Beställde tid åt en intet ont anande Ryssland för hans årliga vacccination. Jag drar mig alltid lite för att ringa för det brukar uppstå fniss på andra sidan luren när det är dags att lämna namnet. Inte direkt livets höjdpunkt för en katt heller. Att gång på gång behöva möta sin baneman och återvända till den plats där han en gång berövades sin mandom med kniv, och brukar få vassa saker instuckna i kroppen och obehagliga substanser inskjutna i omloppet. För att inte tala om att bli tvångstatuerad. Den gången var han inte mallig. För Ryssland har Juli kommit att bli en rötmånad i dubbel bemärkelse kan man säga.
Appropå det där med att id-märka sällskapsdjur genom en tatuering i örat. Hur går det till egentligen och hur hög status har en katt-tatuerare i tatuerarvärlden? Jag ser framför mig hur Ryssland leddes in till en fet helgaddad snubbe med skägg, bandana och lite fängelsebakgrund, som driver sin tattoo-studio i ett av smådjursdjurklinikens behandlingsrum. På väggarna hänger inspirationsaffischer med nummmerserier i olika typsnitt. Tattoo-killens mest raffinerade verk. Hur ryssland med darrande tass pekade ut något ur Z-serien i Helvetica (sån jävla streetcred). Men istället fick gå hem med ett maskinpunktat dussinnummer. Vilken besvikelse.
Nä, jag tror det får bli klunsen som avgör vem av mig och J det blir som får föra kattrackarn till sin bödel den här gången. Det brukar medföra en veckas utfrysning från allt mys och tillgivenhet. En vecka av iskallt hatande blickar. En vecka av starkt ifrågasättande av ens blotta existens.
torsdag, juli 29, 2010
tisdag, juli 27, 2010
Allsångs-chocken
inte Christer lädermannen Sjögrens djärva beslut. Det är tydligen
chockvarning i luften.
Ett satans redskap
Barn älskar den. Förbehållslöst. Vuxna hatar den. Förbehållslöst. Jag pratar om en till synes ganska trevlig och ofarlig leksaksbil som heter Bobby-Car.
Det finns inte många saker här i världen som är värre än glada barn på sina Bobby-Cars. Det skulle vara ledsna barn på sina Bobby-Cars möjligtvis. Bilarna är helt gjorda i plast. Ett stort ihålligt plastchassi med en ratt och fyra små hjul i hårdplast. De håller för allt och de är roliga (tydligen) för ALLA barn mellan 6 månader och 7 år. När de rullar fram på asfalt-, betong-, sten- eller träunderlag upstår ett mullrande ljud som tar över varenda partikel i luftutrymmet. En liten biljävel dominerar utan vidare ett helt kvarter. När man bor som jag, i en bostadsrättsförening med rikliga mängder av omyndiga personer, drar de oftast fram i armador. Oh, du heliga terror.
Jag föredrar moppegäng. Jag föredrar vilt fyllefestande in i gryningen. Jag föredrar bajslukt. Ja, jag skulle föredra det mesta framför ljudet från Bobby-Cars. Det måste vara ett av satans mäktigaste verktyg. Jag sitter och försöker komma på ett värre ljud men det kommer inte till mig. En avslappnings-cd med 90 minuter ljud från en tandläkarborr låter mer logiskt än att försöka koppla av någonstands där ett sådant där plastbilshelvete finns inom en kilometers radie. Jag skojar inte. Jag blir helt tokig. Att försöka titta på film med fönstren öppna innan klockan 23 är inte lönt. På två sekunder skapar ljudet från en Bobby-Car en ungefär lika angenäm känsla i kroppen som när man råkar smälla i sig en macka med sedan tre veckor utgången rötmånadskeso. Efter en timma blöder man ur varenda por.
Jag är inte mycket för att bränna på bål och så. Men om jag fick möjlighet att bestämma lite no-limit-grejer så skulle jag genast se till att samla världens alla Bobby-Cars i en stor jävla hög, placera uppfinnaren på toppen och sedan tända på med en 15-årings knulliver.
Och ja, Juniorette och T har en Bobby-Car... men inte så värst länge till.
Det finns inte många saker här i världen som är värre än glada barn på sina Bobby-Cars. Det skulle vara ledsna barn på sina Bobby-Cars möjligtvis. Bilarna är helt gjorda i plast. Ett stort ihålligt plastchassi med en ratt och fyra små hjul i hårdplast. De håller för allt och de är roliga (tydligen) för ALLA barn mellan 6 månader och 7 år. När de rullar fram på asfalt-, betong-, sten- eller träunderlag upstår ett mullrande ljud som tar över varenda partikel i luftutrymmet. En liten biljävel dominerar utan vidare ett helt kvarter. När man bor som jag, i en bostadsrättsförening med rikliga mängder av omyndiga personer, drar de oftast fram i armador. Oh, du heliga terror.
Jag föredrar moppegäng. Jag föredrar vilt fyllefestande in i gryningen. Jag föredrar bajslukt. Ja, jag skulle föredra det mesta framför ljudet från Bobby-Cars. Det måste vara ett av satans mäktigaste verktyg. Jag sitter och försöker komma på ett värre ljud men det kommer inte till mig. En avslappnings-cd med 90 minuter ljud från en tandläkarborr låter mer logiskt än att försöka koppla av någonstands där ett sådant där plastbilshelvete finns inom en kilometers radie. Jag skojar inte. Jag blir helt tokig. Att försöka titta på film med fönstren öppna innan klockan 23 är inte lönt. På två sekunder skapar ljudet från en Bobby-Car en ungefär lika angenäm känsla i kroppen som när man råkar smälla i sig en macka med sedan tre veckor utgången rötmånadskeso. Efter en timma blöder man ur varenda por.
Jag är inte mycket för att bränna på bål och så. Men om jag fick möjlighet att bestämma lite no-limit-grejer så skulle jag genast se till att samla världens alla Bobby-Cars i en stor jävla hög, placera uppfinnaren på toppen och sedan tända på med en 15-årings knulliver.
Och ja, Juniorette och T har en Bobby-Car... men inte så värst länge till.
måndag, juli 26, 2010
Basattack utanför Willys i Laholm
Jag borde anat oråd. En marinblå Volvokombi av modell 745 svängde upp och parkerade bredvid mig på Willys parkering i Laholm. Den hade mörktonade bakrutor och dekaler som skyltade "Audiotop". Föraren var en lätt munter och chipsfet kille strax över de tjugo. Med sig hade han en taggigt blondslingad kamrat som begåvats med både överbett och rikliga mängder acne. Från andra sidan parkeringen kom ännu ett ess, med liknande egenskaper som de andra och anslöt till samlingen. De hade öppna dörrar och jag kunde höra svagt hur de snackade bilstereoporr.
Jag och T satt och väntade på J och Juniorette som var inne i affärren för att inhandla ett paket frukostflingor. T var på sitt sköra humör. Jag passade på att kolla mailen och tog ingen större notis om slutstegsfleppona på andra sidan passagerardörren.
Plötsligt hörs ett öronbedövande ljud. Ett tryck. Hela bilen vibrerar. Plastdetaljerna som alla japanska budgetbilar är utrustade med började ge ifrån sig ljud som om var de på väg att lossna. Och så ännu en tryckvåg. Om än kraftigare. Jag fattade ratten med båda händerna i ett klassiskt tio-i-tvågrepp. Det kändes som att min lilla räsernissan skulle hamna på högkant men jag förstod fortfarande inte vad det var för ett fruktansvärt ljud. Vad i helvete...
Så tystnade det. Bara sådär. Jag drog efter andan och tittade åt sidan och möts av tre mongoloida flin och fäster sedan en vresig blick i killen med all acne. Han ser tyken ut trots att hans ansikte är alldeles proppfullt av stora röda bölder, gula i mitten, som krämbullar. Jag tittar på T som förvirrat undrar vad hon just varit med om och ser hur hennes tårkanaler börjar arbeta. Jag känner en stark irritation byggas upp och tittar återigen mot de tre missanpassade, gestikulerar "vad fan håller ni på med?". De fortsätter flina men slutar nästan direkt. Tur det, för T har börjat gallskrika och jag börjar få en brinnande lust att gå ut och begrava mina knogar i förarens köttiga ansikte, smacka till herr vulgaris så att han började läcka som en öppnad påse bearnaisesås och fråga deras kamrat om han också vill smaka elller om han hellre vill gå och parkera sin tjocka röv i sin gröna 940 (varför envisas alla med en osund bilstereovurm att köra Volvo?).
Jag brukar verkligen dra mig för konfrontation vid nästan alla tillfällen, men när det kommer till min familj så ryser en liten sicilienare inom mig. Då spelar motståndet ingen roll. Jag tänkte att kör de igång den en gång till så kliver jag ur bilen. Men det gjorde de inte. Kanske kände de vibben. Eller så gjorde de inte det. Istället stängde de dörrarna och körde iväg.
När J satt sig i bilen igen så förklarade jag vad som just utspelat sig i parkeringsfickan bredvid. Hon sa att hon hade hört det ända in men inte fattat vad det var. Hyllorna hade skakat inne på Willys. Att hon trodde att hela stället skulle rasa. Fatta hur sjukt jävla kraftig basen var. Jag började nästan tycka synd om bilstereokillarna, för att det närmsta de någonsin kommer komma en vagina är en sprucken 18" bashögtalare. Men inte mer synd än att jag gav J en detaljerad beskrivning av allt våld jag hade blivit tvungen att hota dem med (och kanske utföra) om de fortsatt spela. J förklarade att det nog skulle blivit en smula problematiskt för mig att sätta sig i respekt, med tanke på att jag dagen till ära hade min Keyboard Cats t-shirt på mig.
Jag funderade i några sekunder innan jag höll med, och tänkte att hon är bra klok ändå, den kvinnan. Det är verkligen en prima t-shirt för i stort sett alla tillfällen. Dock inte tillfällen då det kan bli tal om att tvingas ta i med hårdhandskarna.
Jag och T satt och väntade på J och Juniorette som var inne i affärren för att inhandla ett paket frukostflingor. T var på sitt sköra humör. Jag passade på att kolla mailen och tog ingen större notis om slutstegsfleppona på andra sidan passagerardörren.
Plötsligt hörs ett öronbedövande ljud. Ett tryck. Hela bilen vibrerar. Plastdetaljerna som alla japanska budgetbilar är utrustade med började ge ifrån sig ljud som om var de på väg att lossna. Och så ännu en tryckvåg. Om än kraftigare. Jag fattade ratten med båda händerna i ett klassiskt tio-i-tvågrepp. Det kändes som att min lilla räsernissan skulle hamna på högkant men jag förstod fortfarande inte vad det var för ett fruktansvärt ljud. Vad i helvete...
Så tystnade det. Bara sådär. Jag drog efter andan och tittade åt sidan och möts av tre mongoloida flin och fäster sedan en vresig blick i killen med all acne. Han ser tyken ut trots att hans ansikte är alldeles proppfullt av stora röda bölder, gula i mitten, som krämbullar. Jag tittar på T som förvirrat undrar vad hon just varit med om och ser hur hennes tårkanaler börjar arbeta. Jag känner en stark irritation byggas upp och tittar återigen mot de tre missanpassade, gestikulerar "vad fan håller ni på med?". De fortsätter flina men slutar nästan direkt. Tur det, för T har börjat gallskrika och jag börjar få en brinnande lust att gå ut och begrava mina knogar i förarens köttiga ansikte, smacka till herr vulgaris så att han började läcka som en öppnad påse bearnaisesås och fråga deras kamrat om han också vill smaka elller om han hellre vill gå och parkera sin tjocka röv i sin gröna 940 (varför envisas alla med en osund bilstereovurm att köra Volvo?).
Jag brukar verkligen dra mig för konfrontation vid nästan alla tillfällen, men när det kommer till min familj så ryser en liten sicilienare inom mig. Då spelar motståndet ingen roll. Jag tänkte att kör de igång den en gång till så kliver jag ur bilen. Men det gjorde de inte. Kanske kände de vibben. Eller så gjorde de inte det. Istället stängde de dörrarna och körde iväg.
När J satt sig i bilen igen så förklarade jag vad som just utspelat sig i parkeringsfickan bredvid. Hon sa att hon hade hört det ända in men inte fattat vad det var. Hyllorna hade skakat inne på Willys. Att hon trodde att hela stället skulle rasa. Fatta hur sjukt jävla kraftig basen var. Jag började nästan tycka synd om bilstereokillarna, för att det närmsta de någonsin kommer komma en vagina är en sprucken 18" bashögtalare. Men inte mer synd än att jag gav J en detaljerad beskrivning av allt våld jag hade blivit tvungen att hota dem med (och kanske utföra) om de fortsatt spela. J förklarade att det nog skulle blivit en smula problematiskt för mig att sätta sig i respekt, med tanke på att jag dagen till ära hade min Keyboard Cats t-shirt på mig.
Jag funderade i några sekunder innan jag höll med, och tänkte att hon är bra klok ändå, den kvinnan. Det är verkligen en prima t-shirt för i stort sett alla tillfällen. Dock inte tillfällen då det kan bli tal om att tvingas ta i med hårdhandskarna.
lördag, juli 24, 2010
Dagens outfit
Visade den malligt för J:s mamma också, men hon gapskrattade mig bara rätt i ansiktet och frågade om jag hade köpt den på Våxtorps marknad (ett ställe där bara inskränkta och debila handlar sina kläder). Det tyckte jag var lite taskigt.
Pest eller kolera - Sifo edition
Hörde på nyheterna att de gjorts en statistisk undersökning om vem svenska folket tror är bäst lämpad att leda landet av Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En överväldigande majoritet (70% typ) tyckte att Reinfeldt var av det bättre virket i den frågan. Intressant. Gott så.
Sedan hade de även passat på att fråga vem man helst skulle vilja ha vid middagsbordet. Även där vann Reinfeldt. Vad är det för jävla fråga? Vem bryr sig om ur nice det är att sitta och krubba med någon av de där mediatränade och astråkiga människoskalen. Jag kan komma på minst en miljon människor jag hellre skulle äta middag med. Utan någon undersökning. Random uppstoppad person till exempel.
Nä, nu får de fan ta och kamma sig. Sifo-svinen. Sådan ovidkommande skit. Isåfall vill jag mycket hellre veta vem svenska folket skulle föredra att bli teabagad av, ifall det stod mellan Lars Ohly och Göran Hägglund.
Sedan hade de även passat på att fråga vem man helst skulle vilja ha vid middagsbordet. Även där vann Reinfeldt. Vad är det för jävla fråga? Vem bryr sig om ur nice det är att sitta och krubba med någon av de där mediatränade och astråkiga människoskalen. Jag kan komma på minst en miljon människor jag hellre skulle äta middag med. Utan någon undersökning. Random uppstoppad person till exempel.
Nä, nu får de fan ta och kamma sig. Sifo-svinen. Sådan ovidkommande skit. Isåfall vill jag mycket hellre veta vem svenska folket skulle föredra att bli teabagad av, ifall det stod mellan Lars Ohly och Göran Hägglund.
fredag, juli 23, 2010
Svårt att lära gamla hundar sitta
Förra sommaren hade jag en tät mailkontakt med McDonalds huvudkontor. Det handlade om deras slarv med flurrandet. Jag tyckte mig ha hittat ett mönster. Att de satt det i system att bara skita i att flurra till glassen. Jag fick höra flera olika versioner (trasiga apparater, tidskrävande o.s.v) och gick till konfrontation.
Jag fick ett fantastiskt proffsigt bemötande från deras kundtjänst som lovade att ta itu med slarvet.
Och såhär ser en McFlurry ut idag (beställd i Laholm - platsen där allt uppdagades):
Det verkar som att McDonalds har vissa problem när det kommer till att följa rutiner. Det är beklämmande.
Och det verkar inte bättre än att jag får återuppta arbetet med att kämpa för oss konsumenters rätt till en flurrad McFlurry.
To be continued...
Jag fick ett fantastiskt proffsigt bemötande från deras kundtjänst som lovade att ta itu med slarvet.
Och såhär ser en McFlurry ut idag (beställd i Laholm - platsen där allt uppdagades):
Det verkar som att McDonalds har vissa problem när det kommer till att följa rutiner. Det är beklämmande.
Och det verkar inte bättre än att jag får återuppta arbetet med att kämpa för oss konsumenters rätt till en flurrad McFlurry.
To be continued...
söndag, juli 18, 2010
En odynamisk duo
I morse åt jag och J frukost i soffan och passade på att titta på tv4:s generösa morgonprogram. Programledare var Alexandra Pascalidou. Seriöst. Vem kom på att programledare är något för henne? Förvisso i den folkliga kanalen men ändå. Jag måste dock erkänna att det är en häftig känsla att att möta hennes blick. Det är sällan man får tillfälle att uppleva tomhet av sådan grandios magnitud som då. Det finns ingenting där. Och då menar jag i jämförelse med det sterila vakuumet i en partikelsanerad tryckkammare. Inte ett dammkorn.
Det pratades ålderskriser och den i fabulösa expertpanelen satt bland annat Anna Anka och Peter Siepen. Personer vars totala karisma gör att Fadde framstår som en riktig multibegåvning. De satt och pladdrade om vikten att hålla sig fräsch. Det adderade ett ytterligare mycket intressant lager av precis ingenting (förutom en ansenlig mängd botox som tant Anka verkar ha injicerat på den plats vi andra förvarar hjärnan).
Det är svårt att göra mer ointressant tv än så. Många hade gett upp där. Men inte tv4. Nä, de vet att de är nära att smälla öppna kanalen på fingrarna, så de satsar allt och fläker ut en hel kortlek ur ärmen. I form av Peppe "min tandläkare verkar tro att jag är hallick" Eng, som stekarveckan till ära har blivit utsedd till Båstadkorre. Han levererar titt som tätt matiga inslag och jag kan riktigt se hur han myser. Peppe the sidekick. Storfräsar'n. Med kvalle-tv på dagarna och brasilienvaxade 18-åringar på kvällarna. Det blir nåt att malla sig med på sportredaktionen det. När Ekwall är tillbaka från semestern.
Det funkar nog inte fullt lika bra åt andra hållet dock...
"Shit, vilket party. Och du, gissa vad jag gjorde va? Åh maj gadd, det är så häftigt... jag drack skumpa ur Peppes Engs stjärt".
Nä. Alexandra Pascalidou och Peppe Eng. Vilket radarpar från helvetet. En mer odynamisk duo får man leta efter.
Det pratades ålderskriser och den i fabulösa expertpanelen satt bland annat Anna Anka och Peter Siepen. Personer vars totala karisma gör att Fadde framstår som en riktig multibegåvning. De satt och pladdrade om vikten att hålla sig fräsch. Det adderade ett ytterligare mycket intressant lager av precis ingenting (förutom en ansenlig mängd botox som tant Anka verkar ha injicerat på den plats vi andra förvarar hjärnan).
Det är svårt att göra mer ointressant tv än så. Många hade gett upp där. Men inte tv4. Nä, de vet att de är nära att smälla öppna kanalen på fingrarna, så de satsar allt och fläker ut en hel kortlek ur ärmen. I form av Peppe "min tandläkare verkar tro att jag är hallick" Eng, som stekarveckan till ära har blivit utsedd till Båstadkorre. Han levererar titt som tätt matiga inslag och jag kan riktigt se hur han myser. Peppe the sidekick. Storfräsar'n. Med kvalle-tv på dagarna och brasilienvaxade 18-åringar på kvällarna. Det blir nåt att malla sig med på sportredaktionen det. När Ekwall är tillbaka från semestern.
Det funkar nog inte fullt lika bra åt andra hållet dock...
"Shit, vilket party. Och du, gissa vad jag gjorde va? Åh maj gadd, det är så häftigt... jag drack skumpa ur Peppes Engs stjärt".
Nä. Alexandra Pascalidou och Peppe Eng. Vilket radarpar från helvetet. En mer odynamisk duo får man leta efter.
Haspelnånting-SM
Är hemma en vända i Göteborg. Frossar lite internetuppkoppling och dötittar på tv. SM-veckan i SVT. Några muppar utrustade med kastspön med vikter istället för drag och försöker pricka mitten på en måltavla. Seriöst. med nummerlappar och hela kittet. De ser sammanbitna ut. De tar det de håller på med på största allvar, trots att det känns ungefär lika mycket idrott som den klassiska barnkalasleken "Sätta svansen på grisen".
Bangolfentusiasterna i Plötsligt i Vinslöv ter sig med ens fullt friska.
Bangolfentusiasterna i Plötsligt i Vinslöv ter sig med ens fullt friska.
lördag, juli 17, 2010
Familjepolitik
Här sitter jag i obygden och retar upp mig på Kristdemokraterna. Vilket rövgäng. De snackar om vikten att familjer ska få välja själva hur föräldraledigheten ska fördelas. Familjens frihet står över jämställdheten. Familjen står över allt. Så länge den är uppbyggd enligt gammal Alf Svensson-arrkitektur. För bögar och flator är väl inga riktiga familjer. De är väl inte verklighetens folk direkt.
Kristdemokraterna tycker alltså att staten ska ge fan i hur landets familjer sköter sin business. Riktiga familjer vill säga, där både penis och vagina finns representerade. Men inte om de håller på med sånt däringa homokör. Det får ju finnas gränser.
Alltså, jag blir så förbannad när jag tänker på hur de sitter på sina partimöten, med sina tajt sittande skygglappar, och koketterar över hur man måste värna kärnfamiljens existens über alles. Överst på agendan. Fullkomligt vettskrämda över den nya tidens könslättja och dekadens. Varför envisas de med att behålla "demokraterna" som ett slags skenheligt suffix i partinamnet kan man undra. Deras mustiga syn på demokrati luktar lika mycket jäst som Jimmy Åkesson och hans hejdukar.
Jag får sådan lust att springa upp och straffa dem allihop med var sin rungande örfil i nacken. Så det riktigt tjoffar till i deras mjälla kristdemokrathull.
Vad gäller föräldraledigheten borde det inte vara svårare än att ge de båda föräldrarna exakt lika många dagar var. Antingen plockar man ut dem eller så brinner de inne. Bara sådär. Det måste väl vara det mest rättvisa. Det finns faktiskt inga vettiga argument mot det som jag ser det.
Kristdemokraterna tycker alltså att staten ska ge fan i hur landets familjer sköter sin business. Riktiga familjer vill säga, där både penis och vagina finns representerade. Men inte om de håller på med sånt däringa homokör. Det får ju finnas gränser.
Alltså, jag blir så förbannad när jag tänker på hur de sitter på sina partimöten, med sina tajt sittande skygglappar, och koketterar över hur man måste värna kärnfamiljens existens über alles. Överst på agendan. Fullkomligt vettskrämda över den nya tidens könslättja och dekadens. Varför envisas de med att behålla "demokraterna" som ett slags skenheligt suffix i partinamnet kan man undra. Deras mustiga syn på demokrati luktar lika mycket jäst som Jimmy Åkesson och hans hejdukar.
Jag får sådan lust att springa upp och straffa dem allihop med var sin rungande örfil i nacken. Så det riktigt tjoffar till i deras mjälla kristdemokrathull.
Vad gäller föräldraledigheten borde det inte vara svårare än att ge de båda föräldrarna exakt lika många dagar var. Antingen plockar man ut dem eller så brinner de inne. Bara sådär. Det måste väl vara det mest rättvisa. Det finns faktiskt inga vettiga argument mot det som jag ser det.
fredag, juli 16, 2010
Radioskugga
Befinner mig i Mellbystrand. Det är fint på alla sätt utom ett. Det
tillhör den där enda procenten av landet som inte har någon
täckning. Och då menar jag inte 3G- utan 2G-täckning. Det går
knappt att ringa ens. Det är som att resa tillbaka i tiden. Därför
blir det inte mycket bloggat just nu. Men det kommer. Jag lovar.
tillhör den där enda procenten av landet som inte har någon
täckning. Och då menar jag inte 3G- utan 2G-täckning. Det går
knappt att ringa ens. Det är som att resa tillbaka i tiden. Därför
blir det inte mycket bloggat just nu. Men det kommer. Jag lovar.
Just nu får jag gå ner till stranden för att få signal alls.
måndag, juli 12, 2010
Spitzenklasse
Nu har vi kommit hem igen. Vi lämnade barnen i J:s föräldrars och syskons våld under fyra dagar och stack till Berlin. Det var toppen.
Berlin. Vad ska man säga? Städernas stad. Den stod och väntade på oss. Det var ungefär exakt tre år sedan vi var där sist och när vi nu kom tillbaka var allting precis som sist. Fast ännu lite bättre. Jag tror att jag älskar den där staden mer än någon annan stad. Den toppar New York. Den har allt som behövs för att jag ska tycka om en stad och mycket mer. Det är den perfekta staden. J har bott där en tid och jag känner att jag trivs så bra i Berlin att det egentligen är rent wahnsinn att inte bo där.
Det är en mycket vacker stad. Nedsliten till perfektion. Det måhända vara en fattig stad ur ett kommunalekonomiskt perspektiv, men den är rik på liv och kärlek från sina fantastiska invånare. Allt är så avslappnat. Vi träffade under hela vistelsen inte en enda otrevlig och eller obehaglig person. Fan, hur ofta kan man säga något sådant och på riktigt mena det? Jag kan ju knappt gå Ica-butiken här hemma utan att hinna träffa någon jag hade mått bättre av att slippa träffa. Jag menar inte att berlinarna är trevliga som i hurtfriska och proffstrevliga med någon konstgjord överservicementalitet. Tvärtom. Faktum är att de flesta verkar ganska likgiltiga inför ens existens så länge man inte behöver dem. De låter en vara i fred och känna sig som en del av stan. Det är ganska angenämt. Kanske beror det på att berlinborna överlag verkar vara ganska tillfreds med sina liv. Men vad vet jag. Jag har ju fallit handlöst.
Kort sagt; jag tror att jag är förälskad i Berlin.
Så vad har vi gjort?
Vi har handlat lite men mest har vi bara glidit runt, druckit massor av öl, ätit och varit äckligt kära i varandra mest hela tiden. Vi bodde i Prenzlauer Berg och spenderade störst del av vår tid med att strosa omkring där och i Kreutzberg. Vi har egentligen inte gjort så mycket turistiga saker bortsett från att kolla butiker på Kastanienallé och hänga lite på Tacheles. Vi var på medicinhistoriska museet och kollade på vanskapta kroppar/kroppsdelar i formalinburkar. Det räcker för en årsförbrukning av mardrömmar. Hela området fick mig att tänka på Shutter Island. Gamla institutionsbyggnader i tegel med igenväxta och ovårdade trädgårdar. Vissa stängda. Vissa i bruk. Annars hängde vi i olika parker och njöt i största allmänhet av att vara totalt ansvarslösa i några dagar.
Och nu är vi hemma igen. Redo att ta oss an den svenska sommaren.
Berlin. Vad ska man säga? Städernas stad. Den stod och väntade på oss. Det var ungefär exakt tre år sedan vi var där sist och när vi nu kom tillbaka var allting precis som sist. Fast ännu lite bättre. Jag tror att jag älskar den där staden mer än någon annan stad. Den toppar New York. Den har allt som behövs för att jag ska tycka om en stad och mycket mer. Det är den perfekta staden. J har bott där en tid och jag känner att jag trivs så bra i Berlin att det egentligen är rent wahnsinn att inte bo där.
Det är en mycket vacker stad. Nedsliten till perfektion. Det måhända vara en fattig stad ur ett kommunalekonomiskt perspektiv, men den är rik på liv och kärlek från sina fantastiska invånare. Allt är så avslappnat. Vi träffade under hela vistelsen inte en enda otrevlig och eller obehaglig person. Fan, hur ofta kan man säga något sådant och på riktigt mena det? Jag kan ju knappt gå Ica-butiken här hemma utan att hinna träffa någon jag hade mått bättre av att slippa träffa. Jag menar inte att berlinarna är trevliga som i hurtfriska och proffstrevliga med någon konstgjord överservicementalitet. Tvärtom. Faktum är att de flesta verkar ganska likgiltiga inför ens existens så länge man inte behöver dem. De låter en vara i fred och känna sig som en del av stan. Det är ganska angenämt. Kanske beror det på att berlinborna överlag verkar vara ganska tillfreds med sina liv. Men vad vet jag. Jag har ju fallit handlöst.
Kort sagt; jag tror att jag är förälskad i Berlin.
Så vad har vi gjort?
Vi har handlat lite men mest har vi bara glidit runt, druckit massor av öl, ätit och varit äckligt kära i varandra mest hela tiden. Vi bodde i Prenzlauer Berg och spenderade störst del av vår tid med att strosa omkring där och i Kreutzberg. Vi har egentligen inte gjort så mycket turistiga saker bortsett från att kolla butiker på Kastanienallé och hänga lite på Tacheles. Vi var på medicinhistoriska museet och kollade på vanskapta kroppar/kroppsdelar i formalinburkar. Det räcker för en årsförbrukning av mardrömmar. Hela området fick mig att tänka på Shutter Island. Gamla institutionsbyggnader i tegel med igenväxta och ovårdade trädgårdar. Vissa stängda. Vissa i bruk. Annars hängde vi i olika parker och njöt i största allmänhet av att vara totalt ansvarslösa i några dagar.
Och nu är vi hemma igen. Redo att ta oss an den svenska sommaren.
torsdag, juli 08, 2010
Bloggpaus
Det här är bloggen som talar!
Just nu sitter Mikael och J med största sannolikhet och dricker öl eller hittar på nåt annat jävelskap någonstans i Berlin. Exakt vad eller var är oklart. Detta är nämligen bara ett tidsinställt inlägg som skrivits för att meddela att Bloggfrossa-kiosken (högst troligt) kommer att vara helt stängd i fyra dagar. På söndag är det dock business as usual igen.
Morsning korsning.
Just nu sitter Mikael och J med största sannolikhet och dricker öl eller hittar på nåt annat jävelskap någonstans i Berlin. Exakt vad eller var är oklart. Detta är nämligen bara ett tidsinställt inlägg som skrivits för att meddela att Bloggfrossa-kiosken (högst troligt) kommer att vara helt stängd i fyra dagar. På söndag är det dock business as usual igen.
Morsning korsning.
onsdag, juli 07, 2010
Nya upplevelser
Som småbarnsförälder får man verkligen tillfälle att lära sig hantera olika situationer. På gott och ont. Ibland jävligt ont. Jag har till exempel provat att bada badkar med en unge som plötsligt får för sig att köra en avsmakningsmeny baserad på avföring. Stora resan.
Igår kväll när vi var och handlade mat på en stormarknad (= mycket folk) i Laholm och stod i kassan för att betala, hörde vi plötsligt en harkling från Tintin, följt av en slemmig host och en orolig blick. J höll på att lasta upp varorna på bandet och jag höll Tintin i famnen. Vi har varit med såpass länge i gemet nu att vi vet exakt vad den oroliga blicken betyder. Den betyder: Jag är svinförkyld och har svalt slem hela dagen, och nu kommer jag med 99% säkerhet att börja fontänspy inom loppet av max en minut. Sånt kan stressaa upp även en härdad förälder.
Jag känner att nu jävlar får det går fort. Men tanten framför sölar. Tintin hostar till några gånger och klöks lite lätt. Min puls har rusat upp i runt 220 knyck. Jag fattar att jag nu spelar rysk roulette med fem kulor och en blank, istället för tvärtom (som är mer brukligt). Men jag hoppas ändå på den där lilla ynka procenten. Nån gång ska ju även den falla in. Men inte igår. Plötsligt kommer det. Och då menar jag fanimej att det kommer. Tintin har druckit välling och käkat spaghetti och köttfärtssås hela dagen. Tillsammans med förkylningsslem skapar det en rätt intressant formula kan jag informera er om. Även om jag var lite småberedd så hann jag inte reagera innan en rejäl spya sköljer över mig från brösthöjd och neråt. Den är alldeles varm. Tanten i kassan tittar på mig som att jag har tagit med mig pesten.
Vad gör man i ett sånt läge? Ja, jag har inte en jävla aning. Jag tyckte i alla fall att det var läge att förpassa mig ut ur affären fortare än fan. Juniorette kom springande efter, högljutt frågande om jag inte ska betala. Jag stannar vid utgången, ger henne kortet och ber henne ge det till J. På väg till bilen böter vi en familj. Då kommer andra vågen. Jag har nu så mycket spy på mig, att man utan att lyckas komma i närheten av att ge bilden rättvisa, kan säga att jag är helt täckt av en illaluktande blandspya.
Att vistas bland folk och få spy över sig inför publik är något väldigt laddat för mig. Jag gillar det inte alls. Och trots att jag ofta åker nattvagn hem så har jag aldrig lyckats förbereda mig för att hantera just den sortens krissituationer. Spontant önskade jag bara att en stor jävla blixt skulle komma från himlen och pricka mig rakt i pallet och göra mig till torrt gubbpulver. Rätt av. Bara sådär. Men som småbarnsförälder blir man snabbt en hård jävel. Huggen ur sten rent av.
Så jag gick bara in i mig själv. Stängde av alla känslor som skam, förlägenhet, äckel och så vidare. Jag såg rätt igenom alla jag mötte medan jag banade vägen mot min bil. Min fristad. Jag hann registrera flera förvridna ansiktsuttryck när människor påväg in i mataffären såg min nya kräks-outfit, men jag låtsades bara som att de imponerades av mitt nya fräcka t-shirttryck.
Innan jag fick barn hade jag bara velat krypa ihop i fosterställning en varm dusch och gråta i två tre timmar. Men inte nu längre. Jag har blivit en kallhamrad småbarnsfärälder. Inget tar sig innanför mitt skal. Inget knäcker mig längre.
Jag säger bajs, spy och världens all jävelskap – just bring it on.
Igår kväll när vi var och handlade mat på en stormarknad (= mycket folk) i Laholm och stod i kassan för att betala, hörde vi plötsligt en harkling från Tintin, följt av en slemmig host och en orolig blick. J höll på att lasta upp varorna på bandet och jag höll Tintin i famnen. Vi har varit med såpass länge i gemet nu att vi vet exakt vad den oroliga blicken betyder. Den betyder: Jag är svinförkyld och har svalt slem hela dagen, och nu kommer jag med 99% säkerhet att börja fontänspy inom loppet av max en minut. Sånt kan stressaa upp även en härdad förälder.
Jag känner att nu jävlar får det går fort. Men tanten framför sölar. Tintin hostar till några gånger och klöks lite lätt. Min puls har rusat upp i runt 220 knyck. Jag fattar att jag nu spelar rysk roulette med fem kulor och en blank, istället för tvärtom (som är mer brukligt). Men jag hoppas ändå på den där lilla ynka procenten. Nån gång ska ju även den falla in. Men inte igår. Plötsligt kommer det. Och då menar jag fanimej att det kommer. Tintin har druckit välling och käkat spaghetti och köttfärtssås hela dagen. Tillsammans med förkylningsslem skapar det en rätt intressant formula kan jag informera er om. Även om jag var lite småberedd så hann jag inte reagera innan en rejäl spya sköljer över mig från brösthöjd och neråt. Den är alldeles varm. Tanten i kassan tittar på mig som att jag har tagit med mig pesten.
Vad gör man i ett sånt läge? Ja, jag har inte en jävla aning. Jag tyckte i alla fall att det var läge att förpassa mig ut ur affären fortare än fan. Juniorette kom springande efter, högljutt frågande om jag inte ska betala. Jag stannar vid utgången, ger henne kortet och ber henne ge det till J. På väg till bilen böter vi en familj. Då kommer andra vågen. Jag har nu så mycket spy på mig, att man utan att lyckas komma i närheten av att ge bilden rättvisa, kan säga att jag är helt täckt av en illaluktande blandspya.
Att vistas bland folk och få spy över sig inför publik är något väldigt laddat för mig. Jag gillar det inte alls. Och trots att jag ofta åker nattvagn hem så har jag aldrig lyckats förbereda mig för att hantera just den sortens krissituationer. Spontant önskade jag bara att en stor jävla blixt skulle komma från himlen och pricka mig rakt i pallet och göra mig till torrt gubbpulver. Rätt av. Bara sådär. Men som småbarnsförälder blir man snabbt en hård jävel. Huggen ur sten rent av.
Så jag gick bara in i mig själv. Stängde av alla känslor som skam, förlägenhet, äckel och så vidare. Jag såg rätt igenom alla jag mötte medan jag banade vägen mot min bil. Min fristad. Jag hann registrera flera förvridna ansiktsuttryck när människor påväg in i mataffären såg min nya kräks-outfit, men jag låtsades bara som att de imponerades av mitt nya fräcka t-shirttryck.
Innan jag fick barn hade jag bara velat krypa ihop i fosterställning en varm dusch och gråta i två tre timmar. Men inte nu längre. Jag har blivit en kallhamrad småbarnsfärälder. Inget tar sig innanför mitt skal. Inget knäcker mig längre.
Jag säger bajs, spy och världens all jävelskap – just bring it on.
tisdag, juli 06, 2010
Billekar
Sitter i bilen som är fullpackad med familj och annat. Juniorette har tjatat i två veckor om att jag ska räkna till tusen nästa gång vi åker till Laholm. Alltså räkna högt.
Så vad gör jag som den goda fader jag är. Jag räknar. Jag skojar inte när jag säger att det tog från Ullevi till Kungsbacka, med många tungvrickningar på vägen. Man tröttnar rätt snabbt. Jag hoppades att juniorette skulle avbryta mig före tvåhundra. Det gjorde hon inte. Så jag räknade på, idogt som en autist.
När jag kommit till 556 slänger jag en blick åt Juniorette och ser att hon nästan har somnat. Min käke har nästan gått ur led och stämbanden är ungefär lika elastiska som beef jerky och så har hon mage att slumra. Trots att hennes tjat varit lika smattrande som en hammarborr. Då brister det för mig.
Jag vrålar "MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE, jag håller ju på att räkna här!!!
Sedan räknar jag klart. Och då vill hon visa att hon kan räkna till hundra. Det bultar i mtt huvud men jag härdar ut, dör en bit. Efteråt beordrar jag totalitär tystnad resten av vägen.
Jag höjer ett varningens finger. Att räkna högt till tusen är en fruktansvärd och värdelös billek. Man utsätter alla i bilen för ett synnerligen fruktlöst psyktest. En klassisk lose-lose situation så att säga.
Så vad gör jag som den goda fader jag är. Jag räknar. Jag skojar inte när jag säger att det tog från Ullevi till Kungsbacka, med många tungvrickningar på vägen. Man tröttnar rätt snabbt. Jag hoppades att juniorette skulle avbryta mig före tvåhundra. Det gjorde hon inte. Så jag räknade på, idogt som en autist.
När jag kommit till 556 slänger jag en blick åt Juniorette och ser att hon nästan har somnat. Min käke har nästan gått ur led och stämbanden är ungefär lika elastiska som beef jerky och så har hon mage att slumra. Trots att hennes tjat varit lika smattrande som en hammarborr. Då brister det för mig.
Jag vrålar "MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE, jag håller ju på att räkna här!!!
Sedan räknar jag klart. Och då vill hon visa att hon kan räkna till hundra. Det bultar i mtt huvud men jag härdar ut, dör en bit. Efteråt beordrar jag totalitär tystnad resten av vägen.
Jag höjer ett varningens finger. Att räkna högt till tusen är en fruktansvärd och värdelös billek. Man utsätter alla i bilen för ett synnerligen fruktlöst psyktest. En klassisk lose-lose situation så att säga.
måndag, juli 05, 2010
Lås in din dotter, döda din son...
Blå skottet är tillbaka i stan!
Min gamle trotjänare till cykel, en electric blue Crescent med tre dödliga växlar, har stått avställd kan man säga. Styret gick av i en nedförsbacke för några år sedan och har sedan dess inte tagist i bruk. Förrän idag. Jag köpte ett mäktigt styre och plockade fram mina verktyg. Jag till och med fettade in kedjan. Efter en liten stund stod den där i all sin prakt (nästan). Lydig som Zorros häst, kraftfull som batmans bil. Jag blev cykelsugen. Att ge mig ut på stan och bara cykla utav bara helvete. Hade jag varit en superhjälte hade Blå skottet varit min farkost. Lätt.
Jag älskar den där cykeln, som jag fick av farfar när jag fyllde 11 tror jag. Han köpte en vuxencykel så jag skulle ha lite att växa i. Så tänker en redig karl. Den har varit med om mycket. Ett under att jag inte har blivit av med det rackarns cykelskrället. Men jag antar att den utstrålar fara. Ungefär som när man ser en hoj som tillhör Hells Angels.
Nu ska jag bara laga en liten punka innan jag ska ut och färdas.
Så huka er kärringjävlar och gubbas när ni drar runt på era ballongdäckshojar. Mitt nya styre tar upp mer bredd och sopar gärna banan med vem fan som helst som står i vägen. Och alla ynglingar med sina fixed gear-cyklar kan räkna med en omgång. Blå skottet viker inte för någon eller något. Varken cruiser-bögar som vinglar fram sävligt och pårökt, eller racer-kittade typer med cykelbrallor och dropphjälm, som tror att varenda cykeltur är en etapp i Tour de France. När jag sitter upp på Blå skottet respekterar jag ingen. Jag cyklar i jeans och pilotbrillor. Så håll käften och se upp i backen.
Nu ska blå skottet ut och erövra sommarens heta dagar och fuktiga nätter.
Min gamle trotjänare till cykel, en electric blue Crescent med tre dödliga växlar, har stått avställd kan man säga. Styret gick av i en nedförsbacke för några år sedan och har sedan dess inte tagist i bruk. Förrän idag. Jag köpte ett mäktigt styre och plockade fram mina verktyg. Jag till och med fettade in kedjan. Efter en liten stund stod den där i all sin prakt (nästan). Lydig som Zorros häst, kraftfull som batmans bil. Jag blev cykelsugen. Att ge mig ut på stan och bara cykla utav bara helvete. Hade jag varit en superhjälte hade Blå skottet varit min farkost. Lätt.
Jag älskar den där cykeln, som jag fick av farfar när jag fyllde 11 tror jag. Han köpte en vuxencykel så jag skulle ha lite att växa i. Så tänker en redig karl. Den har varit med om mycket. Ett under att jag inte har blivit av med det rackarns cykelskrället. Men jag antar att den utstrålar fara. Ungefär som när man ser en hoj som tillhör Hells Angels.
Nu ska jag bara laga en liten punka innan jag ska ut och färdas.
Så huka er kärringjävlar och gubbas när ni drar runt på era ballongdäckshojar. Mitt nya styre tar upp mer bredd och sopar gärna banan med vem fan som helst som står i vägen. Och alla ynglingar med sina fixed gear-cyklar kan räkna med en omgång. Blå skottet viker inte för någon eller något. Varken cruiser-bögar som vinglar fram sävligt och pårökt, eller racer-kittade typer med cykelbrallor och dropphjälm, som tror att varenda cykeltur är en etapp i Tour de France. När jag sitter upp på Blå skottet respekterar jag ingen. Jag cyklar i jeans och pilotbrillor. Så håll käften och se upp i backen.
Nu ska blå skottet ut och erövra sommarens heta dagar och fuktiga nätter.
Garnfetischism
Då och då brukar jag titta igenom mappen "roliga bilder" på min hårddisk. Den rymmer, precis som titeln antyder, allsköns bilder som jag finner roliga på ett eller annat sätt. Det finns också en undermapp som heter "obehagliga bilder" som i sin tur innehåller, just det, bilder som jag finner obehagliga. Inte som i trafikolycksobehag eller som i groteskt obehag, utan obehagliga på ett mycket otäckare plan.
Där i hittade bland annat en gammal goding föreställande Ullared-Morgans okände bror, iklädd ett raffset och penis instoppad i avgasröret på en bil. Och så den här:
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Det är kanske därför jag inte har kommit mig för att blogga den tidigare. Jag blir förlamad av skräck och förundran på samma gång. Den är pervers på en så otroligt sjuk nivå att min hjärna hamnar i ett frysläge. Först vill jag spontant skratta till åt den korpulenta varelsen som bokstavligt talat har draperat hela sin kropp i någon slags garnkreation. Topp till tå. Men så möter jag blicken och förstår att den här personen lär vara mer än lovligt kvaddad i membranet. Det här är okontrollerbar sexuell njutning för honom/henne. Den ultimata kicken.
Att krypa in i en puppa av mohair och riktigt njuta loss. Det låter ofarligt vrickat. Som en slags tantra-tömning där bara personen i fråga själv förnedrar sig. Men titta då en gång till på blicken. Möt den. Där döljer sig det där obehaget jag talar om. Personligen hade jag utan vidare bokat in en vecka med helpension på Casa de la Fritzl, om det stod mellan det eller att tvingas vistas en sekund i stickpervots absoluta närhet.
Det är dock svårt att inte undrar vad grejen är. Jag blir nyfiken på hur det funkar. Det kan ju inte vara plagget i sig. Vilket dundrande antiklimax det måste vara i så fall. Varje gång. För så jävla gött kan det ju rimligtvis inte vara att mumifiera sig i en garndräkt. Tänk att sitta där varje kväll i ett halvår, maska för maska, och riktigt kåta upp sig av tanken när man äntligen ska få bli ett med sin egenhändigt stickade helkroppsmundering. Det måste ju vara så. Att det är vägen dit som är själva grejen. Annars finns det nog ingen lagom dos psykofarmaka för att lindra ångesten hos vederbörande.
Det måste ju vara som när man byggde en snögubbe som liten. Man kämpade och stretade som ett litet as med de tunga snöbumlingarna. Halsduk, morot och hela köret. Och så hade det hunnit bli plusgrader under natten, så snögubben såg ut som han hade varit på efterfest hos Pete Doherty, när man förväntansfullt sprang ut för att beskåda sin skapelse i dagsljus. Det tog udden av det så att säga. Exakt samma måste det vara när man väl krängt på sig sin dress. Då är det roliga över. Möjligtvis kan de få lite bonusbånge när de lägger ut bilder i någon stickningsfetish-ring, och kredden börjar hagla in från andra garnpervon som Mr Angora, Ullman och Fröken Flox?
Jag blir beklämd när jag tänker på vilken lågstatusfetish det måste vara. Det måste vara den allra ensammaste formen av sexuell njutning. Nudister, grupprunkare, lack- och lädermänniskor och såna som gillar att slåss medan de knullar, har ju stora klubbar för likasinnade att vända sig till. De som tänder på fötter, näsor eller valfri annan kroppsdel kan oftast någonstans lyckas frambringa viss förståelse från allmänheten. Till och med de som går igång på dvärgar, amputerade eller diskmaskinsdeformerade Tupperware-produkter har fått sina forum, tack vare Kanal5:s Outsiders. Men de som är heta på stickade helfodral lär nog inte dra fullt hus till klubbmötena direkt. De måste tillhöra den sorgligaste skaran människor som finns.
Förstå den frustrationen. Att veta med sig att det man diggar mest av allt, är så jävla skruvat att de hårdaste jävlarna på jordklotet skulle ligga sömnlösa av skräck, om de bara visste att deras granne satt inne och stickade sig själv till orgasm varje kväll.
Brrr... tänk dagen då en sån jävel väl öppnar hatluckan. När det brister. Då vill man fan inte bo i närheten av en garnbutik. Sanna mina ord.
Där i hittade bland annat en gammal goding föreställande Ullared-Morgans okände bror, iklädd ett raffset och penis instoppad i avgasröret på en bil. Och så den här:
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Det är kanske därför jag inte har kommit mig för att blogga den tidigare. Jag blir förlamad av skräck och förundran på samma gång. Den är pervers på en så otroligt sjuk nivå att min hjärna hamnar i ett frysläge. Först vill jag spontant skratta till åt den korpulenta varelsen som bokstavligt talat har draperat hela sin kropp i någon slags garnkreation. Topp till tå. Men så möter jag blicken och förstår att den här personen lär vara mer än lovligt kvaddad i membranet. Det här är okontrollerbar sexuell njutning för honom/henne. Den ultimata kicken.
Att krypa in i en puppa av mohair och riktigt njuta loss. Det låter ofarligt vrickat. Som en slags tantra-tömning där bara personen i fråga själv förnedrar sig. Men titta då en gång till på blicken. Möt den. Där döljer sig det där obehaget jag talar om. Personligen hade jag utan vidare bokat in en vecka med helpension på Casa de la Fritzl, om det stod mellan det eller att tvingas vistas en sekund i stickpervots absoluta närhet.
Det är dock svårt att inte undrar vad grejen är. Jag blir nyfiken på hur det funkar. Det kan ju inte vara plagget i sig. Vilket dundrande antiklimax det måste vara i så fall. Varje gång. För så jävla gött kan det ju rimligtvis inte vara att mumifiera sig i en garndräkt. Tänk att sitta där varje kväll i ett halvår, maska för maska, och riktigt kåta upp sig av tanken när man äntligen ska få bli ett med sin egenhändigt stickade helkroppsmundering. Det måste ju vara så. Att det är vägen dit som är själva grejen. Annars finns det nog ingen lagom dos psykofarmaka för att lindra ångesten hos vederbörande.
Det måste ju vara som när man byggde en snögubbe som liten. Man kämpade och stretade som ett litet as med de tunga snöbumlingarna. Halsduk, morot och hela köret. Och så hade det hunnit bli plusgrader under natten, så snögubben såg ut som han hade varit på efterfest hos Pete Doherty, när man förväntansfullt sprang ut för att beskåda sin skapelse i dagsljus. Det tog udden av det så att säga. Exakt samma måste det vara när man väl krängt på sig sin dress. Då är det roliga över. Möjligtvis kan de få lite bonusbånge när de lägger ut bilder i någon stickningsfetish-ring, och kredden börjar hagla in från andra garnpervon som Mr Angora, Ullman och Fröken Flox?
Jag blir beklämd när jag tänker på vilken lågstatusfetish det måste vara. Det måste vara den allra ensammaste formen av sexuell njutning. Nudister, grupprunkare, lack- och lädermänniskor och såna som gillar att slåss medan de knullar, har ju stora klubbar för likasinnade att vända sig till. De som tänder på fötter, näsor eller valfri annan kroppsdel kan oftast någonstans lyckas frambringa viss förståelse från allmänheten. Till och med de som går igång på dvärgar, amputerade eller diskmaskinsdeformerade Tupperware-produkter har fått sina forum, tack vare Kanal5:s Outsiders. Men de som är heta på stickade helfodral lär nog inte dra fullt hus till klubbmötena direkt. De måste tillhöra den sorgligaste skaran människor som finns.
Förstå den frustrationen. Att veta med sig att det man diggar mest av allt, är så jävla skruvat att de hårdaste jävlarna på jordklotet skulle ligga sömnlösa av skräck, om de bara visste att deras granne satt inne och stickade sig själv till orgasm varje kväll.
Brrr... tänk dagen då en sån jävel väl öppnar hatluckan. När det brister. Då vill man fan inte bo i närheten av en garnbutik. Sanna mina ord.
lördag, juli 03, 2010
Rent hus
Nu har jag gjort det. Gått loss med mitt senaste inköp. Nästrimmern. Jag har gjort rent hus kan man säga och känner mig lenare än en brasiliansk vaxstudio i näsborrarna. Jävlar. Vilken resa. Jag kan andas vettigt igen och känner på både gott och ont hur luften luktar. Kan urskilja doften av en öppnad folköl på hundra meter. Men även rysslands kattlåda. Det visslar inte heller. I'm free as a flying bird, kan man säga.
Kul var det också. Det rasslade i maskinen som när man dammsuger upp ett tappat paket ris från köksgolvet.
Kul var det också. Det rasslade i maskinen som när man dammsuger upp ett tappat paket ris från köksgolvet.
fredag, juli 02, 2010
Where the wild things are..
Igår gjorde jag ett inköp som är förknippat med väldigt mycket ångest. Dels för själva inköpstillfället och dels för dess syfte. Jag har alltså gått och blivit med nästrimmer.
Nästrimmer. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta faktum. Skratt och gråt är inga alternativ. Apati är alldeles för svår konst vid trauman av det här slaget. Jag får helt enkelt bara bita ihop och acceptera det faktum jag började ana när jag fyllde trettio. Att min kropp är min värsta fiende. Den jävlas med en kreativ höjd som får mig att häpna. Hår i näsan liksom. Vad är det för jävla mög? Det är verkligen det yttersta tecknet på att man gått och blivit ett riktigt gubbas. Nu finns det ingen återvändo. Det är väl nu jag borde ge upp.
Nä, livet fuckar oss män på ett sätt som är nästan slående elakt. För många män är det ännu värre. Hos dem där hårsäckarna på huvudet sviker och går på semester (på obestämd tid) men öppnar små aggroproduktiva filialer i näsan och öronen istället. Mina hårsäckar släpper inte ens taget om territoriet i norr. Man skulle kunna säga att min kropp är som en liten jävla biotop för sällsynta hårtyper. Fy fan. Men jag ska väl vara glad så länge jag inte är luden på ryggen i alla fall. Eller i handflatorna.
Hursomhelst så har nästrimmer varit något jag har dragit mig för in i det längsta. Det är lika laddat som att panikköpa en singelförpackning Lambi, knottriga kondomer, eller ännu värre. När man lägger upp en nästrimmer på bandet så finns det inte minsta chans i helvetet att kassamänniskan inte drar en slutsats. Det är inte så att en sådan produkt bara passerar obemärkt. "Nämen, här har vi en kille som ska hem och fälla träd. I sin näsa". Den här killen är alltså ett stort jävla näshårsäckel. Med näsbortrar som en liten angorakatt. Det går liksom inte att samla ihop till en avslappnad bild när man väl fått en sådan pryl inblippad.
När jag för ett tag sedan hade accepterat mitt öde. Min kropps svek. Hämnd. Då försökte jag förtvivlat och idogt, men helt utan framgång, få J att köpa ut en åt mig. För att slippa skammen själv. Men hon tokvägrade konsekvent. Fast det även låg i hennes intresse. Jag försökte verkligen allt, men den här stormen skulle jag få rida ut själv.
Så igår när vi hade handlat lite annan skit, så lyckades jag smyga in en nästrimmer bland de andra grejerna, utan att J märkte något (förrän det var försent). Jag var mycket nöjd i ungefär tre sekunder, då jag insåg att det kvittade. Det var ändå rätt uppenbart vem av oss två som skulle hem och skoga sina näsborrar. En så kallad win-fail situation.
Nu sitter jag här och har svårt att förstå när det egentligen gick snett. Vad det var som hände och när mina näshålor fick för sig att spara ihop till en snygg page-frisyr. Men skitsamma.
Imorgon blir det crew cut!
Nästrimmer. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta faktum. Skratt och gråt är inga alternativ. Apati är alldeles för svår konst vid trauman av det här slaget. Jag får helt enkelt bara bita ihop och acceptera det faktum jag började ana när jag fyllde trettio. Att min kropp är min värsta fiende. Den jävlas med en kreativ höjd som får mig att häpna. Hår i näsan liksom. Vad är det för jävla mög? Det är verkligen det yttersta tecknet på att man gått och blivit ett riktigt gubbas. Nu finns det ingen återvändo. Det är väl nu jag borde ge upp.
Nä, livet fuckar oss män på ett sätt som är nästan slående elakt. För många män är det ännu värre. Hos dem där hårsäckarna på huvudet sviker och går på semester (på obestämd tid) men öppnar små aggroproduktiva filialer i näsan och öronen istället. Mina hårsäckar släpper inte ens taget om territoriet i norr. Man skulle kunna säga att min kropp är som en liten jävla biotop för sällsynta hårtyper. Fy fan. Men jag ska väl vara glad så länge jag inte är luden på ryggen i alla fall. Eller i handflatorna.
Hursomhelst så har nästrimmer varit något jag har dragit mig för in i det längsta. Det är lika laddat som att panikköpa en singelförpackning Lambi, knottriga kondomer, eller ännu värre. När man lägger upp en nästrimmer på bandet så finns det inte minsta chans i helvetet att kassamänniskan inte drar en slutsats. Det är inte så att en sådan produkt bara passerar obemärkt. "Nämen, här har vi en kille som ska hem och fälla träd. I sin näsa". Den här killen är alltså ett stort jävla näshårsäckel. Med näsbortrar som en liten angorakatt. Det går liksom inte att samla ihop till en avslappnad bild när man väl fått en sådan pryl inblippad.
När jag för ett tag sedan hade accepterat mitt öde. Min kropps svek. Hämnd. Då försökte jag förtvivlat och idogt, men helt utan framgång, få J att köpa ut en åt mig. För att slippa skammen själv. Men hon tokvägrade konsekvent. Fast det även låg i hennes intresse. Jag försökte verkligen allt, men den här stormen skulle jag få rida ut själv.
Så igår när vi hade handlat lite annan skit, så lyckades jag smyga in en nästrimmer bland de andra grejerna, utan att J märkte något (förrän det var försent). Jag var mycket nöjd i ungefär tre sekunder, då jag insåg att det kvittade. Det var ändå rätt uppenbart vem av oss två som skulle hem och skoga sina näsborrar. En så kallad win-fail situation.
Nu sitter jag här och har svårt att förstå när det egentligen gick snett. Vad det var som hände och när mina näshålor fick för sig att spara ihop till en snygg page-frisyr. Men skitsamma.
Imorgon blir det crew cut!
Föräldraledig
Idag är andra dagen på resten av ett drygt halvårs föräldraledighet. Jag lämnar reklamen för bajsblöjor, matkladd och en underbar tid med min dotter. Det här kommer bli en spännande resa tror jag.
Igår var första dagen. Det försvann fort. Antar att det är så i början. Men vad gör man sedan. Jag kommer troligen lattefarsa mig, hänga på öppna förskolor, umgås med mina föräldralediga vänner. Det är den lätta biten att räkna ut. Men det måste ju finnas mer. Kanske lära känna lite andra daglediga majbor, upptäcka för mig outforskade platser och utnyttja tiden maximalt. Få perspektiv på saker och ting.
Igår var första dagen. Det försvann fort. Antar att det är så i början. Men vad gör man sedan. Jag kommer troligen lattefarsa mig, hänga på öppna förskolor, umgås med mina föräldralediga vänner. Det är den lätta biten att räkna ut. Men det måste ju finnas mer. Kanske lära känna lite andra daglediga majbor, upptäcka för mig outforskade platser och utnyttja tiden maximalt. Få perspektiv på saker och ting.