Nya upplevelser

Som småbarnsförälder får man verkligen tillfälle att lära sig hantera olika situationer. På gott och ont. Ibland jävligt ont. Jag har till exempel provat att bada badkar med en unge som plötsligt får för sig att köra en avsmakningsmeny baserad på avföring. Stora resan.

Igår kväll när vi var och handlade mat på en stormarknad (= mycket folk) i Laholm och stod i kassan för att betala, hörde vi plötsligt en harkling från Tintin, följt av en slemmig host och en orolig blick. J höll på att lasta upp varorna på bandet och jag höll Tintin i famnen. Vi har varit med såpass länge i gemet nu att vi vet exakt vad den oroliga blicken betyder. Den betyder: Jag är svinförkyld och har svalt slem hela dagen, och nu kommer jag med 99% säkerhet att börja fontänspy inom loppet av max en minut. Sånt kan stressaa upp även en härdad förälder.

Jag känner att nu jävlar får det går fort. Men tanten framför sölar. Tintin hostar till några gånger och klöks lite lätt. Min puls har rusat upp i runt 220 knyck. Jag fattar att jag nu spelar rysk roulette med fem kulor och en blank, istället för tvärtom (som är mer brukligt). Men jag hoppas ändå på den där lilla ynka procenten. Nån gång ska ju även den falla in. Men inte igår. Plötsligt kommer det. Och då menar jag fanimej att det kommer. Tintin har druckit välling och käkat spaghetti och köttfärtssås hela dagen. Tillsammans med förkylningsslem skapar det en rätt intressant formula kan jag informera er om. Även om jag var lite småberedd så hann jag inte reagera innan en rejäl spya sköljer över mig från brösthöjd och neråt. Den är alldeles varm. Tanten i kassan tittar på mig som att jag har tagit med mig pesten.

Vad gör man i ett sånt läge? Ja, jag har inte en jävla aning. Jag tyckte i alla fall att det var läge att förpassa mig ut ur affären fortare än fan. Juniorette kom springande efter, högljutt frågande om jag inte ska betala. Jag stannar vid utgången, ger henne kortet och ber henne ge det till J. På väg till bilen böter vi en familj. Då kommer andra vågen. Jag har nu så mycket spy på mig, att man utan att lyckas komma i närheten av att ge bilden rättvisa, kan säga att jag är helt täckt av en illaluktande blandspya.

Att vistas bland folk och få spy över sig inför publik är något väldigt laddat för mig. Jag gillar det inte alls. Och trots att jag ofta åker nattvagn hem så har jag aldrig lyckats förbereda mig för att hantera just den sortens krissituationer. Spontant önskade jag bara att en stor jävla blixt skulle komma från himlen och pricka mig rakt i pallet och göra mig till torrt gubbpulver. Rätt av. Bara sådär. Men som småbarnsförälder blir man snabbt en hård jävel. Huggen ur sten rent av.

Så jag gick bara in i mig själv. Stängde av alla känslor som skam, förlägenhet, äckel och så vidare. Jag såg rätt igenom alla jag mötte medan jag banade vägen mot min bil. Min fristad. Jag hann registrera flera förvridna ansiktsuttryck när människor påväg in i mataffären såg min nya kräks-outfit, men jag låtsades bara som att de imponerades av mitt nya fräcka t-shirttryck.

Innan jag fick barn hade jag bara velat krypa ihop i fosterställning en varm dusch och gråta i två tre timmar. Men inte nu längre. Jag har blivit en kallhamrad småbarnsfärälder. Inget tar sig innanför mitt skal. Inget knäcker mig längre.

Jag säger bajs, spy och världens all jävelskap – just bring it on.