tisdag, december 21, 2010

Day 21 – Another moment

Elva nätter!? Är ni verkligen säkra på det?
Ja, är det något fel?
Njae, nä inte fel men...
Vad då?
Mm, gör så att ni ställer väskorna och kollar rummet först...

Hettan hade slagit emot oss fem minuter tidigare när vi blev avsläppta på trottoaren framför Bowery's Whitehouse Hotel. Nu stod vi i receptionen och skulle precis till att checka in. Det var augusti 2004. Jag och min bror Peter hade åkt till New York för att semestra. Det sammanföll med republikanernas slutkonvent inför det stundande valet och nästan alla hotell var fullbokade. Dessutom hade vi en ganska begränsad budget så Peter hade fått i uppdrag att leta upp ett lämpligt ställe att bo på.

Någon månad tidigare hade han ringt med haft goda nyheter. Han hade nosat upp ett extremt prisvärt boende och läget kunde knappast vara bättre. Mitt på Bowery. Snett mittemot den legendariska rockklubben CBGB. Jag minns att han ringde och var ruggigt nöjd när han berättade att vi hade fått ett dubbelrum för bara $22 per natt. Jag oroade mig för att det var så oanständigt billigt, men han sa att det såg schysst ut på bilderna, och enligt hemsidan hade tydligen Bill och Hilary Clinton bott där med stor nöjsamhet (den här delen av historien vill han inte kännas vid idag). Det lät ju bra. Inget att tveka på utan bara att boka. Sagt och gjort. Vi var sjukt peppade.

När jag gick in på hemsidan för att titta på bilderna så var det första jag möttes av, en taffligt gjord banner där det glada ex-presidentparet via en pratbubbla deklarerade: "We enjoyed staying at the Whitehouse and you will too!". Hmm... Sitt göteborgarblod till trots hade Peter inte ens reflekterat över ordvitsen. Jag kände ett styng av nervositet, men samtidigt, det var Manhattan. Hur illa kunde det vara liksom. Det skulle visa sig att det utan konkurrens skulle bli det sämsta boendet jag någonsin varit med om. Ett rekord som håller än idag.

Vi ställde ifrån oss vår packning och blev uppsläppta via ett trapphus som direkt ledde mina tankar till Taxi Driver. När vi steg in på våning två var det alldeles mörkt. Väggarna bestod av ljusgult målade brädor på var sida som skapade en liten labyrint av gångar. Trångt skulle vara en alldeles för rymlig beskrivning. I taket gick några rangliga takfläktar på högvarv. De dämpade inte hettan nämnvärt men de gav ifrån sig ett svagt vinande läte. Jag minns att jag blev nervös att ett rotorblad skulle lossna vilken sekund som helst och skära halspulsådern av mig. Det hade varit bra typiskt. Man var tvungen att gå i sidled för att få plats. Vi gick under tystnad men utbytte oroliga blickar och mimade WTF!? till varandra med jämna mellanrum. Miljön kändes som att vi befann oss i ett jävligt nedgånget och sunkigt människohandelsnäste någonstans i Vietnam, men jag minns att jag fortfarande närde ett hopp om att det kanske skulle bli bra när vi väl kom till vårt rum. Det blev det inte.

Vi tog fram nyckeln och öppnade dörren till vårt rum. Den var precis som resten av inredningen ihopspikad av spontade brädor och påminde mest om dörren till ett källarförråd. Inne i rummet kom nästa överraskning. Väggarna bestod av spånskivor med små hål här och där, som av företagsamma gäster hade satts igen med det universella tätningsmedlet tuggummi. Som om detta inte vore nog gick de lövtunna väggarna inte hela vägen upp till taket. Istället hade man spänt upp hönsnät som fick fungera som innertak. Det var nu jag förstod att vi egentligen befann oss i en enda gigantisk sal med massor av små bås. Jag kände mig helt tom. Detta var inte alls vad jag hade sett framför mig. Värre råtthål har jag varken förr eller senare hört talas om. Jag kände hur jag fick panikångest. Elva nätter. Hur i helvete skulle vi palla det?

Efter visst överläggande beslöt vi oss för att bara ta det. Vad hade vi för val? Med tanke på det stora konventet skulle det var helt omöjligt att hitta ett hotellrum söder om Bronx. Så mycket fattade vi. Vi betalade för rummet och hämtade våra väskor. Rummet var litet, smutsigt och extremt ostädat. Det rymde två enkelsängar som verkade vara byggda av lastpallar. Klassigt. Kuddarna och madrasserna hade plastöverdrag och vi hade blivit tilldelade varsitt lakan i något engångsmaterial. Jag kände mig deppig. Bilderna jag hade sett var från den nyrenoverade toppvåningen. Vi satt i en kolmörk andravåning med ett par fönster i var sin sida av lokalen som enda naturliga ljuskälla. Desssutom hade vi inget el-uttag på rummet så laddning av kamerabatteriet skulle få ske sittandes i korridoren ungefär en och en halv timme varannan dag.

Peter gick på toa och jag sträckte ut mig på sängen. Madrassen var bara 170 cm lång, så fötterna fick hänga utanför. Jag orkade inte ens bli upprörd, bara blundade och bet mig i tungan. Plötsligt hörde jag ett läte. Någon öppnade en dörr. När jag tittade upp fick jag ögonkontakt med en lätt överviktig man. Genom det ganska frikostiga mellanrummet mellan dörr och karm på säkert två tre centimeter. Jag gjorde en riskkalkyl över hur stor sannolikheten var att jag skulle återvända till Sverige med bibehållet förstånd. Den verkade ganska obefintlig. När Peter kom tillbaka efter en långsittning berättade han den glada nyheten att toadörrarna endast var runt 140 centimeter höga, vilket gjorde att han ganska ofrivilligt redan hade hunnit bli intim med ett flertal av våra våningsvänner.

Plötsligt verkade receptionistens initiala skepsis ganska välgrundad. De närmsta dagarna skulle det visa sig att inte ens riktigt hårdföra backpackers stannade mer än två, på sin höjd tre nätter. Detta till stor del beroende på att fastigheten även inhyste ett större antal bofasta missbrukare och människor med varierande mental ohälsa, som tydligen inte kunde vräkas av ägaren på grund av en väldigt skum paragraf i New Yorks lag om ockupationsrätt. Detta avspeglade sig i nattliga raseriutbrott och andra ljudliga stämningssänkare.

Men vi klarade det. Kanske mest tack vare en ganska påfrestande strategi som gick ut på att vi steg upp senast klockan åtta varje morgon, vilket gjorde att vi hann duscha utan att behöva stå upp till anklarna i andra gästers kroppssmuts och även slapp många jobbiga konfrontationer. Sedan var vi ute hela dagen, kom hem vid 22 och lämnade av kameraväskan och bytte om för att gå ut och supa till klockan fyra. Varje dag. Tills det efter elva nätter var dags att checka ut och vi lämnade New York som två härdade män.

16 kommentarer:

  1. Åh fy fan.

    SvaraRadera
  2. Jag hade precis samma upplevelse första gången jag var i San Diego. Med den avgörande skillnaden att jag vände i dörren när jag fick se skithålet till hotell vi hade lyckats hitta billigt, istället för att stanna där i 11 nätter.

    SvaraRadera
  3. Lila: oh ja!

    Cinderalley: vi hade inte riktigt det valet.

    SvaraRadera
  4. Haha har råkat ut för samma sak för drygt tio år sen. Heroinister i trappuppgången, skotthål i väggen i entrén. Underbara Manhattan. Vi fick nog efter två dygn och lyckades skrämma till oss ett rum på Sheraton till rea-pris.

    SvaraRadera
  5. Du berättar ju bara halva historien.

    Jag såg verkligen fram emot assimileringsfasen där ni började hänga i parken utanför hotellet och sen blev parkbänks-drinkarpolare med de lokala uteliggarna som bodde på hotellet/hängde i parken.

    Som du berättar historien nu får man ju intrycket att ni behöll anständigheten genom hela semestern.

    SvaraRadera
  6. Niklas: va har du också bott där?

    RW: jag har aldrig pratat om någon park. Däremot parkbänken utanför där vi blev polare med lee wells (troligen inte en avlägsen släkting till vår älskade Robbert). Orkade inte den biten. Min influensa tvingade mig i säng. Förlåt.

    SvaraRadera
  7. Trodde inte sådana ställen fanns på riktigt alltså...

    SvaraRadera
  8. Med tanke på hur mycket fötterna längtar efter rehab i hotellsängen efter ett par dagars asfaltsnötande måste ni verkligen ha blivit härdade män som du skriver.

    SvaraRadera
  9. Molly5:36 em

    Piece of cake det där.
    Det hörs att du aldrig varit på t ex Hotel Bright i Delhi :))

    SvaraRadera
  10. Oscar5:48 em

    Tror det var bra för er. Man åker väl inte till NY för att hänga på rummet;)

    SvaraRadera
  11. om du åker till glasgow kan jag avråda dig från ett vandrarhem som heter ungefär blue sky. vi klarade bara en natt, när vi vaknade av en full kille som kissade i duschen (!) utanför vårt rum fick det liksom vara nog. duschen var för övrigt helt sönderslagen.

    SvaraRadera
  12. josefin: det är högst verkligt. :)

    Adde: ja fy fan vilken smärta. jag hade converse under hela resan också. de dagsturerna var inte att leka med.

    Molly: bah jag vägrara tro att det skulle vara värre. Smutsigare möjligtvis. annars får du berätta.

    Oscar: nä så kan man se det. vi fick se väldigt mycket NY den gången.

    connie: glasgow ja. haha hela den stan är lite sunkig. blev hotad med stryk och annat i the barras för att jag fotade där.

    SvaraRadera
  13. Ha! Det är heeeelt sjukt att ni bodde där 11 nätter. Jag klev in, började lipa, gick ut och söp mig full och kom aldrig mer tillbaka. Betalade för 4 nätter men bara sket i det. Det är psykiskt fucking omöjligt att bo på det stället. Det 2-stjärniga skabbhotellet vi högg uppe vid Central Park kändes som ett jävla private members only spa med guldkranar i Dubai jämfört med White House. Shit pommesfritt. Iddi!!!!

    SvaraRadera
  14. el guapo: ja jag fattar inte hur vi pallade ens en natt nu i efterhand. men jag antar att jag var bra mycket hårdare då. eller helt jävla respektlös mot mig själv.

    SvaraRadera
  15. Jag tyckte det var toppen. Och dessutom har vi ett nytt resemål att se fram emot nu. Dehli. Vi måste åka och bo på Hotel Bright.

    SvaraRadera
  16. jag har också bott i det där helveteshålet. det var för några år sedan, jag och min dåvarande pojkvän lockades av närheten till CBGBs och bleecker street. högst obehagligt ställe, det där white house hostel. trots läget.

    SvaraRadera