Day 24 – Something that makes you cry

Senast jag grät var härom veckan när jag och J såg Max & Mary. En rätt igenom fantastisk historia. Jag har en tendens att bli blödig till sorgligheter i film och tv-serier. Som slutscenen i Six Feet Under, när det blir synd om David i Kalla fötter och när "hjältarna" kommer hem i Armageddon (vilket jag skäms som en hund för eftersom det är helt jävla sinnessjukt). The Reader lipade jag nästan episkt till. Jag skulle kunna nämna hur många fler exempel. Samma sak med böcker.

När jag var liten vägrade jag att se E.T. på bio för jag hade hört hur vidrigt sorglig den var och jag visste att det skulle få mig att börja lipa. När mamma läste Lassie fanns det ingen hejd på tårarna. Den modiga lilla hunden som var så modig och gjorde så många bra grejer och så. Jag svalde och svalde och försökte hålla igen till känslovallarna brast och tårarna sprutade som vatten ur en Super Soaker 2000. Generellt har jag alltid haft svårt för historier där djur hamnar i kläm. Därför tog det mig över ett år att ta mig an The Cove.

Det är rätt gött att lipa loss till litteratur och film. Det kan kännas som ett reningsbad ibland. Men jag föredrar nog att göra det ensam. Jag brukar försöka låta bli att grina när J är med, hon blir alltid så till sig. Hon älskar när jag bölar till film. Hon tycker det är fint och gulligt. Och så brukar hon alltid glatt flika in vilken hårding hon tycker jag är.