Får jag lov att be om lite begreppshjälp här tack

Idag såg jag en riktigt tuff kille. Han var runt 40-strecket och har troligen gymmat mycket en gång i tiden. Han tyckte bergis att han var ordentligt läcker i sin solariesolade läderhud och en sån där fräsig skinnjacka, med tre olika färger på skinnet (svart, vit och röd) och en massa ord som freeburner, eller nåt annat fräckt. Han tittade surt på mig under sin halmstads-frilla och jag la märke till att hans blonda kvinnomisshadlar-getskägg adderade ytterligare ett lager trumpenhet till hans persona. Jag tittade bort, men kunde liksom inte låta bli att fortsätta glo. Fast mer i mjugg. Typ.

Det var som han besatt en märklig magnetism. Inte den där fan-vad-alla-vill-knulla-med-mig-magnetismen som han själv verkade tro, utan mer en åh-gud-vad-jag-skulle-vilja-ge-honom-en-fet-örfil-i nacken-men-jag-vill-inte-dö-riktigt-än-magnetism. Jag vet inte vad det är med såna snubbar. Men jag hatar dem. De går alltid omkring med en bag (en lustig detalj att störa sig på eftersom jag själv ofta gör det numera) som de håller i som att det vore en gammal tjock-tv.

Det mest säregna draget hos den här typen av är att de alltid har en viss sorts jeans. Med en tvätt man egentligen inte kan få tag på längre. Inte ens på Dressman tror jag. Möjligtvis att Ellos sitter inne på ett restlager från tidigt 80-tal. Eller Cellbes. Det är i alla fall riktiga "blåjeans" med någon form av regular fit. De sitter inte riktigt bra nånstans och är generöst skurna så att man kan dra dem minst upp till naveln (killarna jag pratar om räds inte att utnyttja maxgränsen) och snörs ofta ihop med ett läderbälte med oblygt bältesspänne i midjan.

Det i sin tur föranleder att det ser lite.... hur ska jag säga... lustigt ut i skrevet. Det liksom accentueras kraftigt. Som en inte allt för avlägsen släkting till den legendariska kameltån (som även kan uppstå hos män när penis placeras uppåt och kulorna splittas av byxgrenen). Den här killen var inget undantag.

Han satt där och kände sig fränast i stan, helt ovetanddes om att det såg ut som att han hade trängt på sig ett par tangakallingar i denimtyg. Ovanpå brallorna. Det såg fan inte klokt ut. Inte riktigt friskt om man säger. Han var troligast hetast i klassen en gång i tiden. På den tiden när man gick i högstadiet och hierarkin bestämdes till stor del utifrån hur mycket man tog i bänkpress.

När våra vägar skiljdes sllog det mig att jag inte har något riktigt bra namn för den typen. Jag har funderat hela dagen men kommer inte på nåt. Hjälp mig. Vad kallar man dem?

DJ Exclusive

Man kan säga mycket bra om Sportlife Exclusive. Det är ett mycket bra gym. Men den som väljer ut vilken musik som ska spelas i omklädningsrummen verkar helt jävla skadad.

När jag efter träningen kom in i herrarnas för att duscha så möts mina öron av följande:

When lights go down, I see no reason,

For you to cry, we've been through this before,

In every time, in every season

God knows i've tried

So please don't ask for more ...

En moloken och sårbar Joey Tempest som sjunger första versen i Carrie. DET, kan jag säga, är typ det näst sista jag vill höra när jag är på gymmet för att bli av med lite ballast. Det är så lätt att tolka texter till sin egen nackdel. Till och med låttexter som Carrie. We've been through this before. In every time, in every season. Med lite onödig fantasi låter det som en rätt exakt beskrivning av min kroppsångest och resultatet av träningsåtgärder.

Det allra sista jag vill höra är låten som spelades när jag kom ur duschen. Den värdelösa James Blunts "You're beautiful". Det är bara för mycket. Jag känner mig inte helt bekväm naken med okända män. Att addera James Blunt-lagret gör inte saken bättre. Inte alls.

Vem fan spelar den där James Blunt-jäveln oavsett situation förresten (obs: jag vill inte ha svar på den frågan).

Superpepp

Var precis inne på gp.se för att förkovra mig lite i helgens lokala nyheter. Läsa om premiären för "hjulet" (återkommer om det en annan dag), den kommunala muthärvan och lite random skottlossningar och annat ofog på Hisingen.

Men vad får jag se istället?

Jo, jag får se att Lasse Kronér är veckans hälsoprofil. Hade det varit den första april hade jag flabbat. Nu sprutadde jag istället ner hela min dator med kaffe genom näsan. Nä, det gjorde jag faktiskt inte. Jag drack inte ens kaffe. Men om jag hade gjort det hade det definitivt blivit en näsfontän. Fatta storheten i det här. Smaka på det. Lasse. Kronér. Hälsoprofil.

Äntligen tar media sitt ansvar. Efter att sedan begynnelsen ha nött in ouppnåeliga ideal ända in i folksjälen, och tvingat på oss förebilder som resulterat i att 95% av befolkningen (inlkusive mig själv) dras med mindervärdeskomplex, så gör de bot för allt på en gång. Vad ska man säga? Snyggt jobbat. Och smart. Hatten av helt enkelt.

För om Lasse Kronér kan bli utsedd till hälsoprofil så kan tamejfan precis vem som helst bli det. Vem. Som. Helst. Jag till exempel. Eller den arga arga medicinalskadade mannen, med stora luckor i garnityret, som brukar stå på stigbergets hållplats och verbalt ofreda alla som kommer hans väg på eftermiddagarna. Egentligen kan jag inte föreställa mig någon med en mer ohälsosam profil än Lasse Kronér. Jag har alltid trott att kombinationen smoking och gympadojor är själva definitionen av ohälsa. Och hade jag varit på mitt elaka humör hade jag kanske skojat om att Lasse blev till när Leif Loket Olsson förlustade sig i stian på en 4H-gård. Men eftersom jag är på mitt snälla humör så känner jag mig bara glad. För Lasses skull. Och min. För detta var ett alldeles utomordentligt pepp för självkänslan. Ett så kallat superpepp.

Kim Larsens kvinnor

J:s Mamma dyrkar Kim Larsen. Han dominerar hela hennes musikkonsumtion. Hon har alla skivor och har varit på så många spelningar att det snart kommer att klassas som en slags störning. Tror jag.

Idag när jag åkte till jobbet så hör jag plötsligt Kim Larsons ystra stämma i en liveversion av "This is my life", spelas högt från ett säte snett bakom mig. Tonerna ljöd högt ur en mobiltelefon som i handen på en kvinna i 50-årsåldern. Det var hennes ringsignal.

Men till skillnad från alla som har lite balla ringsignaler, som brukar tycka att det är lite pinigt när de väl är ute bland folk och försöker svara så snabbt som möjligt, så drog hon ut på det. Hon lät det ringa och njöt malligt. Mötte allas blickar, utan att skämmas. Jag skojar inte när jag säger att hon säkert lät det ringa upp mot minuten. Och hon liksom diggade till lite extra vid "Whao-ao-aa, this is my life – and I don't care." Som ett slags klimax. Sedan svarade hon.

Det märktes att hon kört den rutinen många gånger förr. Kanske varje gång det ringer.

Jag undrar vad det är med kvinnor runt 50 och Kim Larsen. Nåt är det.

Gratäng-fail

Vissa dagar är reklam roligare än andra dagar. Idag är en sådan dag. Men jag har på känn att Ica Maxi är sådär lagom nöjda med sin annons Nyheterna i Oskarshamn idag. Nåt hjon på annonsavdelningen tyckte nämligen att det var ett riktigt genidrag att googla produktbilder på the internets, istället för att behöva krångla med att be kunden om vettigt bildmaterial. Och så blev det som det blev.

Jag tycker mig ana en smula brist på engagemang. Man upplever nog inte att sitt jobb är så högintressant om man lyckas missa att det; dels står "Fittgratäng" över hela paketet, dels finns en inredigerad vagina i själva gratängfotot när man jobbar med en annons. Jag skulle vilja filma mötet som vederbörande lär bli kallad till efter den här lilla fadäsen. Det hade blivit en bagge för bästa (ångest)film. Inte ens Björn Runge skulle ha en chadde.

Mest fnissig blir jag trots allt av chefredaktören Ulf Carlssons kommentarer när Aftonbladet ringer för att döda honom:

"Det är inte den roligaste dagen på det här jobbet" och "Det är ju heltokigt och får inte förekomma".

Man får hoppas att Uffe inte är typen som slår sin fru när något går snett på jobbet, utan att han mer är typen som åker förbi sin lokala Ica-handlare på hemvägen, och köper med sig ett par fittgratänger.

Slarvigt Anna Anka

Idag rapporteras det att Anna Anka (jag hatar mig själv för att jag ens vet att hon finns) blir vräkt och fruktar för sitt liv. Det svider i mitt hjärta för hennes skull. Hon har det inte lätt. Samtidigt har hon ju själv försatt sig i den sura sitsen. Hon visste faktiskt mycket väl att det skulle sluta på bar backe om hon började slarva med blåsjobben på den gamle ankballen.

Uppdatering av Sveriges äckligaste ord

I ett inlägg 2005 korade jag analläckage som det äckligaste ordet vårt språk har att erbjuda. Sedan dess har jag inte funderat så mycket mer över den saken. Tycker nog att det står sig ganska bra fortfarande.

På senare tid har det dok dykt upp ett nytt ord som får det att vända sig i magen på mig, varje gång jag hör eller ser det. Och läser man vad det innebär så blir det inte bättre. Köttklister. Känn på det. Ganska svårtoppat.

Vaffan. Vävnad och smet i ett och samma ord. Köttklister.

Medborgarpass på Hisingen

Jag har sett mycket dumt i mina dagar (har alltid velat säga så) men Hisingspasset alltså. Några snillen har för BK Häckens räkning kommit på och tagit fram ett så kallat medborgarpass för Hisingsbor. Vilken måste-ha-grej va. Tanken med medborgarpasset är tydligen att det ska stärka lokalpatriotismen på Hisingen (och fungera som en pipeline för sexiga reklamerbjudanden såklart). Det kan vara det dummaste jag hört på... Nä, det ÄR det dummaste jag har hört. Punkt.

"Passet är kostnadsfritt för den som är mantalsskriven i någon av Hisingens församlingar, men även fastlandsbor kan ansöka om hedersmedborgarskap och på så sätt få ett pass utfärdat."

För att vara en sådan där skön idé, med inspiration hämtad från grejer som brukar komma med Kalle Anka-tidningen, känns det synnerligen cyniskt. Som om det inte är stigmatiserande nog att tvingas bo på den där ö-jäveln. Nu förväntas stackarna frivilligt skaffa sig ett pass också. För att riktigt få det ingnidet.

Personligen tycker jag det låter råattraktivt att ansöka om att få bli hedersmedborgare på Hisingen. Den stadsdel i Göteborg som mest påminner om en dålig dag i Srebrenica och har en högre koncentration av våld, fulknark och social misär, än vårens totala pollenhalt. Jag kan fan knappt bärga mig att få lägga vantarna på ett sådant. En riktig en-gång-i-livet-chans.

Frågan är bara vad som krävs för att bli beviljad? Säkert ett inträdesprov av något slag. Typ sticka ner någon med en rostig syl, eller annat fängelseinspirerat.

Busfångare

En nära förnedringsdödenupplevelse

Man brukar ju säga att livet passerar revy när man är nära att dö i en olycka. Nu har jag upplevt det. Inte att dö i en olycka, utan revygrejen. Och det är för jävligt.

Det hela började med en trevlig ölfika efter lunch igår. När jag efter en stund skulle gå på toa för att bajsa så var det upptaget på den första så jag gick tog nästa istället, där en kille med yrvaken frisyr, skabbskägg och gröna kollektivboendebyxor i manchestertyg precis kom ut.

När jag kom in såg jag genast att något inte stod rätt till. Det var piss på ringen. Inte så lite piss heller. Killen före mig hade verkligen gjort ett grundligt jobb. Han måste verkligen ha ansträngt sig för att pissa ner den så totalt, hela vägen runt om, med sitt vätskebristgula urin.

Alltså, såna grejer borde ligga högst upp på straffskalan. Enda anledningen att man inte kan bli åtalad och dömd till livstid för ett sånt skitbeteende, är att vår feta lagbok tyvärr inte behandlar så grova brott, som folkmord och nedpissning av offentliga faciliteter. Vi svenskar är så naiva. Det-händer-inte-oss-tänket. Men det gör det och det rimliga hade varit tvångsförlamning eller döden.

I alla fall. Min hjärna arbetade för högtryck för att lyckas sortera upp informationen från katastrofområdet. Medan jag stod där och stirrade glosögt på pissdropparna hörde jag hur någon ryckte i handtaget. Någon ville in. Efter mig. Jag greppade handfatet, svalde hårt och kände mörkret komma.

Inte nog med att toaletten var helt obrukbar. Det gick upp för mig att jag inte bara skulle kunna lämna brottsplatsen. Då skulle jag bli den skyldige. Herr pissenisse. Det bultade i mina tinningar. Jag hade just blivit utsatt för den ultimata förnedringen. Förvägrad att uträtta mina behov men förpliktigad att städa upp någon annans.

Det ryckte i handtaget igen. Samma miffo som knappast hade missat ifall jag hade lämnat toaletten ville markera att den ville in. Fel dag. Jag lovar, suget efter att äga en el-pistol har aldrig varit större. Jag kunde riktigt se hur snyggt 10 000 volt skulle förvandla personens iver till ånger. Men jag sansade mig. Det var ju inte personen efter mig som försatt mig i den prekära situationen. Om det nu inte var skäggflummet, som kommit tillbaka för att slutföra vad han påbörjat, med en kabel i handfatet.

Min analys ledde till endast två möjliga utvägar:

1. Tvätta av ringen med vatten och tvål och låtsas som inget.

2. Öppna dörren och försöka förklara läget för näste besökare.

Inget av alternativen kändes särskilt attraktivt. Alternativ två medförde dessutom en överhängande risk för ett så kallat akward moment. Och jag är nog sämst i världen på att hantera just akward moments. Därför slutade det med en kompromiss. Jag rafsade till mig ungefär ett kilo toapapper, höll andan, gjorde svepet och torrtorkade upp pisket. Sedan slängde jag pappret i tona och försökte glömma alltsammans. Det gick bra. Ända tills jag förstod att mängden papper hade ställt till det för rören och stammarna och jag fick bevittna hur vattenytan i porslinsholken steg med en rasande fart.

De där kritiska sekunderna vill jag aldrig mer uppleva. Jag kände hur en hjärnblödning vara nära att utlösas. Jag ångrade att jag inte bara tagit den där satans kulan och gått ut från toan som om ingen hade hänt. Det skulle knappast vara värre än att behöva stå där, upp till anklarna i en massablandning av dasspapper och toalettvatten, och försöka sig på en tillräckligt skamsanerande bortförklaring.

Men så hände något. Ett mirakel. Precis när ytspänningen var på bristningsgränsen och allt skulle till att gå åt helvete så stannade det av och vände. Jag som aldrig har tur hade just blivit skonad. på tre sekunder var toan som ny. Jag har svårt att beskriva den tacksamheten. I samma sekund jag förstod att jag var räddad så hade vreden inom mig pulvriserats. Jag skulle nästan kunnat bjuda självaste gärningsmannen på en öl.

Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns när man nästan dött. Den tacksamheten över att leva.

Återkomsten

I måndags fick jag ett upphetsat mail med subjectraden "HE'S BACK", följt av inte mindre än nio utropstecken i min inkorg. Det var min pappalediga arbetskamrat R som ville meddela att Jimmy Nordin gör comeback. R har en mycket osund förkärlek för Jimmy Nordin och sa tillfälligt upp bekantskapen med mig efter att jag "dissat" Jimmy lite fult här på bloggen.



R tvingade mig även för inte så länge sedan, att lyssna på en SR-dokumentär om Jimmy-kulpops uppgång och fall. Den berörde mig. På riktigt. Det var hjärtskärande att höra Jimmy berätta med sin spröda stämma, hur han blivit utesluten ur friidrottslandslaget, efter sin lilla spritbackanal på EM för snart fyra år sedan. Han berättade om den tunga tiden efteråt och att han grävt ner en betongbalkong (fråga mig inte varför) på en fotbollsplan i sin hemstad, där han börjat öva dagligen med ett mål i sikte. Att ta sig till OS 2012. Att komma tillbaka och "visa dom". Vilket fantastiskt underdog-upplägg. PAX för att sälja filmrättigheterna till Hallmark, tänkte jag. Och samtidigt var jag tämligen säker på att den där comebacken skulle stanna exakt vid kulnedslaget. Ända tills idag.

Jag måste erkänna att hur jag än kämpar med att gilla Jimmy så är det något hos honom som slår an en väldigt olustig sträng inom mig. Men det är inte det som media hängt upp sig på. Att han gick ut och våldssöp sig själv till medvetslöshet, iklädd sin landslagsdräkt, efter kulfiaskot den där sorgliga dagen 2006. Tvärtom. Den gjorde honom mänsklig i mina ögon. Det fick mig att respektera honom som idrottsman.

Jag har alltid hatat det där idrottspräktiga. De där klanderfria, föredömliga och rekorderliga konfirmanderna som vi tvingas dras med som idrottsförebilder i det här landet. Jag blir spyfärdig bara jag tänker på hur mycket mes det är. Klyftan och hennes stavhoppande råmes Patte. Jag skulle vilja se dem supa till det efter en förlust. Nä, de spelar skitgubbe istället. Det är osunt på så många plan att det borde gå att väcka åtal mot dem. Och Stefan Holm. Hur brukar den killen hantera krossade drömmar egentligen? Gå hem och surläsa en bok, bygga en legotavla i vredesmod, eller smälla ihop en avancerad excel med lite skön höjdhoppsstatistik från historiska mästerskap. Jag ryser. Fattar ingen hur stört det är. Det är precis sån där känslomässig återhållsamhet jag är livrädd för. Svenska friidrottsförbundet är som en drivbänk för psykopati, där den får växa sig starkare än Ernst Kirchsteigers sparrsiodling.

Jag tror att jag började hata idrottare när Patrik Sjöberg la höjdhoppsshortsen till handlingarna. Han var en riktig stjärna och människa på samma gång. Han är för övrigt fortfarande den absolut koolaste idrottshjälten vi har.

Det som väcker ett obehag med personen Jimmy Nordin är det extremt splittrade helhetsintryck han utstrålar. Ok, man blir inte rik på att stöta kula. Det fattar jag med. Det är för att det är en helt meningslös sport. Man måste hitta på nåt annat också. Men jag tror det är den bisarra blandningen av hans ännu mer bisarra "musikkarriär", dildo-shop, hemfabrikation av virkade mössor och försäljning av såväl kosttillskott som den privata skivsamlingen, som gör honom så kuslig. Att dessutom ge sig in i politiken, satsa på ett författarskap och ha ett webbproduktionsbolag vid sidan om stärker inte hans aktier direkt.

Men hey, vem är jag att döma? Innan han har gått från hus till hus hemma på bygden, utrustad med en slaktmask, är han bara en helt vanlig kille. Med den samlade rastlösheten av en hel ADHD-klass.

När jag läser om Jimmys väg tillbaka så är det en fråga som studsar omkring som en flipperkula i huvudet på mig. Varför gör han sig besväret? Kulstötning liksom. Jag hade fattat golf. Jag hade fattat tennis. Men att bli bäst på att skjuta en kula i järn så långt ut på en gräsmatta man kan. Vad kan det generera i bästa fall? Gratis korv & mos efter tävlingen? Kanske. Dessutom är det en rätt vissen hämnd. Så långt ifrån episk filmhämnd man kan komma skulle jag säga. Men jag antar att det handlar om självkänsla. Och om Jimmy vill stöta kula då tycker jag fanimej att han ska stöta kula också.

Med det sagt så tror jag inte det finns någon som hoppas att han lyckas, med vad det nu är han vill lyckas med, än jag. Möjligtvis R då, som under årens lopp stöttat Jimmy genom att köpa både skivor och merch. R gick så långt att han köpte en virkad mössa i "present" till en annan arbetskamrat. Men efter R kommer fan jag. Jag menar allvar.

Heja Jimmy!

Krämkillen

Det finns alla typer av folk. Jag gillar't. I teorin. I verkligheten blir det däremot ofta väldigt påfrestande. Mer är än sällan (underdrift) tvingas jag dela färdmedel med jobbiga typer. Sjukt jobbiga rent av. Oftast har de mest påfrestande personerna missbrukat bort alla sociala regler eller så är de missanpasade på något annat sätt. Och så lukten. Alltid denna lukt. Jag blir fullkomligt rubbad bara av att tänka på den vilda floran av luktpartiklar som har trängt in via mina näsborrar och skrubbats mot mitt inre – som en jävla flaskborste.

Senast i raden av mina ofrivilliga möten med folk, var en välgroomad kille. Han satt bredbent i mitten av ett av de nya vagnarnas trippelsäten, med sin tjej på vänster sida och mig nedklämd på höger sida. Från Majorna till Vasastan satt han och smörjde in händerna med nån äcklig salva/kräm som luktade modellera. Han missade inte en por. Inte en cell. Han gned med handflatorna, runt runt och finger för finger, gnuggade nagelbanden. Han tog mer salva och upprepade proceduren hela tiden. Man kan lugnt säga att killen smörjde skiten ur sina nävar. Och hela tiden höll han dem framför sig i luften, och de glänsande som en prispokal.

Jag tror inte jag har varit med om något värre hittills. Piss, bajs, svett och kön och gärna allt på en gång. Inga problem. Jag är van. Men fan alltså, den där dandyn som satt och smörjde bredvid mig. Han fick min hjärna att koka. Jag fick lust att bruka våld. Jag önskade att någon annan skulle reagera. Jag såg att tjejen som satt mitt emot honom tittade på honom med frågande blick. Jag ville ställa mig upp, dra nödbromsen och bara idiotvråla rakt ut, att det inte finns något som är så torrt i hela universum.

Det var längesedan jag var nära att bli pushad över gränsen. Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre. Inte ens inombords. Jag är för trött antar jag. Men den här jävlen. Det är bland det jävligaste jag varit med om.

Rövrygg

Det här med träning alltså. Jag ska vara helt ärlig. Jag tycker inte det är kul. Jag kan komma på minst tusen saker jag hellre skulle lägga min tid på än att svettas med en massa andra as. Men jag har inget val. När det blir trendigt att vara fet är jag först med att klippa gymkortet. Men nu handlar det om överlevnad. Och att rädda den lilla gnutta värdighet jag fortfarande faktiskt har.

Idag har jag haft en sådan träningsvärka att jag inte har kunnat sträcka ut armen ordentligt. Jag har kvidit och lidit. Hela jävla dagen. Och även om jag hade svårt att glädja mig åt det faktum att träningen alltså hade gett resultat så kändes det bra på nåt sätt. Jag kände mig duktig. Värd. Och så föll det sig återigen så att mina hjärnhalvor höll en våldsam debatt här på kvällskvisten, vilket i vanlig ordning slutade med att mitt dålig-karaktär-centra utmanövrerade mitt vanligt-jävla-bondförnuft-centra. Det hela resulterade i att jag blev ilurad två kanelbullar och en kopp fulkaffe. Bara någon timma före spöktimman. Om inte det är att cementera bukfetma så vet jag inte.

Häromdagen skrev jag att det är det min träning handlar om nu för tiden. Jag när inget hopp om att få en knarkarkropp igen. Jag drömmer inte om att komma i mina slimmade Cheap Monday-jeans igen. Jag behöver inte ens bli fast och fin igen. Det räcker gott om min midja lovar att stanna där den var avsedd att bo. Men livet är inte snällt. Alls. Tidigare har jag ondgjort mig över ölryggens lömska expansion. Löjligt. Hit med en ölrygg nu. För om det bara kunde stanna där så... men det gör det såklart inte.

Jag har börjat drömma mardrömmar ölryggens fula kusin. Rövryggen. Jag har skojat rått om att den skulle krypa upp och bita mig i nacken en vacker dag, om jag inte börjar späka mig på gymmet. Jag har ju inte på riktigt trott att det faktisk skulle kunna hända mig. Inte andra heller för den delen.

Så var jag inne på poorlydressed.com häromdagen, för att flabba lite överlägset och osympatiskt åt människor med seriöst tveksamma utstyrslar. Jag scrollade och fnissade och så PANG. Plötsligt var det en bild som örfilade mina näthinnor med femmans sandpapper. "Jävlar ända in i helvetet", tänkte jag. Sedan sparade jag bilden som motivationsbild till söndagar när pizzasuget är som allra värst. Ett statuerat exempel.


Ändå sitter jag här nu. Med två bullar i magen och påväg att lägga mig. Så jävla onödigt. Så jävla dumt. Och imorgon är det träning igen. Ett långt intervallpass på crosstrainern får det allt bli. Bara för att komma på noll.

Sportlife Exclusive – Mitt eget jävla ekorrhjul.

Splittrade känslor

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag hatar eller gillar den här killen. Så är det med vissa människor. Han har något, men ändå inte. Jag har tittat på klippet minst tjugo gånger. Kan inte sluta. Jag tror att hans föräldrar kände sig stolta när de fick se sin son på tv och allt.

Misstänkt spårvagnsfiffel

Idag tog jag elvan till jobbet. Linje elva består av 97% gamla vagnar. Inte gamla som i mellangamla utan som i rågamla. Den här jävla staden har köpt in tre generationer vagnar under min livstid men de envisas fortfarande att köra högintensivt med vagnar som byggdes samma år som Amerikat upptäcktes. Lustigt nog trafikerar de Långedrag allra hårdast.

Idag var det nåt fel på bromsarna. Surprise. De låste sig hela tiden vilket medförde att det ryckte utav bara fan. Jag kände hur en whiplashskada låg och lurade i faggorna hela tiden. Men det stannade vid kraftig irritation. Den här gången.

Jag funderade lite över det konstiga i att det området i stan med mest 20-miljonersvillor per capita är de som dras med majoriteten av de vagnar som får nazi-tågen att verka lite komfy. Sedan kom jag på att det självklart är så att de gillar det gamla och rustika med veteranvagnarna. Som-förr-känslan. Särskilt eftersom de aldrig själva åker utan bara behöver se dem passera när de sitter och grillar nåt dyrt på sin 200 kvadratmetersterass, eller från vindrutan i sin Bentley. Jag antar att de fungerar som en slags kolonial runkfantasi. Men vad vet jag.

En sak vet jag i alla fall och det är att de där vagnhelvetena håller på att rasa samman. Vilken dag som helst kommer det ske en olycka där en sådan gammelvagn spårar ur i nån nedförsbacke och köttar in i en folksamling, stannar upp och faller isär och har ihjäl några till. Bara för att nån liten mutkolv till tjänsemannamög sitter snikbeställer två vagnar per gång, för syns skull, och stoppar in resten av degen på sitt riviera-konto.

För visst är det märkligt att det hela tiden köps in en massa nya vagnar, men att man aldrig ser dem. Man kan undra varför Västtrafik envisas med att utsätta oss som redan är så långt ner i näringskedjan att vi måste färdas i andra människors kroppslukt varje dag. Bara för att man inte har hundra tusen i månadslön och har lust att lägga hälften på parkering.

En rutten stad

Det finns många svin i den här stan. Ingen nyhet direkt men det blev lite extra tydligt efter veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, där demokratins lieman Janne Josefsson, skördade lite av det kommunalanställda ruttna dödköttet som sitter och nöter stolar runt om på stadens bolag, förvaltningar och nämder med mera.

Det var en ren njutning att se de välgödda asen ställas upp mot väggen och det var en ynnest att se skräcken i deras ögon. Jag ville se dem straffas. Jag brukar tycka att slaktindustrin är jävligt obehaglig, men de här grisarna ville jag verkligen se slaktas. Och vem passar bättre för det uppdraget är Janne Josefsson och hans dödspatrull från SVT? Ingen skulle jag säga. Alltså när man öppnar dörren och Janne J står där. Då är man rökt. Det vet alla. Varför ens försöka slingra sig då kan man undra? Själv hade jag bara tokerkänt och tackat för kaffet. Rakt av. Man kommer ju ändå inte undan. Janne är döden som kommit för att casha in. Inte riktigt lönt att försöka sig på några billiga tricks. Men jag tackar de stackars satar, som ändå gör ett försök, för underhållningen. Bättre tv blir det nästan inte.

Tyvärr så slutar Uppdrag granskning efter en timma och vanligtvis brukar det med några få undantagsfall bara bli någon liten notis i tidningen dagen därpå. Sedan fortsätter svinen att svina i fullan sky och jävelskapet faller i glömska. Och kanske är det inte så konstigt. Hur ska man som privatperson egentligen tackla traffickinghärvor och systematiskt svartjobbande inom privata bolag. Det är ju sånt vi har politiker och myndigheter till. De handlingskraftiga farbröderna och tanterna som ska se vad de kan göra åt saken och efter en månadslång bullfika får sin lön (läs: bidrag) utbetald av skattemedel.

Men nu verkar det ha tagit skruv. Den här gången blev det kanske lite för personligt. Det blev liksom extra tydligt hur repsektlöst våra skattepengar hanteras. Som att kommunbudgeten är uppdelad i olika högar av Monopol-pengar.

I det här programmet kretsade allt kring girigbuken Stefan Allbäck. En riktig hal jävel med hårt belastat moralkonto. Korruption är illa var den än frodas, men när det handlar om skattepengar som skyfflas ner i ett byggäckels smutsiga fickor så är det riktigt jävla äckligt. Jag kände hur ilskan piskade mina hjärnceller. Personligen föredrar jag väpnade rånare framför manschett-brottslingar som fular till sig skattemiljoner. Det känns spontant mer värdigt att att bli muggad av någon som viftar med ett skjutjärn, än någon som viftar med avsmakningsmenyer och bjudsemester i Saint-Tropez. Bra mycket värdigare till och med.

Jag undrade en stund om hur Stefan Allbäck kände sig när den här mediala bajskorven flöt upp till ytan. Kanske blir det inte så mycket mer byggt för hans del. Jag hoppades att detta skulle förstöra hans liv. Men sedan kom jag på att det nog knappast går nöd på killen där han sitter nere vid medelhavet och dricker Mojitos till stormen har bedarrat. Med tanke på att alla miljoner han plockat hem på jobb som aldrig blivit gjorda så lär han nog klara sig rätt bra med lite dåligt rykte.

Men hur dålig smak i munnen jag än får i munnen av namnet Allbäck, så är det ändå de där lättköpta kommunanställda halvfigurerna som är de största grisarna. Det är illa nog att de låtit sig massmutas så att alla byggprojekt skickas åt samma håll. Men när en person vars uppgift är att se till att det finns fritidsgårdar och fotbollsplaner för stadens alla kids, helt medvetet låter fakturor saltas tiofalt och passera utan att ens få slutleverans så att budgeten töms, för att han själv ska få sig ett litet garage, en skön veranda eller något annat litet privat projekt utfört. Utan att behöva betala. Då har skiten stigit dem över öronen.

Jag kan riktigt känna hur förbannad jag hade varit om jag var hyresgäst hos Familjebostäder. Undermåliga renoveringsarbeten till ockerprislapp. Det är trist när hyran höjs och får man veta att det är för att det gått en pipeline från kommunen in på en byggherres feta bankkonto. Då hade jag sett rött. Tydligen hade Familjebostäder satt upp en lapp hos de berörda hyresgästerna dagen efter programmet. Om att projektledaren för renoveringsfiaskot hade fått "andra uppgifter". En rätt klen tröst skulle jag känna.

Jag brukar inte vara mycket för demonstrationer och den typen av protest. Men den här gången hoppas jag att de får känna att det blåser uppe på Familjebostäder. Och alla andra kommunala bostadsbolag. Anneli Hultén har tydligen utlovat en upprensning men snackepåsar finns det ju gott om i kommunen.

Jag hoppas verkligen att det händer nåt nu. Det måste det nästan. Det bästa vore en masslakt. Att göra rent hus och sparka varenda jävel och nyanställa på alla positioner. En total arbetskraftsväxling så att säga.