Billekar

Sitter i bilen som är fullpackad med familj och annat. Juniorette har tjatat i två veckor om att jag ska räkna till tusen nästa gång vi åker till Laholm. Alltså räkna högt.

Så vad gör jag som den goda fader jag är. Jag räknar. Jag skojar inte när jag säger att det tog från Ullevi till Kungsbacka, med många tungvrickningar på vägen. Man tröttnar rätt snabbt. Jag hoppades att juniorette skulle avbryta mig före tvåhundra. Det gjorde hon inte. Så jag räknade på, idogt som en autist.

När jag kommit till 556 slänger jag en blick åt Juniorette och ser att hon nästan har somnat. Min käke har nästan gått ur led och stämbanden är ungefär lika elastiska som beef jerky och så har hon mage att slumra. Trots att hennes tjat varit lika smattrande som en hammarborr. Då brister det för mig.

Jag vrålar "MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE, jag håller ju på att räkna här!!!

Sedan räknar jag klart. Och då vill hon visa att hon kan räkna till hundra. Det bultar i mtt huvud men jag härdar ut, dör en bit. Efteråt beordrar jag totalitär tystnad resten av vägen.

Jag höjer ett varningens finger. Att räkna högt till tusen är en fruktansvärd och värdelös billek. Man utsätter alla i bilen för ett synnerligen fruktlöst psyktest. En klassisk lose-lose situation så att säga.