskar och logistik.

Lunch:
En chèvre-crepe och en latte på St. Germain. Småpratade med en person som jag delade företagskollektiv med för några år sedan.

Fika:
Pressokaffe och ett vaniljkuvert. Skällde på klåfingrigt barn och jobbig katt för att de trissade upp mina stresshormoner.

Middag:
Planerar att strax göra min nya paradrätt. Fläskfilégryta med kronärtskockshjärtan. Till det en smarrig Pinot Noir. J får vara discjockey och ansvara för kvällens filmunderhållning.

Day 03 – Your parents

Min mamma kommer från landet. Min pappa kommer från stan. De träffades ironiskt nog på folkets park i Kungälv. Pappa ljög och sa att han också kommer från landet och mamma har berättat att hon tänkte att han måste vara en idiot som försökte lura i henne det. Pappa har nämligen samma dialekt som de gamla hamnarbetarna i Göteborg, men har alltid hävdat att han är en riktig [bonnapôjk] bara för att hans föräldrar och kom från Jörlanda. Envishet in till döden och ett jävla temperament har alltid varit två av hans signum. Mamma är precis lika envis och så är hon en jävel på att retas. Jag vet att hon tyckte att Fredrik Belfrage var en het kille och att Tommy Körberg var ful.

Jag tror att pappa hade på sig sin ljusblå kostym när de träffades. Det var hans finaste gå-bort-kostym. I alla fall enligt honom själv. Det lite oklart hur de sedan gick vidare från det där första mötet och blev ett par. Men det blev de. Det är 40 år sedan nu, vilket betyder att de måste ha varit gifta i drygt 35.

De var ute och dansade varje vecka på olika folkparker. En gång blev min mamma utsedd till miss Spekeröd. Hon lyser alltid upp lite extra när hon berättar om det. Det tycker jag är fint. När man letar upp pappa i telefonkatalogen står det postiljon bredvid hans namn. Han har jobbat på Posten i nästan hela sitt vuxna liv och älskade det där stora företaget (även om han aldrig skulle erkänna det idag). En gång satte han stopp för mina planer på att gå med i Mulle. Det var bara för kommunister, sa han. Politiska ytterligheter har aldrig varit pappas kopp te.

Mamma var hemma med mig och min lillebror i många år, innan hon tog upp sitt jobb inom vården igen. I efterhand har jag fattat att vi inte hade en sjö att ösa ur när det kom till pengar. Fredrikshamn var utomlands och champinjoner var beigea och hala och kom i konservburk. Ibland blev det fel. Men vi kände oss alltid älskade. De gjorde alltid sitt bästa och ville alltid vårat väl. Det är jag väldigt tacksam för idag. Det gör till exempel att jag nu har fått distans och kan skratta åt historier som den om min gamla somaliajacka.

Båda mina föräldrar är några av de starkaste personer jag vet. De har haft orättvist många motgångar i livet. Första gången mamma fick cancer tänkte jag att om gud finns så måste hen vara helt slut i huvudet. Andra gången förstod jag att det inte finns någon gud. Jag hörde henne sällan gnälla över det även om förstod att hon hade ett helvete då. Sedan blev hon frisk. För några år sedan blev pappa plötsligt förlamad. Ryggmärgsskada konstaterades, men ingen har med säkerhet riktigt kunnat fastställa vad det egentligen var som hände. Idag sitter han i rullstol. Det tog lång tid för dem båda att acceptera sin nya livssituation. Men de har kommit ut rätt bra på andra sidan tycker jag.

Att leva livet

I senaste avsnittet av Lyxfällan (förra veckan). Där mina vänner, fick vi ta del av Sveriges kanske fyra värst funktionsnedsatta hjärnhalvor. Jag kan säga att det var längesedan jag blev så provocerad av ett tv-program på tv3.

Avsnittets huvudpersoner var ett par som hade så dålig koll på sin ekonomi att de borde tvångsomhändertas. För sitt eget bästa. Mannen var en heltidsjobbande kaffepundare med en fittkittlare på hakan och konstant vettskrämd blick. Ett fullt rimligt resultat om man som han dricker 15-18 koppar kaffe om dagen och använder blancolån som vore det smörgåspålägg. Om Anders Bagge hade haft en Mini Me så hade det varit den här killen. Hundra procent.

Mannens fru var en riktig klassiker. Ingen hade kunnat skriva en sådan karaktär och spela den bättre än hon. Hon hade en arrogans som kunde misstas för lättsamhet. Hon också sina dagar, men med något mindre inkomstbringande aktiviteter som rökning, läsk och Farmville. J tippade att hon innan programmets slut skulle ha plockat ur sin underläppspiercing. I helvete heller. Det krävs nog mer än en personlig konkurs för att en kvinna, som tatuerat in BITCH med gotiskt typsnitt över brösten, ska göra någon form av anpassning. Jag har aldrig tidigare sett någon så totalt skita i att telefonkatalogstjocka buntar med kronofogdebrev dimper ner på hallmattan varje månad. Att hantera det genom att sänka två paket cigg och en liter cola per dag måste väl ändå betecknas som sinnessjukt.

De var verkligen par i brott. Båda hade en massa sköna bortförklaringar till hur deras ekonomi sprungit läck och till slut brustit. De åkte i brant nedförsbacke mot helvetet men verkade inte bry sig ett skit. De verkade helt oförstående men reagerade inte med panik och ångest som vilken människa med några procent vett i huvudet hade gjort. De gick back tjugo papp i månaden och enda reaktionen de lyckades på konfrontation var några indolenta: Jaha!? Oj, är det så illa, Nä det hade vi inte förstått. Man nästan önskade att de skulle bli livegna för resten av sina liv istället för att få hjälp. Det finns så många människor som förtjänar hjälp, men de sitter inte i lyxfällan och spelar dumma.

På frågan hur i helvete de egentligen resonerar när de sitter med kronofogdekuvert upp till öronen och ändå inte tvekar att sms-låna till en ny espressomaskin eller något annat svenne-göttigt. Då svarar mannen med det odödliga citatet: "Jag gillar att leva livet".

[Jag tror att jag gör så att jag lämnar lite utrymme till eftertanke här]

Ok, vi gör så här. Stryk deras skulder och låt dem börja om. De gillar ju för fanken bara att leva livet.

Nyss saxat ur Malous mun

– Många av de roligaste komikerna är ju faktiskt CP-skadade.

Hon menade detta helt seriöst och använde alltså inte CP-skadad som den mindre officiella och något mer politiskt inkorrekta termen för "knäpp på ett kul sätt", "dum i huvudet" eller något som över huvudtaget innehöll någon ironisk underton.

Vilken fantastisk koll hon måste ha. Jag kan inte komma på en enda rolig ståuppare som är CP-skadad. Har jag missat något? Hon kan ju inte seriöst ha syftat på han Odelberg. Han är ju verkligen värdelöst tråkig. Jag kan tänka mig att han var kul på en personalfest någon gång på nittiotalet men man kan inte bygga en vettig humorkarriär över tjugo år på att köra en repertoar som baseras på sin CP-skada. Man kan uppenbarligen leva på det, men det är inte samma sak som att vara en av de roligaste. Dessutom pratade hon plural. Många av de roligaste... Vi snackar alltså om en hel drös skitroliga CP:n som totalt har gått mig förbi. Det känns inte bra. Vilka är de? Jag vill veta nu.

Bonuskul:

Malou lyckades dessutom tvinga Kodjo Akolor att bekräfta detta uttalande. DET mina damer och herrar, är stor humor.

Day 02 – Your first love

Hon hette Therese Magnusson. Jag träffade henne samma dag som jag flyttade till Kungälv. Hon var lite äldre än mig. Hon var åtta. Jag fem. Om ni frågar mig var det kärlek vid första ögonkastet. Om ni frågar henne så lär hon inte ens minnas mig. Så kan det vara ibland.

Therese brukade komma hem till mig och leka när hon hade slutat skolan. Varje dag. Hon lotsade mig i den sociala gemenskapen med de andra barnen på gården, såg till att jag fick vara med och spela Burkboll. Hon behandlade mig som jämnårig och hon brukade försvara mig mot en livsfarlig psykopatkille som hette Kaj. Jag älskade henne förbehållslöst. Brukade drömma om henne på nätterna. Vi skulle cykla, leka kurragömma och dricka oboj tillsammans för alltid. En dag slutande hon plötsligt komma. Mamma sa att hon nog hade blivit stor. Börjat tvåan och allt. Inte skulle jag vara ledsen för det, som hade så många kompisar nu. Men det var jag. Jätteledsen.

Jag började leka med Therese lillasyster Sandra istället. Hon var bara ett år äldre än mig och också fin, men inte som som sin storasyster. Sandra var av det lite tuffare virket och kunde lätt bli lite våldsam när hon inte fick som hon ville. Men det var det värt för genom Sandra fick jag ibland möjlighet att träffa Therese. Så småningom glömde jag Therese. Eller slutade bry mig i alla fall.

Många år senare, när jag gick i gymnasiet och började träna på det lokala gymmet "Ultra Sun", började jag plötsligt stöta ihop med Therese igen. Då kände hon inte igen mig längre och var ihop med en jättebiffig kille som kallades PC (eftersom han jobbade med att sälja datorer på Tandy's Computer Centre på Backaplan). Han var enligt ryktena svinrik och kom alltid körande som en sprätt i en vit Porsche. Jag brukade säga att han hade köpt den för att han hade så liten kuk, en uppgift min kompis starkt dementerade efter att han sett PC i duschen en gång. Den killen var fan bara för mycket. Jag hyste ett lika starkt som grundlöst ogillande gentemot PC. Men på något väldigt skruvat känslomässigt plan såg jag honom som en slags rival – han hade ju snott min tjej.

Day 01 – Introduce yourself

Mitt namn är Mikael och jag är en bloggare.
– Hej Mikael!

Men jag är inte bara bloggare...

Jag föddes en tidig novembermorgon 1976. Vi bodde i Backa. Hisingens Hills, Göteborgs Rosengård. Ja det är sant. Jag erkänner att jag har mörkat det. Jag kommer från Hisingen. Länge tänkte jag att en fotostatkopia (gillar det ordet) på mitt pass skulle bli mitt sista blogginlägg. Men nu får jag komma på något annat. Det var innan bilarna hade börjat brinna varje natt men det var tillräckligt oroligt för att mina föräldrar skulle tycka att det var en oskön plats att bo på.

När jag var tre och ett halvt fick jag en lillebror och ett ganska kort tag därefter flyttade vi till Kungälv. Där växte jag upp och det var därifrån jag fick nästan alla referenser under min omyndiga tid. I retrospektiv var det ett bra ställe att växa upp på. Väldigt skilt från den uppväxt jag idag ger mina egna barn dock. Det fanns inget som hette överbeskyddad på den tiden, och curling var fortfarande bara ett begrepp kopplat till ett gäng fjantar som envisades med att kalla sin löjliga hobby för sport.

Jag var liten och spinkig under hela min uppväxt. Det var inte någon tillgång direkt. Tvärtom. På den tiden var det bättre att vara fet än för smal. Då gick man oftast säker från fysiska angrepp i alla fall. Var man en spinkis föll lotten däremot så att stora delar av ens uppväxt gick åt till att försöka slippa stryk och mobbing i möjligaste mån. Så även min. Utanför hemmets trygghet fick jag helt enkelt satsa på att bli klassens clown (jag har alltid har hatat det uttrycket). Det gick sådär. Eller ganska bra. Ibland. Tror jag. Det är nog den där ständiga oron över att inte passa in, att bli sviken, att hamna utanför som har gjort mig så ambivalent i många avseenden. Jag har en närapå handikappande beslutsångest när det kommer till små oviktiga beslut som lunch, klädinköp, aktiviteter etc. Men det härdade mig nog faktiskt, hur klichéartat det än kan låta, också i många avseenden. Jag misstänker att även min svartsyn, cynism och humor härstammar ur den där tiden. Och det är jag glad för så här i efterhand.

I hemmets trygga vrå däremot, var allt tryggt och fint. Vi levde folkhemslivstyle med kärnfamilj, sommarstuga, husvagnscamping, hund och kombi. Hela faderullan. Jag har nästan bara glada minnen av mina föräldrar och min uppväxt ur det avseendet och jag tror i grund och botten att det någonstans är kombinationen av de där två olika världarna som har gjort mig ganska stark i mig själv. En pessimistisk realist, javisst. Men en ganska lättsam sådan. Det här blir pladdrigt märker jag...

Efter grundskolan var det dags att välja vad man skulle bli. Jag valde Bygg- och anläggning. Ett val som givetvis måste ha tagits i ett tillstånd av svår sinnesförvirring hårt kryddat med grupptryck (nästan alla mina kompisar valde den vägen). Jag hatade slitet redan efter två månader. Ändå härdade jag ut första året och toppade med att välja inriktning betong inför andra ring. Jag tror jag försökte bli en hård jävel. Det kan ha varit de två mest bortkastade åren i mitt liv. Det och värnplikten och mina truckförarjobb. Ändå är jag på något sätt glad att jag gick den där extremt obekväma vägen hit. Jag tror att jag uppskattar saker på ett sätt jag kanske inte hade gjort annars. Men det kan lika gärna vara arbetarklasspojken i mig som talar.

Så länge jag kan minnas har skrivandet varit viktigt för mig. Jag har alltid älskat att formulera mig och leka med språket. Hellre än väl, men gärna väl har väl. Skriva om allt möjligt. Berätta. Något jag tror att de som följt den här bloggen har förstått vid det här laget. Idag arbetar jag som copywriter. Jag har hittat min grej.

Jag har även gift mig. Skiljt mig. Blivit pappa gånger två. Hittat mitt livs stora kärlek Josefine och konverterat från hund till katt. Sedan ett halvår tillbaka är jag pappaledig och det är helt fantastiskt.

Och så en sammanfattning:

Jag gillar att störa mig på saker, har generellt svårt för folklighet (men inte alltid). Jag hatar buskis, jag älskar finess, men inte snobberi. Jag ogillar sport, är ointresserad av bilar (annat än som färdmedel). Jag lider av någon slags bum appeal som gör att världens alla luffare verkar fatta tycke för mig. Jag är blyg, men ganska bra på att låtsas. Jag stressar lätt upp mig, men gillar nya utmaningar. Jag fruktar att prata inför grupper men utsätter mig för det ändå ibland. Jag går lätt upp i saker. Ofta maniskt. Jag har flera sociala patos, men orkar bara inte leva upp till dem just nu. Jag älskar kufar och eldsjälar. Karaktärer. Jag gillar olika och har svårt för trångsynthet, men jag kan vara jävligt tjurskallig. Jag gillar lugna hemmakvällar med mys. Jag har kroppsångest. Jag tycker om att resa till städer men längtar just nu efter en all-inclusive semester på nån paradis-ö. Jag blir glad när jag upptäcker ny musik men engagerar mig mindre och mindre i det. Säger att jag borde ta tag i det men sätter hellre på en bra film. Jag skulle kunna fortsätta så här i timmar men skulle ändå glömma tusen saker och ni skulle börja hata mig. Så jag bryter här.

Hej på er. Trevligt att råkas.