Jag saknar barndomen. Inte urskiljningslöst hela barndomen såklart, jag skulle inte vilja bli bestämd över som ett barn igen, inte vara lika försvarslös som ett barn. Men jag kan sakna den naiva delen av barndomen, när man inte hade något som helst begrepp om pengar eller tid. Den tiden när de största problemen i livet kretsade kring hur jag skulle lyckas varva ett tv-spel, om jag skulle vara Zeb eller Luke när vi lekte familjen Macahan eller hur jag skulle göra för att maximera kvantiteten på lördagsgodiset. Jag kan sakna barndomen något enormt för dess fantastiska kravlöshet och för att man agerade med en reflexmässig spontanitet på precis allting. Frikopplad från all logik och logistik. Aldrig en tanke på konsekvenser. Det är nog så de flesta egentligen skulle vilja leva om de verkligen kunde välja – istället för att kämpa med ett slarvigt utstansat livspussel på tio tusen bitar.
Samtidigt skulle det bli en helt jävla sinnessjuk värld om alla levde precis så.
Jupp - det skulle bli helgalet ... men ibland så:-)
SvaraRaderaMimmi
Jag tänker mycket på barns gränslöshet, min unge (två och ett halvt år) är liksom definitionen på "impuls" och det tycker jag är jättecharmigt, men när slutar det vara gulligt och blir tecken på psykisk ohälsa? Är det plötsligt vid tolvårsdagen eller kommer det gradvis?
SvaraRaderaMimmi: ja ibland så.
SvaraRaderaJonna: haha ja jag vet inte, men det låter ju kul i teorin att vara helt impulsstyrd.