Where the wild things are..

Igår gjorde jag ett inköp som är förknippat med väldigt mycket ångest. Dels för själva inköpstillfället och dels för dess syfte. Jag har alltså gått och blivit med nästrimmer.

Nästrimmer. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta faktum. Skratt och gråt är inga alternativ. Apati är alldeles för svår konst vid trauman av det här slaget. Jag får helt enkelt bara bita ihop och acceptera det faktum jag började ana när jag fyllde trettio. Att min kropp är min värsta fiende. Den jävlas med en kreativ höjd som får mig att häpna. Hår i näsan liksom. Vad är det för jävla mög? Det är verkligen det yttersta tecknet på att man gått och blivit ett riktigt gubbas. Nu finns det ingen återvändo. Det är väl nu jag borde ge upp.

Nä, livet fuckar oss män på ett sätt som är nästan slående elakt. För många män är det ännu värre. Hos dem där hårsäckarna på huvudet sviker och går på semester (på obestämd tid) men öppnar små aggroproduktiva filialer i näsan och öronen istället. Mina hårsäckar släpper inte ens taget om territoriet i norr. Man skulle kunna säga att min kropp är som en liten jävla biotop för sällsynta hårtyper. Fy fan. Men jag ska väl vara glad så länge jag inte är luden på ryggen i alla fall. Eller i handflatorna.

Hursomhelst så har nästrimmer varit något jag har dragit mig för in i det längsta. Det är lika laddat som att panikköpa en singelförpackning Lambi, knottriga kondomer, eller ännu värre. När man lägger upp en nästrimmer på bandet så finns det inte minsta chans i helvetet att kassamänniskan inte drar en slutsats. Det är inte så att en sådan produkt bara passerar obemärkt. "Nämen, här har vi en kille som ska hem och fälla träd. I sin näsa". Den här killen är alltså ett stort jävla näshårsäckel. Med näsbortrar som en liten angorakatt. Det går liksom inte att samla ihop till en avslappnad bild när man väl fått en sådan pryl inblippad.

När jag för ett tag sedan hade accepterat mitt öde. Min kropps svek. Hämnd. Då försökte jag förtvivlat och idogt, men helt utan framgång, få J att köpa ut en åt mig. För att slippa skammen själv. Men hon tokvägrade konsekvent. Fast det även låg i hennes intresse. Jag försökte verkligen allt, men den här stormen skulle jag få rida ut själv.

Så igår när vi hade handlat lite annan skit, så lyckades jag smyga in en nästrimmer bland de andra grejerna, utan att J märkte något (förrän det var försent). Jag var mycket nöjd i ungefär tre sekunder, då jag insåg att det kvittade. Det var ändå rätt uppenbart vem av oss två som skulle hem och skoga sina näsborrar. En så kallad win-fail situation.

Nu sitter jag här och har svårt att förstå när det egentligen gick snett. Vad det var som hände och när mina näshålor fick för sig att spara ihop till en snygg page-frisyr. Men skitsamma.

Imorgon blir det crew cut!