Smittan

En av fördelarna med att ha sitt barn på dagis är att man garanterat får tillfälle att utforska en rik flora av de mest vansinniga, aggressiva och otäcka åkommor man kan tänka sig. Fantasin räcker inte långt och det är absolut ingen idé att kämpa emot eller ens försöka slippa undan. Det är bara att bita ihop och vänta när något är på gång. Det har jag lärt mig efter att ha gått igenom samtliga faser i delen av föräldraskapet.

Först kommer den naiva fasen, när man intalar sig själv att de rykten man hört bara är överdrifter från riktiga lipsillar till föräldrar. Sedan står ofta den hoppfulla fasen på tur, efter att ens barn kommit hem med en mördarförkylning och till och med nyst en i munnen, utan att smittan lyckats få grepp och göra en sjuk. Egot stärks med ungefär femtusen procent och man passerar sömlöst över till och in i den dödsföraktande fasen där man ser sig själv som en extraordinärt hårdnackad jävel, made of steel, en stadig pjäs som inga små "mesiga" barnbaciller har en rimlig chans att fälla. Till och med notoriska hypokondriker börjar fnysa åt alla sjåpiga mähän som vittnar om hur deras glin kommit hemdragandes med smittor. Ända tills den dagen ens eget barn kommer hem iklädda en slags osynlig dynamitväst, där sprängämnet består av en tätvävd matta av totalt jävla asförbannade psykopatbakterier som vill äta upp ditt förstånd. För den dagen kommer alltid och den kommer med besked kan jag lova. Det är då får man sona sin brist på respekt, ofta med en sjukdom så smärtsam och vidrig att snåriga självdeklarationer och åderlåtning närmst framstår som riktiga kåtdrömmar i jämförelse. Man tror uppriktigt att ens sista stund är kommen. Man nästan hoppas. Därmed forslas man automatiskt vidare in i den sista och för evigt ihållande fasen. Panikrädslan.

I början är man livrädd twentyfourseven. Minsta hostande så fryser ryggraden till is. En nysning kan leda till omedelbar ångesttvagning sittandes på huk i duschen medan man gråtande skrubbar vartenda skrymsle på sin lekamen med rotborste. Och om barnet skulle råka kräkas står det mellan att snabbt som fan slänga sig efter sin sista livlina (läs: dödslina), cyanidkapslarna, eller att bita ihop och låtsas hantera situationen. Oftast väljer föräldrar trots allt det sistnämnda. Rädslan är något man får lära sig leva med helt enkelt.

Varje dag när Juniorette kommer hem från dagis vet jag att det är som rysk roulette att vistas i hennes direkta närhet. Min kropp är lika öppen för en dagissmitta som en klassisk fem-i-tre-raggare är sugen på att bli uppbjuden till finsk fylletango. Det bara är så.

Så i början av förra veckan när Juniorette vaknade med ögoninflammation visste jag och J att minst en av oss var rökt. Och mycket riktigt. När vi skulle gå och lägga oss i onsdags kände J sig lite konstig i ögonen, ett förlopp som på morgonen hade utvecklats till en fullfjädrad ögoninflammation, med svullnad, röda ögonvitor och variga flytningar extra allt. Bortsett från avsaknaden av blånader hade vem som helst kunnat missta det för resultatet av en rejäl omgång handgemäng. Inte minst kunde hon själv eftersom smärtan satt som ett plåster på ögonloberna. Fortfarande på fredagen var ögonen så svullna att alla former av socialt umgänge var uteslutet. Istället bestämde vi oss för att köpa tyck-synd-om-pizza och kolla på film. J ville ha luft så vi gick tillsammans. Inget pinsamt alls. Samtliga personer vi mötte tittade (råglodde). Först på henne med medlidsam blick, sedan på mig med avsmak. Igår var svullnaden bättre med det röda i ögonvitorna hade stegrats så att hon såg ut att ha begråtit en medelstor släkt. Vi kunde inte vistas utomhus. Och nu är det söndag kväll, nästan måndag. Jippi.

Att jag kommer undslippa samma helvete är högst osannolikt eftersom vi delar samma säng, porslin, fjärrkontroll och så vidare. Så jag väntar. Sammanbitet. Totalt jävla livrädd... men med stil.