Tandfen

Min nya tandläkare var ännu bättre än min gamla. Så in i helvete mycket bättre och trevligare. På grund av trafikanarkin som uppstår i mixen av rusningstid och diverse vägbyggen så misade jag min tid men det var inga problem. Jag fick komma in ändå. Bara en sådan sak. Sedan var min tandläkare både väldigt trevlig och vass värre. Hon och tandsköterskan var ett riktigt skönt tag-team. Hon lät mig till och med titta på röntgenplåtarna och pekade och visade. Det kändes fränt. Jag har alltid avundats läkare som får titta på röntgenbiler och humma och förstå. Jag ska inte dra det så långt som att det var roligt att besöka tandläkaren, men snudd på, det var i alla fall helt ok.

Jag hade inga hål, bara lite tandsten. Och tre början till hål som hade avstannat. Om jag bara sköter mina kort rätt och inte låter godistarmen spöka allt för mycket kanske jag slipper borren framöver också.

En grej som alltid gör mig nervös hos tandläkaren dock är när de tar svindyra "bilder" på ens tänder med den där feta röntgenkameran. Först monterar de obekväma skärmar i käften på en sedan går de ur rummet och trycker på buzzknappen. Alltså, jag vet att det är onyttigt med röntgen, men det förstärks ganska rejält av att de så tydligt visar att här inne tänker då jag inte vara när det börjar plåtas. Ett väldigt opsykologiskt beteende måste jag säga. Där ligger man helt utlämnad med en stor fet strålningskanon kloss an mot sin kind och de vågar inte ens vara i samma rum. Det gör mig sjukt stressad. Som tandkaptener borde tandläkarna inte lämna skeppet så fort det börjar gunga lite, utan ta sitt ansvar och stå kvar och hålla i maskinen. Det hade känts mycket lugnare. Som det är nu ligger man bara där och tänker att faaan, nu går mina celler bananas där inne.