Day 30 – One last moment

Den här historien som har hängt efter mig i snart fem år.

En av de första dagarna på den arbetsplats jag strax ska sluta på, försökte jag mig på en mindre lyckad isbrytare kan man säga. Det är i grund och botten en högst oskyldig historia, i originalform inte ens ett ögonblick att minnas, men som tack vare säkert tio olika kollegor och lika många förbättringsvändor landat i en helt ny version varje gång den återberättas (vilket den gör på varje företagsfest inför nyanställda). Den har blivit en slags vandringssägen.

Som helt ny vill man ju inget hellre än att passa in så snabbt som möjligt. Man vill slipa ner den där lilla naturliga friktion som uppstår i gruppen när man som kommer in i ett redan sammansvetsat gäng och stökar om i rutiner och vanemönster. Alla är på sin vakt. Trevliga men extremt lyhörda för små detaljer. Håller man inte tungan rätt i mun faller man lätt utanför ramen och blir ett knäppo istället för en skön kille.

Det finns således en sann och en något putsad version av historien. Döm själva.


Originalversionen:

Jag skulle på lunch med fyra av mina nya arbetskamrater. Vi stod och väntade på hissen och alla småsnackade lite. Artighetsfraser utbyttes, det pratades och ditten och om datten. Väl i hissen vänder sig en av mina nya kollegor om och frågar: Och hur är läget med dig då Mikael?

Jag berättade att jag var trött. Jag hade sovit dåligt för att jag hade blivit väckt mitt i natten av något ljud ute på gatan och sedan haft svårt för att somna om. Gott så. Min nyfikne kollega envisades dock med fortsätta fråga om vad det var för ljud jag hade hört, så jag berättade hur jag hade vaknat av att jag tyckte mig höra en dov röst väsa "hjälp" två gånger. Det hade låtit som det var alldeles utanför min balkong. Kollegan frågade då om jag hade kollat om det var något, men jag svarade att jag inte var säker på om det bara var som jag hade drömt eller om jag faktiskt hört något på riktigt och därför hade legat kvar och avvaktat. Kollegan konfronterade mig och frågade hur fan jag tänkte då. Jag kände att det nog lät lite konstigt sådär i efterhand. Något som bekräftades av att alla tittade på mig under den finskaste tystnad jag upplevt. Desperat började jag försöka trixa mig ur det hela genom att förklara att min säng faktiskt var inklämd bakom en rumsavdelare i form av en stor ikea-bokhylla, och att jag skulle ha blivit tvungen att åla mig ut vid fotändan, vilket var en smula bökigt. Särskilt med tanke på jag förmodligen bara hade hört i höre. Vilket visade sig vara sanningen.


Den efterarbetade versionen:

Vi skulle på lunch och med oss var Mikael, en helt ny arbetskamrat som börjat tidigare samma vecka. Vi stod och väntade på hissen och alla småsnackade lite. Artighetsfraser utbyttes, det pratades och ditten och om datten. Väl i hissen vänder sig någon mot Mikael och frågar: Och hur är läget med dig då Mikael?

Mikael berättade med klagan i rösten hur illa däran av trötthet han var. Han hade sovit dåligt för att han hade blivit väckt mitt i natten av en person ute på gatan som verkade vara i nöd. Det visade sig vara en man som låg på farstutrappan och skrek på hjälp. Mikael berättade att han bara blivit irriterad. En sådan jävla rövstil att störa hans nattsömn på det viset. Dessutom hade det varit jättesvårt att somna om sedan.

Stumma av bestörtning såg vi hur Mikael med stor förtjusning hånade hur den nödställde mannen hade legat och kvidit fram; hjälp mig... hjäälp mig... snälla hjäääälp mig, jag döööör. Alla stod tysta i chock över Mikaels helt skamlösa cynism och helamputerade moral. Till slut frågade en i gänget om Mikael verkligen bara hade låtit honom ligga där och ropa på hjälp medan livet skata rann ur honom och hans röst långsamt tystnade i ett hest dödsrossel? Ja självklart hade svaret blivit.

Till sitt försvar berättade Mikael att hans säng minsann var inklämd bakom en rumsavdelare i form av en stor ikea-bokhylla, vilket medförde att han inte fann det tillräckligt komfortabelt att kliva ur sin säng, för att det skulle vara värt att rädda en stackars medmänniskas liv (troligen ett oskyldigt offer för det oprovocerade våldet desssutom). Medan Mikael låg där i sin säng låg den stackars mannen och vädjade efter hjälp. Något Mikael tänkte förvägra honom med motiveringen att han tyckte att han var ett riktigt jävla as som låg där och blödde ihjäl på trottoaren när Mikael som bäst behövde sin skönhetssömn. Någon frågade om Mikael av barmhärtighet åtminstone inte ens hade övervägt att ringa 112. Icke. En person som håller ett helt kvarter vaken med sin Tom Waits-stämma är inte ens värd att slösa batteritiden på.

Till slut hade Mikael blivit så till sig av vrede att han klivit upp i alla fall, gått raka vägen till städskåpet och hämtat ett dammsugarrör som han sedan använt för att själv släcka livet på den gamle mannen, slag för slag, medan han ord för ord uttalade meningen "håll käft nu din jävel".