Basattack utanför Willys i Laholm

Jag borde anat oråd. En marinblå Volvokombi av modell 745 svängde upp och parkerade bredvid mig på Willys parkering i Laholm. Den hade mörktonade bakrutor och dekaler som skyltade "Audiotop". Föraren var en lätt munter och chipsfet kille strax över de tjugo. Med sig hade han en taggigt blondslingad kamrat som begåvats med både överbett och rikliga mängder acne. Från andra sidan parkeringen kom ännu ett ess, med liknande egenskaper som de andra och anslöt till samlingen. De hade öppna dörrar och jag kunde höra svagt hur de snackade bilstereoporr.

Jag och T satt och väntade på J och Juniorette som var inne i affärren för att inhandla ett paket frukostflingor. T var på sitt sköra humör. Jag passade på att kolla mailen och tog ingen större notis om slutstegsfleppona på andra sidan passagerardörren.

Plötsligt hörs ett öronbedövande ljud. Ett tryck. Hela bilen vibrerar. Plastdetaljerna som alla japanska budgetbilar är utrustade med började ge ifrån sig ljud som om var de på väg att lossna. Och så ännu en tryckvåg. Om än kraftigare. Jag fattade ratten med båda händerna i ett klassiskt tio-i-tvågrepp. Det kändes som att min lilla räsernissan skulle hamna på högkant men jag förstod fortfarande inte vad det var för ett fruktansvärt ljud. Vad i helvete...

Så tystnade det. Bara sådär. Jag drog efter andan och tittade åt sidan och möts av tre mongoloida flin och fäster sedan en vresig blick i killen med all acne. Han ser tyken ut trots att hans ansikte är alldeles proppfullt av stora röda bölder, gula i mitten, som krämbullar. Jag tittar på T som förvirrat undrar vad hon just varit med om och ser hur hennes tårkanaler börjar arbeta. Jag känner en stark irritation byggas upp och tittar återigen mot de tre missanpassade, gestikulerar "vad fan håller ni på med?". De fortsätter flina men slutar nästan direkt. Tur det, för T har börjat gallskrika och jag börjar få en brinnande lust att gå ut och begrava mina knogar i förarens köttiga ansikte, smacka till herr vulgaris så att han började läcka som en öppnad påse bearnaisesås och fråga deras kamrat om han också vill smaka elller om han hellre vill gå och parkera sin tjocka röv i sin gröna 940 (varför envisas alla med en osund bilstereovurm att köra Volvo?).

Jag brukar verkligen dra mig för konfrontation vid nästan alla tillfällen, men när det kommer till min familj så ryser en liten sicilienare inom mig. Då spelar motståndet ingen roll. Jag tänkte att kör de igång den en gång till så kliver jag ur bilen. Men det gjorde de inte. Kanske kände de vibben. Eller så gjorde de inte det. Istället stängde de dörrarna och körde iväg.

När J satt sig i bilen igen så förklarade jag vad som just utspelat sig i parkeringsfickan bredvid. Hon sa att hon hade hört det ända in men inte fattat vad det var. Hyllorna hade skakat inne på Willys. Att hon trodde att hela stället skulle rasa. Fatta hur sjukt jävla kraftig basen var. Jag började nästan tycka synd om bilstereokillarna, för att det närmsta de någonsin kommer komma en vagina är en sprucken 18" bashögtalare. Men inte mer synd än att jag gav J en detaljerad beskrivning av allt våld jag hade blivit tvungen att hota dem med (och kanske utföra) om de fortsatt spela. J förklarade att det nog skulle blivit en smula problematiskt för mig att sätta sig i respekt, med tanke på att jag dagen till ära hade min Keyboard Cats t-shirt på mig.

Jag funderade i några sekunder innan jag höll med, och tänkte att hon är bra klok ändå, den kvinnan. Det är verkligen en prima t-shirt för i stort sett alla tillfällen. Dock inte tillfällen då det kan bli tal om att tvingas ta i med hårdhandskarna.