Jag brukar sällan göra reklam för jobbgrejer här på bloggen. Men ibland så. Och bara för att jag är så rysligt snäll...
Studenttiden är som bekant i full gång. Många är de som kommer förpesta landets gator med naiva glädjevrål, fylleskrål och kaos i trafiken. Ännu fler är vi som kommer tvingas lida av deras glada falsksång. Därför passar Telia på att bjuda på några tjusiga versioner av den annars så tradiga studentlåten, så att kidsen få lite fason på flaket och festen. En studentpresent helt enkelt. Till alla. Lite utav ett win-win-läge kan man säga.
Det är ungdomsabonnemanget Telia Mobil Max 25 som står bakom själva kampanjen som kommer gå i spotify (där skivan finns att lyssna på) med start måndag. Redan nu ligger dock en sajt ute där själva essensen finns att ladda ner i mp3-format.
Så för både min, din och alla andras skull: Ska du eller någon ni känner precis till att ta studenten? Hjälp till att sprida länken. Blogga den eller skicka vidare länken till sajten.
Morsning – nu är det fanimej helg!
fredag, maj 29, 2009
torsdag, maj 28, 2009
Redogörelse av begreppsförvirring
Det har uppstått en del frågor efter att jag i förra inlägget använde ett av mina favorituttryck, finsk stämning, för att beskriva en väldigt speciell känsla. En känsla som lätt kan misstas för pinsam tystnad eller. Det påminner mycket om det man vanligen relaterar till som "dålig" stämning eftersom flera beståndsdelar är identiska. Den finska stämningen är dock mycket värre än så.
Det lär tvistas om uttryckets etymologi, men min egen fria tolkning är att det härrör ett tungt svårmod som många svenskar läser in i sina östgrannars lynne. Det är gissningsvis en kombination av uppfattad butterhet i den ugriska språkmelodin, kulturkrock och den egna underlägsenheten när det kommer till spritintag som gjort att en "fördom" och finnars lynne odlats fram. Ungefär som den "myt" att finnar har en medfödd fäbless för knivar.
Jag bad dock min mycket skånska vän och kollega Mats (som förövrigt är den som introducerade mig för det enligt mig smått geniala uttrycket) redogöra för uttryckets betydelse. Det har han nu gjort på ett mycket föredömligt och pedagogiskt sätt.
Läs Mats snabbguide till "Finsk stämning" här >>
Det lär tvistas om uttryckets etymologi, men min egen fria tolkning är att det härrör ett tungt svårmod som många svenskar läser in i sina östgrannars lynne. Det är gissningsvis en kombination av uppfattad butterhet i den ugriska språkmelodin, kulturkrock och den egna underlägsenheten när det kommer till spritintag som gjort att en "fördom" och finnars lynne odlats fram. Ungefär som den "myt" att finnar har en medfödd fäbless för knivar.
Jag bad dock min mycket skånska vän och kollega Mats (som förövrigt är den som introducerade mig för det enligt mig smått geniala uttrycket) redogöra för uttryckets betydelse. Det har han nu gjort på ett mycket föredömligt och pedagogiskt sätt.
Läs Mats snabbguide till "Finsk stämning" här >>
onsdag, maj 27, 2009
I-landsproblen vs. u-landsproblem
En sak som har slagit mig är att när jag uttrycker mig obekväm med något som inte är av absolut livsavgörande art, så kommer det alltid någon viktigpetter och slår larm om att det är ett i-landsproblem (tänk på barnen i Afrikat version 2.0). Mycket lustigt egentligen.
Klart att jag ger uttryck för i-landsproblem. Jag lever ju i ett. Det vore helt bananas om jag gnällde och gnydde om hur fantastiskt jobbigt jag upplever hungersnöden i min vardag. Eller bristen på rent vatten. Jag är ledsen men det närmsta jag kommit att uppleva inbördeskrig är när det uppstått gruff och finsk stämning i mitt förhållande eller på min arbetsplats.
Men jag vet inte. Det är klart att jag skulle kunna starta en insamling till mig själv i hungerns tecken. Det brukar trots allt kurra rejält i min mage kring lunch och då är det inte så lätt att vara mig, för jag har faktiskt jättesvårt att välja vad jag ska äta. Ofta är bordsvattnet dessutom besudlat med gurkskivor och annan skit. Det är ett rent helvete. Helt i linje med riktiga u-landsproblem.
Klart att jag ger uttryck för i-landsproblem. Jag lever ju i ett. Det vore helt bananas om jag gnällde och gnydde om hur fantastiskt jobbigt jag upplever hungersnöden i min vardag. Eller bristen på rent vatten. Jag är ledsen men det närmsta jag kommit att uppleva inbördeskrig är när det uppstått gruff och finsk stämning i mitt förhållande eller på min arbetsplats.
Men jag vet inte. Det är klart att jag skulle kunna starta en insamling till mig själv i hungerns tecken. Det brukar trots allt kurra rejält i min mage kring lunch och då är det inte så lätt att vara mig, för jag har faktiskt jättesvårt att välja vad jag ska äta. Ofta är bordsvattnet dessutom besudlat med gurkskivor och annan skit. Det är ett rent helvete. Helt i linje med riktiga u-landsproblem.
tisdag, maj 26, 2009
Mikrohinder del 2
Något av det värsta jag vet är när jag kommer till hissen på gymmet, hinner ställa gå in och välja våning, men precis innan dörren ska till att slå igen så rycks den upp av någon jävla sinnesfridsmarodör som också vill vara med och åka.
Jag vet, det är inte olagligt utan en helt naturlig del av vardagen i ett samhälle. Något helt normalt. Det är inte ens själva grejen med hissällskap jag ogillar även om jag kan tycka att det ofta har en tendens att bli en väldigt spänd och konstig stämning när flera, för varandra helt okända personer, tvingas dela det lilla trånga hissutrymmet med varandra. Ett utrymme som ibland är så litet att man tvingas utbyta kroppsvärme med varandra. Det absolut värsta med hissgrejen är när jag hunnit välja min våning och en hastigt anländ och högst oönskad medresenär väljer en annan våning. Det leder till ett driftstopp i mitt annars så strömlinjeformade rörelsemönster. Och det gillar jag inte. Alls.
För några dagar sedan hände just detta. Hissdörren skulle precis slå igen när jag såg en dam komma springande. Jag gjorde i vanlig ordning ingen som helst ansats för att bjucka på en samåkning. När jag åker hiss är jag krass som ett jävla as till spårvagnschaffis. Håller man sig inte framme missar man åkturen och hinnner man med är man bara en jobbig stackare. Hon skulle inte hinna. Inte en jävla chadde. Dörren slog igen men liksom studsade till en halv millimeter så att kärringen lyckades fånga den på volley. Jag tänkte att nu kommer hon vara grinig men hon hade inte lagt märke till min totala ovilja att rädda henne från den förhatliga väntan på en hiss som just åker ifrån en. Hon bara log och utbrast lätt anfått vilken tur det var att hon hann. Jag nickade och log svalt till svar. Självklart skulle hon av på våningen under min. Men inte nog med det. När tanten slet upp dörren lämnades nämligen en ny tidsfrist som gjorde att ytterligare en person hann ro åt sig en plats. Som lök på laxen skulle den personen av våningen före tantens. Det kändes smått surrealistiskt och jag började på riktigt tro att hissen aldrig skulle röra på sig överhuvudtaget.
När jag till slut steg ut på mitt våningsplan hade jag för längesedan tappat lusten att träna men gjorde det ändå. För det är sån jag är. Jag biter ihop.
Jag vet, det är inte olagligt utan en helt naturlig del av vardagen i ett samhälle. Något helt normalt. Det är inte ens själva grejen med hissällskap jag ogillar även om jag kan tycka att det ofta har en tendens att bli en väldigt spänd och konstig stämning när flera, för varandra helt okända personer, tvingas dela det lilla trånga hissutrymmet med varandra. Ett utrymme som ibland är så litet att man tvingas utbyta kroppsvärme med varandra. Det absolut värsta med hissgrejen är när jag hunnit välja min våning och en hastigt anländ och högst oönskad medresenär väljer en annan våning. Det leder till ett driftstopp i mitt annars så strömlinjeformade rörelsemönster. Och det gillar jag inte. Alls.
För några dagar sedan hände just detta. Hissdörren skulle precis slå igen när jag såg en dam komma springande. Jag gjorde i vanlig ordning ingen som helst ansats för att bjucka på en samåkning. När jag åker hiss är jag krass som ett jävla as till spårvagnschaffis. Håller man sig inte framme missar man åkturen och hinnner man med är man bara en jobbig stackare. Hon skulle inte hinna. Inte en jävla chadde. Dörren slog igen men liksom studsade till en halv millimeter så att kärringen lyckades fånga den på volley. Jag tänkte att nu kommer hon vara grinig men hon hade inte lagt märke till min totala ovilja att rädda henne från den förhatliga väntan på en hiss som just åker ifrån en. Hon bara log och utbrast lätt anfått vilken tur det var att hon hann. Jag nickade och log svalt till svar. Självklart skulle hon av på våningen under min. Men inte nog med det. När tanten slet upp dörren lämnades nämligen en ny tidsfrist som gjorde att ytterligare en person hann ro åt sig en plats. Som lök på laxen skulle den personen av våningen före tantens. Det kändes smått surrealistiskt och jag började på riktigt tro att hissen aldrig skulle röra på sig överhuvudtaget.
När jag till slut steg ut på mitt våningsplan hade jag för längesedan tappat lusten att träna men gjorde det ändå. För det är sån jag är. Jag biter ihop.
måndag, maj 25, 2009
Kimpa visar framfötterna
Den här mannen är inte bara snygg och överlägset hetast i militärmodesvängen. Han är dum i huvudet också. En riktigt sinnesvriden dumpuck. Jag skulle gissa att kim-jong-in-a-box ligger minst topp tre på samtliga av världens stora ledares önskelistor.
Med khaki och nukleär revirpinkning håller han världen i schack. Jag antar att det är det enda som faktiskt hindrar någon pricksäker käckis att ta på sig jobbet att placera en höghastighetskula i huvudet på honom, så det riktigt tjoffar till som när en persika möter en betongvägg riktigt snabbt.
Nu har han provsprängt kärnvapen igen och skalvet i dess fotspår uppmättes till 4,7 på richterskalan. Laddningen uppskattas ha haft en styrka på mellan 10-20 kiloton vilket kan ställas mot atombomben över Hiroshima som hade en styrka på i runda slängar 13 kiloton. Frågan är om det verkligen är nödvändigt att hålla på och tweaka sina kärnladdningar så in i helvete. Alla vet väl vid det här laget att kimpa är en tokdåre som sitter på knappen till jordens undergång. Visst det är säkert mycket skönare både för honom och oss andra om de får till en riktig feting till bomb som släcker jordklotet på en och samma gång men hur jävla svårt kan det vara. Han har hållt på och småspränga för att malla sig med deras suveränitet rätt länge nu.
Fy fan vad skönt det hade varit att verkligen få spöa skiten ur honom. Åhh, jag skulle vilja ge honom isolerat lika mycket stryk som Chuck Norris delat ut sedan 80-talet. Sammanlagt.
Med khaki och nukleär revirpinkning håller han världen i schack. Jag antar att det är det enda som faktiskt hindrar någon pricksäker käckis att ta på sig jobbet att placera en höghastighetskula i huvudet på honom, så det riktigt tjoffar till som när en persika möter en betongvägg riktigt snabbt.
Nu har han provsprängt kärnvapen igen och skalvet i dess fotspår uppmättes till 4,7 på richterskalan. Laddningen uppskattas ha haft en styrka på mellan 10-20 kiloton vilket kan ställas mot atombomben över Hiroshima som hade en styrka på i runda slängar 13 kiloton. Frågan är om det verkligen är nödvändigt att hålla på och tweaka sina kärnladdningar så in i helvete. Alla vet väl vid det här laget att kimpa är en tokdåre som sitter på knappen till jordens undergång. Visst det är säkert mycket skönare både för honom och oss andra om de får till en riktig feting till bomb som släcker jordklotet på en och samma gång men hur jävla svårt kan det vara. Han har hållt på och småspränga för att malla sig med deras suveränitet rätt länge nu.
Fy fan vad skönt det hade varit att verkligen få spöa skiten ur honom. Åhh, jag skulle vilja ge honom isolerat lika mycket stryk som Chuck Norris delat ut sedan 80-talet. Sammanlagt.
fredag, maj 22, 2009
Intimbilder av otäckaste slag
När jag hade tankat och skulle betala lite bensin igår morse såg jag en kvällspresslöpsedel basunera ut att någon nesligt nog lyckats komma över privata och intima bilder på Carola och Kicken. Jag blev mycket illa berörd.
Det är verkligen beklämmande att det finns sådana låglivsdrägg som för det första stjäl bilder där de där två amöborna är "intima" med varandra, och för det andra prånglar ut dem i massmedia så att vi andra tvingas skända våra näthinnor. Mina varningsklockor säger dock att det finns en stor möjlighet att det oheliga tagteamet står bakom spridningen helt själva, för att de är så fett sugna på få att gassa sig lite i tantblaskornas pinsamma strålkastarljus (igen).
Etter värre är ändock det faktum att Kicken (fy fan vad jag hatar hans äckliga smeknamn) har gängat Carola och vice versa. Kicken måste ju verkligen vara sjuk i huvudet. Att frivilligt lämna intresseanmälan om att bli buksvåger med Runar kräver en hjärna som slöats ner en bra bit under 70 i IQ. Och för att vända på steken så är väl nakenumgänge med Kicken ungefär lika attraktivt för en normalbegåvad människa som att frivilligt tillbringa en natt mellan satänglakanet och Mikkey Dee i hans fräsiga räserbilsvattensäng för korta män.
Det är verkligen beklämmande att det finns sådana låglivsdrägg som för det första stjäl bilder där de där två amöborna är "intima" med varandra, och för det andra prånglar ut dem i massmedia så att vi andra tvingas skända våra näthinnor. Mina varningsklockor säger dock att det finns en stor möjlighet att det oheliga tagteamet står bakom spridningen helt själva, för att de är så fett sugna på få att gassa sig lite i tantblaskornas pinsamma strålkastarljus (igen).
Etter värre är ändock det faktum att Kicken (fy fan vad jag hatar hans äckliga smeknamn) har gängat Carola och vice versa. Kicken måste ju verkligen vara sjuk i huvudet. Att frivilligt lämna intresseanmälan om att bli buksvåger med Runar kräver en hjärna som slöats ner en bra bit under 70 i IQ. Och för att vända på steken så är väl nakenumgänge med Kicken ungefär lika attraktivt för en normalbegåvad människa som att frivilligt tillbringa en natt mellan satänglakanet och Mikkey Dee i hans fräsiga räserbilsvattensäng för korta män.
torsdag, maj 21, 2009
Propellerplanskräck
Igår var jag i Stockholm på möte. Vi hade varit sent ute med att boka biljetter hem vilket gjorde att alla resor mellan Sthlm och Gbg var slut. Jag var verkligen tvungen att komma hem så till slut fick det bli flyg till Halmstad och tåg därifrån och hem.
När jag och min kollega J kom till Arlanda gick vi fram till en informationstjej på SAS-mark. Vi frågade vart man checkade in om man reser med Skyways. Hon fick fundera en stund vilket inte kändes som en lovande start. Till slut gick det upp ett ljus och hon sa att det var på terminal 3. Vi gick och gick och gick. Genom gångar, trappor och passager. Ju längre vi gick desto rackigare kändes allting. Temporärt. Jag började få dåliga vibbar och när vi slutligen var framme vid vår gate såg jag planet vi skulle flyga med. Ett litet skitet propellerplan som borde gått i pension för längesedan. Jag blev nervös på riktigt. Distanseringen gjorde det extra påtagligt hur oviktig man är när man flyger till Halmstad. Jag fick för mig att de nästan, vill kanske är att ta i, men ialla fall räknar med att minst hälften av de planen ska störta. Jag är inte flygrädd alls i vanliga fall men det finns gränser även för mig. Planet lät som en trimmad epa-traktor och skakade så att jag trodde att det skulle lösas upp i delar vilken sekund som helst. Värst var det på väg upp och ner.
Vad är det för piloter som tar jobbet att flyga propellerplan egentligen och vad säger man till sin partner när man går till jobbet på morgonen? Min tes är att det är motsvarigheten till de promillestinna gammelryssarna som är satta att köra någon lokal busslinje uppe i uralbergen. Att de lever solokvist men brukar dricka sprit och kurtisera lite med seniorvärdinnorna för att lätta på trycket då och då.
När jag och min kollega J kom till Arlanda gick vi fram till en informationstjej på SAS-mark. Vi frågade vart man checkade in om man reser med Skyways. Hon fick fundera en stund vilket inte kändes som en lovande start. Till slut gick det upp ett ljus och hon sa att det var på terminal 3. Vi gick och gick och gick. Genom gångar, trappor och passager. Ju längre vi gick desto rackigare kändes allting. Temporärt. Jag började få dåliga vibbar och när vi slutligen var framme vid vår gate såg jag planet vi skulle flyga med. Ett litet skitet propellerplan som borde gått i pension för längesedan. Jag blev nervös på riktigt. Distanseringen gjorde det extra påtagligt hur oviktig man är när man flyger till Halmstad. Jag fick för mig att de nästan, vill kanske är att ta i, men ialla fall räknar med att minst hälften av de planen ska störta. Jag är inte flygrädd alls i vanliga fall men det finns gränser även för mig. Planet lät som en trimmad epa-traktor och skakade så att jag trodde att det skulle lösas upp i delar vilken sekund som helst. Värst var det på väg upp och ner.
Vad är det för piloter som tar jobbet att flyga propellerplan egentligen och vad säger man till sin partner när man går till jobbet på morgonen? Min tes är att det är motsvarigheten till de promillestinna gammelryssarna som är satta att köra någon lokal busslinje uppe i uralbergen. Att de lever solokvist men brukar dricka sprit och kurtisera lite med seniorvärdinnorna för att lätta på trycket då och då.
onsdag, maj 20, 2009
Att "gå" på tåg
Jag brukar alltid försöka undvika att besöka toaletten när jag åker tåg. I den mån det går. Det känns så jävla dirty. Offentliga toaletter överlag är det bland värsta jag vet men om jag måste gå så vill jag att det ska kännas stort, rymligt, ljut och rent. Det ska vara luktfritt och kliniskt som en operationssal. Gärna vitkaklat. Jag vill att det ska kännas som att jag är den första personen som provar porslinet. Vara kapten på jungfrufärden. Då är det ok. Eller, då går det an i alla fall.
När man åker tåg tvingas man besöka en trång och halvmörk cell, med obefintlig luftkonditionering och en spolfunktion som aldrig riktigt gör jobbet, så att man alltid möts av rester från någon businessmänniskas huvudnummer när man lyfter på locket. Fy fan. Jag hatar det med stort HATAR. Lägg därtill att det skakar så in i helvete hela tiden. Det känns som att man är inlåst på en grisig festivaltoalett av ett gäng druckna ynglingar i full färd med att välta den i backen. Man vet att man kommer få uppleva en smutsig härdsmälta och ångrar att man gick in. Det är nästan så att jag föredrar att besöka en offentlig toalett som ockuperats av ett gäng skabbiga heroinister strax före än en x2000-toalett där en slipsgubbe eller kvinna i dräkt kommer utsmygande med sin skam. Efteråt är jag alltid tvungen att gå ett varv, hämta kaffe eller nåt – för att processa ångesten. Jag patrullerar som en sur plit och tittar misstänksamt på alla som sitter där med sina fula bärbara pc-datorer, för att finna den skyldige besökaren före mig, för att riktigt kunna hata honom med hela min kropp. Det sliter. Därför går jag inte i onödan om man säger så.
Men måste man så måste man. Då är det bara att bita ihop och låta det hända. Det är livets tragedi.
När man åker tåg tvingas man besöka en trång och halvmörk cell, med obefintlig luftkonditionering och en spolfunktion som aldrig riktigt gör jobbet, så att man alltid möts av rester från någon businessmänniskas huvudnummer när man lyfter på locket. Fy fan. Jag hatar det med stort HATAR. Lägg därtill att det skakar så in i helvete hela tiden. Det känns som att man är inlåst på en grisig festivaltoalett av ett gäng druckna ynglingar i full färd med att välta den i backen. Man vet att man kommer få uppleva en smutsig härdsmälta och ångrar att man gick in. Det är nästan så att jag föredrar att besöka en offentlig toalett som ockuperats av ett gäng skabbiga heroinister strax före än en x2000-toalett där en slipsgubbe eller kvinna i dräkt kommer utsmygande med sin skam. Efteråt är jag alltid tvungen att gå ett varv, hämta kaffe eller nåt – för att processa ångesten. Jag patrullerar som en sur plit och tittar misstänksamt på alla som sitter där med sina fula bärbara pc-datorer, för att finna den skyldige besökaren före mig, för att riktigt kunna hata honom med hela min kropp. Det sliter. Därför går jag inte i onödan om man säger så.
Men måste man så måste man. Då är det bara att bita ihop och låta det hända. Det är livets tragedi.
tisdag, maj 19, 2009
Omstart
Ibland när jag haft väldigt intensiva dagar och tänkt extra mycket brukar jag känna mig helt slut i huvudet. Så är det idag. Så var det igår. Då känner jag noll inspiration till att blogga, trots att jag har flera bra ämnen att gå på. Då brukar jag äta korv, dricka öl och spela krigsspel för att rensa skallen och komma på banan igen. Gå neandertal. Det är skönt. Ungefär som en omstart.
Igår drack jag öl, åt korv och spelade krigsspel.
Idag åt jag korv och spelade krigsspel.
Imorgon bör jag vara återställd.
Annars spelar jag bara krigsspel imorgon. Det är bäst så. Hmm... var det inte Freddie Mercury som brukade sjunga: "Too much korv can kill you".
Igår drack jag öl, åt korv och spelade krigsspel.
Idag åt jag korv och spelade krigsspel.
Imorgon bör jag vara återställd.
Annars spelar jag bara krigsspel imorgon. Det är bäst så. Hmm... var det inte Freddie Mercury som brukade sjunga: "Too much korv can kill you".
måndag, maj 18, 2009
Humortips
Vill ni skratta? Nej, jag menar inte på det där skruvade psycho-skratta-utan-anledning-sättet. Jag menar skratta på riktigt. Ni vet när man skrattar så att ens kroppskontroll nästan upphör att fungera. När man är tvungen att paniktrycka på paus och snabbt försöka leva sig in i stämningen efter ett folkmord, för att inte kvävas av sitt eget skratt och samtidigt bajsa ner sig i finsoffan. Vill ni det?
Då ska ni se till att på ett eller annat sätt komma över två stå upp-shower med Louis C.K. Fortare än fan.
1: Shameless (2006)
2: Chewed up (2008)
Min fina flickvän, blivande mor till mitt andra barn och briljant bonusmamma till Juniorette, har idag länkat till två klipp från hans sistnämnda show (vi såg den igår). De handlar om barn kan man säga. Stundtals så träffande att man tappar andan.
Jag gillar exta mycket när han pratar om föräldraskap. Hur man som förälder lär sig uppskatta de små mikropauserna från sina barn. Att man nästan lever för de få sekunder av total tystnad och sinnesfrid man får när man satt dem i sin bilbarnstol och stänger dörren för att gå och ta plats vid ratten.
Mannen är ett geni helt enkelt.
Då ska ni se till att på ett eller annat sätt komma över två stå upp-shower med Louis C.K. Fortare än fan.
1: Shameless (2006)
2: Chewed up (2008)
Min fina flickvän, blivande mor till mitt andra barn och briljant bonusmamma till Juniorette, har idag länkat till två klipp från hans sistnämnda show (vi såg den igår). De handlar om barn kan man säga. Stundtals så träffande att man tappar andan.
Jag gillar exta mycket när han pratar om föräldraskap. Hur man som förälder lär sig uppskatta de små mikropauserna från sina barn. Att man nästan lever för de få sekunder av total tystnad och sinnesfrid man får när man satt dem i sin bilbarnstol och stänger dörren för att gå och ta plats vid ratten.
Mannen är ett geni helt enkelt.
söndag, maj 17, 2009
Rikard Wolff has left the building
Jag känner vemod.
Ganska nyligen skrev jag om Majornas egen Rikard Wolff som bor på samma gård som jag. Jag har liksom kommit att gilla den rackarn. Hur han sitter där med sin kvinna och förbrukar lika stora mängder nikotin som syre.
Så igår när vi åt frukost var det plötsligt en stor folksamling på gården som levde om och plötsligt började det baxas ut stora mängder obehandlad furu från någonstans på gården. Köksmöbler, bokhyllor, en bastant kommod och några andra ospec träpjäser. Först tänkte jag vindsröjning men sedan såg jag flyttlådor, lampor och lite allt möjligt. Mitt i allt kom herr och fru Wolff. De kånkade ett par varv och svalkade sig med lemonad och en rök. Det var då vi insåg att de höll på att lämna oss.
Wolff och hans donna har varit de udda fåglarna på gården. Alla andra är så präktiga Svenssons. Rejäla människor. Både jag och J har börjat gilla Wolff & Co för att de är så softa. De hälsar alltid och för att de varken har lust eller mandat att döma andra. De har fått en att känna sig bra och det har kännts som att de verkligen har diggat att bo här. Och nu är de borta. Fan. Det var J som först utbrast att hon tyckte de var de bästa här omkring men jag kunde bara hålla med. Helt uppriktigt känns det lite deppigt. De har stått för unerhållningen och alltid funnits där. Jag har vant mig vid att höra deras mumlanden, tidningsprassel och att känna lukten av smuggelcigg ända upp i mitt vardagsrum. De har på något märkligt sätt bidragit till en hemmakänsla. Det känns verkligen tomt redan efter en dag. De fattas mig. Oss.
Under hela frukosten idag spanade jag förgäves ut över gården i något naivt hopp om att få se dem komma gående. En stund hoppades jag att det inte var ett flyttlass som gick igår utan att familjen Wolff bara bytt stil. Tröttnat på furu och ville ha en clean start. Men gården gapar så tom. Kvar finns bara ett gäng skrikande snorungar och deras sobert praktiska fleecemorsor. Det känns nästan lite för jävligt.
Och jag kan bara konstatera att Rikard Wolff has left the building.
Ganska nyligen skrev jag om Majornas egen Rikard Wolff som bor på samma gård som jag. Jag har liksom kommit att gilla den rackarn. Hur han sitter där med sin kvinna och förbrukar lika stora mängder nikotin som syre.
Så igår när vi åt frukost var det plötsligt en stor folksamling på gården som levde om och plötsligt började det baxas ut stora mängder obehandlad furu från någonstans på gården. Köksmöbler, bokhyllor, en bastant kommod och några andra ospec träpjäser. Först tänkte jag vindsröjning men sedan såg jag flyttlådor, lampor och lite allt möjligt. Mitt i allt kom herr och fru Wolff. De kånkade ett par varv och svalkade sig med lemonad och en rök. Det var då vi insåg att de höll på att lämna oss.
Wolff och hans donna har varit de udda fåglarna på gården. Alla andra är så präktiga Svenssons. Rejäla människor. Både jag och J har börjat gilla Wolff & Co för att de är så softa. De hälsar alltid och för att de varken har lust eller mandat att döma andra. De har fått en att känna sig bra och det har kännts som att de verkligen har diggat att bo här. Och nu är de borta. Fan. Det var J som först utbrast att hon tyckte de var de bästa här omkring men jag kunde bara hålla med. Helt uppriktigt känns det lite deppigt. De har stått för unerhållningen och alltid funnits där. Jag har vant mig vid att höra deras mumlanden, tidningsprassel och att känna lukten av smuggelcigg ända upp i mitt vardagsrum. De har på något märkligt sätt bidragit till en hemmakänsla. Det känns verkligen tomt redan efter en dag. De fattas mig. Oss.
Under hela frukosten idag spanade jag förgäves ut över gården i något naivt hopp om att få se dem komma gående. En stund hoppades jag att det inte var ett flyttlass som gick igår utan att familjen Wolff bara bytt stil. Tröttnat på furu och ville ha en clean start. Men gården gapar så tom. Kvar finns bara ett gäng skrikande snorungar och deras sobert praktiska fleecemorsor. Det känns nästan lite för jävligt.
Och jag kan bara konstatera att Rikard Wolff has left the building.
torsdag, maj 14, 2009
Mikrohinder del 1
Jag köpte linsvätska på Apoteket. Det har jag alltid gjort. Nästan. Flaskorna har sett likadana ut i stort sett hela tiden men linsfodralen har ändrat modell till och från. Jag har aldrig gillat det. Varje gång jag sliter upp kartongen och upptäcker att de ändrat formen så har det känts som en otrevlig överraskning. Ingen världsomvälvande men det har alltid stört mig lite. Det rubbar mina förväntningar och det gillar jag inte. Särskilt inte på morgonkvisten. Dessutom förstår jag inte själva poängen. Varför ändra på en sådan produkt. Den fyller sin funktion. Det är en totalt lågintressant produkt. Ingen jävel bryr sig om sitt linsfodral så kan inte bara låta de där små linsbehållarna vara som de är. De blir ju knappast så jävla mycket bättre, inte så att man ramlar av stolen av upphetsning. Tvärtom.
Men nu har de inte bara ändrat utseendet igen. De är numera gjorda av transparent plast istället för vit vilket för mig med svag ledsyn är en fucking katastrof. Imorse satte jag för andra gången på en vecka in fel lins i fel öga (vilket skapar en läskig dubbelsyn) bara för att jag inte kunde avgöra om det stod L eller R på locket. Jävla piss. Transparenta linsfodral. Jag sätter en tusing på att det var nåt litet as med perfekt syn som kom på den idén. Eller en komplett dåre.
Nej, det handlar inte om en det-var-bättre-förr-förmaning. Så jävla gammal är jag inte (än). Det är bara det att det är just sådana små värdelösa mikrohinder i vardagen som gör mig trött. När de läggs på hög får jag lust att gapskrika och göra någon form av uppror.
Känner ni igen känslan? Vad har ni för mikrohinder som sätter en brun kant på dagen?
Men nu har de inte bara ändrat utseendet igen. De är numera gjorda av transparent plast istället för vit vilket för mig med svag ledsyn är en fucking katastrof. Imorse satte jag för andra gången på en vecka in fel lins i fel öga (vilket skapar en läskig dubbelsyn) bara för att jag inte kunde avgöra om det stod L eller R på locket. Jävla piss. Transparenta linsfodral. Jag sätter en tusing på att det var nåt litet as med perfekt syn som kom på den idén. Eller en komplett dåre.
Nej, det handlar inte om en det-var-bättre-förr-förmaning. Så jävla gammal är jag inte (än). Det är bara det att det är just sådana små värdelösa mikrohinder i vardagen som gör mig trött. När de läggs på hög får jag lust att gapskrika och göra någon form av uppror.
Känner ni igen känslan? Vad har ni för mikrohinder som sätter en brun kant på dagen?
onsdag, maj 13, 2009
Citronläskreklam
Till alla lemonparty.org-fans stora förtjusning kan jag meddela att deras koncept även används i reklam för citrusläsk. Så pikant! Storstilat rent av.
Tandfen
Min nya tandläkare var ännu bättre än min gamla. Så in i helvete mycket bättre och trevligare. På grund av trafikanarkin som uppstår i mixen av rusningstid och diverse vägbyggen så misade jag min tid men det var inga problem. Jag fick komma in ändå. Bara en sådan sak. Sedan var min tandläkare både väldigt trevlig och vass värre. Hon och tandsköterskan var ett riktigt skönt tag-team. Hon lät mig till och med titta på röntgenplåtarna och pekade och visade. Det kändes fränt. Jag har alltid avundats läkare som får titta på röntgenbiler och humma och förstå. Jag ska inte dra det så långt som att det var roligt att besöka tandläkaren, men snudd på, det var i alla fall helt ok.
Jag hade inga hål, bara lite tandsten. Och tre början till hål som hade avstannat. Om jag bara sköter mina kort rätt och inte låter godistarmen spöka allt för mycket kanske jag slipper borren framöver också.
En grej som alltid gör mig nervös hos tandläkaren dock är när de tar svindyra "bilder" på ens tänder med den där feta röntgenkameran. Först monterar de obekväma skärmar i käften på en sedan går de ur rummet och trycker på buzzknappen. Alltså, jag vet att det är onyttigt med röntgen, men det förstärks ganska rejält av att de så tydligt visar att här inne tänker då jag inte vara när det börjar plåtas. Ett väldigt opsykologiskt beteende måste jag säga. Där ligger man helt utlämnad med en stor fet strålningskanon kloss an mot sin kind och de vågar inte ens vara i samma rum. Det gör mig sjukt stressad. Som tandkaptener borde tandläkarna inte lämna skeppet så fort det börjar gunga lite, utan ta sitt ansvar och stå kvar och hålla i maskinen. Det hade känts mycket lugnare. Som det är nu ligger man bara där och tänker att faaan, nu går mina celler bananas där inne.
Jag hade inga hål, bara lite tandsten. Och tre början till hål som hade avstannat. Om jag bara sköter mina kort rätt och inte låter godistarmen spöka allt för mycket kanske jag slipper borren framöver också.
En grej som alltid gör mig nervös hos tandläkaren dock är när de tar svindyra "bilder" på ens tänder med den där feta röntgenkameran. Först monterar de obekväma skärmar i käften på en sedan går de ur rummet och trycker på buzzknappen. Alltså, jag vet att det är onyttigt med röntgen, men det förstärks ganska rejält av att de så tydligt visar att här inne tänker då jag inte vara när det börjar plåtas. Ett väldigt opsykologiskt beteende måste jag säga. Där ligger man helt utlämnad med en stor fet strålningskanon kloss an mot sin kind och de vågar inte ens vara i samma rum. Det gör mig sjukt stressad. Som tandkaptener borde tandläkarna inte lämna skeppet så fort det börjar gunga lite, utan ta sitt ansvar och stå kvar och hålla i maskinen. Det hade känts mycket lugnare. Som det är nu ligger man bara där och tänker att faaan, nu går mina celler bananas där inne.
tisdag, maj 12, 2009
Nu ska jag bli rånad och förnedrad
Idag ska jag till tandis. Jag har dåliga vibbar. Känner mig sjukt nervös och misstänker att jag kommer bli rånad på en ansenlig pengasumma. Men inte bara det, det är sjukt obehagligt att ligga helt utlämnad med öpet gap i odontologversionen av en gynekologstol med en tanddoktor grävandes, skrapandes och sugandes i min mun. Fy fan.
Grejen är att jag har gått hos samma tandläkare så långt tillbaka i tiden mitt minne tillåter mig att komma ihåg. Alltså väldigt länge. Det har aldrig varit särksilt obehagligt att besöka honom och han har alltid diggat mina tänder. Han har gett dem komplimanger, sagt att de ser bra ut och hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att han ville ligga med dem. Men han har varit ett proffs och aldrig sagt att jag har hål eller något annat vidrigt.
Men nu har han plötsligt checkat ut. Lämnat in och gått i pension. Jävla gubbtjyv. Vem vet vad det är för ersättare jag har fått. Kanske är det en galen sadist som tänder på ocker och dömer mina tänder till döden på löpande band. Hon kanske njuter av att dra dem och brukar okynnesborra bara för att det låter så jävla gött. Jag har ingen aning men mitt förtroende för henne är noll. Jag är nästan säker på att hon kommer ge mig ett rent helvete framöver och kommer att ta bra betalt för det.
Min gamla tandläkare skulle aldrig säga till mig att jag hade hål eller något annat otrevligt. Han var billig i drift och sist bjöd han mig till och med på en putsning. Jag känner mig så sjukt rökt nu... nästan på lipen.
Grejen är att jag har gått hos samma tandläkare så långt tillbaka i tiden mitt minne tillåter mig att komma ihåg. Alltså väldigt länge. Det har aldrig varit särksilt obehagligt att besöka honom och han har alltid diggat mina tänder. Han har gett dem komplimanger, sagt att de ser bra ut och hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att han ville ligga med dem. Men han har varit ett proffs och aldrig sagt att jag har hål eller något annat vidrigt.
Men nu har han plötsligt checkat ut. Lämnat in och gått i pension. Jävla gubbtjyv. Vem vet vad det är för ersättare jag har fått. Kanske är det en galen sadist som tänder på ocker och dömer mina tänder till döden på löpande band. Hon kanske njuter av att dra dem och brukar okynnesborra bara för att det låter så jävla gött. Jag har ingen aning men mitt förtroende för henne är noll. Jag är nästan säker på att hon kommer ge mig ett rent helvete framöver och kommer att ta bra betalt för det.
Min gamla tandläkare skulle aldrig säga till mig att jag hade hål eller något annat otrevligt. Han var billig i drift och sist bjöd han mig till och med på en putsning. Jag känner mig så sjukt rökt nu... nästan på lipen.
måndag, maj 11, 2009
Soptippsbesök och prispennor
På grund av sjukdom i familjen bjöd helgen inte på några som helst sociala aktiviteter. Händelselösheten var så total att söndagens besök på tippen blev lite av en episk höjdpunkt.
Vi har under en väldigt väldigt lång tid stashat ungefär ett ton crap i form av överblivet byggmaterial, gamla kläder och en massa annan onödig skit i vår lägenhet så besöket på återvinningscentralen i Högsbo blev ett rus. Fan jag var så munter när jag stod och vräkte i säck efter säck i brännbart-kontan att jag blev helt stissig. Jag pundade känslan av att slänga. Ut med det gamla, in med... nä fan inte in med ett skit. Jag fick nästan stånd när jag tänkte på all yta vi plötsligt hade.
Efter tippen var vi båda opropotionerligt uppspelta. Vi kände vi oss unga och vilda. Så vi åkte till Mio och Svenska Hem och provsatt soffor. Endast för skojs skull. Bara sådär. Sedan freakade vi ut totalt och toppade med en sunklunch på McDonalds i Frölunda innan vi sansade oss. Ja det var en helt galen förmiddag. Vi var tvungna att lägga oss och vila av utmattning.
Sedan kollade jag jobbmailen och fick se att jag vann en bronspenna i One Show (en ganska stor internationell reklamtävling) för en annons. Det var också kul.
Byrån vann för övrigt även guld och silver, i andra kategorier, vilket totalt sett känns som en väldigt bra prisskörd.
Vi har under en väldigt väldigt lång tid stashat ungefär ett ton crap i form av överblivet byggmaterial, gamla kläder och en massa annan onödig skit i vår lägenhet så besöket på återvinningscentralen i Högsbo blev ett rus. Fan jag var så munter när jag stod och vräkte i säck efter säck i brännbart-kontan att jag blev helt stissig. Jag pundade känslan av att slänga. Ut med det gamla, in med... nä fan inte in med ett skit. Jag fick nästan stånd när jag tänkte på all yta vi plötsligt hade.
Efter tippen var vi båda opropotionerligt uppspelta. Vi kände vi oss unga och vilda. Så vi åkte till Mio och Svenska Hem och provsatt soffor. Endast för skojs skull. Bara sådär. Sedan freakade vi ut totalt och toppade med en sunklunch på McDonalds i Frölunda innan vi sansade oss. Ja det var en helt galen förmiddag. Vi var tvungna att lägga oss och vila av utmattning.
Sedan kollade jag jobbmailen och fick se att jag vann en bronspenna i One Show (en ganska stor internationell reklamtävling) för en annons. Det var också kul.
Byrån vann för övrigt även guld och silver, i andra kategorier, vilket totalt sett känns som en väldigt bra prisskörd.
söndag, maj 10, 2009
Smittan
En av fördelarna med att ha sitt barn på dagis är att man garanterat får tillfälle att utforska en rik flora av de mest vansinniga, aggressiva och otäcka åkommor man kan tänka sig. Fantasin räcker inte långt och det är absolut ingen idé att kämpa emot eller ens försöka slippa undan. Det är bara att bita ihop och vänta när något är på gång. Det har jag lärt mig efter att ha gått igenom samtliga faser i delen av föräldraskapet.
Först kommer den naiva fasen, när man intalar sig själv att de rykten man hört bara är överdrifter från riktiga lipsillar till föräldrar. Sedan står ofta den hoppfulla fasen på tur, efter att ens barn kommit hem med en mördarförkylning och till och med nyst en i munnen, utan att smittan lyckats få grepp och göra en sjuk. Egot stärks med ungefär femtusen procent och man passerar sömlöst över till och in i den dödsföraktande fasen där man ser sig själv som en extraordinärt hårdnackad jävel, made of steel, en stadig pjäs som inga små "mesiga" barnbaciller har en rimlig chans att fälla. Till och med notoriska hypokondriker börjar fnysa åt alla sjåpiga mähän som vittnar om hur deras glin kommit hemdragandes med smittor. Ända tills den dagen ens eget barn kommer hem iklädda en slags osynlig dynamitväst, där sprängämnet består av en tätvävd matta av totalt jävla asförbannade psykopatbakterier som vill äta upp ditt förstånd. För den dagen kommer alltid och den kommer med besked kan jag lova. Det är då får man sona sin brist på respekt, ofta med en sjukdom så smärtsam och vidrig att snåriga självdeklarationer och åderlåtning närmst framstår som riktiga kåtdrömmar i jämförelse. Man tror uppriktigt att ens sista stund är kommen. Man nästan hoppas. Därmed forslas man automatiskt vidare in i den sista och för evigt ihållande fasen. Panikrädslan.
I början är man livrädd twentyfourseven. Minsta hostande så fryser ryggraden till is. En nysning kan leda till omedelbar ångesttvagning sittandes på huk i duschen medan man gråtande skrubbar vartenda skrymsle på sin lekamen med rotborste. Och om barnet skulle råka kräkas står det mellan att snabbt som fan slänga sig efter sin sista livlina (läs: dödslina), cyanidkapslarna, eller att bita ihop och låtsas hantera situationen. Oftast väljer föräldrar trots allt det sistnämnda. Rädslan är något man får lära sig leva med helt enkelt.
Varje dag när Juniorette kommer hem från dagis vet jag att det är som rysk roulette att vistas i hennes direkta närhet. Min kropp är lika öppen för en dagissmitta som en klassisk fem-i-tre-raggare är sugen på att bli uppbjuden till finsk fylletango. Det bara är så.
Så i början av förra veckan när Juniorette vaknade med ögoninflammation visste jag och J att minst en av oss var rökt. Och mycket riktigt. När vi skulle gå och lägga oss i onsdags kände J sig lite konstig i ögonen, ett förlopp som på morgonen hade utvecklats till en fullfjädrad ögoninflammation, med svullnad, röda ögonvitor och variga flytningar extra allt. Bortsett från avsaknaden av blånader hade vem som helst kunnat missta det för resultatet av en rejäl omgång handgemäng. Inte minst kunde hon själv eftersom smärtan satt som ett plåster på ögonloberna. Fortfarande på fredagen var ögonen så svullna att alla former av socialt umgänge var uteslutet. Istället bestämde vi oss för att köpa tyck-synd-om-pizza och kolla på film. J ville ha luft så vi gick tillsammans. Inget pinsamt alls. Samtliga personer vi mötte tittade (råglodde). Först på henne med medlidsam blick, sedan på mig med avsmak. Igår var svullnaden bättre med det röda i ögonvitorna hade stegrats så att hon såg ut att ha begråtit en medelstor släkt. Vi kunde inte vistas utomhus. Och nu är det söndag kväll, nästan måndag. Jippi.
Att jag kommer undslippa samma helvete är högst osannolikt eftersom vi delar samma säng, porslin, fjärrkontroll och så vidare. Så jag väntar. Sammanbitet. Totalt jävla livrädd... men med stil.
Först kommer den naiva fasen, när man intalar sig själv att de rykten man hört bara är överdrifter från riktiga lipsillar till föräldrar. Sedan står ofta den hoppfulla fasen på tur, efter att ens barn kommit hem med en mördarförkylning och till och med nyst en i munnen, utan att smittan lyckats få grepp och göra en sjuk. Egot stärks med ungefär femtusen procent och man passerar sömlöst över till och in i den dödsföraktande fasen där man ser sig själv som en extraordinärt hårdnackad jävel, made of steel, en stadig pjäs som inga små "mesiga" barnbaciller har en rimlig chans att fälla. Till och med notoriska hypokondriker börjar fnysa åt alla sjåpiga mähän som vittnar om hur deras glin kommit hemdragandes med smittor. Ända tills den dagen ens eget barn kommer hem iklädda en slags osynlig dynamitväst, där sprängämnet består av en tätvävd matta av totalt jävla asförbannade psykopatbakterier som vill äta upp ditt förstånd. För den dagen kommer alltid och den kommer med besked kan jag lova. Det är då får man sona sin brist på respekt, ofta med en sjukdom så smärtsam och vidrig att snåriga självdeklarationer och åderlåtning närmst framstår som riktiga kåtdrömmar i jämförelse. Man tror uppriktigt att ens sista stund är kommen. Man nästan hoppas. Därmed forslas man automatiskt vidare in i den sista och för evigt ihållande fasen. Panikrädslan.
I början är man livrädd twentyfourseven. Minsta hostande så fryser ryggraden till is. En nysning kan leda till omedelbar ångesttvagning sittandes på huk i duschen medan man gråtande skrubbar vartenda skrymsle på sin lekamen med rotborste. Och om barnet skulle råka kräkas står det mellan att snabbt som fan slänga sig efter sin sista livlina (läs: dödslina), cyanidkapslarna, eller att bita ihop och låtsas hantera situationen. Oftast väljer föräldrar trots allt det sistnämnda. Rädslan är något man får lära sig leva med helt enkelt.
Varje dag när Juniorette kommer hem från dagis vet jag att det är som rysk roulette att vistas i hennes direkta närhet. Min kropp är lika öppen för en dagissmitta som en klassisk fem-i-tre-raggare är sugen på att bli uppbjuden till finsk fylletango. Det bara är så.
Så i början av förra veckan när Juniorette vaknade med ögoninflammation visste jag och J att minst en av oss var rökt. Och mycket riktigt. När vi skulle gå och lägga oss i onsdags kände J sig lite konstig i ögonen, ett förlopp som på morgonen hade utvecklats till en fullfjädrad ögoninflammation, med svullnad, röda ögonvitor och variga flytningar extra allt. Bortsett från avsaknaden av blånader hade vem som helst kunnat missta det för resultatet av en rejäl omgång handgemäng. Inte minst kunde hon själv eftersom smärtan satt som ett plåster på ögonloberna. Fortfarande på fredagen var ögonen så svullna att alla former av socialt umgänge var uteslutet. Istället bestämde vi oss för att köpa tyck-synd-om-pizza och kolla på film. J ville ha luft så vi gick tillsammans. Inget pinsamt alls. Samtliga personer vi mötte tittade (råglodde). Först på henne med medlidsam blick, sedan på mig med avsmak. Igår var svullnaden bättre med det röda i ögonvitorna hade stegrats så att hon såg ut att ha begråtit en medelstor släkt. Vi kunde inte vistas utomhus. Och nu är det söndag kväll, nästan måndag. Jippi.
Att jag kommer undslippa samma helvete är högst osannolikt eftersom vi delar samma säng, porslin, fjärrkontroll och så vidare. Så jag väntar. Sammanbitet. Totalt jävla livrädd... men med stil.
fredag, maj 08, 2009
Fredagsdepp hos herr dystrerkvist
Varje gång jag passerar begravningsbyrån på bangatan måste jag stanna och titta in genom skyltfönstret. Det är lätt den absolut deppigaste affärsrörelsen jag någonsin skådat. Visst, död är väl aldrig en kul bissniss, men mot det här stället har en mäklarfirma i Tjernobyl inte ett skit att sätta emot.
På ett mycket paradoxalt vis står jag nästan och njuter i mig av DDR-känslan. Alla färger tonas till det gråa. Den totala avsaknaden av liv formligen pulserar med en alldeles utomordentlig vigör. Minsta gnutta glädje sugs ur kroppen medan man står där och tittar.
Jag gillar också att ta del av deras skyltvaror. Se vad begravningsbranschen har för cokteaser-produkter att locka till spring i butiken med. Min blick leker och dansar sig över urnor, testamenteblanketter och gravprydnader. Och så plötsligt ser jag den. Världens deppigaste produkt. Gravstenstvätt. Så sjukt bedrövligt. Frågan är hur vanligt det är att någon spontanköper en flarra. Det blir liksom aldrig kul. Definitivt inget man sexar till stämningen med hemma direkt... "Älskling, jag köpte med mig en flaska gravstenstvätt hem".
Hur fan toppar man dysterheten i gravstenstvätt?
På ett mycket paradoxalt vis står jag nästan och njuter i mig av DDR-känslan. Alla färger tonas till det gråa. Den totala avsaknaden av liv formligen pulserar med en alldeles utomordentlig vigör. Minsta gnutta glädje sugs ur kroppen medan man står där och tittar.
Jag gillar också att ta del av deras skyltvaror. Se vad begravningsbranschen har för cokteaser-produkter att locka till spring i butiken med. Min blick leker och dansar sig över urnor, testamenteblanketter och gravprydnader. Och så plötsligt ser jag den. Världens deppigaste produkt. Gravstenstvätt. Så sjukt bedrövligt. Frågan är hur vanligt det är att någon spontanköper en flarra. Det blir liksom aldrig kul. Definitivt inget man sexar till stämningen med hemma direkt... "Älskling, jag köpte med mig en flaska gravstenstvätt hem".
Hur fan toppar man dysterheten i gravstenstvätt?
onsdag, maj 06, 2009
Ändrade spelregler på bøfhuset
I förrgår åt jag och min kollega M bøf på Jensens. När M visade upp sin ansenliga mängd stämpelkort upplyste tjejen som tog lunchbeställningen honom om att de inte längre dög att växla in mot friluncher. M bet ihop. Det var nästintill smärtsamt att se. Trots att säkert en tredjedel av korten egentligen tillhör mig men har fallit i hans ägo efter ett nästan perverst egoroffande.
Vi har båda spenderat tusentals kronor var i lunchpengar på det där simpla köttsjappet. Varje gång får man ett nytt stämpelkort eftersom de inte orkar bemöda sig att fråga om man har kort. När man snällt påpekar det faktum att man fakrtiskt redan har ett stämpelkort (vilket de fan borde veta vid det här laget då jag och M lär tillhöra de två personer som beställt in flest Jensensbøffar i den här stan) suckar de nästan ihjäl en om man dessutom ber dem att få stämpeln på samma kort. De låter en förstå att det är en närmast orimlig förfrågan. Det är så sjukt jobbigt för dem att gå till mötes och för att inte krångla till det för dem har vi bara tagit emot korten och växlat in dem när vi har fem. Men nu går det alltså inte längre. Nya regler. Så är det bara. Inget att göra åt. Vad är det för dansk skitstil egentligen?
Nu duger det inte att komma dit med sina stämplar spridda på flera kort. Det får inte ha gått mer än åtta dagar mellan stämplarna och kortet får inte bli äldre än nio månader (hur nu den ekvationen går ihop). Det är med andra ord lättare att sköta ett medelstort företags deklaration än att uppfylla kraven för att kunna tillgodoräkna sig den heliga värdebøffen.
M svalde sin vrede och den måste ha smakat riktigt surt för jag kunde se hur hans käkmuskler jobbade. Han låtsades att han inte förstod vad hon just sagt till honom. Hon upprepade hela harangen men M förstod fortfarande inte. Han svarade att han gjort det här under flera års tid men hennes svar förblev att det är nya regler. Till slut kunde jag inte hålla mig utan började förklara det orimliga i att neka min kollega sin fribøf, att de alltid gett oss nya kort och att de aldrig frågat efter stämpelkort. Det har aldrig varit några problem innan. Vi har levt i en perfekt symbios där vi kommit att acceptera dem trots deras arrogans, dåliga service och alla fel. Dessutom har vi fan ätit bøf där långt innan hon ens var påtänkt till jobbet. Tjejen svarade kort och torrt att hon förstod att det kändes surt men att så var reglerna. Då kände jag mig provocerad. Att hon såg så otroligt menlös ut där hon stod med öppen mun och jiddrade, så att ett moderskepp till tandställning blottades och en kraftig salivmängd gav sig till känna, stärkte vare sig hennes aktier eller vår aptit. Dessutom hade hon ingen haka.
Skulle vi som är stammisar (om Jensens hade kört Coop-konceptet skulle vi fan vara majoritetsdelägare vid det här laget) bara sitta där och bli förnedrade av en person som har större underläpp än haka, trots att vi uppskattningsvis har spenderat mer än hennes månadslön där. Vardera. Ja det skulle vi. Suget efter deras whiskeysås var för stort. Hedern fick komma i andra hand. Vi beställde och innan hon gett sig av förklarade M högt och tydligt för mig att han för första gången var riktigt arg på bøffen. Det har aldrig hänt innan.
Sedan började vi smida planer. Vi kommer tillbaks. Vi kommer att hitta ett sätt att jämna ut oddsen. Det kan de ta till banken. Danskjävlar!
Vi har båda spenderat tusentals kronor var i lunchpengar på det där simpla köttsjappet. Varje gång får man ett nytt stämpelkort eftersom de inte orkar bemöda sig att fråga om man har kort. När man snällt påpekar det faktum att man fakrtiskt redan har ett stämpelkort (vilket de fan borde veta vid det här laget då jag och M lär tillhöra de två personer som beställt in flest Jensensbøffar i den här stan) suckar de nästan ihjäl en om man dessutom ber dem att få stämpeln på samma kort. De låter en förstå att det är en närmast orimlig förfrågan. Det är så sjukt jobbigt för dem att gå till mötes och för att inte krångla till det för dem har vi bara tagit emot korten och växlat in dem när vi har fem. Men nu går det alltså inte längre. Nya regler. Så är det bara. Inget att göra åt. Vad är det för dansk skitstil egentligen?
Nu duger det inte att komma dit med sina stämplar spridda på flera kort. Det får inte ha gått mer än åtta dagar mellan stämplarna och kortet får inte bli äldre än nio månader (hur nu den ekvationen går ihop). Det är med andra ord lättare att sköta ett medelstort företags deklaration än att uppfylla kraven för att kunna tillgodoräkna sig den heliga värdebøffen.
M svalde sin vrede och den måste ha smakat riktigt surt för jag kunde se hur hans käkmuskler jobbade. Han låtsades att han inte förstod vad hon just sagt till honom. Hon upprepade hela harangen men M förstod fortfarande inte. Han svarade att han gjort det här under flera års tid men hennes svar förblev att det är nya regler. Till slut kunde jag inte hålla mig utan började förklara det orimliga i att neka min kollega sin fribøf, att de alltid gett oss nya kort och att de aldrig frågat efter stämpelkort. Det har aldrig varit några problem innan. Vi har levt i en perfekt symbios där vi kommit att acceptera dem trots deras arrogans, dåliga service och alla fel. Dessutom har vi fan ätit bøf där långt innan hon ens var påtänkt till jobbet. Tjejen svarade kort och torrt att hon förstod att det kändes surt men att så var reglerna. Då kände jag mig provocerad. Att hon såg så otroligt menlös ut där hon stod med öppen mun och jiddrade, så att ett moderskepp till tandställning blottades och en kraftig salivmängd gav sig till känna, stärkte vare sig hennes aktier eller vår aptit. Dessutom hade hon ingen haka.
Skulle vi som är stammisar (om Jensens hade kört Coop-konceptet skulle vi fan vara majoritetsdelägare vid det här laget) bara sitta där och bli förnedrade av en person som har större underläpp än haka, trots att vi uppskattningsvis har spenderat mer än hennes månadslön där. Vardera. Ja det skulle vi. Suget efter deras whiskeysås var för stort. Hedern fick komma i andra hand. Vi beställde och innan hon gett sig av förklarade M högt och tydligt för mig att han för första gången var riktigt arg på bøffen. Det har aldrig hänt innan.
Sedan började vi smida planer. Vi kommer tillbaks. Vi kommer att hitta ett sätt att jämna ut oddsen. Det kan de ta till banken. Danskjävlar!
tisdag, maj 05, 2009
Skratta för livet
I söndags var det ingen vanlig dag. Det var det den årliga världsskrattdagen. En dag för skratt. Nä, inte glädje bara skratt. Helt oprovocerat skrattande. Fy fan!
Jag har länge tänkt skriva om ett fenomen som jag tycker är helt sinnesvridet. Otäckt. Läskigt. Helt jävla bananas. Men jag har inte kommit mig för. Jag har inte lyckats samla mina tankar om detta vansinne och istället hoppats på att någon annan ska ta bladet från munnen och säga att: "Nu får det fanimej vara nog. Nu räcker det era satans skrattfleppon". Men ingen verkar tänka säga nåt. De får bara hållas.
Det finns en sjuk sjuk rörelse som heter Skratta för livet. Den har sina rötter i Indien, där någon dåre (läkare) vid namn Madan Kataria på 90-talet kom upp med konceptet skratterapi. Han jobbar inte med humor eftersom alla finner olika saker roliga. Nä, därför har han utvecklat en simulationsmodell. Har ni hört något så jävla dumt? Nåväl, det blir ännu värre.
Visst, jag kan hålla med om att det är gött med ett rejält flabb. Ett gott skratt är säkert bra för själen och allt det där. Om det är äkta. Men att simulera skratt som den där jävla indiern försöker sälja på människor är bara stört. Trots detta verkar han ha han lyckats snärja en rejäl bunt vilsna själar och hans budskap har spridits över världen. Fristående celler agerar numera på helt egen hand och i Bombay träffas människor i parker och på parkeringsplatser i gryningen för att ha skrattgympa. Fan, jag kan verkligen inte tänka mig något obehagligare än att komma gående förbi en stor grupp människor som står och fejkskrattar rätt ut i luften åt precis ingenting, som värsta sortens nötjobb. Det hade troligen framkallat både panikskräck och svår analmigrän hos mig.
På hemsidan kan man läsa följande: Med hjälp av koncentration simuleras olika typer av skratt: HO-HO-HA-HA- övningar, hjärtligt skratt, tyst skratt, medelskratt, dansskratt, swinging-skratt, cocktailskratt och enmetersskrattet. Ursäkta mig. Vad i helvete är swinging-skratt för något? Eller vilken som helst av de andra skrattyperna för den delen. De påpekar det faktum att deras kurser är säkrare skrattutlösare än ett bio- eller teaterbesök eftersom man då inte är garanterad att det kommer leda till skratt. Nä, för det beror väl just på det faktum att människor har olika typer av humor. Vissa har sotsvart humor, andra kissar i byxan av buskis. Det är är så det är. Sedan kommer en indisk girigbuk sätter sig över detta, frikopplar skrattet från humor och glädje och skapar en affärsmodell som går ut på att slå mynt av själva företeelsen skratt. Det aset.
Till Sverige kom skrattrörelsen med en tant som heter Maud Skoog Brandin för tio år sedan. Man skulle kunna säga att hon är en slags högsta skrattchef för alla skrattklubbar runt om i landet. Fatta. Skrattklubbar. Vill man skratta av sig lite kan man bara besöka sin lokala skrattklubb och pynta en liten summa för en härlig skrattstund. Det är ungefär som att gå på riktigt bra stand up comedy fast utan själva komediakten. Vill man ta det ännu längre och vill starta en egen skrattklubb där människor får betala för att komma och skratta är det bara att anmäla sig till Mauds skrattinstruktörsutbildning. Då blir man en legitimerad skrattare. Det är nästan så jag ramlar av stolen så sjukt är det.
Tänk er en grupp människor som samlas och skrattar helt utan anledning. Inte för att de är glada. Inte för att något är roligt eller för att det finns något som helst i hela världen att skratta åt. Utan bara för skrattets skull. Psykopater? Högst troligt. Lägg till att de öppnar plånkan för att få vara med. En sekt? Ja, en helt galen jävla sekt.
Bilden ovan är en gruppbild från en av instruktörsutbildningarna. Brrr... jag får så kalla kårar av att se på dem att det lätt skulle kunna misstas för långt gången likstelhet. Bara tanken på att dessa människor finns överallt och runt omkring, att det finns en möjlighet att grannen vägg i vägg lika gärna skulle kunna vara ett sånt där tokigt skrattmongo, gör mig besinningslöst rädd. Jag hade hellre signat upp på en campingsemester med familjen Fritzl än att att spendera ens en kort stund i enrum med en skrattinstruktör.
Vissa människor tycker det är läskigt med bilolyckor och sjukdomar. Andra är rädda för ensamheten medan några tycker att clowner är obehagliga. Själv är jag paniskt rädd för människor som skrattar helt utan anledning.
Jag har länge tänkt skriva om ett fenomen som jag tycker är helt sinnesvridet. Otäckt. Läskigt. Helt jävla bananas. Men jag har inte kommit mig för. Jag har inte lyckats samla mina tankar om detta vansinne och istället hoppats på att någon annan ska ta bladet från munnen och säga att: "Nu får det fanimej vara nog. Nu räcker det era satans skrattfleppon". Men ingen verkar tänka säga nåt. De får bara hållas.
Det finns en sjuk sjuk rörelse som heter Skratta för livet. Den har sina rötter i Indien, där någon dåre (läkare) vid namn Madan Kataria på 90-talet kom upp med konceptet skratterapi. Han jobbar inte med humor eftersom alla finner olika saker roliga. Nä, därför har han utvecklat en simulationsmodell. Har ni hört något så jävla dumt? Nåväl, det blir ännu värre.
Visst, jag kan hålla med om att det är gött med ett rejält flabb. Ett gott skratt är säkert bra för själen och allt det där. Om det är äkta. Men att simulera skratt som den där jävla indiern försöker sälja på människor är bara stört. Trots detta verkar han ha han lyckats snärja en rejäl bunt vilsna själar och hans budskap har spridits över världen. Fristående celler agerar numera på helt egen hand och i Bombay träffas människor i parker och på parkeringsplatser i gryningen för att ha skrattgympa. Fan, jag kan verkligen inte tänka mig något obehagligare än att komma gående förbi en stor grupp människor som står och fejkskrattar rätt ut i luften åt precis ingenting, som värsta sortens nötjobb. Det hade troligen framkallat både panikskräck och svår analmigrän hos mig.
På hemsidan kan man läsa följande: Med hjälp av koncentration simuleras olika typer av skratt: HO-HO-HA-HA- övningar, hjärtligt skratt, tyst skratt, medelskratt, dansskratt, swinging-skratt, cocktailskratt och enmetersskrattet. Ursäkta mig. Vad i helvete är swinging-skratt för något? Eller vilken som helst av de andra skrattyperna för den delen. De påpekar det faktum att deras kurser är säkrare skrattutlösare än ett bio- eller teaterbesök eftersom man då inte är garanterad att det kommer leda till skratt. Nä, för det beror väl just på det faktum att människor har olika typer av humor. Vissa har sotsvart humor, andra kissar i byxan av buskis. Det är är så det är. Sedan kommer en indisk girigbuk sätter sig över detta, frikopplar skrattet från humor och glädje och skapar en affärsmodell som går ut på att slå mynt av själva företeelsen skratt. Det aset.
Till Sverige kom skrattrörelsen med en tant som heter Maud Skoog Brandin för tio år sedan. Man skulle kunna säga att hon är en slags högsta skrattchef för alla skrattklubbar runt om i landet. Fatta. Skrattklubbar. Vill man skratta av sig lite kan man bara besöka sin lokala skrattklubb och pynta en liten summa för en härlig skrattstund. Det är ungefär som att gå på riktigt bra stand up comedy fast utan själva komediakten. Vill man ta det ännu längre och vill starta en egen skrattklubb där människor får betala för att komma och skratta är det bara att anmäla sig till Mauds skrattinstruktörsutbildning. Då blir man en legitimerad skrattare. Det är nästan så jag ramlar av stolen så sjukt är det.
Tänk er en grupp människor som samlas och skrattar helt utan anledning. Inte för att de är glada. Inte för att något är roligt eller för att det finns något som helst i hela världen att skratta åt. Utan bara för skrattets skull. Psykopater? Högst troligt. Lägg till att de öppnar plånkan för att få vara med. En sekt? Ja, en helt galen jävla sekt.
Bilden ovan är en gruppbild från en av instruktörsutbildningarna. Brrr... jag får så kalla kårar av att se på dem att det lätt skulle kunna misstas för långt gången likstelhet. Bara tanken på att dessa människor finns överallt och runt omkring, att det finns en möjlighet att grannen vägg i vägg lika gärna skulle kunna vara ett sånt där tokigt skrattmongo, gör mig besinningslöst rädd. Jag hade hellre signat upp på en campingsemester med familjen Fritzl än att att spendera ens en kort stund i enrum med en skrattinstruktör.
Vissa människor tycker det är läskigt med bilolyckor och sjukdomar. Andra är rädda för ensamheten medan några tycker att clowner är obehagliga. Själv är jag paniskt rädd för människor som skrattar helt utan anledning.
måndag, maj 04, 2009
Åthytt
Något av det vidrigaste jag vet är att bli hytt åt av någon sur gammal gubb- eller kärringjävelsnäve. Det hände mig igår när jag som värst höll på att trassla omkring med bilen runt Linnéplatsen för att hitta en parkeringsplats nära Hemmakväll.
Mina medtrafikanter var som tokiga. Tutade och levde om när jag inte var alert nog. Det stressade mig. En jävla nassestil de har där i Linné alltså. Varför är de så uppskruvade och skitstiffa hela tiden. Som att hela världen kommer explodera om trafiken inte flyter precis som de önskar. Men visst visst, det är deras stadsdel och om linnémänniskorna inte pallar med lite tillbakalutat och livsbejakande majornaflow så må det vara så. Då anpassar jag mig.
I alla fall så hade jag kört kanske fem varv och tänkte att nu orkar jag inte leta mer utan ställer mig vid Sveaplan. Jag kom till stoppljusen alldeles utanför videobutiken. Det var grönt och jag skulle precis till att köra in på Linnégatan när en pensionerad man i all sin gubbprakt höjer sin hårt rullade dagstidning och liksom hytter åt mig. Han stod vid övergångsstället och trodde att det var han som hade grönt, men det var det inte, det var jag. Han tittade på mig som att jag var idioten, men det var jag inte, det var han. Jag hade grönt, han hade rött, ändå hytte han aggressivt åt mig. Han verkligen föraktade mig. Det var först fysikens lagar som hindrade hans mungipor från att vinklas mer neråt. Jag såg hur hans ansikte förvreds i avsmak över mitt ickebrott och det var då jag kände den där starka lusten komma över mig, att bara stanna min lilla Nissan precis just där. Tvärnita och hoppa ur som en galning.
Jag ville rycka tidningen ur näven på honom och ge honom en sådan jävla lavett att hans lösgaddar skulle yra som snoret ur en riktig allerginysning. Sedan skulle jag bara peka på honom min mest djävulska pekning och med tänderna hårt ihop väsa: "Käften på dig gammgubbe annars blir det långvård. Fattar du det?". Jag ville inte låta ett gubbaset komma undan med en så svinig åthutning på helt felaktiga grunder bara för att han var född före det vi känner som modern tideräkning. Jag ville sätta stopp för fortsatta okynnesåthutningar mot oskyldiga medborgare. Det är ett simpelt oskick. Men jag kom mig inte ens för att veva ner rutan och skända honom verbalt. Sedan sansade jag mig och hittade en lämplig parkeringsficka. Gubben kom undan. För den här gången.
Ett är dock säkert, jag glömmer inte en obefogad åthutning. Aldrig!
Mina medtrafikanter var som tokiga. Tutade och levde om när jag inte var alert nog. Det stressade mig. En jävla nassestil de har där i Linné alltså. Varför är de så uppskruvade och skitstiffa hela tiden. Som att hela världen kommer explodera om trafiken inte flyter precis som de önskar. Men visst visst, det är deras stadsdel och om linnémänniskorna inte pallar med lite tillbakalutat och livsbejakande majornaflow så må det vara så. Då anpassar jag mig.
I alla fall så hade jag kört kanske fem varv och tänkte att nu orkar jag inte leta mer utan ställer mig vid Sveaplan. Jag kom till stoppljusen alldeles utanför videobutiken. Det var grönt och jag skulle precis till att köra in på Linnégatan när en pensionerad man i all sin gubbprakt höjer sin hårt rullade dagstidning och liksom hytter åt mig. Han stod vid övergångsstället och trodde att det var han som hade grönt, men det var det inte, det var jag. Han tittade på mig som att jag var idioten, men det var jag inte, det var han. Jag hade grönt, han hade rött, ändå hytte han aggressivt åt mig. Han verkligen föraktade mig. Det var först fysikens lagar som hindrade hans mungipor från att vinklas mer neråt. Jag såg hur hans ansikte förvreds i avsmak över mitt ickebrott och det var då jag kände den där starka lusten komma över mig, att bara stanna min lilla Nissan precis just där. Tvärnita och hoppa ur som en galning.
Jag ville rycka tidningen ur näven på honom och ge honom en sådan jävla lavett att hans lösgaddar skulle yra som snoret ur en riktig allerginysning. Sedan skulle jag bara peka på honom min mest djävulska pekning och med tänderna hårt ihop väsa: "Käften på dig gammgubbe annars blir det långvård. Fattar du det?". Jag ville inte låta ett gubbaset komma undan med en så svinig åthutning på helt felaktiga grunder bara för att han var född före det vi känner som modern tideräkning. Jag ville sätta stopp för fortsatta okynnesåthutningar mot oskyldiga medborgare. Det är ett simpelt oskick. Men jag kom mig inte ens för att veva ner rutan och skända honom verbalt. Sedan sansade jag mig och hittade en lämplig parkeringsficka. Gubben kom undan. För den här gången.
Ett är dock säkert, jag glömmer inte en obefogad åthutning. Aldrig!
Hyrupplevelse
Hyrde film igår. Just precis. Hyrde. Det är när man går till en videobutik, ett slags museum där man betalar en liten summa pengar för att få låna hem gammal film.
De har en hylla med filmer som man nästan kan minnas när de kom för att de bara har något år eller två på nacken. Det kallas nyhetshyllan. Det kändes udda att gå runt och bläddra med ögonen över dvd-ryggarna på arkivavdelningen, dit där topplistefilmerna förpassas när de gjort sitt. Lite som att stiga in i källaren på Naturhistoriska där de sägs förvara en massa äckligheter i glasburkar. Skrämmande och fascinerande på samma gång.
Vi valde ut våra filmer och gick fram till kassan med viss spänning. Det kändes lite osäkert, trevande, nervöst och snuskigt. Ungefär som inför första samlaget. Minus fyllan. Men allt gick bra. Inga konstigheter och det var faktiskt riktigt skönt. Det syntes nog på oss när vi kom ut igen. Vi gick malligt och på lätta fötter ner för gatan med vår Hemmakväll-påse. Folk kunde tydligt se att där går ett par som har hyrt film. Alldeles nyhyrda.
Vi kommer nog göra det igen.
De har en hylla med filmer som man nästan kan minnas när de kom för att de bara har något år eller två på nacken. Det kallas nyhetshyllan. Det kändes udda att gå runt och bläddra med ögonen över dvd-ryggarna på arkivavdelningen, dit där topplistefilmerna förpassas när de gjort sitt. Lite som att stiga in i källaren på Naturhistoriska där de sägs förvara en massa äckligheter i glasburkar. Skrämmande och fascinerande på samma gång.
Vi valde ut våra filmer och gick fram till kassan med viss spänning. Det kändes lite osäkert, trevande, nervöst och snuskigt. Ungefär som inför första samlaget. Minus fyllan. Men allt gick bra. Inga konstigheter och det var faktiskt riktigt skönt. Det syntes nog på oss när vi kom ut igen. Vi gick malligt och på lätta fötter ner för gatan med vår Hemmakväll-påse. Folk kunde tydligt se att där går ett par som har hyrt film. Alldeles nyhyrda.
Vi kommer nog göra det igen.
lördag, maj 02, 2009
Orkar inte blogga
Har just färgat håret på J. Rätt jävla grym på det om jag får säga det själv. Typ bäst. Alldeles rött och fint blev det. Och ni vet vad de brukar säga om tjejer med rött hår va?
Hade tänkt blogga nu men orkar inte. Det är för tragiskt att sitta inne. Ska försöka kombinera ett lekplatsbesök med bokläsning istället. Ska bli intressant att se ifall det funkar. Det har aldrig gjort det förut. Men idag jävlar. Jag vill ligga på en picknickfilt och läsa, dricka kaffe och vuxenäta ballerinakakor i lugn och ro.
Det där med att vuxenäta sina kakor förresten. Jag vet inte när jag slutade med att bända isär dem för att kunna skrapa av det göttigaste med tänderna först. Det var det enda sättet jag kunde äta kakor på innan. Långt upp i vuxen ålder. Att bara bita i dem var så jävla b. Meningalöst. Då kunde man lika gärna skita i att fika tyckte jag. Men så plötsligt har jag slutat. Jag la märke till det för ett litet tag sedan när jag tog min dagliga Singoalla och eftermiddagsmaskinkaffe på jobbet. Där satt jag och åt min kaka som en gammal kärring, utan den minsta lust att skruva isär kakan. Skumt.
Hade tänkt blogga nu men orkar inte. Det är för tragiskt att sitta inne. Ska försöka kombinera ett lekplatsbesök med bokläsning istället. Ska bli intressant att se ifall det funkar. Det har aldrig gjort det förut. Men idag jävlar. Jag vill ligga på en picknickfilt och läsa, dricka kaffe och vuxenäta ballerinakakor i lugn och ro.
Det där med att vuxenäta sina kakor förresten. Jag vet inte när jag slutade med att bända isär dem för att kunna skrapa av det göttigaste med tänderna först. Det var det enda sättet jag kunde äta kakor på innan. Långt upp i vuxen ålder. Att bara bita i dem var så jävla b. Meningalöst. Då kunde man lika gärna skita i att fika tyckte jag. Men så plötsligt har jag slutat. Jag la märke till det för ett litet tag sedan när jag tog min dagliga Singoalla och eftermiddagsmaskinkaffe på jobbet. Där satt jag och åt min kaka som en gammal kärring, utan den minsta lust att skruva isär kakan. Skumt.