Krämkillen

Det finns alla typer av folk. Jag gillar't. I teorin. I verkligheten blir det däremot ofta väldigt påfrestande. Mer är än sällan (underdrift) tvingas jag dela färdmedel med jobbiga typer. Sjukt jobbiga rent av. Oftast har de mest påfrestande personerna missbrukat bort alla sociala regler eller så är de missanpasade på något annat sätt. Och så lukten. Alltid denna lukt. Jag blir fullkomligt rubbad bara av att tänka på den vilda floran av luktpartiklar som har trängt in via mina näsborrar och skrubbats mot mitt inre – som en jävla flaskborste.

Senast i raden av mina ofrivilliga möten med folk, var en välgroomad kille. Han satt bredbent i mitten av ett av de nya vagnarnas trippelsäten, med sin tjej på vänster sida och mig nedklämd på höger sida. Från Majorna till Vasastan satt han och smörjde in händerna med nån äcklig salva/kräm som luktade modellera. Han missade inte en por. Inte en cell. Han gned med handflatorna, runt runt och finger för finger, gnuggade nagelbanden. Han tog mer salva och upprepade proceduren hela tiden. Man kan lugnt säga att killen smörjde skiten ur sina nävar. Och hela tiden höll han dem framför sig i luften, och de glänsande som en prispokal.

Jag tror inte jag har varit med om något värre hittills. Piss, bajs, svett och kön och gärna allt på en gång. Inga problem. Jag är van. Men fan alltså, den där dandyn som satt och smörjde bredvid mig. Han fick min hjärna att koka. Jag fick lust att bruka våld. Jag önskade att någon annan skulle reagera. Jag såg att tjejen som satt mitt emot honom tittade på honom med frågande blick. Jag ville ställa mig upp, dra nödbromsen och bara idiotvråla rakt ut, att det inte finns något som är så torrt i hela universum.

Det var längesedan jag var nära att bli pushad över gränsen. Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre. Inte ens inombords. Jag är för trött antar jag. Men den här jävlen. Det är bland det jävligaste jag varit med om.