Att "gå" på tåg

Jag brukar alltid försöka undvika att besöka toaletten när jag åker tåg. I den mån det går. Det känns så jävla dirty. Offentliga toaletter överlag är det bland värsta jag vet men om jag måste gå så vill jag att det ska kännas stort, rymligt, ljut och rent. Det ska vara luktfritt och kliniskt som en operationssal. Gärna vitkaklat. Jag vill att det ska kännas som att jag är den första personen som provar porslinet. Vara kapten på jungfrufärden. Då är det ok. Eller, då går det an i alla fall.

När man åker tåg tvingas man besöka en trång och halvmörk cell, med obefintlig luftkonditionering och en spolfunktion som aldrig riktigt gör jobbet, så att man alltid möts av rester från någon businessmänniskas huvudnummer när man lyfter på locket. Fy fan. Jag hatar det med stort HATAR. Lägg därtill att det skakar så in i helvete hela tiden. Det känns som att man är inlåst på en grisig festivaltoalett av ett gäng druckna ynglingar i full färd med att välta den i backen. Man vet att man kommer få uppleva en smutsig härdsmälta och ångrar att man gick in. Det är nästan så att jag föredrar att besöka en offentlig toalett som ockuperats av ett gäng skabbiga heroinister strax före än en x2000-toalett där en slipsgubbe eller kvinna i dräkt kommer utsmygande med sin skam. Efteråt är jag alltid tvungen att gå ett varv, hämta kaffe eller nåt – för att processa ångesten. Jag patrullerar som en sur plit och tittar misstänksamt på alla som sitter där med sina fula bärbara pc-datorer, för att finna den skyldige besökaren före mig, för att riktigt kunna hata honom med hela min kropp. Det sliter. Därför går jag inte i onödan om man säger så.

Men måste man så måste man. Då är det bara att bita ihop och låta det hända. Det är livets tragedi.