Ändrade spelregler på bøfhuset

I förrgår åt jag och min kollega M bøf på Jensens. När M visade upp sin ansenliga mängd stämpelkort upplyste tjejen som tog lunchbeställningen honom om att de inte längre dög att växla in mot friluncher. M bet ihop. Det var nästintill smärtsamt att se. Trots att säkert en tredjedel av korten egentligen tillhör mig men har fallit i hans ägo efter ett nästan perverst egoroffande.

Vi har båda spenderat tusentals kronor var i lunchpengar på det där simpla köttsjappet. Varje gång får man ett nytt stämpelkort eftersom de inte orkar bemöda sig att fråga om man har kort. När man snällt påpekar det faktum att man fakrtiskt redan har ett stämpelkort (vilket de fan borde veta vid det här laget då jag och M lär tillhöra de två personer som beställt in flest Jensensbøffar i den här stan) suckar de nästan ihjäl en om man dessutom ber dem att få stämpeln på samma kort. De låter en förstå att det är en närmast orimlig förfrågan. Det är så sjukt jobbigt för dem att gå till mötes och för att inte krångla till det för dem har vi bara tagit emot korten och växlat in dem när vi har fem. Men nu går det alltså inte längre. Nya regler. Så är det bara. Inget att göra åt. Vad är det för dansk skitstil egentligen?

Nu duger det inte att komma dit med sina stämplar spridda på flera kort. Det får inte ha gått mer än åtta dagar mellan stämplarna och kortet får inte bli äldre än nio månader (hur nu den ekvationen går ihop). Det är med andra ord lättare att sköta ett medelstort företags deklaration än att uppfylla kraven för att kunna tillgodoräkna sig den heliga värdebøffen.

M svalde sin vrede och den måste ha smakat riktigt surt för jag kunde se hur hans käkmuskler jobbade. Han låtsades att han inte förstod vad hon just sagt till honom. Hon upprepade hela harangen men M förstod fortfarande inte. Han svarade att han gjort det här under flera års tid men hennes svar förblev att det är nya regler. Till slut kunde jag inte hålla mig utan började förklara det orimliga i att neka min kollega sin fribøf, att de alltid gett oss nya kort och att de aldrig frågat efter stämpelkort. Det har aldrig varit några problem innan. Vi har levt i en perfekt symbios där vi kommit att acceptera dem trots deras arrogans, dåliga service och alla fel. Dessutom har vi fan ätit bøf där långt innan hon ens var påtänkt till jobbet. Tjejen svarade kort och torrt att hon förstod att det kändes surt men att så var reglerna. Då kände jag mig provocerad. Att hon såg så otroligt menlös ut där hon stod med öppen mun och jiddrade, så att ett moderskepp till tandställning blottades och en kraftig salivmängd gav sig till känna, stärkte vare sig hennes aktier eller vår aptit. Dessutom hade hon ingen haka.

Skulle vi som är stammisar (om Jensens hade kört Coop-konceptet skulle vi fan vara majoritetsdelägare vid det här laget) bara sitta där och bli förnedrade av en person som har större underläpp än haka, trots att vi uppskattningsvis har spenderat mer än hennes månadslön där. Vardera. Ja det skulle vi. Suget efter deras whiskeysås var för stort. Hedern fick komma i andra hand. Vi beställde och innan hon gett sig av förklarade M högt och tydligt för mig att han för första gången var riktigt arg på bøffen. Det har aldrig hänt innan.

Sedan började vi smida planer. Vi kommer tillbaks. Vi kommer att hitta ett sätt att jämna ut oddsen. Det kan de ta till banken. Danskjävlar!