Rövrygg

Det här med träning alltså. Jag ska vara helt ärlig. Jag tycker inte det är kul. Jag kan komma på minst tusen saker jag hellre skulle lägga min tid på än att svettas med en massa andra as. Men jag har inget val. När det blir trendigt att vara fet är jag först med att klippa gymkortet. Men nu handlar det om överlevnad. Och att rädda den lilla gnutta värdighet jag fortfarande faktiskt har.

Idag har jag haft en sådan träningsvärka att jag inte har kunnat sträcka ut armen ordentligt. Jag har kvidit och lidit. Hela jävla dagen. Och även om jag hade svårt att glädja mig åt det faktum att träningen alltså hade gett resultat så kändes det bra på nåt sätt. Jag kände mig duktig. Värd. Och så föll det sig återigen så att mina hjärnhalvor höll en våldsam debatt här på kvällskvisten, vilket i vanlig ordning slutade med att mitt dålig-karaktär-centra utmanövrerade mitt vanligt-jävla-bondförnuft-centra. Det hela resulterade i att jag blev ilurad två kanelbullar och en kopp fulkaffe. Bara någon timma före spöktimman. Om inte det är att cementera bukfetma så vet jag inte.

Häromdagen skrev jag att det är det min träning handlar om nu för tiden. Jag när inget hopp om att få en knarkarkropp igen. Jag drömmer inte om att komma i mina slimmade Cheap Monday-jeans igen. Jag behöver inte ens bli fast och fin igen. Det räcker gott om min midja lovar att stanna där den var avsedd att bo. Men livet är inte snällt. Alls. Tidigare har jag ondgjort mig över ölryggens lömska expansion. Löjligt. Hit med en ölrygg nu. För om det bara kunde stanna där så... men det gör det såklart inte.

Jag har börjat drömma mardrömmar ölryggens fula kusin. Rövryggen. Jag har skojat rått om att den skulle krypa upp och bita mig i nacken en vacker dag, om jag inte börjar späka mig på gymmet. Jag har ju inte på riktigt trott att det faktisk skulle kunna hända mig. Inte andra heller för den delen.

Så var jag inne på poorlydressed.com häromdagen, för att flabba lite överlägset och osympatiskt åt människor med seriöst tveksamma utstyrslar. Jag scrollade och fnissade och så PANG. Plötsligt var det en bild som örfilade mina näthinnor med femmans sandpapper. "Jävlar ända in i helvetet", tänkte jag. Sedan sparade jag bilden som motivationsbild till söndagar när pizzasuget är som allra värst. Ett statuerat exempel.


Ändå sitter jag här nu. Med två bullar i magen och påväg att lägga mig. Så jävla onödigt. Så jävla dumt. Och imorgon är det träning igen. Ett långt intervallpass på crosstrainern får det allt bli. Bara för att komma på noll.

Sportlife Exclusive – Mitt eget jävla ekorrhjul.