Skratta för livet

I söndags var det ingen vanlig dag. Det var det den årliga världsskrattdagen. En dag för skratt. Nä, inte glädje bara skratt. Helt oprovocerat skrattande. Fy fan!

Jag har länge tänkt skriva om ett fenomen som jag tycker är helt sinnesvridet. Otäckt. Läskigt. Helt jävla bananas. Men jag har inte kommit mig för. Jag har inte lyckats samla mina tankar om detta vansinne och istället hoppats på att någon annan ska ta bladet från munnen och säga att: "Nu får det fanimej vara nog. Nu räcker det era satans skrattfleppon". Men ingen verkar tänka säga nåt. De får bara hållas.

Det finns en sjuk sjuk rörelse som heter Skratta för livet. Den har sina rötter i Indien, där någon dåre (läkare) vid namn Madan Kataria på 90-talet kom upp med konceptet skratterapi. Han jobbar inte med humor eftersom alla finner olika saker roliga. Nä, därför har han utvecklat en simulationsmodell. Har ni hört något så jävla dumt? Nåväl, det blir ännu värre.

Visst, jag kan hålla med om att det är gött med ett rejält flabb. Ett gott skratt är säkert bra för själen och allt det där. Om det är äkta. Men att simulera skratt som den där jävla indiern försöker sälja på människor är bara stört. Trots detta verkar han ha han lyckats snärja en rejäl bunt vilsna själar och hans budskap har spridits över världen. Fristående celler agerar numera på helt egen hand och i Bombay träffas människor i parker och på parkeringsplatser i gryningen för att ha skrattgympa. Fan, jag kan verkligen inte tänka mig något obehagligare än att komma gående förbi en stor grupp människor som står och fejkskrattar rätt ut i luften åt precis ingenting, som värsta sortens nötjobb. Det hade troligen framkallat både panikskräck och svår analmigrän hos mig.

På hemsidan kan man läsa följande: Med hjälp av koncentration simuleras olika typer av skratt: HO-HO-HA-HA- övningar, hjärtligt skratt, tyst skratt, medelskratt, dansskratt, swinging-skratt, cocktailskratt och enmetersskrattet. Ursäkta mig. Vad i helvete är swinging-skratt för något? Eller vilken som helst av de andra skrattyperna för den delen. De påpekar det faktum att deras kurser är säkrare skrattutlösare än ett bio- eller teaterbesök eftersom man då inte är garanterad att det kommer leda till skratt. Nä, för det beror väl just på det faktum att människor har olika typer av humor. Vissa har sotsvart humor, andra kissar i byxan av buskis. Det är är så det är. Sedan kommer en indisk girigbuk sätter sig över detta, frikopplar skrattet från humor och glädje och skapar en affärsmodell som går ut på att slå mynt av själva företeelsen skratt. Det aset.

Till Sverige kom skrattrörelsen med en tant som heter Maud Skoog Brandin för tio år sedan. Man skulle kunna säga att hon är en slags högsta skrattchef för alla skrattklubbar runt om i landet. Fatta. Skrattklubbar. Vill man skratta av sig lite kan man bara besöka sin lokala skrattklubb och pynta en liten summa för en härlig skrattstund. Det är ungefär som att gå på riktigt bra stand up comedy fast utan själva komediakten. Vill man ta det ännu längre och vill starta en egen skrattklubb där människor får betala för att komma och skratta är det bara att anmäla sig till Mauds skrattinstruktörsutbildning. Då blir man en legitimerad skrattare. Det är nästan så jag ramlar av stolen så sjukt är det.

Tänk er en grupp människor som samlas och skrattar helt utan anledning. Inte för att de är glada. Inte för att något är roligt eller för att det finns något som helst i hela världen att skratta åt. Utan bara för skrattets skull. Psykopater? Högst troligt. Lägg till att de öppnar plånkan för att få vara med. En sekt? Ja, en helt galen jävla sekt.


Bilden ovan är en gruppbild från en av instruktörsutbildningarna. Brrr... jag får så kalla kårar av att se på dem att det lätt skulle kunna misstas för långt gången likstelhet. Bara tanken på att dessa människor finns överallt och runt omkring, att det finns en möjlighet att grannen vägg i vägg lika gärna skulle kunna vara ett sånt där tokigt skrattmongo, gör mig besinningslöst rädd. Jag hade hellre signat upp på en campingsemester med familjen Fritzl än att att spendera ens en kort stund i enrum med en skrattinstruktör.

Vissa människor tycker det är läskigt med bilolyckor och sjukdomar. Andra är rädda för ensamheten medan några tycker att clowner är obehagliga. Själv är jag paniskt rädd för människor som skrattar helt utan anledning.